# En åklagares beslut om personell husrannsakan för eftersökande av en för mord misstänkt person, trots att något annat tvångsmedelsbeslut inte dessförinnan hade fattats beträffande den eftersökte

JO 2001-05-02 dnr 354-2000

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2001-05-02        354-2000               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        En åklagares beslut om personell husrannsakan för eftersökande av en
                        för mord misstänkt person, trots att något annat tvångsmedelsbeslut
                        inte dessförinnan hade fattats beträffande den eftersökte

## Bakgrund

Med anledning av uppgifter i dagspressen om en personell husrannsakan beslutade
                        chefsJO Eklundh att ta upp förhållandena till utredning.

## Utredningsåtgärder

Inledande åtgärder
                        Vissa handlingar i ett ärende hos Polismyndigheten i Västernorrlands län och i ett
                        ärende hos Åklagarkammarens i Sundsvall granskades. Vidare inhämtades
                        muntliga upplysningar från kriminalkommissarien AA och biträdande
                        länspolismästaren BB vid polismyndigheten. Härvid framkom följande.

                        På eftermiddagen den 23 december 1999 sköts en man till döds i Sundsvall. Kort
                        efter händelsen hördes ett vittne till denna som kunde lämna en beskrivning av
                        gärningsmannens utseende. Polisen kunde inte fastställa gärningsmannens identitet,
                        men man visste att det rörde sig om en man från Estland. På kvällen den 26
                        december 1999 blev poliskommissarien CC uppringd i sin bostad av en person som
                        önskade vara anonym men som var känd av honom. Denna person hade av en
                        honom närstående kvinna, som umgås i kriminella kretsar, fått veta att
                        gärningsmannen – ”esten” – uppehöll sig i en namngiven persons lägenhet på en
                        viss adress i Timrå. Lägenhetsinnehavaren var känd av polisen och tillhörde den
                        ”undre världen” i Sundsvall med omnejd. I mordutredningen hade det tidigare
                        lämnats uppgifter om att ”esten” två timmar före mordet hade synts i Timrå
                        centrum tillsammans med en annan person. BB föredrog ärendet för chefsåklagaren
                        DD, som beslutade om en personell husrannsakan för eftersökande av
                        ”gärningsman” i den utpekade lägenheten. Beslutet verkställdes den 27 december
                        1999 någon gång mellan kl. 03.00 och 04.00. Enligt protokollet över
                        husrannsakningen var den eftersökte personens namn okänt när insatsen gjordes.
                        Vid husrannsakningen påträffades endast lägenhetsinnehavaren. Den 28 december
                        1999 anhölls EE i sin frånvaro för mordet.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                       Dnr 354-2000    Sid 2 (6)




Med anledning av vad som hade kommit fram beslutade chefsJO Eklundh den 23
februari 2000 att inleda en förundersökning om tjänstefel.

Förundersökningen
Förhör hölls med FF, AA, poliskommissarien GG och BB.

Under förhören lämnades uppgifter som föranledde chefsJO Eklundh att den 6 juni
2000 besluta att DD skulle delges misstanke om tjänstefel enligt följande
gärningsbeskrivning.

      I Polismyndighetens i Västernorrlands län ärende - - - angående mord kom den 26
      december 1999 ett tips in till förundersökningsledaren – en poliskommissarie – att
      gärningsmannen uppehöll sig i en annan persons bostadslägenhet på en viss adress i
      Timrå. Uppgiftslämnaren uppgav att han hade fått uppgiften från en närstående.
      Biträdande länspolismästaren BB underrättades om tipset, varefter denne föredrog
      ärendet för chefsåklagaren DD. Efter föredragningen beslutade DD den 26 december
      1999 om personell husrannsakan i den ovannämnda bostadslägenheten för
      eftersökande av ”gärningsman”. Husrannsakan genomfördes den 27 december 1999
      någon gång under tiden kl. 03.00 – 04.00.
      DD beslutade om en personell husrannsakan trots att inte något beslut om
      frihetsberövande eller annat tvångsmedelsbeslut beträffande den sökte förelåg, och
      trots att de föreliggande omständigheterna inte var sådana att det fanns synnerlig
      anledning anta att den sökte uppehöll sig i den aktuella bostadslägenheten. Lagliga
      förutsättningar för beslutet förelåg alltså inte. DD har därför vid
      myndighetsutövningen uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gäller för
      uppgiften.
DD vitsordade de faktiska omständigheterna i gärningsbeskrivningen men bestred
ansvar för brott. Som grund för bestridandet uppgav han att han tolkade lagtexten
så att ett beslut om personell husrannsakan kunde fattas för ett framtida beslut om
gripande, anhållande eller hämtning till förhör. Enligt hans uppfattning kan man
inte anhålla en person som inte finns tillgänglig och som inte är identifierad. Vidare
gjorde han gällande att det fanns synnerlig anledning att anta att ”esten” fanns i
lägenheten.

ChefsJO Eklundh lade den 21 juni 2000 ned förundersökningen, eftersom det inte
längre fanns anledning anta att DD hade gjort sig skyldig till tjänstefel vid sin
befattning med ärendet.

Härefter inhämtades ytterligare upplysningar från BB.

Utredningens resultat
Av utredningen framgick i huvudsak följande.

Efter dödsskjutningen på eftermiddagen den 23 december 1999 i Sundsvall
tillsattes en ledningsgrupp med bl.a. AA, FF, GG och BB. De hörda polismännen
har uppgett att de var av den uppfattningen att det var CC som var
förundersökningsledare. DD har berättat att kammaråklagaren HH vid 17.00-tiden
informerade sig om vad som hade hänt och att hon var förundersökningsledare i
varje fall från det att hon under natten mellan den 23 och 24 december anhöll två
personer som misstänkta för delaktighet i mordet. Inledningsvis under
brottsutredningen hördes en mängd personer, däribland ett vittne till själva
                                                                   Dnr 354-2000   Sid 3 (6)




händelsen. DD övertog förundersökningsledarskapet under julaftonens förmiddag.
Han deltog sedan aktivt i spaningsarbetet under hela julhelgen.

Den 26 december hade ledningsgruppen och DD en tämligen klar bild av den
person som söktes för mordet. Man hade ett fullödigt signalement på mannen, av
vilket det framgick bl.a. att denne hade en missfärgning på ena kinden. På kvällen
tog CC emot ett samtal från en person som han kände men som ville vara anonym
och som han ansåg vara tillförlitlig. Uppgiftslämnaren berättade att han hade fått
uppgifter från en honom närstående person – en kvinna – att ”esten” då vistades
och bodde i en lägenhet i Timrå tillsammans med en annan för polisen känd
person, JJ. Kvinnan hade narkotikaproblem och hade ”polat” med JJ men var inte
känd av polismännen i Sundsvall och inte heller av DD. CC informerade AA och
BB om samtalet. Därefter åkte CC och GG till Timrå för att få tag i nycklar till
fastigheten i fråga. BB åkte till polisstationen och föredrog ärendet på telefon för
DD.

Under utredningen hade uppgifter lämnats om att ”esten” efter mordet hade setts
tillsammans med en annan person i Timrå centrum samt att ”esten” skulle bo
ungefär 100 meter från den platsen. Den lägenhet som var aktuell låg ca 100 meter
från centrum. I samband med BB föredragning påmindes DD om detta. I
utredningen hade vidare lämnats sådana uppgifter att man hade klara indikationer
på att motivet till mordet hade med narkotikaaffärer att göra. Enligt DD visste man
att den mördade hade en skuld till ”esten” om ca 800 000 kr. DD har uppgett att det
var BB ”enträgna önskan” att ett beslut om personell husrannsakan skulle fattas
samt att BB gång på gång betonade att den som hade ringt till CC var en mycket
betrodd person. Det fanns inte några uppgifter som talade för att ”esten” skulle ha
lämnat landet. DD lät sig därför övertygas om att det förelåg ”synnerlig anledning”
att anta att gärningsmannen befann sig i lägenheten i fråga. DD hade emellertid inte
klart för sig hur kvinnan hade fått uppgifterna om att ”esten” skulle befinna sig i
lägenheten. ”Esten” var vid tillfället inte identifierad till namn, födelsetid eller
bostadsadress.

Samtalet från BB väckte DD i bostaden där han hade tillgång endast till en gammal
lagbok. Han tolkade lagtexten så att man kunde fatta ett beslut om personell
husrannsakan för ett framtida beslut om bl.a. gripande. Enligt DD:s uppfattning
krävdes det att man hade identiteten klarlagd, om man skulle anhålla någon i hans
frånvaro. Eftersom det förelåg brister vad gällde gärningsmannens identitet, kunde
han inte fatta något tvångsmedelsbeslut avseende denne. Han utgick från att han
skulle bli uppringd om ”esten” påträffades för att då kunna ta ställning till den
fortsatta handläggningen. Han reflekterade inte över att han på
tvångsmedelsblanketten skrev ”gärningsman” i stället för ”esten”. ”Esten” var
nämligen den enda gärningsman som var aktuell.

Vid husrannsakningen, som genomfördes den 27 december 1999 mellan kl. 03.00
och 04.00, påträffades inte den misstänkte ”esten”.

Sedan det hade klarlagts att ”esten” var identisk med EE, anhölls denne i sin
frånvaro den 28 december 1999.
                                                                     Dnr 354-2000    Sid 4 (6)




I ett beslut den 2 maj 2001 anförde chefsJO Eklundh följande.

Bedömning
Det kan inledningsvis konstateras att de berättelser som har lämnats under förhören
i allt väsentligt överensstämmer med varandra såvitt gäller de uppgifter som har
betydelse för den nu aktuella bedömningen.

Bestämmelserna om s.k. personell husrannsakan finns i 28 kap. 2 §
rättegångsbalken (RB). Där sägs att för eftersökande av den som skall gripas,
anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, delges
stämning i brottmål eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, får
husrannsakan företas hos den eftersökte. En sådan åtgärd får också företas hos
någon annan om det förekommer synnerlig anledning anta att den sökte uppehåller
sig där. Ett sådant förordnande meddelas enligt huvudregeln av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten (28 kap. 4 § första stycket RB). Ett
beslut om husrannsakan för eftersökande av någon som är häktad i sin frånvaro
eller skall hämtas till inställelse vid rätten fattas emellertid av polismyndighet eller
polisman enligt bestämmelser i polislagen (1984:387) (28 kap. 4 § tredje stycket
RB).

Av utredningen framgår att förundersökningen leddes av åklagare efter det att HH
någon gång den 23 eller den 24 december 1999 hade fattat beslut om anhållande av
två personer som misstänkta för delaktighet i mordet. Under natten mellan den 26
och den 27 december beslutade DD sedan om en personell husrannsakan i en
lägenhet i Timrå för eftersökande av ”gärningsman”. Han beslutade i detta skede
däremot inte om frihetsberövande av den eftersökte.

Syftet med bestämmelsen om personell husrannsakan är enligt lagtexten bl.a. att
söka efter den som skall gripas, anhållas, häktas eller hämtas till förhör. Som jag
närmare har utvecklat i annat sammanhang (JO 1993/94 s. 71 f.) syftar
bestämmelsen, såvitt avser anhållande och häktning, trots sin ordalydelse inte på en
framtida åtgärd utan endast på verkställigheten av ett redan meddelat beslut att
anhålla respektive häkta någon. En förutsättning för att ett beslut om personell
husrannsakan skall vara rättsenligt i ett fall som det här aktuella är således att det
föreligger ett beslut om t.ex. anhållande av den eftersökte.

DD har uppgett att han inte ansåg det vara rättsligt möjligt att anhålla en person
vars identitet inte är fastställd. Det normala är självfallet att man känner till namnet
på en person som anhålls i sin frånvaro. Om ett signalement på den eftersökte och
övriga omständigheter är sådana att förväxlingsrisken vid ett eventuellt
frihetsberövande framstår som praktiskt taget utesluten, kan det emellertid godtas
att en misstänkt anhålls i sin frånvaro utan att hans namn är känt (se JO 1979/80 s.
33).

Enligt DD var ”esten” på sannolika skäl misstänkt för brottet. Vid tidpunkten för
beslutet om husrannsakningen hade man vidare tillgång till ett detaljerat
signalement på denne. Det hade bl.a. upplysts att ”esten” hade en missfärgning på
ena kinden. Det som saknades var en uppgift om ”estens” fullständiga namn och
                                                                     Dnr 354-2000    Sid 5 (6)




födelsetid. Det hade därför enligt min uppfattning inte kunnat riktas någon kritik
mot DD, om han hade beslutat att anhålla ”esten” i dennes frånvaro.

För att en personell husrannsakan, som i detta fall, skall få företas hos någon annan
än den eftersökte krävs som nämnts att det finns synnerlig anledning att anta att
den sökte uppehåller sig där. Detta innebär att det skall föreligga en faktisk
omständighet som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att den
eftersökte finns där husrannsakan företas (JO 1985/86 s. 125).

Bedömningen att ”esten” uppehöll sig på den aktuella adressen grundades på en
uppgift som CC hade fått av en av honom känd och enligt hans uppfattning
tillförlitlig person. Denna person återgav emellertid endast vad en honom
närstående kvinna hade berättat. Det lämnades inte någon information om hur
kvinnan hade erhållit denna uppgift, och man hade inte heller något underlag för att
bedöma vilken tilltro som kunde fästas till uppgiften. Den omständigheten att
ingenting annat var känt om kvinnan än att hon, enligt vad FF:s uppgiftslämnare
hade upplyst, var narkotikamissbrukare och hade haft en relation med JJ, som var
känd i kriminella kretsar, borde ha föranlett CC och BB att vidta lämpliga åtgärder
för att kontrollera tipsets tillförlitlighet. Ingen av dem synes emellertid ha ställt
några frågor i detta avseende. DD minns inte om han fick den nu nämnda
informationen om kvinnan men har inte velat utesluta att BB nämnde detta vid
föredragningen.

Enligt min uppfattning var tipset förenat med en sådan grad av osäkerhet att det
inte utan stöd av ytterligare omständigheter kunde utgöra grund för en bedömning
att det förelåg synnerlig anledning att anta att ”esten” skulle befinna sig i den
angivna lägenheten. De iakttagelser av ”esten” som hade gjorts före och i samband
med mordet är inte tillräckliga i detta hänseende.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att DD vid myndighetsutövning har
åsidosatt vad som gällde för uppgiften genom att besluta om personell
husrannsakan hos annan än den eftersökte, trots att det inte förelåg något beslut om
frihetsberövande av den eftersökte och inte heller sådana omständigheter som
utgjorde synnerlig anledning att anta att den eftersökte uppehöll sig på platsen.

Jag har ingen anledning att betvivla riktigheten av vad DD har uppgett om sin
uppfattning om innebörden av gällande rätt när han fattade beslutet. Det finns
därför inte någon grund för att hävda att han uppsåtligen handlade felaktigt när han
beslutade om husrannsakningen, trots att det inte fanns något beslut om
frihetsberövande av ”esten”. Av utredningen framgår vidare att DD väcktes i
bostaden av telefonsamtalet från BB och att han där inte hade tillgång till någon
annan litteratur än en gammal lagbok. Med hänsyn härtill och till att bestämmelsen
i 28 kap. 2 § RB är avfattad på sådant sätt att det är lätt att feltolka den på det sätt
som DD gjorde, kan hans missuppfattning av bestämmelsens innebörd inte
betraktas som resultatet av straffbar oaktsamhet.

Som har nämnts i det föregående utgjorde de föreliggande omständigheterna inte
tillräcklig grund för en bedömning att det fanns synnerlig anledning att anta att
                                                                    Dnr 354-2000   Sid 6 (6)




”esten” uppehöll sig i den bostadslägenhet som avsågs med beslutet om
husrannsakan. Det har inte varit möjligt att i detalj klarlägga vad som förekom vid
BB föredragning av ärendet för DD. De upplysningar som har lämnats av DD tyder
emellertid närmast på att han inte fick klart för sig att polisen inte hade vidtagit
några kontrollåtgärder i fråga om den uppgiftslämnande kvinnan. Enligt DD
framhöll BB under föredragningen vid upprepade tillfällen att den person som hade
kontaktat CC var en betrodd person. Det förefaller som om detta förhållande, i
förening med att det var polismän på hög nivå som hade tagit emot samtalet
respektive föredrog ärendet, fick till följd att DD inte närmare reflekterade över att
kvinnans uppgifter kunde vara oriktiga. DD har – utöver kvinnans uppgifter – som
skäl till att han lät sig övertygas om att det fanns förutsättningar för ett beslut om
husrannsakan hänvisat till vad som hade upplysts om ”esten” tidigare under
utredningen. Han har vidare uppgett att han, innan han fattade sitt beslut, frågade
om det inte kunde anstå med husrannsakningen men att han fick till svar att detta
inte var möjligt.

Dessa uppgifter om föredragningen av ärendet för DD ger vid handen att
föredragningen mera präglades av en stark önskan från BB sida att få till stånd en
husrannsakan så snart som möjligt än av en objektiv analys av den föreliggande
situationen.

Det finns anledning att rikta viss kritik mot DD med anledning av att han
uppenbarligen, i stället för att försöka bilda sig en självständig uppfattning om
tipsets tillförlitlighet, godtog BB bedömning av situationen. Hans underlåtenhet i
detta hänseende är emellertid enligt min mening inte av den arten att det kan
medföra straffansvar.

Det inträffade ger mig vidare anledning att framhålla vikten av att polismän som
tar emot ett tips av det här aktuella slaget vidtar de åtgärder som är möjliga för att
kontrollera tipsets riktighet samt att den som föredrar ett ärende för en åklagare
lägger sig vinn om att lämna så fullständiga och korrekta uppgifter som möjligt om
de sakförhållanden som kan vara av betydelse för åklagarens ställningstagande.
Som framgår av vad som har sagts i det föregående finns det anledning att rikta
kritik mot CC respektive BB i dessa hänseenden.
