# Kritik mot bl.a. Polismyndigheten i Stockholms län för långsam handläggning av en förundersökning och uttalanden om möjligheten att inom ramen för en förundersökning granska misstänkt stöldgods som pantsatts hos en pantbank

JO 2007-10-09 dnr 3509-2005

BESLUT
                                                                           Datum                 Dnr                    Sid
                                                                           2007-10-09            3509-2005             1 (8)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot bl.a. Polismyndigheten i Stockholms län för långsam
                        handläggning av en förundersökning och uttalanden om möjligheten att
                        inom ramen för en förundersökning granska misstänkt stöldgods som
                        pantsatts hos en pantbank

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO i augusti 2005, framförde C.M. klagomål mot
                        Polismyndigheten i Stockholms län, Söderorts polismästardistrikt. C.M. anförde
                        bl.a. följande. Under april och maj 2004 gjordes en rad polisanmälningar mot
                        hans son, J. (född 1984), angående stölder och bedrägerier. De kontakter C.M.
                        inledningsvis hade med polisen ledde till att han fick intrycket av att utredningen
                        skulle bedrivas skyndsamt. Vid tidpunkten för anmälan till JO hade förunder-
                        sökningen dock ännu inte avslutats, och polisen hade inte heller informerat honom
                        om möjligheten att återfå stulet gods som pantsatts.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärenden K84208-04 m.fl. och Söderorts åklagar-
                        kammares i Stockholm ärende C5-8-2754-04 infordrades och granskades. Av hand-
                        lingarna framgick i huvudsak följande. I den aktuella förundersökningen handlades
                        ett stort antal polisanmälningar om bl.a. bedrägeri, stöld, olovligt brukande och
                        urkundsförfalskning i vilka J. var misstänkt för brott. Från och med slutet av maj
                        2004 var åklagare förundersökningsledare i ärendet.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
                        som anförts i anmälan till JO.

                        Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren Lennart Enocsson) kom in med ett
                        yttrande till vilket hade fogats upplysningar från polismästaren Lars Hallberg,
                        Söderorts polismästardistrikt, och kommissarien Bengt Carlsson (här utelämnade).

                        Lars Hallberg
                                  Mellan den 5 april och 18 maj 2004 inkom 11 polisanmälningar med J. som
                                  misstänkt. Anmälningarna gällde bl.a. stöld av pass, bedrägeri medelst urkunds-
                                  förfalskning, olovligt förfogande, stöld från villa, bedrägligt beteende, grovt
                                  bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Samtliga brott skall ha skett mellan den 12



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                          Dnr 3509-2005     Sid 2 (8)



      mars till den 11 april 2004. Förundersökning inleddes i samtliga ärenden och
      ärendena lades för utredning på bedrägerigruppen Söderorts polismästardistrikt.
      Förundersökningsledare i ärendena var Bengt Carlsson.
      Den 28 maj 2004 slutredovisades samtliga ärenden i form av förundersöknings-
      protokoll till åklagarmyndigheten. I ärendena hade då hållits ett stort antal förhör
      med bl.a. målsäganden och misstänkt. Kompletterande information hade inhämtats
      från olika företag och kreditupplysningsinstitut.
      Den 2 september 2004 skickade assistentåklagaren Olof Kronlund ärendet åter till
      Bengt Carlsson för komplettering. Efter att ärendet kommit åter vidtogs inga
      utredningsåtgärder i ärendet förrän i april 2005.
      Under perioden januari till april tjänstgjorde Bengt Carlsson på en annan enhet inom
      Söderorts polismästardistrikt. När Bengt Carlsson kom tillbaka tog han tag i ärendet.
      Vid ungefär samma tid inkom ytterligare en anmälan om stöld i föräldrahemmet. I
      juni skickades kallelse om förhör till J. J. infann sig för förhör först den 19 juli 2005.
      Efter att detta förhör hållits inkom ytterligare polisanmälningar med J. som miss-
      tänkt. Bengt Carlsson tog då kontakt med åklagare och fick J. anhållen i sin utevaro.
      Den 9 augusti 2005 greps J. och förhör hölls. Den 12 augusti 2005 slutredovisades
      ärendet till åklagaren i form av förundersökningsprotokoll. Utredningen omfattade
      då 15 ärenden och totalt 165 sidor.
      Att en del av den egendom som stulits blivit pantsatt framkom första gången i
      utredningen vid förhör med J. den 19 juli 2005. Den 25 juli 2005 kontaktades
      polisen av A-C. M. (J:s mor, JO:s anm.) med anledning av att hon misstänkte att
      tillgripen egendom var pantsatt. Den 28 juli 2005 genomförde godsspaningsroteln
      i City polismästardistrikt en kontroll av pantbanker varmed en del egendom an-
      träffades. Denna egendom togs i beslag samma dag.

      Polismästardistriktets bedömning
      Den tid som ärendet låg slutredovisat hos åklagarmyndigheten kan inte polismästar-
      distriktet lastas för. Att ärendet låg utan utredningsåtgärder hos polisen i över 6
      månader bl.a. för att man var tvungen att prioritera andra ärenden och att för-
      undersökningsledaren tjänstgjorde på annan enhet beklagar polismästardistriktet.
      Totalt sett, bl.a. med hänsyn till ärendets omfattning och de åtgärder som vidtagits,
      anser polismästardistriktet att det skyndsamhetskrav som föreskrivs i 23 kap 4 § RB
      inte har åsidosatts. De 15 anmälningarna hade tagit ca 16 månader att utreda.
      Vad gäller information kring pantsatta föremål så var den omständigheten inte känd
      för polisen när anmälan gjordes. Anmälan gjordes den 31 maj 2005 och det kom inte
      till polisens kännedom förrän den 19 juli 2005 att föremål pantsatts. Att någon sådan
      information inte lämnades i samband med polisanmälan kan därmed inte lasta polis-
      mästardistriktet. Från det att det i utredningen framkom att föremål pantsatts till dess
      att en del återfanns och togs i beslag gick det nio dagar. Den tid som C.M. skulle
      kunna hävda brist på information är under dessa dagar. Bengt Carlsson har uppgivit
      att ett ”glapp” på några dagar uppstod men att det var under en intensiv del av
      utredningen.
Polismyndigheten gjorde följande bedömning.

      Polismyndigheten gör i huvudsak samma bedömning av aktuellt fall som Söderorts
      polismästardistrikt och hänvisar till vad som anförts i distriktets skrivelse. När det
      gäller hanteringen av det pantsatta godset konstaterar myndigheten i likhet med
      Söderorts polismästardistrikt att från det att det i utredningen framkom att föremål
      pantsatts – i förhör den 19 juli 2005 – till dess att en del återfanns och togs i beslag
      gick det nio dagar. Myndigheten anser dock att denna fråga borde ha handlagts med
      större skyndsamhet sedan det vid det nämnda förhöret blev klarlagt att visst stöld-
      gods var pantsatt.
Ärendet återremitterades därefter till polismyndigheten för upplysningar och
yttrande om dels handläggningen av beslaget på pantbanken den 26 juli 2005,
                                                                        Dnr 3509-2005     Sid 3 (8)



dels vilka eventuella kontakter som förevarit mellan polisen och åklagaren inför
nämnda beslag.

Polismyndigheten (Lennart Enocsson) kom in med ett yttrande till vilket hade
fogats upplysningar från Lars Hallberg och tf. polismästaren Ulf Johansson, City
polismästardistrikt, (här utelämnade). Det kan noteras att inspektören Lennart
Ehrenbrand lämnade upplysningar till Ulf Johansson om sin hantering av ärendet.

Polismyndigheten anförde i huvudsak följande.
      Av beslagsprotokollet i ärendet (nr 0222-05-2728 i beslagsliggaren) framgår att
      kriminalinspektören Lennart Ehrenbrand vid City polismästardistrikts gods- och
      registerrotel har fattat beslut om beslag och verkställt detta. Godset anträffades hos
      Pantbanken Sverige AB. Enligt protokollet har beslaget inte skett vid en hus-
      rannsakan. Beslaget hävdes senare av förundersökningsledaren den 18 augusti.

## Bedömning

Handläggningen av beslaget
      I myndighetens tidigare remissvar till JO anfördes att från det att det i utredningen
      framkom att föremål pantsatts – i förhör den 19 juli 2005 – till dess att en del
      återfanns och togs i beslag gick det nio dagar. Myndigheten ansåg att denna fråga
      borde ha handlagts med större skyndsamhet sedan det vid förhöret blev klarlagt att
      visst stöldgods var pantsatt.
      Enligt tilläggsanmälan var det dock målsäganden som på eget bevåg den 25 juli
      kontaktade kriminalinspektör Lennart Ehrenbrand vid City polismästardistrikts
      gods- och registerrotel och framförde misstankar om att gods som tillgripits från
      henne kunde vara inlämnat i någon pantbank.
      City polismästardistrikt har i sitt yttrande anfört bl.a. följande angående händelse-
      förloppet när godset togs i beslag. ”Det försvunna godset beskrevs för dem och när
      de sedan besökte olika pantbanker påträffade de föremål som verkade stämma
      överens med de aktuella föremålen. Därefter har de åkt till målsäganden med godset
      för att få det identifierat. Målsäganden kunde sedan identifiera några saker, varefter
      resten återlämnades till pantbanken.”
      Av tilläggsanmälan framgår att kontrollen på pantbankerna skedde den 26 juli och
      att godset identifierades av målsäganden den 27 juli. Enligt det upprättade beslags-
      protokollet beslutade Lennart Ehrenbrand om och verkställde ett beslag hos Pant-
      banken i Sverige AB på Mäster Samuelsgatan i Stockholm den 26 juli klockan
      11.45.
      Med anledning av det City polismästardistrikt anfört vill polismyndigheten betona
      att den möjligheten som står polismyndigheten till buds för att kunna ta med miss-
      tänkt stulna föremål från en pantbank är genom användandet av beslagsinstitutet.
      Att formlöst ta med föremål från pantbanker till målsäganden för eventuell
      identifikation och sedan återlämna det som inte målsäganden kunde identifiera är
      inte ett möjligt förfarande. Även de föremål som senare återlämnades till pantbanken
      borde således först ha tagits i beslag och dokumenterats i ett protokoll.
      En grundläggande förutsättning vad gäller beslag är att föremålet är tillgängligt för
      sådan åtgärd, dvs. beslutet om beslag skall omedelbart kunna gå i verkställighet
      (Fitger, Rättegångsbalken del 2, s. 27:3). Denna princip har också kommit till visst
      uttryck i lagtext, nämligen i 27 kap. 5 § första stycket RB där det stadgas att ”Rätten
      må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest är tillgängligt för
      beslag”. För att möjliggöra att föremål blir tillgängliga för beslag finns bl.a. regler
      om husrannsakan i 28 kap. RB. I förevarande fall har dock tillgängligheten, enligt
      vad City polismästardistrikt anfört i sitt yttrande, möjliggjorts genom pantbanks-
      lagens bestämmelser om polismyndighetens tillsyn. Ett av pantbankslagens huvud-
      syften är enligt förarbetena (prop. 1994/95:178) brottsbekämpning, eller med andra
                                                                        Dnr 3509-2005     Sid 4 (8)



      ord, att motarbeta tillgreppsbrott. Polisen har med anledning av detta i lagen givits
      en tillträdes- och granskningsrätt hos pantbanker.
      I förevarande fall skedde dock besöket som ett led i en pågående brottsutredning där
      syftet med besöken hos pantbankerna var att eftersöka vissa konkreta föremål. Uti-
      från dessa förhållanden ligger det enligt myndighetens mening närmare till hands att
      tillämpa rättegångsbalkens bestämmelser om husrannsakan.
      Av City polismästardistrikts yttrande framgår vidare att Ehrenbrand i datasystemet
      inte hade fått fram några uppgifter vem som var förundersökningsledare i ärendet,
      varför han själv i egenskap av behörig förundersökningsledare tog det gods som
      identifierats i beslag. Han upprättade beslagsprotokoll och undertecknade protokollet
      dels i egenskap av protokollförare, dels i egenskap av beslutsfattare. Beslaget har
      dock i detta skede inte fastställts av honom.
      Polismyndigheten anser att det naturligtvis är väldigt olyckligt att Lennart Ehren-
      brand inte uppmärksammat att det aktuella ärendet inte var nedlagt, utan att
      föremålen hörde till en pågående utredning som redan hade en förundersöknings-
      ledare. Han borde, när han blev kontaktad av målsäganden, ha erhållit sådan
      information att han kunde knyta de lämnade uppgifterna till den aktuella anmälan.
      Lennart Ehrenbrand borde därför ha kontaktat antingen utredningsmannen eller
      undersökningsledaren i ärendet innan han verkställde någon utredningsåtgärd. Det
      har naturligtvis ålegat den i ärendet utsedde förundersökningsledaren att besluta om
      vilka utredningsåtgärder som skall vidtas, särskilt vad gäller att fatta beslut om
      tvångsmedel.
      Vad beträffar frågan om huruvida beslaget fastställts av Lennart Ehrenbrand, så
      menar myndigheten att även om han inte satt ett kryss i den på protokollet därför
      avsedda rutan, så får han anses genom sin namnteckning ha fastställt det aktuella
      beslaget.
Kontakter med åklagaren
      Utredningsmannen minns inte om någon kontakt togs med åklagaren eller om han
      vidtog någon annan utredningsåtgärd efter att det i det aktuella förhöret den 19 juli
      2005, framkommit uppgifter att visst stöldgods var pantsatt. Inte heller kan han
      påminna sig om åklagaren kontaktades när beslagsprotokollet i original kom in till
      Söderorts polismästardistrikt den 2 augusti 2005.
      En förutsättning för att kunna leda en förundersökning så effektivt som möjligt är
      naturligtvis att utredaren och förundersökningsledaren samarbetar och arbetar nära
      varandra. I det fall det framkommer uppgifter i ett förhör som kan föranleda åtgärder
      bör självfallet förundersökningsledaren alltid informeras. Även när ett beslag som i
      förevarande fall inkommer i ärendet utan att förundersökningsledaren har beslutat
      om detta är det givetvis självklart att protokollet snarast skall underställas denne.
Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och
yttrande över handläggningen av ärendet. I yttrandet skulle också anges när
åklagaren informerades av polisen om att föremål som stulits troligen pantsatts och
att polisen tagit föremålen i beslag samt vilka eventuella beslut åklagaren fattade
med anledning av informationen.

Åklagarmyndigheten (vice överåklagaren Ulf Dighed) kom in med ett yttrande till
vilket var fogat upplysningar från chefsåklagaren Agneta Isborn Lind och kammar-
åklagaren Olof Kronlund (här uteslutna).

Ulf Dighed anförde bl.a. följande.

## Bedömning

Åklagaren inträdde som förundersökningsledare i samband med att ärendet
      redovisades till åklagarkammaren i form av ett förundersökningsprotokoll den 28
                                                                        Dnr 3509-2005     Sid 5 (8)



      maj 2004. Av diariebladet framgår att nämnda protokoll omfattade 15 brotts-
      misstankar rörande i huvudsak urkundsförfalskning och bedrägeri. Efter genomgång
      av ärendet gjorde åklagaren bedömningen att verkställd utredning inte var tillfyllest
      för att kunna ligga till grund för beslut i åtalsfrågan. Den 2 september 2004 begärde
      den handläggande åklagaren att polisen skulle komplettera utredningen genom att
      direktiv översändes till polisen.
      En handläggningstid hos åklagaren om drygt tre månader kan måhända tyckas lång
      men mot bakgrund av den relativt omfattande brottsligheten får den anses vara
      acceptabel. Det skall även noteras att handläggningstiden i huvudsak infallit under
      semestertid.
      Den 24 mars 2005 var åklagaren i kontakt med polisen för att efterhöra när den
      begärda kompletteringen kunde förväntas inkomma till åklagaren. Beskedet till
      åklagaren var att den begärda kompletteringen inte hunnit vidtas. Den 15 augusti
      2005 erhöll åklagaren förundersökningsprotokollet från polisen. Förutom begärd
      komplettering innehöll protokollet ytterligare 14 brottsmisstankar rörande i
      huvudsak bedrägeri. Åklagaren fattade beslut i åtalsfrågan den 18 augusti 2005.
      Som inledningsvis angivits har förundersökningsledaren det fulla ansvaret för att
      utredningen bedrivs så skyndsamt som omständigheterna medger. Av infordrat
      yttrande framgår att åklagaren den 24 mars 2005 påmint polisen dvs. drygt sex
      månader efter det att åklagaren begärt att polisen skulle komplettera utredningen.
      Av chefsåklagarens yttrande framgår att arbetsbelastningen och situationen på
      Söderortspolisens bedrägerigrupp har varit ytterst ansträngd under lång tid. Detta till
      trots borde den handläggande åklagaren tidigare än vad som nu skett efterhört hos
      polisen när den begärda kompletteringen kunde förväntas kunna bli genomförd.
      När det gäller beslag av pantsatt egendom framgår av åklagarens yttrande att denne
      inte blivit kontaktad av polisen trots att åklagaren varit förundersökningsledare utan
      att han först erhållit information om att beslag skett i samband med att det slutliga
      förundersökningsprotokollet redovisats till åklagaren den 15 augusti 2005.
      Åklagaren fattade beslut i beslagsfrågan den 18 augusti 2005.
C.M. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaren.

Bedömning
Handläggningstiden
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning
skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Undersökningsledaren
har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon skall se till att
utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom eller henne de
direktiv som behövs för arbetet (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen,
1947:948).

Av utredningen framgår följande. Under april och maj 2004 inkom elva
anmälningar om brott med J. som misstänkt gärningsman. Polisen slutredovisade
i slutet av maj 2004 utredningen till Olof Kronlund, som i början av september
2004 gav direktiv till polisen om att förundersökningen skulle kompletteras i
vissa hänseenden. Därefter vidtog varken polis eller åklagare några åtgärder i
utredningen förrän i slutet av mars 2005 då Olof Kronlund kontaktade polis-
myndigheten för att få besked om hur det gick med den begärda kompletteringen.
De begärda åtgärderna utfördes sedermera under sommaren 2005. Under denna
sommar gjordes också fyra nya polisanmälningar; även i dessa ärenden var J.
misstänkt. Polismyndigheten slutredovisade hela utredningen till Olof Kronlund i
mitten av augusti 2005 och han fattade beslut i åtalsfrågan ett par dagar senare.
                                                                  Dnr 3509-2005    Sid 6 (8)



Ärendena låg således hos polismyndigheten under i vart fall åtta månader utan att
den av åklagaren begärda kompletteringen av förundersökningen vidtogs. Jag är i
och för sig väl medveten om det ansträngda arbetsläget vad gäller hanteringen av
bedrägeriärenden inom polismyndigheten och att myndigheten har vidtagit en rad
åtgärder för att komma till rätta med de allt för långa handläggningstiderna. Jag
måste ändå konstatera att handläggningen av den aktuella förundersökningen inte
är förenlig med det skyndsamhetskrav som lagts fast i rättegångsbalken. Enligt min
mening borde de av åklagaren kompletterande utredningsåtgärderna ha behandlats
med betydligt högre prioritet än som blev fallet.

Såvitt avser handläggningen vid åklagarkammaren ansluter jag mig till den be-
dömning som framförts i Åklagarmyndighetens yttrande, dvs. att Olof Kronlund
tidigare än vad som skedde borde ha kontaktat polisen för att efterhöra när den
begärda kompletteringen kunde förväntas vara genomförd. I sammanhanget kan
nämnas att Åklagarmyndigheten nyligen har kommit ut med föreskrifter och
allmänna råd om bevakning och uppföljning vid Åklagarmyndigheten av pågående
förundersökningar (ÅFS 2007:5). Enligt dessa får åklagaren inte dröja med att
vidta åtgärder för att driva förundersökningen framåt längre tid än tre månader
från det att utredningsåtgärder senast vidtogs eller åklagaren genom direktiv,
påminnelser eller på annat sätt verkade för att driva förundersökningen framåt (2
§).

Beslagshanteringen
I 27 kap. RB finns regler om beslag. Enligt 1 § första stycket får ett föremål som
skäligen kan antas ha betydelse för en brottsutredning (bevisbeslag) eller vara
någon avhänt genom brott (återställandebeslag) eller på grund av brott förverkat
(förverkandebeslag) tas i beslag. – Enligt gällande rätt kan endast föremål som är
fysiskt tillgängliga tas i beslag. Det krävs därför i de flesta fall andra tvångsmedel
för att få fram det föremål som, om det skulle påträffas, kan tas i beslag (se Gunnel
Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, s. 378, och JO 2006/07 s. 54). Ett sådant
tvångsmedel är husrannsakan. I 28 kap. RB finns bl.a. regler om husrannsakan som
syftar till att få fram föremål, s.k. reell husrannsakan.

Den som med laga rätt t.ex. verkställer en husrannsakan får ta föremål som därvid
påträffas i beslag (27 kap. 4 § första stycket RB). Föremål, som i annat fall på-
träffas, får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Även
utan sådant beslut får, med visst undantag, åtgärden vidtas av polisman vid fara i
dröjsmål (27 kap. 4 § andra stycket RB).

I 27 § pantbankslagen (1995:1000) finns bestämmelser om poliskontroll av
pantbanker. Av andra stycket framgår bl.a. att en pantbank är skyldig att lämna
polismyndigheten tillträde till pantbankens lokaler för undersökning av pantlagret.

Utredningen ger vid handen att Bengt Carlsson höll ett förhör med J. den 19 juli
2005 i ett ärende om stöld i J:s föräldrars villa. Vid förhöret framkom uppgifter om
att J. hade pantsatt gods tillhörigt föräldrarna. Någon omedelbar åtgärd med
anledning av dessa uppgifter vidtogs inte. Några dagar senare, den 25 juli 2005,
kontaktade J:s mor polisen och Lennart Ehrenbrand, som tjänstgjorde vid ett annat
                                                                    Dnr 3509-2005   Sid 7 (8)



polismästardistrikt, talade med henne. Vid detta samtal framkom att hon misstänkte
att sonen hade pantsatt gods som denne tillgripit från bl.a. henne. Lennart Ehren-
brand skall inte ha lyckats få fram uppgifter om vem som var förundersöknings-
ledare i ärendet. Han utförde därför, i egenskap av behörig förundersökningsledare,
själv en kontroll av några pantbanker som ledde till att visst gods togs i beslag. I
samband med kontrollen tog Lennart Ehrenbrand, utan föregående beslut om
husrannsakan eller beslag, med sig gods från en pantbank till målsäganden. Han
fattade därefter beslut om att beslagta det gods som målsäganden kunde identifiera
medan övrigt gods lämnades tillbaka till pantbanken.

Som framgått berättade J. vid förhöret den 19 juli 2005 att han hade pantsatt visst
gods. Bengt Carlsson borde då tämligen omgående ha kontaktat åklagaren och
informerat denne om uppgifterna för beslut om vidare åtgärder. Åklagaren har
uppgett att så inte skedde. Det inträffade visar tydligt vikten av att polis och
åklagare har ett nära samarbete samt har en regelbunden kontakt och informations-
utbyte om vad som kommer fram i ett ärende.

Att polismyndigheten, trots allt, ett antal dagar senare kom att agera berodde på
samtalet mellan J:s mor och Lennart Ehrenbrand. Han tog sig an uppgiften direkt
även om han inte var inblandad i den pågående utredningen utan arbetade vid gods
och registerroteln inom City polismästardistrikt. Jag vill redan här nämna att jag
utgår från att Lennart Ehrenbrand handlade med den i och för sig vällovliga
ambitionen att hjälpa J:s mor, målsäganden, att återfå de föremål som J. stulit från
henne. Det är emellertid viktigt att understryka att polisen inte utan stöd i lag eller
annan författning får ingripa i någon annans rättssfär och exempelvis bortföra
egendom.

Som rättslig grund för Lennart Ehrenbrands åtgärd att kontrollera ett antal pant-
banker och ta med sig egendom har City polismästardistrikt åberopat den tillträdes
och granskningsrätt som polisen getts i 27 § pantbankslagen. Det är i och för sig
riktigt att polisen enligt denna bestämmelse har befogenhet att kontrollera gods
som har pantsatts i pantbanker, bl.a. i syfte att begränsa försöken att pantsätta
stöldgods och för att upprätthålla allmänhetens förtroende för pantbanksverksam-
heten (se SOU 1994:61 s. 202 f. och prop. 1994/95:178 s. 36 f.). En sådan
granskning av pantbanker, som bl.a. har ett brottspreventivt syfte, sker också
fortlöpande. För det fall polisen vid en sådan kontroll skulle påträffa stöldgods kan
detta i sin tur leda till att exempelvis förundersökning inleds och föremål tas i
beslag. Som polismyndigheten framhållit medför tillträdesrätten i 27 § pantbanks-
lagen dock inte en rätt för polisen att formlöst ta med misstänkt stöldgods från en
pantbank för identifikation hos målsäganden.

I det nu aktuella fallet pågick emellertid, som framgått, redan en förundersökning.
I en sådan situation styrs självfallet polis och åklagares handlande av det regelverk
som omgärdar förundersökningsförfarandet. De tvångsmedel som polis och
åklagare får använda inom ramen för en förundersökning regleras väsentligen i
rättegångsbalken (se 23 kap. 16 § RB). Syftet med Lennart Ehrenbrands besök i
pantbankerna synes ha varit att leta efter stöldgods för att detta skulle kunna
återlämnas till målsäganden. Det hade då legat närmast till hands att använda
                                                                 Dnr 3509-2005     Sid 8 (8)



tvångsmedlen husrannsakan och beslag (bevis- och/eller återställandebeslag). Vid
en sådan förrättning hade också målsäganden kunnat få närvara för att peka ut
stöldgodset.

Vid tidpunkten för Lennart Ehrenbrands agerande pågick en åklagarledd för-
undersökning mot J. Lennart Ehrenbrand skulle därför, efter sin kontakt med
målsäganden, antingen ha vidarebefordrat informationen till utredningsmannen
vid Söderorts polismästardistrikt eller kontaktat åklagaren för beslut om vidare
åtgärder, t.ex. om användande av tvångsmedel. Det har emellertid gjorts gällande
att Lennart Ehrenbrand bl.a. inte lyckades att få fram uppgift om vem som var
förundersökningsledare, vilket enligt min mening är anmärkningsvärt. Jag har
nämligen svårt att förstå att han inte, med hjälp av uppgifter som han t.ex. kunde
ha fått av målsäganden, kunde ha identifierat den aktuella förundersökningen och
på så sätt fått vidare information om vem som var utredningsman och även för-
undersökningsledare.

Vad som i övrigt kommit fram i ärendet ger inte anledning till någon ytterligare
åtgärd eller något annat uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag ovan har anfört.
