# Granskning av Arbetsmiljöverkets ageranden i fråga om personlig skyddsutrustning vid hanteringen av brukare med möjlig covid-19 efter ett s.k. skyddsstopp på ett vård- och omsorgsboende

JO 2021-06-30 dnr 3566-2020

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                     Sid
                                                                          2021-06-30              3566-2020             1 (25)
Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                        Granskning av Arbetsmiljöverkets ageranden i fråga om personlig
                        skyddsutrustning vid hanteringen av brukare med möjlig covid-19
                        efter ett s.k. skyddsstopp på ett vård- och omsorgsboende


                          Beslutet i korthet: Arbetsmiljöverket beslutade den 7 april 2020 att vid vite förbjuda
                          patientnära arbete på Serafens vård- och omsorgsboende i Stockholm. I beslutet
                          angav Arbetsmiljöverket som villkor för att förbudet skulle upphöra att personalen
                          måste bära adekvat skyddsutrustning. Den uttryckliga innebörden av det villkoret var
                          att visir skulle användas i kombination med munskydd. Två dagar efter beslutet deltog
                          Arbetsmiljöverket i en samverkanskonferens som Sveriges Kommuner och Regioner
                          (SKR) kallat till. På mötet deltog även andra myndigheter i den s.k. pandemigruppen.
                          Efter mötet publicerade Arbetsmiljöverket dels en egen, dels en
                          myndighetsgemensam informationstext på sin webbplats där det i huvudsak angavs
                          att beslutet om Serafen var ett beslut som rörde den aktuella arbetsplatsen och att
                          arbetsgivare och skyddsombud ska göra en lokal riskbedömning av verksamheten när
                          det gäller personlig skyddsutrustning inom omsorgen.
                          JO konstaterar att det som kommit fram i granskningen inte ger stöd för påståendet
                          att Arbetsmiljöverket agerat i strid med den objektivitetsprincip som kommer till uttryck
                          i 1 kap. 9 § regeringsformen (RF). Utredningen i ärendet visar inte enligt JO att
                          Arbetsmiljöverket, efter samverkanskonferensen, ändrat uppfattning i frågan om vilka
                          krav som ska ställas på personlig skyddsutrustning vid möjlig covid-19. Det framgår
                          inte heller att Arbetsmiljöverket tagit ovidkommande hänsyn eller låtit sig påverkas på
                          annat sätt under den granskade perioden.

## Inledning

Sverige drabbades tidigt under 2020 av en pandemi genom spridning av
                        coronaviruset SARS-CoV-2 (coronaviruset) som orsakar sjukdomen covid-19.
                        Regeringen beslutade den 1 februari 2020 att bestämmelserna i
                        smittskyddslagen (2004:168) om allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom
                        skulle tillämpas på covid-19. Under våren 2020 satte regeringen och statliga
                        myndigheter in ett antal åtgärder för att minska riskerna för smittspridning.

                        Det rådde i pandemins inledningsskede viss oklarhet i frågan om vilken
                        skyddsutrustning som skulle bäras av arbetstagare som kom i kontakt med
                        personer som kunde vara smittade, t.ex. i samband med olika vårdnära
                        situationer. De riktlinjer för vilken skyddsutrustning som ska användas i olika


 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                    Dnr 3566-2020       Sid 2 (25)




situationer, och som har utfärdats av olika myndigheter och aktörer under våren
2020, har emellertid inte alltid stämt helt överens med varandra och de har även
ändrats under tidens gång. Det är en av många slutsatser som dragits av den
kommission som regeringen tillsatte den 30 juni 2020 för att utreda de åtgärder
som vidtagits för att begränsa spridningen av coronaviruset (se
Coronakommissionens delbetänkande Äldreomsorgen under pandemin, SOU
2020:80 s. 158).

Det här ärendet handlar om de krav på personlig skyddsutrustning mot smitta
inom vård och omsorg som ställts under våren 2020 i anledning av spridningen
av coronaviruset.

Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) har i en anmälan till JO
riktat klagomål mot Arbetsmiljöverket angående myndighetens ageranden under
perioden mars–april 2020 i dessa frågor.

Som jag kommer att utveckla i det följande är JO:s granskning av rättslig art
och avser främst en kontroll av att myndigheterna följt de regler som gäller för
själva förfarandet. I detta ärende aktualiseras ett antal frågor som bl.a. tar sin
utgångspunkt i RF:s krav på saklighet och opartiskhet.

Innan Kommunals anmälan och Arbetsmiljöverkets remissvar redovisas finns
det anledning att ge en kort bakgrund till ärendet och att något redovisa i vilka
sammanhang och hur kraven på personlig skyddsutrustning mot smitta inom
vård och omsorg kommit till uttryck under den tid som min granskning avser.
Jag återkommer sedan till dessa frågor i beslutets bedömningsdelar.

Bakgrund
Coronakommissionen har kartlagt de olika åtgärder som bl.a.
Folkhälsomyndigheten och Arbetsmiljöverket vidtog under våren 2020 när det
gäller de krav på personlig skyddsutrustning som är relevanta i det här ärendet
(se SOU 2020:80 s. 153–159). Kommissionen kunde då konstatera att det tidigt
stod klart att tillgången till skyddsutrustning inte var tillräcklig för att täcka de
behov som uppstod och att många aktörer agerade på egen hand för att skaffa
fram sådan utrustning.

Skyddsutrustning för personal är såväl en arbetarskyddsfråga som en
smittskyddsåtgärd som faller under två olika myndigheter: Arbetsmiljöverket
respektive Folkhälsomyndigheten. Frågan vilken personlig skyddsutrustning
som skulle användas i arbetet med misstänkt eller konstaterat smittade
vårdtagare var omstridd under framförallt det första halvåret som pandemin
pågick i Sverige. Många har upplevt Arbetsmiljöverkets och
Folkhälsomyndighetens riktlinjer för användande av skyddsutrustning som
otydliga och svårtillämpade. Folkhälsomyndighetens rekommendationer har
varierat över tid, allt från krav på relativt omfattande skyddsutrustning till ett
vagt stöd för skyddsutrustning i arbetsmoment utan risk för kontakt med
kroppsvätskor (s. 266).
                                                                 Dnr 3566-2020       Sid 3 (25)




Av kommissionens sammanställning framgår att Folkhälsomyndigheten i olika
omgångar under våren 2020 på sin webbplats och i rekommendationer gav ut
information med det övergripande syftet att vara ett stöd till smittskyddsenheter,
vårdhygieniska enheter och vårdgivare vid hantering av covid-19 inom vård och
omsorg samt vara ett stöd vid riskbedömningar och utarbetande av rutiner för
smittförebyggande åtgärder i samband med olika vårdnära situationer.

Rekommendationerna har uppdaterats vid några tillfällen. I anledning av att de
reviderades den 2 april 2020 fick bl.a. Arbetsmiljöverket möjlighet att lämna
synpunkter på ett utkast.

Frågan om vilka skyddskrav som egentligen gällde ställdes på sin spets genom
Arbetsmiljöverkets beslut den 7 april 2020 angående Serafens vård- och
omsorgsboende i Stockholm. Beslutet, som förenades med ett vite om 100 000
kronor, innebar ett omedelbart förbud att utföra patientnära arbete med brukare
med konstaterad eller misstänkt covid-19. Stockholms kommun överklagade
beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm, som upphävde det den 30 april
2020 utan att ta ställning till frågan om vad som utgör adekvat personlig
skyddsutrustning (mål nr 8036-20). Arbetsmiljöverket överklagade domen, men
varken kammarrätten eller Högsta förvaltningsdomstolen meddelade
prövningstillstånd, och förvaltningsrättens dom vann därför laga kraft.

Anmälan
I en anmälan som kom in till JO den 4 maj 2020 klagade Kommunal på
Arbetsmiljöverket och anförde bl.a. följande:

Arbetsmiljöverkets ageranden i frågor om skyddsutrustning mot covid-19 inom
vård och omsorg står i strid med bestämmelserna om opartiskhet i 1 kap. 9 § RF
eftersom verket, efter beslutet den 7 april 2020 om förbud enligt
arbetsmiljölagen på ett vård- och omsorgsboende i Stockholm, deltagit i en
samverkanskonferens den 9 april 2020 med SKR och vissa myndigheter
angående användningen av skyddsutrustning i patientnära arbete.
Arbetsmiljöverket bortsåg i det sammanhanget från att hörsamma Kommunals
och andra fackliga organisationers synpunkter. Efter mötet ändrade
Arbetsmiljöverket sina riktlinjer och sin inställning i tillsynsärendet.
Arbetsmiljöverket lät sig påverkas av SKR och de myndigheter som deltog i
mötet på ett sätt som skadade förtroendet för verket. Arbetsmiljöverket
åsidosatte sin skyldighet enligt förordningen (2007:913) med instruktion för
Arbetsmiljöverket att samråda med arbetsmarknadens parter när det behövs.
Verket åsidosatte även uppdraget att verka för goda förhållanden i arbetsmiljön
och på arbetsmarknaden och att främja samverkan mellan arbetsgivare och
arbetstagare på arbetsmiljöområdet genom att ändra sina riktlinjer och justera
sin tidigare uppfattning efter att ha haft samtal med enbart en av
arbetsmarknadens parter. Arbetsmiljöverket tonade ner sina ställningstaganden
på ett sätt som ledde till sänkt skyddsnivå. Det agerade dessutom i strid med
offentlighetsprincipen och tryckfrihetsförordningen (TF) när verket raderade
                                                                        Dnr 3566-2020        Sid 4 (25)




och makulerade ett tidigare diariefört sakkunnigutlåtande om nivån på
skyddsutrustning.

Till anmälan fogade Kommunal bland annat Arbetsmiljöverkets synpunkter den
31 mars 2020 på Folkhälsomyndighetens utkast till de rekommendationer som
uppdaterades den 2 april 2020, vissa e-postmeddelanden till och från
Arbetsmiljöverkets chefsjurist med anledning av den s.k.
samverkanskonferensen den 9 april 2020, ett utlåtande från Arbetsmiljöverkets
sakkunniga läkare i medicinska frågor samt Arbetsmiljöverkets yttrande den 27
april 2020 till Förvaltningsrätten i Stockholm (mål nr 8036-20).

Utredning
JO begärde att Arbetsmiljöverket skulle yttra sig över Kommunals anmälan. I
sitt yttrande anförde myndigheten bland annat följande (exklusive bilagan):

      Redogörelse för det inträffade

      Skyddsombudsstopp
      –––
      Den 7 april 2020 begärde huvudskyddsombuden för Kommunal Sektion
      Stockholm Mitt att arbetet skulle avbrytas på Serafens vård- och
      omsorgsboende där det fanns risk för exponering av konstaterad smitta
      (coronaviruset SARS-CoV-2 covid-19) vid arbete närmare än en meters avstånd.
      –––

      Inspektion
      Samma dag som skyddsombudsstoppet ägde rum genomförde Arbetsmiljöverket
      en inspektion via telefon. Arbetsgivaren uppgav då att man inte avsåg att vidta
      fler skyddsåtgärder än vad regionens riktlinjer beskriver, det vill säga munskydd
      i kombination med kort visir respektive inget munskydd i kombination med
      långt/heltäckande visir.

      Omedelbart beslut om förbud
      Arbetsmiljöverket bedömde att skyddsombudets krav var motiverat och fattade
      ett omedelbart slutligt beslut, bilaga l, där patientnära arbete förbjöds, för
      brukare med konstaterad eller misstänkt covid-19 smitta. Arbetsmiljöverket
      använde en blankett för så kallat omedelbart förbud, där inga utvecklade skäl
      för beslutet angavs i beslutshandlingen. En anledning till att beslutet fattades
      och förmedlades på den för ändamålet avsedda blanketten var arbetsgivarens
      ovan nämnda önskemål om att få ett beslut utan dröjsmål i det fall
      Arbetsmiljöverket hade för avsikt att gå emot de riktlinjer som tillämpades i
      regionen. Det var även en situation där det var fara för liv och hälsa på grund
      av en samhällsfarlig sjukdom. De lagrum som beslutet hänvisade till var 2 kap.
      l § och 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen samt 7 och 14 §§ Arbetsmiljöverkets
      föreskrifter (2018:4) om smittrisker. Villkoret för att förbudet skulle upphöra att
      gälla, var att adekvat skyddsutrustning ska bäras, vilket preciserades på så vis att
      visir ska bäras i kombination med munskydd. Ett vite om 100 000 kronor
      kopplades till förbudet.
      Inför beslutet medgav arbetsgivaren i samtal med arbetsmiljöinspektör att de
      lokala riskbedömningarna som genomförts för arbetet eventuellt var bristfälliga.
      Inför att beslutet fattades den 7 april 2020 hade Arbetsmiljöverket dock inte
      tagit del av själva dokumentationen av riskbedömningarna. Riskbedömningarna
      inkom till Arbetsmiljöverket först dagen efter att beslutet fattades.
                                                                 Dnr 3566-2020       Sid 5 (25)




Det ursprungliga beslutet fattades således utifrån bedömningen att arbete i
fysisk närhet till patienter och brukare med konstaterad eller misstänkt smitta –
oavsett vad arbetsgivaren skulle ha skrivit i en riskbedömning – krävde minst
munskydd i kombination med visir. Detta blev dock inte helt tydligt i det
yttrande som sedan skulle komma att skickas till förvaltningsrätten. I det
yttrandet citerades riskbedömningarna och nämndes som grund till det fattade
beslutet i ärendet.

Interna möten och kontakt med arbetsgivaren
Den 8 april 2020 genomfördes ett internt möte på Arbetsmiljöverket för att prata
om skyddsombudsstoppet efter att Arbetsmiljöverket blivit kontaktade av
Sveriges Kommuner och Regioner. Arbetsmiljöverket hade även haft samtal
med arbetsgivaren i det aktuella ärendet. Under mötet bestämde
Arbetsmiljöverket att kalla till en ny inspektion samma dag för att reda ut
eventuella oklarheter.
–––
Arbetsmiljöverket stod tydligt fast vid det fattade beslutet under inspektionen.
Arbetsgivaren överklagade därefter beslutet.
–––

Överklagande och yttrande till domstol
–––
I arbetet med att formulera ett yttrande till förvaltningsrätten förde
Arbetsmiljöverket, som alltid, en dialog inom myndigheten med olika
sakkunniga. Eftersom Arbetsmiljöverket, i enlighet med Folkhälsomyndighetens
rekommendationer, arbetade på distans genomfördes kommunikationen
huvudsakligen via e-post. Delar av denna interna dialog har återgetts i media.
En del kommunikation skedde även genom digitala möten.
Eftersom ett sakkunnigutlåtande inom eller från en myndighet ska vara
trovärdigt, och bygga på den aktuella kunskap som finns vid tiden för
skrivandet, gjorde den sakkunniga en litteratursökning avseende visir,
andningsskydd och munskydd. Den aktuella kunskapen presenterades
kortfattat i sakkunnigutlåtandet, och det redogjordes för skillnaden mellan
andningsskydd och munskydd. I sakkunnigutlåtandet resonerades vidare kring
vad som kan vara patientnära vård, samt att det inte är munnen i sig som ska
skyddas, utan luftvägarna. Den sakkunnige konstaterar att det något
missvisande ordet "munskydd" tyvärr används i det svenska språket när man
menar enklare skydd för näsa och mun.
I det första utkastet till yttrande var tanken att bilägga utlåtandet från den
sakkunniga. Sakkunnigutlåtandet diariefördes av för ärendet ansvarig
handläggare, juristen. Den ansvariga för yttrandet, chefsjuristen, valde sedan att
istället införliva sakkunnigutlåtandet i yttrandets löpande text - så som vi för
övrigt normalt sett gör när vi yttrar oss till domstol. Arbetsmiljöverket ville
också visa att vårt beslut var i linje med Folkhälsomyndighetens
rekommendationer för att inte få en situation där information från olika
myndigheter ställs mot varandra och där samhällets budskap uppfattas som
motsägelsefullt.
Eftersom sakkunnigutlåtandet inte var tänkt att expedieras togs diarieföringen
bort från diariet. Diariesystem är vanligen uppbyggda så att samtliga ändringar är
spårbara, även när det görs ändringar i diarieföringen. I linje med detta syntes
därför en spårbar markering i Arbetsmiljöverkets system, då diarieföringen av
sakkunnigutlåtandet togs bort. Själva handlingen fanns dock hela tiden kvar
inom myndigheten och när den senare efterfrågades, lämnades den ut av
myndigheten, och fördes då också in i diariet igen, eftersom den hade
expedierats och därmed fått status av allmän handling. Handlingen har således
inte raderats eller makulerats.
                                                                  Dnr 3566-2020        Sid 6 (25)




–––

Annan uppmärksamhet kring ärendet
Kort efter att Arbetsmiljöverket hade fattat sitt beslut om förbud att utföra
patientnära arbete blev myndigheten kallad till en samverkanskonferens med
Folkhälsomyndigheten, IVO, Socialstyrelsen samt Sveriges Kommuner och
Regioner (SKR) för att diskutera kravnivåer för skyddsåtgärder, inom vård och
omsorg, mot bakgrund av vårt beslut i föreliggande ärende. Mötet ägde rum den
9 april 2020, dvs. två dagar efter såväl Arbetsmiljöverkets beslut som
arbetsgivarens överklagande.
Detta är aktörer som alla ingår i den s.k. nationella pandemigruppen som leds
av Folkhälsomyndigheten som har i uppdrag att främja samordning inom
pandemiområdet. SKR ingår som företrädare för kommuner och regioner på
grund av de samhällsuppdrag som de aktörerna har. I gruppen ingår inte någon
arbetstagarorganisation eftersom gruppens syfte inte är partssamverkan.
Det framkom under mötet en oro, främst från SKR, om att vårt beslut skulle
uppfattas som en ny generell kravnivå för skyddsåtgärder inom omsorgen och
att beslutet gick längre än Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
Arbetsmiljöverket kunde vid mötet förklara att vårt beslut var i linje med
Folkhälsomyndighetens rekommendationer, som vid den här tidpunkten angav
visir som en basnivå för denna typ av arbete, och att man skulle komplettera
med de ytterligare skyddsåtgärder, som en riskbedömning visade behövdes.
Vårt beslut fattades bland annat mot bakgrund av att riskbedömningen hos den
aktuella verksamheten var undermålig.
Vid mötet framfördes önskemål, främst från SKR, om att ett förtydligande av
beslutets innebörd skulle offentliggöras i en gemensam text från
myndigheterna.
Ett beslut i ett enskilt ärende gäller i det enskilda fallet, i förhållande till den
part som är mottagare av beslutet. Så är det vid all myndighetsutövning. I
rådande läge när det fanns ett stort informationsbehov i samhället och det lätt
kunde uppstå missförstånd, enades emellertid de myndigheter som deltog i
mötet, om att gå ut med samlad information på sina respektive hemsidor, bl.a.
om effekterna av vårt beslut. Arbetsmiljöverket betonade då att det var ett
beslut som gällde i det enskilda fallet, och beskrev hur arbetsmiljöreglerna,
hälso- och sjukvårdsreglerna och Folkhälsomyndighetens rekommendationer
hänger ihop. Arbetsmiljöverket publicerade information på sin hemsida dels den
9 april 2020, dels den 11 april 2020. Ambitionen var att ge samordnad, klar
och tydlig information för att hjälpa dem som ska följa reglerna från samtliga
instanser, förklara vad som gällde och visa att bestämmelserna bildar en
funktionell helhet. Syftet med mötet var inte att fastslå en annan skyddsnivå än
den som var beslutad. Kravnivån ändrades således inte efter mötet.

Arbetsmiljöverkets bedömning av det inträffade samt yttrande över vad
Kommunal anfört
–––

Saklighet och opartiskhet
–––
En pandemi berör många aktörer i samhället. För att hanteringen av pandemin
ska vara så effektiv och rättssaker som möjligt krävs väl etablerade nätverk
mellan aktörerna på nationell, regional och lokal nivå. Beredskapsplaneringen
för pandemisk influensa ska begränsa smittspridningen och minska de negativa
konsekvenserna för de som påverkas av pandemin. Folkhälsomyndigheten
samordnar pandemiberedskapen på nationell nivå och ger stöd till planeringen
på regional och lokal nivå, där det operativa arbetet bedrivs.
                                                                   Dnr 3566-2020       Sid 7 (25)




En av grunderna i målet för den statliga förvaltningspolitiken är att
statsförvaltningen ska vara samverkande. För att främja samordning inom
pandemiområdet har den nationella pandemigruppen bildats. Den nationella
pandemigruppen består av representanter från Folkhälsomyndigheten,
Socialstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap,
Läkemedelsverket, Arbetsmiljöverket, SKR samt länsstyrelserna, med
Folkhälsomyndigheten som sammankallande. Detta ligger i linje med
smittskyddslagens intention om samverkan. Det första mötet ägde rum den
6 mars 2020. Gruppens arbete pågår alltjämt.
Folkhälsomyndigheten har tagit fram ett kunskapsunderlag om
pandemiberedskap. Av detta framgår på sidorna 10–12 bl.a. vilka roller och
vilket ansvar olika aktörer har i händelse av en pandemi. SKR har till uppgift att
vid behov stödja regioner och kommuner vid upphandlingar av transporter av
vaccin samt vid samordningsbehov och ska även upprätta kommunikations-
kanaler. Arbetsmiljöverket ansvarar för föreskrifter för biologiska agens och
smittämnen i arbetsmiljön och har tillsynsansvar när det gäller mikrobiologiska
arbetsmiljörisker.
Tyvärr har Kommunal uppfattat att de blev förbigångna och det beklagar vi. Med
hänsyn till att pandemigruppen är under ledning av Folkhälsomyndigheten samt
har en samordnande uppgift med utpekade deltagare anser Arbetsmiljöverket att
det var naturligt att de kontakterna och mötena skedde utan Kommunals närvaro
eftersom detta inte är en grupp för partssamverkan. Det möte som Kommunal har
invänt mot hölls efter att Arbetsmiljöverket hade fattat sitt beslut i det aktuella
tillsynsärendet och påverkade således inte det beslutet. Det kan också noteras att
någon ändring av beslutet inte skedde efter mötet. Inte heller återkallade
kommunen sitt överklagande.
–––
I våra tillsynsärenden med stöd av arbetsmiljölagen deltar berörda
skyddsombud och i detta fall var det dessutom skyddsombuden som hade
initierat ärendet genom sitt skyddsombudsstopp. Arbetsmiljöverket för således
inte någon ensidig dialog med enbart arbetsgivaren.
–––
Mot bakgrund av ovanstående anser Arbetsmiljöverket att vi har iakttagit
kraven på opartiskhet.

Offentlighetsprincipen
Sakkunnigutlåtandet har inte makulerats eller på annat sätt förstörts. Normalt
utgör sakkunnigutlåtanden interna arbetsmaterial i samband med att vi skriver
yttranden i ett s.k. överklagningsärende, dvs. i ett ärende som rör ett överklagat
beslut, och de diarieförs därför inte. Enligt våra rutiner för handläggning av
överklagningsärenden arbetar myndigheten fram yttrande till domstolen
genom att medarbetare från olika avdelningar bidrar med olika perspektiv (t.ex.
expertkunskap inom sakområdet, inspektion och juridik). Juristen ställer
samman yttrandet utifrån underlag från de olika medarbetarna. Underlagen
betraktas under beredningen inför ett beslut som ett arbetsmaterial i och med
att dessa sedan införlivas i det slutgiltiga yttrandet. Därför finns vanligtvis inte
någon anledning att diarieföra sakkunnigutlåtanden eller andra handlingar som
tas fram som arbetsmaterial. Det slutgiltiga yttrandet med eventuella bilagor
diarieförs när det expedieras.
I detta fall hade utlåtandet förts in i diariet, trots att det inte var en allmän
handling och därför inte var en handling som brukar diarieföras. Handläggaren
tog bort diarieföringen eftersom handlingen inte skulle expedieras. När man tar
bort en handling ur diariesystemet kvarstår en markering som indikerar att
diarieföringen har makulerats. Så fungerar alla diariesystem. Handlingen fanns
hela tiden kvar inom myndigheten och när den senare efterfrågades lämnades
den ut. Då återfördes handlingen till diariet igen, eftersom den var expedierad
                                                                         Dnr 3566-2020       Sid 8 (25)




     och därigenom att betrakta som en allmän handling, i enlighet med reglerna för
     diarieföring. Att handlingen först togs bort och sedan diariefördes igen kan
     förefalla rörigt och det beklagas av Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket
     bedömer dock att handläggningen följer bestämmelserna i
     tryckfrihetsförordningen samt i offentlighets- och sekretesslagen, och var
     sålunda inte en åtgärd i syfte att mörklägga något eller tysta någon intern röst.

     Arbetsmiljöverkets uppdrag att se till att arbetsmiljölagstiftningen efterlevs
     Arbetsmiljöverket har inte ändrat kravnivån i det aktuella ärendet. Tvärtom har
     vi i domstol argumenterat för att beslutet ska stå fast och vi har drivit ärendet så
     långt möjligt i överklagandehänseende. Arbetsmiljöverket har inte heller, som
     Kommunal anför i sin anmälan, ändrat sina riktlinjer med anledning av, eller i
     samband med, avstämningen med andra myndigheter eller SKR. Den webbtext
     vi publicerade, som förklarade att beslutet mot vård- och omsorgsboendet inte
     hade generell räckvidd, tillkom för att adressera en upplevd oklarhet. I efterhand
     kan Arbetsmiljöverket se att det kunde ha varit bättre att avstå från en sådan
     publicering, eftersom den tycks ha lett till större oklarhet än klarhet. I det
     rådande läget hade Arbetsmiljöverket dock ambitionen att vara så transparent
     och tydlig som möjligt.
     –––
     Huruvida de krav som ställdes i det aktuella tillsynsärendet, ligger inom ramen
     för det arbetsmiljörättsliga regelverket, anser Arbetsmiljöverket ytterst vara en
     fråga för förvaltningsdomstol att avgöra i samband med att myndighetens
     beslut överklagas, vilket också gjordes till förvaltningsrätten i Stockholm i mål
     8036-20. Själva sakfrågan kom aldrig att prövas av domstol.
     [– – –] Ärendet visade sig senare vara det första av ett flertal liknande ärenden där
     Arbetsmiljöverket har ställt krav med samma skyddsnivå (munskydd och visir)
     mot andra liknande verksamheter. I de fallen har Arbetsmiljöverket skrivit
     tydliga motiveringar och även exemplifierat vad patientnära arbete är.

     Arbetsmiljöverkets agerande i mål 8036-20 i förvaltningsrätten i
     Stockholm
     I beslutshandlingen för det omedelbara förbudet utvecklades inte någon
     motivering skriftligen. Enligt Arbetsmiljöverkets rutiner för inspektion
     användes Arbetsmiljöverkets blankett för omedelbart förbud. I denna blankett
     finns inte utrymme för någon motivering av beslutet. Det kan tyckas olyckligt att
     inte ha någon motivering nedskriven. Detta stödjer sig emellertid på
     förvaltningslagens regler om när motivering är nödvändig. [– – –]
     Det stämmer att frågan om riskbedömning inte omnämndes i beslutshandlingen
     för grundbeslutet. I samband med överklagandet av Arbetsmiljöverkets beslut,
     anförde arbetsgivaren att riskbedömning för varje enskilt boende görs tre
     gånger per dag, vid varje skiftbyte samt att vid användning av heltäckande visir
     behöver munskydd inte användas, eftersom visiret täcker munnen. Eftersom
     frågan om riskbedömning kom upp i överklagandet, var det naturligt att
     Arbetsmiljöverket i yttrandet till förvaltningsrätten tog upp frågan om
     riskbedömning. I yttrandet anförde Arbetsmiljöverket att vi inte delade
     bedömningen om att munskydd inte behöver användas. Vi anförde också att en
     lokal riskbedömning av varje arbetsmoment behöver göras, för att avgöra
     vilken skyddsutrustning som behövs för skydd mot risk för kontakt med
     kroppsvätska. Det följer också av 14 § Arbetsmiljöverkets föreskrifter (2018:4)
     om smittrisker att visir kan behöva användas vid arbetsmoment som innebär
     risk för kontakt med kroppsvätskor.
Kommunal kommenterade Arbetsmiljöverkets yttrande och vidhöll sin
inställning att Arbetsmiljöverket inte agerat opartiskt.
                                                                  Dnr 3566-2020      Sid 9 (25)




Inom ramen för den här utredningen har jag även tagit del av bland annat
Folkhälsomyndighetens Rekommendationer för handläggning och val av
skyddsåtgärder mot covid-19 inom vård och omsorg i dess lydelser från den
30 mars 2020 och senare, Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om
smittrisker (AFS 2018:4) i dess lydelse fr.o.m. den 6 april 2020 samt
Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 30 april 2020 (mål nr 8036-20) och
Arbetsmiljöverkets svar den 22 april 2021 på Coronakommissionens frågor.

Inriktningen på min granskning
JO ska utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och
andra föreskrifter. Granskningen är av rättslig art och tar främst sikte på frågan
om myndigheterna handlägger sina ärenden på ett formellt riktigt sätt. JO kan
inte ändra eller upphäva myndigheternas beslut och brukar inte uttala sig om
deras bedömningar i sakfrågor. Detta gäller särskilt när det rör sig om
sakområden där JO saknar egen kompetens.

Av dessa skäl har jag valt att rikta in min granskning i ärendet på de frågor i
anmälan som rör Arbetsmiljöverkets ageranden i frågan om vilka krav som
ställts på personlig skyddsutrustning för personal i vård och omsorg vid möjlig
covid-19 hos brukare. Min granskning fokuserar på frågan om
Arbetsmiljöverket i sin information om gällande skyddsnivå, eller på annat sätt,
ändrat sina uppgifter om hur kravet på adekvat skyddsutrustning skulle
uppfyllas och om myndigheten därigenom kan anses ha agerat i strid med de
krav på saklighet och opartiskhet som ställs upp i regeringsformen. Innebörden
av detta är att jag inte kommer att uttala mig om vilken nivå på personlig
skyddsutrustning som i sig är adekvat eller de bedömningar utifrån
arbetsmiljölagen (1977:1160) som Arbetsmiljöverket gjort i sak. Avslutningsvis
kommer jag att granska myndighetens hantering av ett internt
sakkunnigutlåtande som upprättats i samband med att Arbetsmiljöverket den 27
april 2020 yttrade sig i förvaltningsrätten.

Rättslig reglering
Regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet
Av 3 § första stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän framgår att JO särskilt ska se till att myndigheterna följer
grundlagens krav på saklighet och opartiskhet. Den reglering som avses är
1 kap. 9 § RF, där det föreskrivs att domstolar samt förvaltningsmyndigheter
och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska
beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Kravet på
saklighet och opartiskhet brukar benämnas objektivitetsprincipen.

Skyldigheten att diarieföra handlingar hos en myndighet
Enligt 5 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
OSL, ska allmänna handlingar registreras så snart de kommit in till eller
upprättats hos en myndighet. Skyldigheten att diarieföra handlingar hos en
myndighet gäller alltså bara handlingar som är allmänna.
                                                                   Dnr 3566-2020       Sid 10 (25)




Enligt 2 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (TF) är en handling allmän om den
förvaras hos en myndighet och enligt 9 eller 10 § är att anse som inkommen till
eller upprättad hos myndigheten.

En handling anses enligt 2 kap. 10 § första stycket TF ha upprättats hos en
myndighet, när den har expedierats. En handling som inte har expedierats anses
upprättad när det ärende som den hänför sig till har slutbehandlats hos
myndigheten, eller, om handlingen inte hänför sig till ett visst ärende, när den
har justerats eller färdigställts på annat sätt.

I 2 kap. 12 § TF anges vad som gäller för att minnesanteckningar ska anses vara
allmänna handlingar. Enligt paragrafen ska en minnesanteckning, som har gjorts
hos en myndighet och som inte har expedierats, inte heller efter den tidpunkt då
den enligt 10 § är att anse som upprättad anses som allmän handling hos
myndigheten. Minnesanteckningen anses dock som upprättad om den har tagits
om hand för arkivering. Med minnesanteckning avses t.ex. promemorior som
har kommit till endast för föredragning eller beredning av ett ärende, dock inte
till den del de har tillfört ärendet någon sakuppgift.

Bedömning
Har Arbetsmiljöverket agerat i strid med objektivitetsprincipen?
Allmänna utgångspunkter
Bestämmelsen i 1 kap. 9 § RF ger uttryck för en allmängiltig offentligrättslig
objektivitetsprincip som innebär att myndigheter inte får låta sig vägledas av
andra intressen än de som myndigheterna ska tillgodose eller ta hänsyn till
ovidkommande omständigheter.

Kravet på saklighet och opartiskhet omfattar inte enbart hur en sak rent faktiskt
har handlagts och vilka verkliga skäl som ligger bakom ett beslut eller annat
handlande av en myndighet. Även hur myndighetens agerande har uppfattats är
av betydelse. Man talar ibland om en objektiv och en subjektiv sida av
bestämmelsen. Med den subjektiva sidan menas hur en myndighet själv anser
sig ha agerat, medan den objektiva sidan avser hur myndighetens agerande kan
uppfattas utifrån. Det räcker att det förekommer rent objektiva invändningar
mot en myndighets agerande för att det kan anses strida mot
objektivitetsprincipen, se bl.a. Bull och Sterzel, Regeringsformen (Version 4,
JUNO, s. 54 f.) samt JO 2010/11 s. 278 och 2015/16 s. 456. Om kravet på
saklighet kan sägas rikta sig mot vilka faktorer som ligger till grund för t.ex. ett
fattat beslut, avser kravet på opartiskhet i huvudsak frågan hur beslutsprocessen
uppfattas utifrån, se t.ex. JO:s beslut den 7 september 2020 i ärende med dnr
4141-2018.

JO har tidigare uttalat att den information som en myndighet tillhandahåller
allmänheten, exempelvis på en webbplats eller i sociala medier, omfattas av
kraven på saklighet och opartiskhet. Det innebär bl.a. att det ska vara sakligt
motiverat för myndigheten att sprida informationen samt att den ska vara
                                                                  Dnr 3566-2020      Sid 11 (25)




allsidig och objektiv (se JO 2010/11 s. 616, JO 2019/20 s. 54 och JO 2019/20
s. 60).

Utgångspunkter för bedömningen
I olika omgångar under våren 2020 gav Folkhälsomyndigheten på sin webbplats
och i rekommendationer ut information som syftade till att fungera som stöd för
vården och omsorgen bl.a. i frågan om vilken skyddsutrustning som skulle
användas i olika situationer till följd av smittspridningen.

Coronakommissionen konstaterade i sin granskning att flera olika myndigheter
och aktörer utfärdat riktlinjer för vilken skyddsutrustning som skulle användas
under våren 2020. Enligt kommissionens bedömning stämde dessa riktlinjer inte
alltid helt överens med varandra samtidigt som de ändrades under tidens gång
(SOU 2020:80 s. 158). Kommissionen gjorde den sammanfattande
bedömningen att det tidigt borde ha funnits ett samstämmigt budskap i
riktlinjerna för användandet av skyddsutrustning från Arbetsmiljöverket och
Folkhälsomyndigheten. Alternativt borde det ha framgått hur målen om
arbetarskydd och smittskydd skulle vägas av mot varandra (s. 266).

Jag instämmer i kommissionens bedömningar. För egen del kan jag också
konstatera att Folkhälsomyndighetens riktlinjer för skyddsnivån inte är helt
enkla att förstå och tillämpa, vilket enligt min mening måste bero på hur de
blivit utformade.

Där framgår inte bara i vilka vårdsituationer som riktlinjerna ställer krav på
personlig skyddsutrustning utan det anges också hur kraven ska uppfyllas. En
svårighet i sammanhanget är att riktlinjerna inte bara består av
Folkhälsomyndighetens egna krav utan det görs också hänvisningar till
Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om smittrisker (AFS 2018:4),
men utan att det framgår hur myndigheternas regelverk förhåller sig till
varandra. I t.ex. den version av Folkhälsomyndighetens rekommendationer som
uppdaterades den 2 april 2020 blandas myndighetens krav i fråga om t.ex.
skydd mot dropp- och kontaktsmitta med hänvisningar till Arbetsmiljöverkets
föreskrifter när det gäller dels behovet av att göra lokala riskbedömningar vid
all vård- och omsorgsnära kontakt, dels kravet på att visir ska användas vid
arbetsmoment som innebär risk för kontakt med kroppsvätskor. Jag menar att
riktlinjerna med denna utformning riskerar att lämna öppet för olika tolkningar
och tillämpningar, vilket i sig skapar osäkerhet om vad som egentligen gäller. I
konsekvens med det är det inte alldeles enkelt att utan vidare sluta sig till om
olika uttalanden om riktlinjernas innebörd t.ex. går i skärpande riktning eller
inte. Exempel på sådana frågor, som också aktualiserats i detta ärende, är om
riktlinjerna ska anses generellt tillämpliga när det t.ex. gäller de krav på skydd
som anges i riktlinjerna, och vilken betydelse lokala riskbedömningar har i
sammanhanget.

Som framgått ovan beslutade Arbetsmiljöverket den 7 april 2020 att vid vite
förbjuda Stockholms kommun att utföra patientnära arbete med brukare på
                                                                   Dnr 3566-2020       Sid 12 (25)




Serafens vård- och omsorgsboende med konstaterad eller misstänkt covid-19.
Förbudet grundade sig på bland annat 7 och 14 §§ Arbetsmiljöverkets
föreskrifter och allmänna råd om smittrisker. Sedan beslutet överklagats till
förvaltningsrätten hade domstolen att pröva när förbudet gällde i den aktuella
verksamheten, dvs. i vilka situationer, på vilket avstånd eller vid vilka
vårdmoment som heltäckande visir ska kompletteras med munskydd för att
kommunen ska kunna undvika att behöva betala det aktuella vitesbeloppet.
Förbudet gällde patientnära arbete, och förvaltningsrätten konstaterade att det
av utredningen i målet inte gick att identifiera vilka situationer eller
arbetsmoment som förbudet tog sikte på. Förvaltningsrätten upphävde därför
det överklagade beslutet utan att ta ställning i frågan om vad som utgör adekvat
skyddsutrustning, dvs. vilken skyddsnivå som gäller.

Den fråga som faller inom ramen för min granskning gäller om
Arbetsmiljöverket i sin information om gällande skyddsnivå, eller på annat sätt,
ändrat uppfattning om hur kravet på adekvat skyddsutrustning skulle uppfyllas
och om myndigheten därigenom agerat i strid med de krav som
objektivitetsprincipen ställer.

Kommunal har i sin anmälan till JO anfört att Arbetsmiljöverket har agerat i
strid med objektivitetsprincipen. Enligt Kommunal har myndigheten gjort det
bland annat genom att ha tagit intryck av de uppfattningar om skyddsnivån som
uttrycktes av SKR och de myndigheter som utöver Arbetsmiljöverket deltog vid
den s.k. samverkanskonferensen den 9 april 2020. Arbetsmiljöverket har enligt
Kommunals uppfattning låtit dessa uppfattningar påverka såväl handläggningen
av det tillsynsärende som gällde Serafens vård- och omsorgsboende som den
information om kraven på skyddsutrustning som vid olika tillfällen lämnats av
myndigheten. Den konkreta innebörden av myndighetens ageranden är enligt
Kommunal att den anpassade sig till andras uppfattningar om skyddsnivån och
att den genom att ändra sina riktlinjer under våren 2020 bidrog till att kraven på
personlig skyddsutrustning sänktes. Enligt Kommunal överensstämmer inte det
agerandet med de kritiska synpunkter som Arbetsmiljöverket lämnade till
Folkhälsomyndigheten i samband med att den myndigheten reviderade sina
rekommendationer den 2 april 2020.

Arbetsmiljöverket har å sin sida anfört att myndigheten varken i tillsynsärendet
eller genom sin information gett uttryck för en ändrad uppfattning om vilken
skyddsnivå som gäller. Än mindre har myndigheten ändrat sina riktlinjer med
anledning av, eller i samband med, den avstämning som gjordes vid
samverkanskonferensen den 9 april 2020. Arbetsmiljöverket har påpekat att det
mötet hölls efter det att myndigheten fattade sitt beslut i det aktuella ärendet och
att det som diskuterades vid mötet inte föranledde myndigheten att ändra
uppfattning i frågan om kravet på skyddsutrustning. Arbetsmiljöverket har
vidare konstaterat att myndigheten inte ändrade sitt beslut i ärendet och att
Stockholms kommun inte heller återkallade sitt överklagande efter det att
myndigheten lämnade information på sin webbplats den 9 och 11 april 2020,
                                                                 Dnr 3566-2020       Sid 13 (25)




vilken den hade haft anledning att göra om Arbetsmiljöverket skulle ha anpassat
sin uppfattning om skyddsnivån på det sätt som Kommunal påstått.

Vilken uppfattning om skyddsnivån gav Arbetsmiljöverket uttryck för under
våren 2020?
För att kunna avgöra om Arbetsmiljöverket agerat på det sätt som Kommunal
påstår i sin anmälan till JO kommer jag i det följande att jämföra de uppgifter
om skyddsnivån som myndigheten lämnat vid olika tillfällen och på olika sätt
under den period som min granskning avser. Jämförelsen kommer att göras
utifrån dels Folkhälsomyndighetens reviderade rekommendationer den 2 april
2020 för handläggning och val av skyddsåtgärder mot covid-19 inom vård och
omsorg, dels Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om smittrisker
(AFS 2018:4, i den version som beaktat beslutade ändringar t.o.m. den 6 april
2020).

Innan den jämförelsen kan göras behöver jag först ta ställning till betydelsen av
de synpunkter som Arbetsmiljöverket lämnade i anledning av att
Folkhälsomyndigheten reviderade sina rekommendationer den 2 april 2020.

Vilken betydelse ska tillmätas de synpunkter som Arbetsmiljöverket lämnade till
Folkhälsomyndigheten?
Enligt min mening finns det skäl att helt bortse från Arbetsmiljöverkets
synpunkter när myndighetens ageranden under våren 2020 ska bedömas. Här
vill jag särskilt peka på följande:

Inledningsvis kan jag konstatera att Arbetsmiljöverket i sitt remissvar till JO
inte närmare kommenterar det förhållande att myndigheten lämnade synpunkter
på Folkhälsomyndighetens rekommendationer eller berör frågan vilken
betydelse dessa synpunkter bör tillmätas i min granskning av myndigheten. I
svaret förs t.ex. inte något resonemang om hur just de synpunkter som lämnades
förhåller sig till de uttalanden om vilken personlig skyddsutrustning som
personal inom omsorgen ska använda som bland annat kom till uttryck i dels
Arbetsmiljöverkets beslut den 7 april 2020 angående Serafens vård- och
omsorgsboende, dels den information om kraven på skyddsutrustning som
lämnades på myndighetens webbplats den 9 och 11 april 2020.

Oaktat dessa förhållanden har det trots allt inte varit fråga om annat än att
Arbetsmiljöverket lämnat vissa remissynpunkter som det stått
Folkhälsomyndigheten fritt att beakta eller bortse från i arbetet med att revidera
rekommendationerna. Synpunkterna har alltså inte varit bindande på något sätt
för Folkhälsomyndigheten. Det har inte heller framkommit att
Arbetsmiljöverket ändrade sina egna föreskrifter i anledning av just de
remissynpunkter som lämnades, eller att myndigheten för den delen
informerade externt på t.ex. webbplatsen om vilka synpunkter som den lämnade
eller på vilket sätt de hade betydelse för myndighetens tillsyn.
                                                                       Dnr 3566-2020       Sid 14 (25)




Sammanfattningsvis anser jag att jag utifrån det som nu redovisas kan bortse
helt från Arbetsmiljöverkets remissynpunkter i min granskning av om
myndigheten agerat i strid med objektivitetsprincipen. Jag övergår därför till att
redovisa vilka krav på skyddsutrustning som myndigheterna ställde i vart fall
fr.o.m. den 2 april 2020.

Vad gällde fr.o.m. den 2 april 2020 angående skyddsnivån?
Den 30 mars 2020 publicerade Folkhälsomyndigheten dokumentet
Rekommendationer för handläggning och val av skyddsåtgärder mot covid-19
inom vård och omsorg. Dessa rekommendationer, som alltså reviderades redan
den 2 april 2020, ersatte två tidigare dokument: dels ett dokument med
rekommendationer för handläggning av misstänkta fall av covid-19, som
publicerades den 23 januari 2020, dels ett dokument med rekommendationer för
handläggning av bekräftade fall, som publicerades den 17 februari 2020. I de
avseenden som redovisas nedan överensstämmer den version av
rekommendationerna som är daterad den 30 mars med den reviderade versionen
den 2 april 2020.

Inledningsvis anger Folkhälsomyndigheten att det övergripande syftet med
rekommendationerna är att utgöra ett stöd till smittskyddsenheter,
vårdhygieniska enheter och vårdgivare vid hantering av covid-19 inom vård och
omsorg. Rekommendationerna ska också vara ett stöd vid riskbedömningar och
utarbetande av rutiner för smittskyddande åtgärder i samband med olika
vårdnära situationer.

I rekommendationerna finns ett avsnitt om personlig utrustning för personal.
Där framgår följande:

      Vid all vård- och omsorgsnära kontakt ska en riskbaserad och adekvat
      användning av personlig skyddsutrustning användas i tillägg till de basala
      hygienrutinerna.
      Det är arbetsgivarens ansvar att tillhandahålla adekvat skyddsutrustning och att
      se till att personalen är väl förtrogen med handhavandet.
      Lokal riskbedömning behöver utföras i enlighet med Arbetsmiljöverkets
      föreskrifter om smittrisker (AFS 2018:4, se exempelvis 17 § för vård av
      patienter). Där framgår att särskilda skyddsåtgärder vidtas när det gäller vård av
      patient, transporter och vid laboratoriediagnostik.
      Mer information om vad man kan tänka på vid valet av personlig
      skyddsutrustning finns på Arbetsmiljöverkets webbplats.
I fråga om skydd mot dropp- och kontaktsmitta föreskriver
rekommendationerna följande:

      Visir, skyddsglasögon och munskydd
      Vid arbetsmoment som innebär risk för kontakt med kroppsvätskor ska ögon,
      näsa och mun skyddas mot stänk. Enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS
      2018:4) ska visir användas vid arbetsmoment som innebär risk för kontakt med
      kroppsvätskor. Om visir vid riskbedömning inte bedöms helt skydda mot stänk
      mot munnen kombineras det med munskydd. Som ett alternativ till visir kan
      skyddsglasögon tillsammans med munskydd användas. Utifrån en
                                                                  Dnr 3566-2020      Sid 15 (25)




      riskbedömning och de arbetsmoment som utförs väljs det mest lämpliga
      alternativet.
I Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd om smittrisker (AFS 2018:4)
framgår av 1 § att syftet med föreskrifterna är att förebygga risker för att
arbetstagare blir infekterade av smittämnen, eller blir varaktiga bärare av
smittämnen, på grund av sina arbetsuppgifter.

Av föreskrifterna i 7 och 14 §§ följer bland annat att arbetsgivaren på
arbetsställen där det finns smittrisk ska vidta åtgärder för att undvika att
smittämnen sprids. Arbetsgivaren ska även se till att särskilda hygienåtgärder
tillämpas inom bland annat verksamheter där man kan riskera att komma i
kontakt med kroppsvätskor från människor. Vid arbetsmoment som innebär risk
för kontakt med kroppsvätskor ska personlig skyddsutrustning användas, så som
engångshandskar och visir (punkten 7 i 14 §).

Vid en jämförelse mellan Arbetsmiljöverkets föreskrifter och
Folkhälsomyndighetens rekommendationer kan konstateras att de skiljer sig åt
såtillvida att det i Folkhälsomyndighetens rekommendationer anges att visir ska
kombineras med munskydd om visir vid en riskbedömning inte bedöms helt
skydda mot stänk mot munnen. Beroende på utfallet av riskbedömningen kan
det alternativet dock väljas som innebär att munskydd i stället kombineras med
skyddsglasögon. Kraven på skyddsutrustning enligt dessa rekommendationer
kan därmed sägas gå något längre än vad som anges i Arbetsmiljöverkets
föreskrifter. Det som anges i dessa föreskrifter är dock minimikrav. En
konsekvens av det är bland annat att Arbetsmiljöverket getts ett betydande
handlingsutrymme i sin tillsyn av att arbetsmiljölagen följs och när
myndigheten meddelar de förelägganden eller förbud som då kan behövas (se
RÅ 2010 not 38). Arbetsmiljöverket har därmed möjlighet att kräva att
arbetstagarna har mer omfattande personlig skyddsutrustning än vad som anges
i föreskrifterna. Som nämnts ovan faller det utanför min granskning att avgöra
om Arbetsmiljöverket vid något tillfälle ställt orimliga krav på t.ex. adekvat
skyddsutrustning. Det är en fråga som avgörs av domstol.

Arbetsmiljöverkets beslut den 7 april 2020 om Serafens vård- och
omsorgsboende
Arbetsmiljöverket fattade den 7 april 2020 ett beslut om Serafens vård- och
omsorgsboende i Stockholm. Beslutet, som förenades med ett vite om 100 000
kronor, innebar ett omedelbart förbud att utföra patientnära arbete med brukare
med konstaterad eller misstänkt covid-19. I beslutet angav Arbetsmiljöverket
som villkor för att förbudet skulle upphöra att adekvat skyddsutrustning ska
bäras. Den uttryckliga innebörden av det villkoret var att visir skulle användas i
kombination med munskydd. Beslutet motiverades inte på annat sätt än att
följande angavs i en förtryckt text på den beslutsblankett som användes: ”Det
finns en eller flera risker som innebär omedelbar och allvarlig fara för
personskada”. Den fråga som beslutet aktualiserade var om det gav uttryck för
ett mer kategoriskt krav på skyddsutrustning, dvs. att kravet på adekvat
                                                                  Dnr 3566-2020       Sid 16 (25)




skyddsutrustning alltid innebär att visir ska kombineras med munskydd, än vad
som framgår av Folkhälsomyndighetens riktlinjer. Beslutet gällde omedelbart
och det hänvisade till 2 kap. 1 § och 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen (1977:1160)
samt 7 och 14 §§ AFS 2018:4.

Stockholms kommun överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm,
som ansåg att begreppet ”patientnära arbete” inte var så tydligt och precist som
krävs för att kommunen ska kunna förutse vilka åtgärder som behöver vidtas.
Som nämnts upphävde domstolen därför beslutet den 30 april 2020, utan att ta
ställning till frågan om vad som utgör adekvat skyddsutrustning. Det kan
noteras att domstolen godtog det sätt på vilket det överklagade beslutet hade
utformats.

Även om Arbetsmiljöverkets beslut den 7 april 2020 upphävdes av
förvaltningsrätten anser jag att det ändå får anses ha relevans för frågan om
myndigheten genom de krav som ställdes i beslutet och de uttalanden som
gjordes därefter agerat i strid med objektivitetsprincipen. En sådan ståndpunkt
förutsätter enligt min mening att det inte bara kan slås fast att Arbetsmiljöverket
ändrade uppfattning i fråga om kraven på personlig skyddsutrustning utan också
att detta berodde på att myndigheten lät sig vägledas av andra intressen än de
som myndigheten ska tillgodose eller tog hänsyn till ovidkommande
omständigheter.

Arbetsmiljöverket har i sitt remissvar till JO beskrivit bakgrunden till det s.k.
skyddsstoppet och där redogjort för sitt ställningstagande vid den
telefoninspektion som genomfördes den 7 april, och de överväganden som då
gjordes samt de kontakter som togs den 7, 8 och 9 april med bland annat
arbetsgivaren. Även om Arbetsmiljöverkets redogörelse delvis är svår att följa
framgår det att myndigheten vid inspektionen den 7 april bedömde att
skyddsombudets krav var berättigade att ställa, och att arbetsgivaren inför det
att beslutet fattades medgav ”i samtal med arbetsmiljöinspektör” att de lokala
riskbedömningar som genomförts i fråga om Serafens vård- och omsorgsboende
eventuellt var bristfälliga. Det framgår vidare att Arbetsmiljöverket inte kunde
ta del av dokumentationen av genomförda riskbedömningar redan när beslutet
fattades eftersom den kom in till myndigheten först den 8 april, låt vara att
myndigheten i sitt yttrande den 27 april 2020 till förvaltningsrätten påstått att
riskbedömningarna legat till grund för beslutet. Jag återkommer nedan till
frågan om vilken betydelse som riskbedömningarna kan anses ha haft.

Enligt vad som kan utläsas av myndighetens remissvar fattades beslutet den
7 april utifrån bedömningen ”att arbete i fysisk närhet till patienter och brukare
med konstaterad eller misstänkt smitta – oavsett vad arbetsgivare skulle ha
skrivit i en riskbedömning – krävde minst munskydd i kombination av visir”.

Vilken betydelse Arbetsmiljöverket anser att riskbedömningarna hade är med
den skrivningen inte självklart. Att beslutet inte anger något om
riskbedömningarnas betydelse för förbudet har förklarats med att beslutet inte
                                                                    Dnr 3566-2020       Sid 17 (25)




behövde motiveras. Jag har inte någon synpunkt på hur beslutet kom att
utformas, och förvaltningsrätten har som angetts ovan inte heller upphävt det på
den grunden att det inte varit tillräckligt motiverat. För att förstå vad som skiljer
Arbetsmiljöverkets och Kommunals syn på riskbedömningarna, finns det mot
denna bakgrund anledning att ta ställning till vad Arbetsmiljöverket kan ha
avsett med de informationstexter som publicerades på dess webbplats den 9 och
11 april 2020.

Arbetsmiljöverkets publicering av informationstexter på webbplatsen den 9 och
11 juni 2020
Av utredningen i ärendet framgår att SKR kallade Arbetsmiljöverket till en s.k.
samverkanskonferens som skulle hållas den 9 april 2020, och vid vilken även
Folkhälsomyndigheten, Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och
Socialstyrelsen skulle delta. Enligt Arbetsmiljöverket var syftet med det mötet
att diskutera kravnivåer för skyddsåtgärder inom vård och omsorg mot
bakgrund av myndighetens beslut den 7 april om Serafens vård- och
omsorgsboende. De myndigheter som deltog vid mötet kom överens om att gå
ut med en samlad information på respektive myndighets webbplats. Bakgrunden
till det var att det under mötet uttrycktes oro, främst från SKR, om att
Arbetsmiljöverkets beslut skulle uppfattas som att myndigheten angett en ny
generell kravnivå för skyddsåtgärder inom omsorgen, dvs. att de krav som
fortsättningsvis skulle behöva ställas till följd av beslutet gick längre än de
riktlinjer som framgick av Folkhälsomyndighetens rekommendationer. SKR
hade konstaterat att Arbetsmiljöverkets beslut resulterat i flera efterföljande
skyddsstopp avseende andra verksamheter än Serafens vård- och
omsorgsboende, och stor oro angående frågan hur god vård skulle kunna
bedrivas under den pågående pandemin.

Arbetsmiljöverket publicerade den 9 april en egen informationstext som hade
rubriken ”Beslut om personlig skyddsutrustning inom omsorgen inte generellt”.
Den 11 april publicerades sedan den informationstext som var gemensam för de
berörda myndigheterna och som även SKR verkar ha varit involverad i.
Informationstexten hade rubriken ”Skydd mot smitta inom vård och omsorg”.

Kommunal har i sin anmälan till JO gjort gällande att Arbetsmiljöverket genom
att delta i samverkanskonferensen agerat på ett sätt som innebär att
myndigheten inte beaktat de synpunkter som Kommunal och andra fackliga
organisationer hade angående frågan om vilka krav som skulle ställas på
skyddsutrustning. Enligt Kommunal lät Arbetsmiljöverket sig påverkas av SKR
och de myndigheter som deltog i mötet på ett sätt som skadade förtroendet för
myndigheten. Enligt Kommunal ändrade Arbetsmiljöverket sina riktlinjer och
justerade sin tidigare uppfattning efter att ha haft samtal med enbart en av
arbetsmarknadens parter. Till följd av samverkanskonferensen tonade
Arbetsmiljöverket ned sina ställningstaganden på ett sätt som enligt Kommunal
ledde till sänkt skyddsnivå. Kommunal har vidare gjort gällande att den
myndighetsgemensamma informationstext som publicerades den 11 april i sak
                                                                        Dnr 3566-2020         Sid 18 (25)




inte stämde överens med den information som Arbetsmiljöverket publicerat den
9 april.

Arbetsmiljöverket har å sin sida framfört i huvudsak följande:
Samverkanskonferensen den 9 april samlade aktörer som alla ingår i den s.k.
nationella pandemigruppen som leds av Folkhälsomyndigheten och som har i
uppdrag att främja samordning inom pandemiområdet. SKR ingår i den gruppen
men syftet med den är inte partssamverkan. Vid mötet förklarade
Arbetsmiljöverket att beslutet den 7 april var i linje med
Folkhälsomyndighetens rekommendationer, som vid tiden för mötet angav visir
som en basnivå för den aktuella typen av arbete, och att kompletterande
skyddsåtgärder skulle vidtas om en riskbedömning visade att det behövdes.
Beslutet som gällde Serafens vård- och omsorgsboende fattades bland annat
eftersom riskbedömningen var undermålig. Arbetsmiljöverket har vidare
förklarat att ett beslut i ett enskilt ärende, vilket det var fråga om, gäller i det
ärendet och i förhållande till den part som är mottagare av beslutet. I rådande
läge när det fanns ett stort informationsbehov i samhället, och det lätt kunde
uppstå missförstånd, enades de myndigheter som deltog i mötet om att gå ut
med samlad information på sina respektive webbplatser, bland annat om
effekterna av Arbetsmiljöverkets beslut. Myndigheten betonade då att det var ett
beslut som gällde i det enskilda fallet, och beskrev hur arbetsmiljöreglerna,
hälso- och sjukvårdsreglerna och Folkhälsomyndighetens rekommendationer
hänger ihop. Ambitionen med de informationstexter som publicerades var att ge
samordnad, klar och tydlig information för att hjälpa dem som ska följa reglerna
från samtliga instanser, förklara vad som gällde och visa att bestämmelserna
bildar en funktionell enhet. Syftet med mötet var inte att fastslå en annan
skyddsnivå än den som var beslutad. Kravnivån ändrades således inte efter
mötet.

I den informationstext om beslutet om Serafens vård- och omsorgsboende som
publicerades på Arbetsmiljöverkets webbplats den 9 april 2020 angav
myndigheten i huvudsak följande:

      Det beslutet grundade sig på de aktuella förhållandena på just den arbetsplatsen,
      och fattades efter att arbetsgivare och skyddsombudet inte kunnat lösa de
      arbetsmiljöproblem som fanns på arbetsplatsen. Därför gäller beslutet för den
      arbetsplatsen. Det innebär inte att Arbetsmiljöverket har fattat ett generellt beslut
      om vilken personlig skyddsutrustning som personal inom omsorgen ska använda.
      ---
      När det gäller personlig skyddsutrustning inom omsorgen med anledning av
      coronapandemin så behöver arbetsgivare och skyddsombud riskbedöma sin
      verksamhet lokalt.
I den informationstext som publicerades den 11 april, och som samtidigt
publicerades på respektive webbplats av Folkhälsomyndigheten, IVO samt
Socialstyrelsen, hänvisades till Arbetsmiljöverkets informationstext den 9 april
samt angavs bland annat följande:
                                                                       Dnr 3566-2020        Sid 19 (25)




      Det är av yttersta vikt att personal inom vård och omsorg känner sig trygga, vet
      hur de ska agera och skyddas mot att smittas i sitt arbete. Lika viktigt är det att
      de har kunskaper om hur smitta bland patienter och omsorgstagare förebyggs,
      genom basala hygienrutiner, och i vissa fall skyddskläder och skyddsutrustning.
      Som grund för detta görs en lokal riskbedömning av arbetsmoment, risker och
      åtgärder. Vilka åtgärder som ska vidtas och vilken utrustning som ska användas i
      respektive arbetssituation klargörs genom det lokala arbetsmiljöarbetet som ska
      utgå från gällande lagstiftning. Folkhälsomyndighetens rekommendationer
      används som utgångspunkt vid riskbedömningar och val av åtgärder inom de
      ramar som sätts av Arbetsmiljöverkets föreskrifter.
En första reflektion som jag gör är att det inte går att avgöra om syftet med
informationstexterna verkligen uppfylldes och om de kan anses ha bidragit till
de klargöranden om skyddsnivån som eftersträvades. Även om jag kan ha
synpunkter på hur informationstexten den 9 och den 11 april utformades, har jag
dock svårt att se att de i sak skiljer sig åt på något avgörande sätt när det gäller
kravet på att riskbedömningar ska göras. Det framgår inte annat än att båda
informationstexterna anger att lokala riskbedömningar ska läggas till grund för
beslut i en verksamhet om vilka skyddsåtgärder som ska vidtas och vilken
personlig skyddsutrustning som ska användas där i en viss arbetssituation. Det
stärker intrycket av att de texter som publicerades, oaktat den invändning som
Kommunal gjort, i vart fall var koherenta i förhållande till varandra och att det
också var avsikten med dem.

Det framgår inte av Arbetsmiljöverkets egen informationstext, eller den
gemensamma texten för den delen, vilka resonemang om kravet på lokal
riskbedömning som fördes när Arbetsmiljöverket fattade sitt beslut. Som
nämnts ovan motiverades det inte och därför redovisades inte heller vilket utfall
som en riskbedömning kunde ha haft eller vilken betydelse en sådan kan ha för
kravet på skyddsutrustning i det enskilda fallet. Ett motiverat beslut hade
möjligen stärkt eller åtminstone förklarat påståendet att det inte var fråga om ett
generellt gällande beslut. I de båda informationstexterna anges bara att avsikten
med beslutet den 7 april inte var att införa ett generellt krav på personlig
skyddsutrustning utan att frågan om vad som krävs i olika arbetssituationer ska
avgöras utifrån lokala riskbedömningar. Vidare betonas det i båda texterna att
beslutet bara gällde den aktuella arbetsplatsen. Hur det budskapet förhåller sig
till myndigheternas respektive regelverk framgår inte på annat sätt än genom de
korsreferenser som görs i den myndighetsgemensamma informationstexten. Där
anges t.ex. att Folkhälsomyndighetens rekommendationer ska användas som
utgångspunkt vid riskbedömningar och val av åtgärder inom de ramar som sätts
av Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Såtillvida gör texterna anspråk på att vara
förenliga med det som anges i riktlinjerna.

En annan reflektion som jag kan göra i sammanhanget är att de oklarheter som
finns i fråga om riskbedömningarnas betydelse för skyddsnivån kanske lika
mycket beror på hur riktlinjerna utformats och hur de förhåller sig till varandra
som på hur informationstexterna skrevs. Jag är därför inte förvånad över att
frågan om riskbedömningarna även togs upp av Arbetsmiljöverket i samband
med att myndigheten yttrade sig till förvaltningsrätten.
                                                                     Dnr 3566-2020   Sid 20 (25)




Med hänsyn till att domstolen upphävde beslutet utan att ta ställning till vad
som utgjorde adekvat skyddsutrustning hade det ingen betydelse för domstolen
vilken vikt som faktiskt lades vid arbetsgivarens riskbedömning. Denna
omständighet får emellertid betydelse för min prövning, varför jag nu övergår
till att sammanfattningsvis redogöra för de uppgifter om riskbedömningarna
som Arbetsmiljöverket lämnat i förvaltningsrätten. Den centrala frågan är då om
myndigheten där gav uttryck för en annan uppfattning än vad den haft tidigare,
vilket Kommunal hävdar.

Vilka uppgifter lämnade Arbetsmiljöverket till förvaltningsrätten?
Den springande punkten i det här ärendet är om Arbetsmiljöverkets beslut
endast ska anses avse den situation som uppkom den 7 april 2020 på Serafens
vård- och omsorgsboende eller om beslutet ska anses ha generell räckvidd.
Avgörande för den bedömningen är om grunden för myndighetens beslut var
arbetsgivarens riskbedömning, vilket Arbetsmiljöverket anser att myndigheten
gett uttryck för i samtliga de sammanhang som nu bedöms, eller om det var den
omständigheten att visir inte kombinerades med munskydd som legat till grund
för skyddsstoppet, vilket Kommunal anser är den korrekta beskrivningen av
händelseförloppet. Innebörden av det är att Kommunal anser att beslutet haft
generell räckvidd (och att ett strängare krav på personlig skyddsutrustning
därigenom ställdes) och alltså inte var begränsat till att endast avse situationen
den 7 april på den aktuella arbetsplatsen (vilket i så fall innebar att ett mindre
strängt krav ställdes eftersom det under vissa förutsättningar skulle tillåta att
visir inte behövde kombineras med munskydd).

I yttrandet till förvaltningsrätten anförde Arbetsmiljöverket bland annat att det
behövde göras en lokal riskbedömning av varje arbetsmoment för att avgöra om
ett visir ger tillräckligt skydd mot stänk av kroppsvätska eller om ytterligare
skyddsutrustning behövdes, och att det också var innebörden av myndighetens
föreskrifter och Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Arbetsmiljöverket
förklarade i yttrandet att beslutet om förbud hade sin grund i att den
riskbedömning som arbetsgivaren hade gjort på den aktuella arbetsplatsen var
otydlig eftersom den bland annat inte avsåg den specifika vårdsituationen, och
att Arbetsmiljöverket i avsaknad av en preciserad riskbedömning med tydligt
angivna åtgärder för att motverka riskerna beslutade att allt patientnära arbete
skulle utföras med både visir och munskydd.

I såväl de publicerade informationstexterna som i yttrandet till
förvaltningsrätten betonades således att arbetsgivaren ska göra lokala
riskbedömningar av de aktuella arbetsmomenten för att kunna bestämma vilken
skyddsutrustning som var adekvat i en viss situation. Jag kan samtidigt
konstatera att Arbetsmiljöverket i sitt remissvar till JO lämnat uppgifter om
arbetsgivarens riskbedömning som inte riktigt klargör i vilken utsträckning den
kunde beaktas av myndigheten när den fattade sitt beslutet.
                                                                   Dnr 3566-2020      Sid 21 (25)




Eftersom beslutet inte innehöll någon motivering är det som sagt svårt att
utifrån hur det utformats konstatera i efterhand hur det verkligen förhöll sig. Det
som enligt min mening ändå talar för att en riskbedömning låg till grund för
beslutet är de uppgifter som Arbetsmiljöverket lämnat om att de eventuella
brister som fanns i bedömningen diskuterades under ett samtal mellan
arbetsmiljöinspektören och arbetsgivaren inför myndighetens beslut. Som jag
ser det saknas det skäl att inte godta den uppgiften. Kommunal påstår inte heller
att någon riskbedömning inte gjordes av arbetsgivaren den 7 april eller att
Arbetsmiljöverket inte tagit del av den inför sitt beslut. Tvärtom uppfattar jag
att Kommunals invändning i stället handlar om att arbetsgivarens
riskbedömning inte alls var avgörande för beslutet. Det som enligt Kommunal
var avgörande när förbudet beslutades var i stället att kravet på personlig
skyddsutrustning inte var uppfyllt. Med det som utgångspunkt är det inte
konstigt att Kommunal ansett att beslutet hade generell räckvidd och att
Arbetsmiljöverket inte lade någon vikt vid att riskbedömningar görs.

Mot bakgrund av vad som kommit fram i ärendet anser jag att det inte finns fog
för Kommunals slutsats angående riskbedömningen.

Här vill jag särskilt peka på att en arbetsgivare enligt 17 § i Arbetsmiljöverkets
föreskrifter (AFS 2018:4) ska göra en riskbedömning av arbetsuppgifterna om
de innefattar vård och omvårdnad av människor som är eller misstänks vara
smittade med smittämne som tillhör klass 3 eller 4 enligt föreskrifternas
förteckning över klassificerade smittämnen. Arbetsgivaren ska också se till att
de skyddsåtgärder som behövs enligt resultatet av riskbedömningen väljs och
tillämpas. När det är frågan om ett smittämne som inte finns med i
föreskrifternas förteckning över klassificerade smittämnen ska arbetsgivaren
klassificera ämnet och vid tveksamhet välja den högre riskklassen (se 6 §
föreskrifterna). SARS-CoV-2 tillhörde, efter Arbetsmiljöverkets beslut den 6
april 2020, riskklass 3. Arbetsmiljöverkets föreskrifter är bindande för
myndigheterna och de gällde vid tiden för det aktuella tillsynsärendet. Det talar
för att arbetsgivaren faktiskt hade genomfört en riskbedömning när
myndigheten fattade sitt beslut, låt vara att den var bristfällig och formellt sett
inte kom in till Arbetsmiljöverket förrän dagen efter det att beslutet fattades.

Sammanfattningsvis anser jag att utredningen i ärendet inte ger stöd för
Kommunals påstående att Arbetsmiljöverket, under den period som jag
granskat, agerat i strid med objektivitetsprincipen när myndigheten i olika
sammanhang gett uttryck för vilka krav som ställts på personlig
skyddsutrustning inom vården och omsorgen i anledning av risken för spridning
av coronaviruset.

Utifrån den redogörelse för Arbetsmiljöverkets ageranden och uttalanden om
skyddsnivån som nu lämnats saknas det enligt min bedömning hållpunkter för
slutsatsen att myndigheten faktiskt ändrat sin uppfattning om nivån. Det finns
inte heller stöd för påståendet att Arbetsmiljöverket påverkats av vad andra
                                                                 Dnr 3566-2020       Sid 22 (25)




myndigheter och SKR kan ha ansett viktigt att förmedla angående kravet på
skyddsutrustning.

Enligt min mening saknas det skäl att kritisera Arbetsmiljöverket för att
myndigheten deltog i den samverkanskonferens som hölls den 9 april. Jag kan
inte se annat än att deltagandet var förenligt med det ansvar som myndigheten
har för bland annat arbetsmiljöfrågorna och för att samverka med andra
myndigheter i sin roll som tillsynsmyndighet och i sitt normgivande uppdrag.
Vidare anser jag att Kommunals uppfattning att Arbetsmiljöverket borde ha
fullgjort sin skyldighet att samråda med representativa arbetsmarknadsparter
enligt 6 § förordningen (2007:913) med instruktion för Arbetsmiljöverket inte
har fog för sig. Det har inte varit fråga om att myndigheten genom att uttala sig
om skyddsnivån i olika sammanhang beslutat några nya eller ändrade riktlinjer.
Det kan inte heller anses ha skett genom de informationstexter som
Arbetsmiljöverket publicerade på sin webbplats den 9 och 11 april. Sedan är det
en annan sak att dessa informationstexter lämnar mycket övrigt att önska, vilket
Arbetsmiljöverket också tillstår. Snarare än att klargöra vilken skyddsnivå som
gällde och vad innebörden av beslutet om Serafens vård- och omsorgsboende
var när det gäller kraven på personlig skyddsutrustning, har texternas
utformning bidragit till ytterligare osäkerhet och oönskade tolknings-
möjligheter. Att utifrån det kritisera Arbetsmiljöverket för att inte ha agerat
sakligt eller opartiskt finns det dock inte tillräcklig anledning till som jag ser
det.

I det sammanhanget kan jag instämma i Coronakommissionens slutsatser om
ansvaret för de problem som den funnit och som innebär att det bland annat
funnits strukturella brister hos existerande institutioner och regelverk (se SOU
2020:80 s. 276 f.). Kommissionen kommer att i sitt fortsatta arbete utreda en rad
frågor som har med ansvarsfrågorna att göra. Den ska då bland annat analysera
om smittskyddslagstiftningen och annan lagstiftning gett samhället
ändamålsenliga förutsättningar att begränsa smittspridningen.

Med detta anser jag mig kunna lämna frågan om Arbetsmiljöverket agerat i strid
med objektivitetsprincipen.

Finns det skäl att kritisera Arbetsmiljöverket för hanteringen av
sakkunnigutlåtandet?

Utgångspunkter för bedömningen
Som framgått ovan yttrade sig Arbetsmiljöverket den 27 april 2020 till
Förvaltningsrätten i Stockholm i anledning av att Stockholms kommun
överklagat myndighetens beslut den 7 april 2020 angående Serafens vård- och
omsorgsboende. Till grund för det yttrandet låg bl.a. ett internt
sakkunnigutlåtande från den 23 april 2020 som sammanställts av
Arbetsmiljöverkets sakkunniga läkare AA.
                                                                   Dnr 3566-2020        Sid 23 (25)




Frågan i den här delen gäller om Arbetsmiljöverket gjorde fel när myndigheten,
efter att ha arbetat in sakkunnigutlåtandet i yttrandet till förvaltningsrätten, tog
bort det från diariet så att det inte längre var diariefört i ärendet.

Kommunal har i huvudsak gjort gällande att sakkunnigutlåtandet, efter att ha
diarieförts av myndigheten, tagits bort ur diariesystemet och makulerats.
Kommunal sätter därför i fråga om Arbetsmiljöverkets agerande står i
överensstämmelse med offentlighetsprincipens krav. Enligt Kommunal har
myndigheten försvårat allmänhetens tillgång till en allmän handling.

Arbetsmiljöverket har å sin sida bedömt att hanteringen av sakkunnigutlåtandet
varit förenlig med bestämmelserna i TF och OSL, och att någon åtgärd i syfte
att mörklägga något eller tysta någon intern röst inte vidtagits av myndigheten.

Förhållandena i det här fallet
Av utredningen i ärendet framgår att det aktuella sakkunnigutlåtandet skrevs för
att läggas till grund för myndighetens yttrande till förvaltningsrätten. Det
utgjorde således en del av det interna arbetsmaterial som användes för att
underbygga verkets ställningstaganden i den domstolsprocess som pågick. I
arbetet med att skriva yttrandet hade flera personer hos myndigheten deltagit
med sin expertis på olika områden. Enligt Arbetsmiljöverkets redogörelse
diariefördes AA:s sakkunnigutlåtande av den jurist som ansvarade för ärendet.
Utgångspunkten var då att det skulle följa med som en bilaga till yttrandet. När
chefsjuristen, som ansvarade för att sammanställa yttrandet till
förvaltningsrätten, bestämde att utlåtandet i stället skulle arbetas in i yttrandet
togs utlåtandet, som en konsekvens av det, bort från diariet och var således inte
längre diariefört i ärendet.

Enligt Arbetsmiljöverket har AA:s sakkunnigutlåtande varken makulerats eller
förstörts på något annat sätt utan funnits kvar hos myndigheten. När det vid ett
senare tillfälle begärdes ut, lämnades det också ut av myndigheten. Utlåtandet
diariefördes då av myndigheten eftersom det genom att expedieras blivit en
allmän handling.

Min bedömning
En allmän handling får i princip inte förstöras annat än genom gallring.
Handlingar som inte är allmänna får däremot rensas ut ur akterna innan dessa
tas om hand för förvaring hos myndigheten under förutsättning att det inte rör
sig om handlingar som tillfört ärendet sakuppgifter.

För bedömningen av Arbetsmiljöverkets hantering av sakkunnigutlåtandet
måste först tas ställning till om det är en allmän handling eller inte. Enligt 2 kap.
4 § TF är en handling allmän om den förvaras hos en myndighet och enligt
9 eller 10 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndigheten.
Eftersom det är frågan om en intern handling som har skapats av en sakkunnig
läkare hos myndigheten, kan den inte anses som inkommen till myndigheten.
                                                                    Dnr 3566-2020      Sid 24 (25)




Alla handlingar som skapas hos en myndighet är dock inte upprättade hos den.
Vad som avses med att en handling är upprättad framgår av 2 kap. 10 § TF.
Minnesanteckningar och utkast är t.ex. inte upprättade handlingar såvida de inte
tas om hand för arkivering (2 kap. 12 § TF). Detta innebär alltså att sådana
handlingar inte blir allmänna handlingar när ärendet avslutas, om de inte tas om
hand för arkivering.

Med minnesanteckningar, eller ”arbetshandlingar” som de ofta kallas, avses
t.ex. föredragningspromemorior och andra anteckningar som kommit till endast
för föredragning eller beredning av ett ärende (se prop. 1975/76:160 s. 169). För
att betraktas som en minnesanteckning får handlingen inte tillföra ett ärende nya
sakuppgifter. Som minnesanteckning räknas även en synpunktspromemoria
eller en rättsutredning medan ett utkast utgör en mellanprodukt, dvs. en
handling som inte fått sin slutliga utformning ännu (se Tryckfrihetsförordningen
2 kap. 12 § Karnov 2021-04-15 JUNO).

Avgörande för frågan om Arbetsmiljöverket kunde ta bort utlåtandet från
diariet, när det bestämdes att det inte längre skulle vara en bilaga till yttrandet,
är om det tillförde ärendet sakuppgifter eller inte.

Sakkunnigutlåtandet innehåller en kortfattad beskrivning av det rådande
kunskapsläget om smittöverföringen av coronaviruset, en beskrivning av
munskydd, andningsskydd, visir och ett resonemang om vad begreppet
”patientnära” arbete kan anses innebära, samt läkarens bedömning i frågan hur
en arbetstagare ska skyddas när den är hos en vårdtagare med konstaterad eller
misstänkt infektion. Utlåtandet innehåller inga uppgifter om situationen på det
vård- och omsorgsboende som processen rörde. De sakuppgifter om smittvägar
och olika skydd som lämnas i utlåtandet har arbetats in i yttrandet till
förvaltningsrätten. Den sakkunniga läkarens egen uppfattning om vilken
skyddsnivå som krävdes framgår däremot inte fullt ut av yttrandet till
domstolen. I yttrandet redovisades i stället myndighetens samlade bedömning i
frågan. En intern läkares personliga uppfattning i en fråga utgör, som jag ser
det, inte någon självständig sakuppgift som myndigheten måste redovisa även
om det naturligtvis inte finns något hinder mot att det görs; det är upp till
myndigheten själv att avgöra om det ska göras.

Jag anser mot denna bakgrund att sakkunnigutlåtandet, till den del det
innehåller den sakkunniga läkarens egna synpunkter, i det närmaste är att
likställa med en synpunktspromemoria som utgör ett arbetsmaterial. Eftersom
det som utifrån denna slutsats återstår att bedöma, och som kan anses utgöra
sakuppgifter i ärendet, har arbetats in i yttrandet till förvaltningsrätten, har jag
inte något att invända mot Arbetsmiljöverkets uppfattning att utlåtandet är att
anse som ett sådant arbetsmaterial som inte blir en allmän handling efter att den
upprättats. Eftersom handlingen inte tagits om hand för arkivering skulle den
inte heller diarieföras och det var därmed inte fel att då också ta bort handlingen
från diariet. Att sakkunnigutlåtandet diariefördes sedan det på begäran lämnades
                                                               Dnr 3566-2020     Sid 25 (25)




ut var korrekt handlat av Arbetsmiljöverket eftersom det genom att expedieras
blev en allmän handling (se t.ex. RÅ 1994 ref. 97).

Övrigt
De synpunkter som i övrigt förts fram av Kommunal har inte gett anledning till
något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
