# Fråga om tjänstemän vid en socialförvaltning hade brustit i objektivitet vid handläggningen av ett s.k. barnavårdsärende m.m.

JO 2004-05-28 dnr 3540-2002

## Beslut

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                     Sid
                                                                            2004-05-28              3540-2002              1 (7)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om tjänstemän vid en socialförvaltning hade brustit i objektivitet
                        vid handläggningen av ett s.k. barnavårdsärende m.m.


                        AA klagade i en anmälan till JO på tjänstemän vid socialförvaltningen i Sigtuna
                        kommun och en läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Klagomålen rörde
                        bl.a. underlåtenhet att lämna information till honom samt kränkande uttalanden i
                        samband med handläggningen av ett ärende som rörde hans son BB.

                        JO anmodade Socialnämnden i Sigtuna kommun att göra en utredning och
                        inkomma med yttrande i anledning av de klagomål som AA hade framfört. Därvid
                        angavs att remissvaret kunde begränsas till att avse vad AA hade anfört angående
                        handläggningen av två s.k. barnavårdsutredningar som nämnden hade utfört under
                        år 2001 och besvarandet av frågor från AA angående dessa utredningar.

                        Socialnämnden lämnade som sitt remissvar en skrivelse som hade upprättats av
                        utvecklingsledaren CC och arbetsledaren DD. I yttrandet anfördes i huvudsak
                        följande (åberopade bilagor har här utelämnats).

                                  Under hösten 1999 blev socialtjänsten inblandad i den pågående vårdnadstvisten
                                  mellan AA som kärande och EE som svarande vid Sollentuna tingsrätt.
                                  Socialtjänsten anmodades inkomma med yttrande till tingsrätten med anledning av
                                  ifrågavarande tvist.
                                  FF kom att kalla såväl EE som AA till samarbetssamtal. AA kom emellertid att
                                  lämna återbud, under motivering att han saknade tid att träffas.
                                  För att undvika en omfattande skriftväxling föreslog FF AA att de två skulle
                                  sammanträda för att reda ut eventuella frågetecken. AA motsatte sig detta och
                                  resultatet blev därför en tämligen omfattande skriftväxling mellan parterna under
                                  hela hösten 1999. FF konstaterade att skriftväxlingen i flera delar var olustig och
                                  jämväl resulterade i att ärendet ej framskred. AA kom vid upprepade tillfällen att
                                  ifrågasätta FF:s roll i sammanhanget.
                                  I belysande syfte bifogas det yttrande som tillställdes Sollentuna tingsrätt i
                                  vårdnadstvisten, bilaga 1.
                                  Det skall därtill upplysas att FF kommit att ha ytterligare kontakt med familjen bl.a.
                                  genom att närvara vid umgängesutväxling kring millennieskiftet samt försommaren
                                  2000.
                                  I januari 2001 inkom en skriftlig anmälan enligt dåvarande § 71 socialtjänstlagen
                                  från läkare på Rikskvinnocentrum i Uppsala, bilaga 2.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                    Dnr 3540-2002     Sid 2 (7)




Ifrågavarande anmälan resulterade i en § 50-utredning som inleddes 2001-02-01 och
avslutades 2001-02-15. Utredningen resulterade i förslag till insatser bestående i en
barnpsykiatrisk utredningen enligt § 6 SoL. Uppdrag lämnades till överläkare GG,
Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det skall i sammanhanget upplysas att vid denna
tidpunkt var modern EE ensam vårdnadshavare. § 50-utredningen jämte remiss till
överläkare GG bifogas, bilaga 3 och 4.
Rent kronologiskt kom därefter Sollentuna tingsrätt att hålla förhandling i
vårdnadstvisten 2001-01-22 varvid FF kallades att höras som vittne. Hennes
inställning såsom tingsrätten uppfattade saken finns redovisad i tingsrättens dom
från 2001-02-16. FF såväl som övriga socialsekreterare som kommit att ha
regelbunden kontakt med AA har uppfattat mannens uppträdande över tiden som
obehagligt, hotfullt och aggressivt.
Den ovan angivna domen från Sollentuna tingsrätt kom att resultera i gemensam
vårdnad om sonen BB.
Efter det att den gemensamma vårdnaden blev känd kom doktor GG att bli
vederbörligt informerad härom. I enlighet med sitt regelverk som doktor hade han då
att tillse att båda vårdnadshavarna blev vederbörligt involverade i den pågående

## Utredning

utredningen. Modern EE motsatte sig emellertid att fadern deltog i utredningen. Som
en direkt följd härav nödgades doktor GG abrupt avsluta utredningen och kom blott
att åstadkomma ett yttrande i saken. Yttrandet i fråga kom 2001-04-17
socialförvaltningen till del.
Som ett resultat av doktor GG:s yttrande, bilaga 5, initierades en ny § 50-utredning
enligt SoL. Datum för utredningens inledande är 2001-05-07. Föräldrarna blir
samma dag informerade härom.
Under § 50-utredningens gång kom handläggande socialsekreterare HH att
sammanträffa med BB vid fem tillfällen, varje gång utan att någon av föräldrarna
var närvarande. HH kom därtill att sammanträffa med modern vid fem tillfällen och
fadern vid ett tillfälle. Fadern fick möjlighet att delta i utredningen mer aktivt men
han avböjde vid flera tillfällen förslag på mötestider. Det skall i sammanhanget
upplysas att AA kallats vid tolv olika tillfällen för att beredas tillfälle att närvara i
utredningen. Blott vid ett tillfälle har han accepterat att närvara. Socialtjänsten har
med stor nitiskhet försökt involvera AA i den viktiga utredningen. Med beklagan
kan konstateras att resultatet blev magert. De nyss omnämnda
kallelserna/skrivelserna spänner över tidsperioden maj–oktober 2001, bilaga 6–11.
Den nya § 50-utredningen utmynnade i att pojken BB:s behov av ytterligare kontakt
med barnpsykiatrisk expertis bedömdes som än mer angelägen än tidigare. Social-
tjänsten ansträngde sig för att motivera föräldrarna att ta till sig denna uppfattning
men konstaterade med beklagan att fadern motsatte sig den tänkta barnpsykiatriska
medverkan varför densamma förföll då parterna som tidigare anförts hade gemen-
sam vårdnad. § 50-utredningen enligt SoL avslutades 2001-11-07. Densamma
kommunicerades med föräldrarna skriftligen, bilaga 12.

Avslutande synpunkter
Socialtjänsten har med ovanstående redogörelse eftersträvat att kronologiskt försöka
redogöra för det bakomliggande händelseförloppet och därigenom också besvara
ställda frågor i relevanta delar.
Socialtjänsten vill i detta sammanhang påpeka att det är pojken BB:s intresse och väl
som hela tiden stått i förgrunden för det arbete som utförts från socialtjänstens sida.
Jämte socialtjänstlagen är FN:s barnkonvention socialtjänstens ledstjärna. Barnets
bästa skall alltid sättas i främsta rummet.
Socialtjänsten har med stor grad av nitiskhet och ambition arbetat för att få till stånd
en bärande och fungerande kommunikation med vårdnadshavarna i syfte att om
möjligt garantera BB en anständig och kärleksfull uppväxttid. Socialtjänsten har i
möjligaste mån försökt involvera respektive vårdnadshavare.
                                                                        Dnr 3540-2002     Sid 3 (7)




AA yttrade sig över remissvaret.

JO hemställde därefter att socialnämnden skulle göra en kompletterande utredning
och inkomma med yttrande beträffande följande frågor.

Förelåg, främst mot bakgrund av att barnet remitterades för barnpsykiatrisk
utredning, förutsättningar för att avsluta den första barnavårdsutredningen den 15
februari 2001?

I remissen till barnpsykiater den 15 februari 2001 angavs ”Till bilden hör också att
pappa hotat mamma men också socialsekreterare vid familjerätten här i
kommunen”. Vilket underlag fanns för den uppgiften?

I ett förnyat remissvar anförde nämnden följande (de åberopade bilagorna har här
utelämnats).
      1) Den § 50-utredning jämlikt socialtjänstlagen som färdigställdes 01-02-15
      resulterade i att pojken BB berättigades bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen i form av
      barnpsykiatrisk utredning. Som en följd av detta beslut kom socialtjänsten att begära
      biträde av medicine doktor tillika barnpsykiatrikern GG. Remissen var följaktligen
      en logisk konsekvens av utfallet av § 50-utredningen, se beslut om avslutande av §
      50-utredning, bilaga 1.
      2) Underlaget beträffande familjerättens uppfattning grundade sig på det sätt på
      vilket mannen uppträtt inför handläggande socialsekreterare vid flera tillfällen bl.a.
      HH. Det skall upplysas att HH är en mycket erfaren socialsekreterare som inte
      normalt räds för negativa uttalanden från kommunmedborgare. I det aktuella fallet
      hävdas med bestämdhet att uppträdandet vid flera tillfällen framkallat direkt oro hos
      HH vilket föranledde henne att utrycka sig på sätt som nu kommit i dagen. Hoten
      har ej resulterat i polisanmälan, oaktat saken har övervägts.
      Beträffande hot mot mamman har dessa blivit föremål för polisutredning. Hoten har
      enligt uppgift från modern ägt rum vid flera tillfällen. HH:s uttryckssätt i skrivelsen
      01-02-15 var därför försvarligt.
      Socialtjänsten finner mot bakgrund av den offentlighet som präglar denna sak att det
      är av vikt att skydda personer som anges som målsäganden varför det ej på detta
      stadium finns anledning att ytterligare kommentera innehållet i de tillmälen som
      riktats mot mamman.
AA yttrade sig över remissvaret.

I ett beslut den 28 maj 2004 anförde JO André följande.

AA har på flera punkter ifrågasatt socialnämndens handläggning av de båda
utredningar som nämnden utförde rörande BB under år 2001 och nämndens
kontakt med honom i samband med utredningarna. Jag har inte ansett att det är
motiverat att behandla alla de frågor som aktualiserats i ärendet utan jag har
begränsat mig till några som enligt min mening är centrala.

Den barnavårdsutredning som socialnämnden inledde i januari 2001 föranleddes av
en anmälan som gjordes av en läkare vid Rikskvinnocentrum vid kvinnokliniken,
Akademiska sjukhuset i Uppsala. Enligt anmälan hade AA vid flera tillfällen inte
respekterat tidpunkterna för sitt umgänge med BB och modern hade vid flera
                                                                       Dnr 3540-2002    Sid 4 (7)




tillfällen anmält honom för egenmäktighet med barn. Avslutningsvis anförde
läkaren i sin anmälan följande.

      Jag bedömer att en så pass stor pojke skall inte behöva bli behandlad på detta sätt.
      Det får bedömas mycket allvarligt att avtal inte hålls. Jag bedömer det vara av
      största vikt att en noggrann utredning görs av pojkens situation hos fadern. Det har
      även framkommit tecken på att sonen tvingas till handlingar som han innerst inne
      inte vill.
AA synes i sin anmälan till JO ifrågasätta om det fanns grund för socialnämnden
att i januari 2001 inleda en utredning. Han har anfört att det vid den aktuella tiden
pågick en process i domstol rörande vårdnaden om BB och att domstolen inte hade
förordnat om någon utredning beträffande BB utöver den vårdnadsutredning som
förelåg. AA har vidare anfört att han inte underrättades om att utredningen inleddes
och att förvaltningen inte tog kontakt med honom under utredningsarbetet.

Enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL, skall socialnämnden utan
dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har
kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.
Vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller
stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga
samt i övrigt ta de kontakter som behövs. Utredningen skall bedrivas så att inte
någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den skall inte göras mer
omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet (11 kap. 2 §
SoL).

Mot bakgrund av att det pågick process i domstol angående vårdnad om och
umgänge med BB kan det finnas utrymme för olika uppfattningar om huruvida det
fanns skäl för socialnämnden att inleda en utredning med anledning av den

## Anmälan och bakgrund

anmälan som läkaren gjorde angående BB. Som framgår av det nyss anförda har
nämnden emellertid en långtgående skyldighet att utreda ett barns behov av stöd
från socialtjänstens sida. Den omständigheten att det pågår en vårdnadstvist vid
domstol utgör då självfallet inget hinder mot att en barnavårdsutredning inleds.
Nämndens beslut att i förevarande fall inleda en utredning grundas ytterst på
sådana överväganden som JO är återhållsam med att uttala sig om. Vad som har
kommit fram i detta ärende föranleder mig inte att frångå den principen.

När det gäller socialnämndens information till AA angående utredningen och
kontakt med honom under utredningstiden vill jag framhålla följande.

Den som berörs av en utredning som rör om socialnämnden behöver ingripa till ett
barns skydd eller stöd skall underrättas om att en utredning inleds (11 kap. 2 §
tredje stycket SoL). Någon skyldighet att informera en förälder som inte har
vårdnaden om barnet föreligger inte enligt bestämmelsen.

Eftersom modern ensam hade vårdnaden om BB kan socialnämnden enligt det nyss
anförda inte anses ha begått något fel när den inte underrättade AA om att en
utredning inleddes. Man kan däremot fråga sig bl.a. om AA inte borde ha hörts
under utredningen. Beslutet att inleda en utredning hade uppenbarligen sin grund i
                                                                    Dnr 3540-2002    Sid 5 (7)




motsättningar mellan föräldrarna. Den läkare som hade gjort anmälan ifrågasatte
BB:s förhållanden hos sin far i samband med umgängestillfällena. Utan att höra
AA rörande dessa uppgifter måste det ha varit svårt för socialnämnden att bilda sig
en bestämd uppfattning om det fanns behov av några insatser från nämndens sida
beträffande BB och vilka insatser som skulle vara mest ändamålsenliga. Det kan i
och för sig tänkas att AA:s synpunkter var kända för utredarna genom de kontakter
som familjerätten hade haft med honom. I den mån handläggarna inhämtade
uppgifter från familjerättsenheten eller ur utredningen angående vårdnaden om BB
har detta inte redovisats i barnavårdsutredningen.

Barnavårdsutredningen mynnade ut i ett förslag om bistånd i form av en
barnpsykiatrisk utredning. Om den barnpsykiatriska utredningen utgjorde ett led i
socialnämndens försök att klarlägga BB:s behov av stöd från nämndens sida borde
utredningen inte ha avslutats innan resultatet av BUP:s utredning förelåg. Den
barnpsykiatriska utredningen synes dock ha varit avsedd som en självständig insats
till stöd för BB och den skulle inte ligga till grund för något beslut av nämnden.

Socialnämndens utredning hade inletts på grund av oro för hur BB påverkades av
konflikten mellan föräldrarna och för hur han hade det hos fadern i samband med
umgängestillfällena. På dessa frågor gav utredningen inte något egentligt svar. Inte
heller fanns någon analys av vilka insatser som var mest ändamålsenliga för att
tillgodose BB:s behov av stöd från socialtjänstens sida. Det finns därför skäl att
ifrågasätta om utredningen uppfyllde de krav på som bör ställas på en sådan.

När det gäller innehållet i utredningen har jag redan pekat på att uppgifter från
fadern inte redovisas i den. Inte heller framgår det av utredningen vad modern
närmare uppgav rörande BB:s hjälpbehov eller vilka uppgifter som läkaren hade
lämnat vid samtal med utredarna. Härtill kommer att handläggarna inte heller hade
träffat BB. Med tanke på att han snart skulle fylla elva år måste det ha legat nära
till hands att låta honom komma till tals. I sammanhanget bör det även noteras att
utredningen avslutades den 15 februari 2001 och att tingsrätten meddelade dom i
målet angående vårdnad om och umgänge med BB den 16 februari. Det är
förvånande att nämnden inte avvaktade tingsrättens dom eftersom utgången i
vårdnadsmålet sannolikt hade betydelse för vilka insatser som kunde bli aktuella.

Det finns således flera frågetecken rörande nämndens utredningsarbete. Med
utgångspunkt från nämndens syfte med utredningen var den enligt min mening
alltför knapphändig för att den skulle kunna ligga till grund för några slutsatser
rörande BB:s hjälpbehov.

Enligt utredningen borde BB få kontakt med barnpsykiatrin. Socialförvaltningen
kontaktade en läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och frågade om denne
kunde ta sig an BB. I en remiss till sjukhuset redogjordes inledningsvis för tvisten
mellan föräldrarna rörande BB Härutöver anfördes följande.
      Eftersom mamman har i kontakt med familjerätten och vår socialchef uttryck sin oro
      för sonen skulle jag vilja att han får genomgå en barnpsykiatrisk utredning. Vad
                                                                        Dnr 3540-2002         Sid 6 (7)




      händer egentligen med den här pojken när han tvingas umgås med pappa? Hur mår
      han i föräldrarnas kamp? Till bilden hör också att pappa hotat mamma men också
      socialsekreterare på familjerätten här i kommunen.
Mot bakgrund av innehållet i skrivelsen har jag från nämnden inhämtat ett särskilt
yttrande om vilket underlag det fanns för uppgifterna om hot mot modern och
tjänstemän vid socialförvaltningen.

Nämndens remissvar ger vid handen att uppgiften om att AA skulle ha hotat BB:s
mor uteslutande grundades på vad modern uppgett och att modern hade gjort
anmälningar om saken till polis. Däremot hade, såvitt nämnden redovisat, AA inte
dömts för olaga hot och inte heller hade något beslut om åtal fattats. Enligt min
mening hade nämnden inte fog för att i remissen uppge att AA hade hotat BB:s
mor.

Frågan om hot mot personal vid familjerättsenheten har berörts vid skriftväxling
mellan förvaltningen och AA. Med anledning av att AA ställt en fråga till
förvaltningen om de hot som han skulle ha riktat mot tjänstemän där uppgav bl.a.
HH i en skrivelse den 17 maj 2002 att ”Hotet mot socialsekreterare hänvisar till ditt
hotfulla uppträdande mot socialsekreterare på familjerätten i Sigtuna kommun”. I
en skrivelse den 27 juni 2002 till AA uppgav socialchefen JJ: ”Vi kan konstatera
att Du uppfattats som hotfull, varför begreppet hotad kan bedömas som hårt i
förhållande till hotfull.” Frågorna om ”hot ” berörs även i ett brev som
familjehemskonsulenten FF skrev till AA den 16 juli 2002. Hon uppgav därvid
följande.
      Som du minns hade du och jag en skriftväxling hösten 1999, med anledning av att
      jag skulle göra ett s.k. snabbyttrande. – – – De brev som jag emottog av dig under
      hösten uppfattade jag då som obehagliga med en underton av hotfullhet. Vid nyår
      skulle du sedan träffa BB. Han överlämnades till dig i mitt tjänsterum. Då vi
      träffades fick jag en helt annan uppfattning om dig. Jag tyckte att du agerade på ett
      mycket bra och sansat sätt.– – –
      –––
      Jag kan inte specifikt säga att du hotat mig, det har du inte gjort. Däremot står jag
      upp för att det i dina brev fanns en ton, som då gav mig ett obehag.
Om en myndighet ger uttryck för att en tjänsteman har blivit ”hotad” måste detta
närmast uppfattas som ett påstående om att någon har begått en sådan gärning som
utgör ett brott enligt 4 kap. 5 § brottsbalken. Under alla förhållanden får uttrycket
anses innebära ett påstående om att en person har betett sig grovt otillbörligt mot
tjänstemannen.

Jag vill rent allmänt framhålla att i mål och ärenden som rör vårdnad om barn
ligger det i sakens natur att en förälder agerar med kraft för den ståndpunkt som
han eller hon anser vara riktig. Det är självklart att en förälder har rätt att aktivt
verka för att en utredning blir objektiv och att den utförs av kompetent personal. En
part är oförhindrad att framföra kritiska synpunkter på utredningsarbetet. Att han
ifrågasätter utredningsarbetet eller förklarar att han eller hon skall klaga på
handläggningen till en tillsynsmyndighet utgör i sig inte något ”hot”. Inte heller
                                                                  Dnr 3540-2002    Sid 7 (7)




utgör den omständigheten att ”samtalsklimatet” kan bli otrevligt något hot i
egentlig mening.

Nämnden har anmodats att redovisa vad som låg till grund för uppgiften att AA
skulle ha hotat tjänstemän vid förvaltningen. I sitt yttrande har nämnden anfört att
uppgiften om hot grundade sig på det sätt på vilket AA uppträtt inför olika
socialsekreterare. Nämnden har emellertid i sitt yttrande inte angett vid vilket eller
vilka tillfällen eller på vilket sätt som tjänstemän utsatts för hot. Utredningen i
övrigt i ärendet talar med viss styrka för att AA inte har hotat någon tjänsteman vid
förvaltningen. Att uppgiften om hot togs in i remissen till Akademiska sjukhuset i
Uppsala får därför anses ha utgjort en grov kränkning av AA. Att uppgiften togs in
i remissen är också allvarligt eftersom den kunde påverka den barnpsykiatriska
utredningen.

Vid den barnpsykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala inleddes
under våren 2001 ett arbete beträffande BB. Arbetet avbröts dock efter en kort tid
på grund av meningsskiljaktigheter mellan läkaren och modern om hur utredningen
skulle utföras. Läkaren skrev då ett utlåtande som skickades till socialförvaltningen
i Sigtuna kommun.

AA har framställt klagomål mot den läkare som skrev utlåtandet. Hans klagomål
mot läkaren har Socialstyrelsen prövat inom ramen för ett tillsynsärende. Mot den
bakgrunden har jag inte funnit skäl att vidta någon åtgärd med anledning av AA:s
anmälan i denna del.

Med hänsyn till innehållet i läkarens utlåtande inledde socialnämnden en ny
utredning beträffande BB:s förhållanden. Med hänvisning till vad jag har anfört
ovan rörande nämndens utredningsskyldighet finner jag inte skäl att anlägga några
synpunkter på det beslutet. När det gäller utredningsarbetet har AA gjort gällande
bl.a. att förvaltningen vid flera tillfällen talade med BB utan att han i egenskap av
vårdnadshavare informerades om detta.

Jag har i och för sig inte någon synpunkt på att utredarna bedömde att det fanns
skäl att tala med pojken. Såvitt framgår av nämndens remissvar och utredningen i
övrigt synes AA sedan han blivit vårdnadshavare inte ha upplysts om
handläggarnas samtal med BB. Jag vill därför erinra nämnden om att en utredning
angående barn skall bedrivas i samråd med barnets båda vårdnadshavare samt att
nämnden på ett lämpligt sätt skall upplysa dem om hur utredningsarbetet kommer
att bedrivas.
