# Kritik mot en åklagare för att ett uttalande under en sakframställning inte kompletterades på visst sätt

JO 2010-05-21 dnr 3534-2008

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2010-05-21        3534-2008              1 (7)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot en åklagare för att ett uttalande under en sakframställning inte
                        kompletterades på visst sätt

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot kammaråklagaren BB, Internationella
                        åklagarkammaren Stockholm, och uppgav bl.a. följande. I oktober 2007 dömdes
                        han av Svea hovrätt till sex års fängelse för grovt narkotikabrott. Stockholms
                        tingsrätt hade tidigare, i november 2006, ogillat åtalet. Under huvudförhandlingen i
                        hovrätten uppgav åklagaren att AA hade haft täta kontakter med en polsk
                        huvudman som misstänktes föra in stora mängder narkotika till landet. AA:s
                        ombud och offentlige försvarare, advokaten CC, frågade åklagaren vem denne
                        huvudman var och fick till svar att åklagaren av spaningstekniska skäl inte kunde
                        berätta det. Hovrätten dömde AA, i enlighet med åklagarens andrahandsyrkande,
                        för att han genom att anvisa två platser där amfetamin skulle finnas att hämta
                        olovligen bjudit ut narkotika till försäljning och på detta sätt förmedlat kontakt
                        mellan en säljare och en viss köpare. AA uppgav vidare att i och med att åklagaren
                        inte talade om vem den polske huvudmannen var, kunde han inte försvara sig mot
                        påståendet att han haft kontakter med honom.

## Utredningen

Stockholms tingsrätts dom i mål B 20233-06 och Svea hovrätts dom i mål B 9486-
                        06 begärdes in och granskades. Vidare hämtades muntliga upplysningar in från BB.
                        Hon uppgav att hon under sakframställningen i hovrätten, som en bakgrund och
                        förklaring till varför man hade börjat fatta misstankar mot AA, angett att det fanns
                        information om att det kom in stora mängder amfetamin från Polen, att en viss
                        polsk person misstänktes vara huvudman, samt att denne haft täta kontakter med
                        AA. Hon kunde dock inte minnas om CC frågat efter namnet på den polske
                        huvudmannen eller vad hon i så fall skulle ha svarat.

                        Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande över
                        vad som förevar vid huvudförhandlingen i hovrätten i berört avseende. Av
                        upplysningarna skulle även framgå om AA i något tidigare skede hade fått del av
                        den ovannämnda informationen.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                          Dnr 3534-2008     Sid 2 (7)




Åklagarmyndigheten (dåvarande vice riksåklagaren DD) kom in med ett yttrande
till vilket hade fogats upplysningar från chefsåklagaren EE och BB.

BB upplyste i huvudsak följande.

      Målet mot AA gäller grovt narkotikabrott, ett parti om i det närmaste 2 kg
      amfetamin som tagits i beslag från FF i anslutning till Perstorpsvägen i Farsta,
      Stockholm den 17 april 2006.
      Förundersökning med hemlig teleavlyssning och spaning hade inletts mot AA i
      början av mars månad 2006. Teleavlyssningen och spaningen mot AA ledde till att
      misstankar väcktes även mot FF, och efter kontakter mellan de båda greps FF den 17
      april 2006 med ovannämnda amfetaminparti. FF dömdes av Stockholms tingsrätt
      den 4 juli 2006 för bl.a. grovt narkotikabrott till fängelse 6 år och domen fastställdes
      såvitt avsåg grovt narkotikabrott och påföljd av Svea hovrätt den 6 september 2006.
      Spaningsiakttagelser mot AA och FF, avlyssnade telefonsamtal och positioneringar
      av AA:s telefon sammantagna med bl.a. uppgifter som FF lämnat under
      förundersökningen ledde till att AA åtalades för grovt narkotikabrott, i första hand
      för att ha överlåtit den aktuella narkotikan och i andra hand för att bjudit ut
      narkotikapartiet till försäljning och på detta sätt förmedlat kontakt mellan säljare och
      köpare.
      Jag kan upplysa om att ingripandet mot AA inte skedde i direkt anslutning till
      gripandet av FF utan sköts upp bl.a. eftersom spaning fortsatt emot den misstänkte
      huvudmannen. AA greps först den 11 september2006 och häktades därefter.
      Med anledning av AA:s klagomål kan jag upplysa följande angående
      huvudförhandlingen i hovrätten.
      Jag har inlett min sakframställning på följande sätt:
               Upprinnelsen till målet som skall behandlas här i hovrätten är ett ärende
               med spaning och telefonavlyssning som påbörjats redan hösten 2005.
               Misstankar fanns att amfetamin i stora mängder smugglades från Polen till
               Sverige och det fanns också misstankar om att en viss person var
               huvudman i Sverige. Man har gjort stora beslag av amfetamin från ett antal
               personer med anknytning till den misstänkte huvudmannen.
               Denna person har haft täta kontakter med AA och misstankar fanns att AA
               tog emot stora partier amfetamin och sålde vidare.
               Man inledde därför telefonavlyssning mot AA den 8 mars 2006 och
               spanade mot honom. Avlyssnat nr är xxxxxxxx.
      Jag är tämligen säker på att jag uttryckt mig ganska exakt på detta sätt eftersom jag
      av en tillfällighet hade kvar min skrivna sakframställning från förhandlingen i
      hovrätten. Jag har funderat på om jag kan ha uttryckt mig på samma sätt i
      tingsrätten, men måste lämna den frågan helt öppen. Jag har inte kvar något koncept
      och minns inte vad jag sade.
      Jag har inget minne av att jag har fått frågan om den misstänkte huvudmannens
      namn. Jag känner mig emellertid övertygad om att frågan inte ställts i direkt
      anslutning till mitt uttalande eftersom jag med all säkerhet hade kommit ihåg om
      advokaten avbrutit min sakframställning. Eftersom jag inte minns att frågan ställts
      kan jag inte heller uppge vad jag i så fall skulle ha svarat. Jag är emellertid helt säker
      på att jag inte har uttryckt mig på det sätt AA påstår eftersom det är ett uttryckssätt
      som är helt främmande för mig. Jag bedömer det inte heller troligt att jag skulle ha
      nämnt den misstänkte huvudmannens namn eftersom denne varken var – eller är –
      åtalad eller dömd för brott som har samband med detta mål. Det skulle inte vara rätt
      att uppge namnet på en person som endast varit föremål för spaning som inte lett
      tillresultat.
                                                                        Dnr 3534-2008       Sid 3 (7)




      Av samma skäl kan jag inte tänka mig att jag har nämnt den misstänkte
      huvudmannens namn för AA under förundersökningen. Jag har frågat
      utredningsmannen kriminalinspektören GG om han under förundersökningen nämnt
      detta namn för AA. Han uppger att det har han inte gjort, men han svarar däremot
      spontant ”men det gjorde jag ju under mitt vittnesmål i hovrätten”. Vid närmare
      frågor säger han sig inte vara säker på detta men att det var hans första spontana
      minnesbild. Jag har också ett svagt minne av att han kan ha sagt på detta sätt.
      Mitt uttalande i inledningen av sakframställningen är enbart avsedd som en
      upplysning om varför man inledde spaning med telefonavlyssning mot AA. Denna
      uppgift har inte med den åtalade gärningen att göra. Åtalet avser enbart överlåtelse
      av amfetamin till FF, eller i andra hand, förmedlande av kontakt mellan säljare och
      köpare. Uppgiften saknar fullständigt bevisvärde mot AA (men hade utan svårighet
      kunnat bevisas om jag hade bedömt det som intressant) och har heller inte av
      hovrätten lagts till grund fördomen i någon del.
      Jag kan ha den synpunkten att om hovrättens ordförande – eller AA:s försvarare –
      hade ansett att det var ett olämpligt yttrande från min sida borde detta föranlett
      någon form av påpekande under förhandlingen, men så var inte fallet. Tvärtom
      uttryckte AA inte någon missbelåtenhet utan vi skildes efter förhandlingen som de
      bästa vänner.
EE fann sammanfattningsvis att det inte fanns någon anledning att rikta kritik mot
BB:s handläggning av ärendet och uppgav bl.a. följande.
      Det ställs mycket stora krav på en åklagare i omfattande ärenden. Ett av kraven är att
      åklagaren på ett pedagogiskt sätt ska kunna förklara ärendet förrätten under
      sakframställningen, så att en rättegång kan äga rum på ett effektivt sätt, den
      skriftliga bevisningen kan förebringas koncentrerat och relevanta frågor kan ställas
      till bevispersoner.
      Uppgifterna har lämnats av åklagaren endast under sakframställningen, vilket
      innebär att de inte utgör processmaterial och inte utgör bevisning imålet.
      Uppgifterna har inte heller varit så konkreta att de ”svärtat ned” den tilltalade under
      rättegången.
      Enligt min mening måste en åklagare tillåtas att på bästa sätt förklara sittärende.
      Detta innebär att även uppgifter som det inte förs bevisning om, men som ger ett
      stöd för förståelsen av ärendet, är relevanta att nämnas i en sakframställning.
      Av klagomålet framgår vidare att kammaråklagaren BB vägrat svara på frågan om
      vem den misstänkte huvudmannen var. Av BB:s yttrande framgår att hon inte
      kommer ihåg att denna fråga varit aktuell och att hon inte vanligtvis uttalar sig på
      det sätt som klaganden gett uttryck för.
      En generell fråga som uppkommer är om detta är en uppgift som kan undanhållas
      den tilltalade trots reglerna om partsinsyn. Av yttrandet från kammaråklagaren BB
      framgår att uppgiften under sakframställningen endast syftat till att ge en förklaring
      till varför intresset riktades mot den nu aktuella tilltalade personen. Uppgiften saknar
      vidare koppling till den åtaladegärningen. Det kan enligt min mening inte finnas
      någon rätt till partsinsyn rörande denna uppgift.
      Med denna slutsats uttalar jag mig inte om frågan om partsinsyn kontrasekretess.
      En åklagare kan vid handläggning av ett ärende ha kunskap om förhållanden som
      har ett nära eller mera avlägset samband med ärendet. I dessa situationer uppstår ofta
      frågor som tangerar rätten till partsinsyn, sekretess och objektivitetsprincipen.
      Detta innebär svåra bedömningar, men åklagarens objektivitetsplikt är
      grundläggande. I och med denna skyldighet finns inte utrymme för en åklagare att
      utelämna omständigheter som talar till en misstänkt eller tilltalad persons fördel.
      I ärendet finns ingenting som tyder på att en sådan situation har varit för handen.
                                                                     Dnr 3534-2008    Sid 4 (7)




DD

      De närmare detaljerna kring den aktuella brottsmisstanken samt vilka överväganden
      domstolarna har gjort framgår av de bifogade domarna från Stockholms tingsrätt
      respektive Svea hovrätt.
      Jag ansluter mig till kammarchefens bedömning och hänvisar därför till det han har
      anfört.
      Det kan avslutningsvis nämnas att Åklagarmyndigheten, Utvecklingscentrum
      Malmö, har sammanställt en RättsPM (2008:4, bifogas) som behandlar den
      misstänktes rätt till insyn.
AA yttrade sig och gav in ett antal handlingar, bl.a. ett svar från polisen på en
begäran om att få ut den s.k. slasken, dvs. utredningsmaterial som inte tagits med i
förundersökningsprotokollet, och en resningsansökan. Av handlingarna framgick
bl.a. att det i slasken fanns ett antal spaningsrapporter där AA förekom och att en
av de övriga personerna som förekom i rapporterna beskrevs som polsktalande.

CC gav in en skrivelse och uppgav bl.a. att han – såvitt han kommer ihåg – frågade
åklagaren om namnet på den misstänkte huvudmannen efter hennes
sakframställning och att han, enligt sina anteckningar från förhandlingen, inte fick
något svar på frågan.

Det inhämtades därefter att Högsta domstolen den 23 november 2009 avslagit
AA:s resningsansökan.

I ett beslut den 21 maj 2010 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Inledning
Av utredningen har sammanfattningsvis följande framgått. AA åtalades för bl.a.
grovt narkotikabrott. I första hand påstod åklagaren att han överlåtit narkotika och i
andra hand att han på visst sätt bjudit ut narkotika till försäljning och förmedlat
kontakt mellan en säljare och en köpare. Tingsrätten ogillade åtalet. Åklagaren,
BB, överklagade domen och uppgav under sakframställningen i hovrätten – som en
upplysning angående varför spaning inleddes mot AA – att det fanns misstankar
om att amfetamin i stora mängder smugglades från Polen till Sverige, att AA haft
täta kontakter med den person som misstänktes vara huvudman i Sverige och att
det fanns misstankar om att AA tog emot stora partier amfetamin och sålde vidare.
Hovrätten dömde AA i enlighet med andrahandsyrkandet, dvs. för att han
förmedlat kontakt mellan säljare och köpare.

Såväl AA som hans ombud och offentlige försvarare, CC, har uppgett att CC
frågade BB om namnet på den misstänkte huvudmannen och att frågan inte
besvarades. CC har vidare uppgett att han – såvitt han kommer ihåg – ställde
frågan efter åklagarens sakframställning. BB har uppgett att hon inte har något
minne av att hon fått frågan, men att hon känner sig övertygad om att frågan inte
ställdes i direkt anslutning till uttalandet. Jag har inte funnit anledning att
                                                                   Dnr 3534-2008    Sid 5 (7)




ifrågasätta AA:s och CC:s uppgift om att frågan faktiskt ställdes och utgår således
vid min bedömning från att så skedde.

Allmänt om sakframställningar
Åklagarens uppgifter om AA:s kontakter med den misstänkte huvudmannen m.m.
lämnades vid en huvudförhandling i hovrätten, närmare bestämt under
sakframställningen.

En sakframställning syftar till att göra det möjligt för rätten att kunna följa
bevisningen. Åklagaren ska därvid ange vad han eller hon påstår och har för avsikt
att bevisa. Det är inte meningen att åklagaren ska redogöra bara för omständigheter
som talar mot den tilltalade. Även omständigheter som talar för den tilltalade ska
alltså tas med (Fitger, Rättegångsbalken, En kommentar på Internet, 46 kap. 6 §
RB).

Åklagarmyndigheten har ansett att de aktuella uppgifterna inte utgjorde
processmaterial. I den frågan kan det finnas olika meningar. Jag kan emellertid inte
inse att saken har någon betydelse för bedömningen av detta ärende och nöjer mig
därför med att nämna att jag för egen del anser att ett uttalande som görs av
åklagaren under sakframställningen är att betrakta som processmaterial oavsett om
de uppgifter som lämnas i uttalandet utgör ett led i den åtalade gärningen eller inte
och oberoende av om det förs någon bevisning till styrkande av uppgifterna.

Det kan naturligtvis inte krävas att allt som åklagaren redovisar under
sakframställningen måste ha ett omedelbart samband med den åtalade gärningen
och det kan säkert många gånger vara en fördel, inte minst i mål av viss
omfattning, om åklagaren inledningsvis tecknar en bild av bakgrunden till åtalet.
Åklagaren bör, som EE uttryckt saken, tillåtas att på bästa sätt förklara sitt ärende.
En åklagare bör emellertid enligt min uppfattning avstå från att lämna uppgifter
som är ägnade att framställa den tilltalade i dålig dager, om uppgifterna inte också
är av betydelse för rättens prövning av åtalet. Eftersom det, med vissa här inte
aktuella undantag, inte kan råda sekretess för en uppgift som lagts fram vid en
offentlig förhandling bör en åklagare under samma förutsättningar, dvs. att
uppgifterna inte fordras för rättens prövning, inte heller redovisa uppgifter som kan
vara sekretesskänsliga eller som kan leda till att sekretesskänsliga uppgifter
behöver lämnas ut.

De aktuella uppgifterna
AA var åtalad i första hand för att själv ha överlåtit en betydande mängd
amfetamin, i andra hand för att på visst sätt ha bjudit ut amfetaminet till försäljning
och förmedlat kontakt mellan en säljare och en köpare. Åklagarmyndigheten synes
anse att det aktuella uttalandet, dvs. att AA haft täta kontakter med en person som
misstänktes vara huvudman för en omfattande smuggling av amfetamin från Polen
till Sverige, inte ”svärtat ned” AA och har också uppgett att uppgiften saknade
samband med den åtalade gärningen.
                                                                       Dnr 3534-2008     Sid 6 (7)




Den av åklagaren i andra hand åberopade gärningsbeskrivningen byggde således på
att AA i egenskap av förmedlare främjat narkotikahandel. Eftersom BB inte
klargjorde att det saknades samband mellan spaningarna mot den misstänkte
huvudmannen och åtalet mot AA, måste det mot den bakgrunden enligt min
mening anses ha legat nära till hands att – låt vara felaktigt – uppfatta uppgifterna
som att det faktiskt fanns ett sådant samband. Uttalandet skulle vidare, i avsaknad
av den kompletterande informationen om att spaningarna inte lett till resultat, också
kunna uppfattas som om AA kunde vara involverad i annan narkotikabrottslighet
där lagföring ännu inte kommit till stånd. Detta borde BB ha insett och hon borde
därför – när hon nu ansåg att hon borde redovisa kontakterna – också ha klargjort
att spaningarna mot den misstänkte huvudmannen inte hade lett till resultat och att
det inte fanns något samband mellan kontakterna och den åtalade gärningen.

Det är vidare möjligt att AA – om det klargjorts att de nämnda kontakterna saknade
betydelse för prövningen av åtalet – inte hade ansett sig ha behov av att få veta
namnet på den misstänkte huvudmannen. När nu den kompletterande
informationen inte lämnades förefaller det å andra sidan, med hänsyn till hans
inställning i skuldfrågan, förståeligt att AA ville veta vem denne person var, t.ex. i
syfte att kunna lämna en alternativ förklaring till sina kontakter med personen i
fråga.

Borde frågan ha besvarats?
BB har uppgett att hon är helt säker på att hon, om hon fick frågan, i så fall inte
besvarade den på det sätt som AA har beskrivit. Hon har också uppgett att hon inte
bedömer det som troligt att hon skulle ha nämnt den misstänktes namn eftersom
denne varken var – eller är – åtalad eller dömd för brott som hade samband med det
aktuella målet och att det inte skulle vara rätt att uppge namnet på en person som
endast varit föremål för spaning som inte lett till resultat.

Det är visserligen lätt att principiellt instämma i att det vore fel att avslöja namnet
på en person som endast varit misstänkt för brott utan samband med åtalet. Ett
skydd för enskildas personliga förhållanden i en förundersökning finns ju också i
35 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (tidigare 9 kap. 17 §
första stycket sekretesslagen).

I ett enskilt fall kan emellertid en tilltalads rätt till en rättvis rättegång och ett
effektivt försvar stå i motsättning till det nyss nämnda sekretessintresset. Ett
tidigare ärende (JO 2007/08 s. 87) gällde bl.a. frågan om en tilltalads rätt till insyn i
fråga om uppgifter som inhämtats inom ramen för en annan, pågående,
förundersökning. Jag uttalade i det ärendet bl.a. följande (s. 104).

      Därutöver följer av objektivitetsprincipen att åklagaren måste pröva om uppgifterna
      i den andra förundersökningen skulle kunna vara av betydelse för den misstänktes
      försvar. Om så är fallet är åklagaren i princip skyldig att låta dessa uppgifter komma
      till försvarets kännedom. Vid de överväganden som måste göras för att bedöma
      utredningsmaterialet måste en misstänkt persons rätt till en rättvis rättegång och till
      ett effektivt försvar – en rätt som ligger till grund för rättegångsbalkens regelsystem
      och som följer av artikel 6 i Europakonventionen – väga tungt. I ett sådant fall måste
                                                                       Dnr 3534-2008   Sid 7 (7)




      det brottsbekämpningsintresse som reglerna om förundersökningssekretess syftar till
      att säkerställa få vika för den misstänktes rätt till en rättvis rättegång.
      En motsvarande skyldighet gäller givetvis också för det fall att uppgifterna
      framkommer sedan en person åtalats.
Jag anser att motsvarande överväganden måste vara vägledande även vid en
konflikt mellan sekretess till skydd för en enskild och en annan misstänkts eller
tilltalads rätt att ta del av uppgifter för att förbereda eller utföra sitt försvar.

I det aktuella ärendet uppstod således – i och med att försvaret ställde frågan om
vem den misstänkte huvudmannen var – en situation i vilken en tidigare misstänkts
intresse av att det inte skulle bli offentligt att han varit föremål för misstankar om
brott stod mot den tilltalades intresse av att kunna försvara sig mot uppgifter som
lämnats av åklagaren under en huvudförhandling. Det var visserligen inte fråga om
ett uttalande rörande en omständighet som omfattades av den aktuella
gärningsbeskrivningen och som åklagaren avsåg att söka leda i bevis. Jag anser
emellertid att uppgifterna med fog kunde uppfattas ha sådan anknytning till det slag
av brottslighet som åtalet avsåg att sekretesskyddet, om saken ställts på sin spets,
även i detta fall hade bort få ge vika till förmån för den tilltalades intresse.

BB borde således i första hand – när hon valde att redogöra för kontakterna – också
självmant ha redovisat att spaningarna mot den misstänkte huvudmannen varit
resultatlösa och att det inte fanns något samband mellan AA:s kontakter med denne
och den åtalade gärningen. När så inte skedde borde hon åtminstone ha klargjort
detta när frågan om den misstänkte huvudmannens identitet ställdes. Det är, som
jag tidigare framhållit, inte otänkbart att konflikten mellan de motstående
intressena i så fall hade kunnat undvikas. Om emellertid försvaret likväl ansett sig
ha behov av den ytterligare informationen borde BB, som jag ser det, ha besvarat
frågan.

Vad AA i övrigt har anfört föranleder ingen ytterligare åtgärd eller något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.
