# Kritik mot polisen för det sätt som en kroppsbesiktning - urinprovstagning utomhus i ett buskage - verkställdes

JO 2008-02-14 dnr 3526-2007

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2008-02-14         3526-2007              1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot polisen för det sätt som en kroppsbesiktning –
                        urinprovstagning utomhus i ett buskage – verkställdes

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms
                        län med anledning av två polismäns agerande i samband med en urinprovstagning.
                        Hon anförde bl.a. följande. I juli 2007 var hon tillsammans med ett par vänner i
                        Tantolunden. Efter ett tag behövde hon gå på toaletten och lämnade därför
                        vännerna. När hon gått några meter kom en man och en kvinna fram till henne. Det
                        var två civilklädda poliser. Kvinnan visade upp sin polisbricka och började
                        omedelbart ställa frågor om droger m.m. Efter ett tag ombads hon att följa med för
                        att lämna ett urinprov. På frågan om de verkligen kunde tvinga henne till detta
                        svarade polismännen att ”ser man ut som du och går klädd som du gör finns det
                        misstankar om narkotikabrott”. Eftersom hon inte orkade diskutera saken lämnade
                        hon ett urinprov. Hon var tvungen att göra det på en plats ett par meter från en stig.
                        Därefter förhördes hon. Efter cirka en halvtimme kunde hon gå tillbaka till sina
                        vänner. Hon kände sig kränkt, diskriminerad och orättvist behandlad. Det var inte
                        ”speciellt roligt” att lämna urinprovet ett par meter från en stig där människor
                        promenerar.

## Utredning

Polismyndighetens handlingar med anledning av ingripandet infordrades och
                        granskades. Av dessa framgick bl.a. följande. Den 18 juli 2007 kl. 17.50 gjorde
                        länskriminalens ungdomssektion ett ingripande mot AA (född 1987) i Tantolunden
                        i Stockholm. Hon misstänktes för narkotikabrott varför det beslutades om
                        kroppsbesiktning genom urinprovstagning. Enligt protokollet genomfördes
                        provtagningen på en avskild plats i Tantolunden av polisassistenten BB.

                        Ärendet remitterades därefter till polismyndigheten som anmodades att komma in
                        med upplysningar och yttrande över vad som hade framförts i JO- anmälan och
                        särskilt den omständigheten att AA fick lämna urinprov vid sidan av en stig i
                        Tantolunden.

                        Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren CC) kom in med remissvar inför
                        vilket upplysningar inhämtats från chefen för länskriminalpolisen, DD.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                       Dnr 3526-2008     Sid 2 (4)




Polismyndigheten anförde följande gällande bakgrunden till ingripandet.

      Den 18 juli 2007, omkring kl. 17.50, befann sig två civilklädda polismän från
      länskriminalpolisens ungdomssektion, polisassistenterna BB och EE, i Tantolunden i
      syfte att beivra narkotikabrottslighet bland ungdomar. Platsen är känd för att i stor
      utsträckning besökas av missbrukande ungdomar. Polismännen såg AA komma
      gående ut från parken och tog kontakt med henne. AA uppgav att hon var i parken
      med sina vänner men lämnat dem för att urinera. Hon uppträdde nervöst, hade svårt
      att stå still och verkade vilja gå från platsen. Polismännen noterade att hon visade
      tydliga tecken på narkotikapåverkan i form av glansiga ögon med små pupiller. Hon
      var även onormalt blek. Till en början svarade AA undvikande på frågor gällande
      om hon hade narkotika på sig eller inte. Sedan uppgav AA att hon provat narkotika
      några månader tidigare.
      Polismännen bedömde att misstanke förelåg om narkotikabrott genom eget bruk och
      genom innehav. Förhör hölls på platsen och då uppgav AA bland annat att om
      hennes urinprov skulle vara positivt så skulle det vara på grund av cannabis.
      BB kroppsvisiterade AA då det förelåg fara i dröjsmål. Misstanken om
      narkotikainnehav visade sig då inte stämma och AA informerades om detta.
      Gruppchefen tillika förundersökningsledaren FF beslutade, efter att ärendet
      föredragits för honom per telefon, att kroppsbesiktning genom urinprov alternativt
      blodprov skulle ske av AA. EE frågade FF om urinprovet kunde tas på platsen
      eftersom AA vid upprepade tillfällen påtalat att hon var väldigt kissnödig. FF
      bedömde att det skulle vara minst integritetskränkande för AA att lämna urinprov på
      plats under de förutsättningar som rådde, men endast om hon själv kände sig
      bekväm med detta. FF poängterade för EE att detta endast fick ske om AA själv
      tyckte att det var okey och att hon inte fick känna sig tvingad samt att det i så fall
      skulle ske på en lämplig plats. Polismännen erbjöd AA att genomföra urinprovet på
      plats vilket hon accepterade. BB medtog AA till en avskild plats ovanför
      skyddsrummet vid den östra ingången till parken, 6–7 meter ovanför vägen. Platsen
      var genom buskar och träd skyddad mot insyn från förbigående på vägen nedanför.
      BB uppger i en skrivelse till polismyndigheten att AA:s påstående om att BB eller
      EE skulle ha sagt ”ser man ut som du och går klädd som du gör så finns det
      misstankar om narkotikabrott” är helt felaktigt. BB uppger vidare att hela
      ingripandet gick väldigt lugnt till och att de hade en bra diskussion med AA under
      tiden. Enligt BB eftersträvar länskriminalpolisens ungdomssektion alltid ett
      arbetssätt som innebär att de alltid visar respekt för och uppträder trevligt mot de
      ungdomar som de ingriper mot.
Vad gäller det sätt på vilket kroppsbesiktningen av AA verkställdes anförde
polismyndigheten närmare följande.
      Av proportionalitetsprincipen (28 kap. 3 a § RB) följer att en kroppsbesiktning bör
      verkställas på ett sådant sätt att den inte onödigt kränker den som utsätts för
      åtgärden. Det finns inte något uttryckligt reglerat som anger var någonstans en
      urinprovstagning får ske. Regeln i 28 kap. 13 § RB om att en kroppsbesiktning av
      mer väsentlig omfattning ska ske inomhus och i ett avskilt rum bör enligt
      polismyndighetens uppfattning i normalfallet gälla beträffande urinprovstagning.
      Polismyndigheten anser dock att urinprovstagning får äga rum på plats utomhus om
      förutsättningar finns för att provtagningen ska kunna ske utan att den enskildes
      integritet onödigt kränks. En bedömning om vad som är lämpligt i det enskilda fallet
      får således avgöra var en kroppsbesiktning genom urinprovstagning ska ske. I det
      aktuella fallet hade AA godkänt att urinprovstagningen skedde på plats och en
      insynsskyddad plats valdes 6–7 meter ovanför vägen dit den kvinnliga polismannen
      förde AA. Mot denna bakgrund anser polismyndigheten att inga fel har begåtts vid
      urinprovstagningen.
      Vidare har polismyndigheten ingen anledning att betvivla de uppgifter BB lämnat
      angående påståendet om att polismännen kommenterat AA:s utseende i samband
                                                                    Dnr 3526-2008      Sid 3 (4)




      med ingripandet. Därmed anser myndigheten att inga fel har begåtts i den delen
      heller.
Av yttrandet framgår att länskriminalpolisens uppfattning är att en
urinprovstagning inte kan anses vara en kroppsbesiktning av mera väsentlig
omfattning.

Polismyndigheten gjorde sammanfattningsvis den bedömningen att det fanns
tillräckliga skäl för misstanken om narkotikabrott och att besluten om
kroppsvisitation och kroppsbesiktning hade stöd i lag och att de hade genomförts
på ett korrekt sätt.

AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret men hördes inte av. I ett beslut
den 14 februari 2008 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Jag vill först nämna att jag inte kan ha någon erinran mot polismännens bedömning
att AA var skäligen misstänkt för narkotikabrott (innehav och eget bruk) och därför
lät henne genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Vad gäller AA:s
påstående om att polismännen yttrat sig på visst sätt om bl.a. hennes klädsel noterar
jag att uppgift står mot uppgift och att det inte kan anses vara klarlagt att
polismännen uttryckt sig på det sätt som AA påstått. Det är inte heller meningsfullt
att utreda den saken vidare.

Den fråga som uppkommit i ärendet är emellertid om det sätt på vilket
kroppsbesiktningen kom att verkställas – urinprovstagning utomhus i ett buskage –
är rättsenligt och godtagbart.

Regler om kroppsbesiktning finns i 28 kap. rättegångsbalken (RB). Den som
skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa får
kroppsbesiktigas bl.a. för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för
utredning om brottet. Med kroppsbesiktning avses undersökning av
människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och
undersökning av sådana prov. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den
undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada (12 § jämförd med 11 §).

En straffprocessuell princip som gör sig särskilt starkt gällande vid verkställandet
av tvångsmedel är hänsynsprincipen (Gunnel Lindberg, Straffprocessuella
tvångsmedel, s. 89). Denna princip regleras primärt i 23 kap. 4 § RB och innebär
att en förundersökning skall genomföras på sådant sätt att inte någon i onödan
utsätts för brottsmisstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Vid
verkställighet av tvångsmedel innebär den bl.a. att diskretion bör iakttas, och
beträffande kroppsbesiktning har principen kommit till direkt uttryck i lagtexten
genom reglerna i 28 kap. 13 § RB. I bestämmelsen föreskrivs bl.a. att en
förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus och i
avskilt rum. Verkställs den av någon annan än en läkare, skall såvitt möjligt ett av
förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Kroppsbesiktning av en
                                                                   Dnr 3526-2008   Sid 4 (4)




kvinna får inte verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare eller
legitimerad sjuksköterska. – Exempel på förfaringssätt som kan strida mot
hänsynsprincipen är att sprida onödig uppmärksamhet eller kännedom om ett
ingripande och att vålla en person olägenhet i hans eller hennes arbete (jfr JO 1968
s. 174).

Som framgått skall alltså, enligt 28 kap. 13 § andra stycket RB, en
kroppsbesiktning som är av mera väsentlig omfattning verkställas inomhus och i
avskilt rum. Bakgrunden till bestämmelsen är självfallet den att en sådan
förrättning är särskilt känslig från integritetssynpunkt. Är då en urinprovstagning
att bedöma som en kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning?

Länskriminalpolisen har framfört uppfattningen att så inte kan anses vara fallet
medan polismyndigheten å sin sida har gett uttryck för en något mer nyanserad
ståndpunkt och anfört att en urinprovstagning i normalfallet skall verkställas
inomhus men kan få äga rum utomhus om förutsättningar finns för att
provtagningen kan ske utan att den enskildes integritet onödigt kränks.

Det kan emellertid konstateras att i förarbeten och doktrin anses såväl urin- som
blodprovstagning vara en förrättning av mera väsentlig omfattning (se SOU
1996:125 s. 74, jfr Gunnel Lindberg, a.a. s. 597). Jag delar uppfattningen att även
urinprovstagning är att anse som en förrättning av det slaget. En sådan åtgärd
fordrar att den misstänkte i större eller mindre utsträckning tvingas blotta sig.
Åtgärden är därför av sådan integritetskränkande karaktär att den måste anses vara
av väsentlig omfattning.

Några praktiska hinder mot att tillgodose det krav på avskildhet som lagen ställer
kan knappast heller ha förelegat i det nu aktuella fallet. Ingripandet gjordes i en
park i centrala Stockholm. Det var alltså inte särskilt långt till närmaste
polisstation. Jag inser emellertid att det undantagsvis kan finnas situationer då en
kroppsbesiktning av mera väsentlig omfattning av praktiska skäl svårligen låter sig
genomföras inomhus men tillfredsställande avskildhet likväl kan åstadkommas. Jag
överlämnar därför en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet för kännedom.

Polismännen skulle således rätteligen ha tagit med AA till en polisstation för
urinprovstagning. Detta gäller även om hon, som polismyndigheten påstått, hade
godkänt att provtagningen ägde rum utomhus. Polismännen hade gjort
bedömningen att AA var skäligen misstänkt för brott och ville genomföra en
kroppsbesiktning för att säkra bevisning om brottet. Under sådana omständigheter
är risken särskilt stor att den enskilde, ställd inför polisens önskemål om att
genomföra en viss åtgärd, inte upplever sig ha något egentligt val. Av anmälan hit
framgår ju att AA uppenbarligen, i vart fall i efterhand, upplevt att situationen var
kränkande.

Polismyndigheten förtjänar följaktligen kritik för det sätt på vilket
kroppsbesiktningen verkställdes.
