# Kritik mot en åklagare och mot Polismyndigheten i Jönköpings län, som inte respekterat en brottsmisstänkts försvararrättigheter, m.m.

JO 2012-11-30 dnr 3577-2011

BESLUT
                                                                          Datum                      Dnr                      Sid
                                                                          2012-11-30                 3577-2011              1 (11)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Kritik mot en åklagare och mot Polismyndigheten i Jönköpings län,
                        som inte respekterat en brottsmisstänkts försvararrättigheter, m.m.


                          Beslutet i korthet: En artonåring frihetsberövades misstänkt för allvarliga brott som
                          sedermera ledde till att han dömdes till ett års fängelse. Ett flertal förhör genomfördes
                          utan att han hade tillgång till försvarare. Hans rättssäkerhetsintressen försummades
                          därmed. Att förhören genomfördes utan försvarare påverkade också förhörens
                          bevisvärde, liksom förfarandets förenlighet med kravet på rättvis rättegång enligt
                          Europakonventionen.
                          I beslutet understryks att en brottsmisstänkts rätt till försvarare vid förhör är en central
                          rättssäkerhetsfråga. Förundersökningsledaren ska ta ställning till behovet av
                          försvarare oavsett vilken inställning den misstänkte har. Ett förhör ska inte
                          genomföras utan att detta skett.
                          Förundersökningsledaren, som enligt vad som framkommit inte gett några direktiv i
                          försvararfrågan, och dröjt med att vända sig till rätten med den misstänktes önskemål
                          om en offentlig försvarare, kritiseras för sin brist på respekt för den misstänktes
                          rättigheter. Polisen kritiseras bl.a. för att ha genomfört förhör utan att ha förvissat sig
                          om att förundersökningsledaren tagit ställning till om detta kunde ske trots att den
                          misstänkte saknade tillgång till försvarare.

## Bakgrund och utredning

Anmälan
                        I en anmälan till JO framförde AA, fortsättningsvis benämnd AA, kritik mot
                        Polismyndigheten i Jönköpings län. Hans anmälan gällde dels rätten till
                        försvarare, dels skyldigheten att underrätta närstående om ett frihetsberövande.
                        AA anförde följande.

                        Han hade anhållits misstänkt för brott. Han var vid tiden 18 år och bodde hos
                        sin mor. Trots att han begärt offentlig försvarare deltog inte försvarare i något
                        av de förhör som hölls före häktningsförhandlingen. Polisen meddelade inte
                        modern var han befann sig utan hon fick veta detta först efter fem dagar i
                        samband med att hon skulle anmäla att han var försvunnen.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                       www.jo.se
                                                                   Dnr 3577-2011      Sid 2 (11)




Allmän bakgrund
På morgonen den 21 april 2010 hämtades AA till förhör. Brottsmisstanken
gällde olaga hot, grovt brott, riktat mot en trettonåring. Kl. 08.45 påbörjades ett
första förhör, som pågick i femton minuter. Efter förhöret anhölls han. Då
beslutades även om husrannsakan i hans bil. Samtliga beslut fattades av
förundersökningsledaren, kammaråklagaren BB.

Ytterligare personer hämtades till förhör under dagen. En av de medmisstänkta i
ärendet var lillasyster till AA. Morgonen dagen därpå, den 22 april, hölls ett
andra förhör, som pågick i 40 minuter. På kvällen hördes AA en tredje gång.
Han delgavs då misstanke om övergrepp i rättssak och olaga frihetsberövande.
Förhöret pågick i drygt femton minuter. I anslutning till detta hölls ett fem
minuter långt fjärde förhör angående bl.a. stöld. På morgonen den tredje dagen,
den 23 april, hördes AA för femte gången. Förhöret pågick i femton minuter.

AA biträddes inte av försvarare vid något av förhören. Från det inledande
förhöret den 21 april finns antecknat att AA informerades om sina
försvararrättigheter, dvs. han underrättades i enlighet med 12 §
förundersökningskungörelsen om sin rätt att redan under förundersökningen
anlita biträde av försvarare samt att en offentlig försvarare under vissa
förutsättningar kunde förordnas. AA namngav den försvarare han önskade. I
förhörsprotokollet anges vidare att AA godtog att förhöret hölls utan försvarare.
Från det första förhöret den 22 april finns antecknat att AA informerats om sina
försvararrättigheter och att han önskar den tidigare namngivne advokaten. Inte i
något av förhörsprotokollen från den 22 och 23 april anges att han skulle ha
godtagit att förhören hölls utan försvarare.

I handlingarna finns inga spår av att AA:s närstående underrättades i samband
med att han frihetsberövades och inte heller av det skulle ha beslutats om att
sådan underrättelse inte skulle ske.

AA och ytterligare en person begärdes häktade den 22 april. Då sände BB även
en framställan om offentlig försvarare för AA till tingsrätten, som förordnade en
advokat samma dag. AA häktades den 23 april.

Av utredningen framgår slutligen att AA dömdes av Jönköpings tingsrätt i juni
2010 för olaga frihetsberövande, olaga hot, grovt brott, stöld, vapenbrott,
skadegörelse och övergrepp i rättssak till fängelse ett år. Domen fastställdes
sedermera av Göta hovrätt.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren CC) respektive Polismyndigheten i
Jönköpings län (länspolismästaren DD) har efter anmodan inkommit med
yttranden.
                                                                       Dnr 3577-2011        Sid 3 (11)




Rätten till försvarare
Åklagarmyndigheten har bl.a. upplyst att BB uppgett att, såvitt denne visste,
hade AA inte begärt att försvarare skulle vara med vid de förhör som hölls före
häktningsförhandlingen.

Åklagarmyndigheten gjorde följande bedömning.

      Den som är misstänkt för brott har enligt 21 kap. 3 § RB rätt att biträdas av
      försvarare. Enligt 21 kap. 3 a § RB ska offentlig försvarare förordnas för bl.a.
      den som är anhållen om han eller hon begär det. En sådan begäran ska
      förundersökningsledaren vidarebefordra till domstolen för prövning, vilket
      framgår av 23 kap. 5 § RB. Detta ska göras genast (se t.ex. JO:s beslut den 4
      december 2009, dnr 4498-2009, och Fitger, RB [15 maj 2011, Zeteo],
      kommentaren till 23 kap. 5 §). I samband med att den misstänkte underrättas om
      att han eller hon är skäligen misstänkt för brott ska information lämnas om rätten
      att biträdas av försvarare och om att offentlig försvarare under vissa
      förutsättningar kan förordnas, 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948).
      När det gäller förhör med den misstänkte har JO flera gånger uttalat att även om
      den misstänkte uppger att han eller hon avstår från att ha försvarare med vid
      förhör, måste förundersökningsledaren alltid på objektiva grunder bedöma om
      förhöret kan genomföras utan att försvarare är närvarande (se t.ex. JO:s beslut
      den 28 oktober 2011, dnr 4608-2010 [JO 2012/13 s. 106]). Även om uttalandena
      har gjorts i ärenden där den misstänkte varit under 18 år bör de enligt min
      mening gälla generellt (se även Fitger a.a., kommentaren till 23 kap. 5 §).
      Såvitt framgår av utredningen i det nu aktuella ärendet har AA vid det första
      förhöret underrättats om sin rätt till försvarare och uppgett att han, om han
      behövde försvarare i fortsättningen, önskade en viss namngiven advokat men att
      förhöret kunde hållas utan försvarare. Misstankarna mot AA gällde visserligen
      ett förhållandevis allvarligt brott (grovt olaga hot) men mot bakgrund av att AA
      hade fyllt 18 år och att det inte var fråga om något särskilt långt eller ingående
      förhör kan jag inte se att det var fel att hålla förhöret utan att försvarare var
      närvarande. Detsamma gäller enligt min uppfattning de ytterligare förhör som
      hölls med AA före häktningsförhandlingen. Om det är så att AA uttryckligen
      begärt att försvarare skulle vara med vid dessa förhör är det en uppgift som inte
      synes ha vidarebefordrats till åklagaren.
      Sedan AA, vid förhöret på morgonen den 21 april 2010, framfört att han önskade
      offentlig försvarare har åklagaren dagen därpå anmält detta till tingsrätten. Mot
      bakgrund av det skyndsamhetskrav som gäller och särskilt eftersom AA var
      frihetsberövad anser jag att framställningen gavs in för sent. Den borde enligt
      min uppfattning ha lämnats in redan den 21 april 2010 (jfr t.ex. JO:s beslut den 4
      december 2009, dnr 4498-2009). I övrigt anser jag inte att det finns anledning att
      ha några synpunkter på åklagarens handläggning.
Polismyndigheten har i sin bedömning av hur frågan om AA:s
försvararrättigheter handlagts anfört följande.

      Enligt uppgift i förhörsprotokoll från den 21 april 2010 och enligt berörda
      befattningshavare har AA underrättats om sin rätt till försvarare, men godtagit att
      förhör hållits utan att försvarare närvarade. Det kan således inte anses att AA:s
      rättigheter […] har åsidosatts.
Underrättelse till närstående
Åklagarmyndigheten har upplyst att BB uppgett att han inte fick information
om att AA önskade att modern skulle underrättas om frihetsberövandet. Från
                                                                        Dnr 3577-2011        Sid 4 (11)




åklagarkammaren i Jönköping – gruppledaren för kammarens ungdomsgrupp,
kammaråklagaren EE – hade Åklagarmyndigheten vidare inhämtat följande.

      Undertecknad saknar kännedom om när polisen gjort underrättelse till AA:s
      närmaste anhörige, men då brottsmisstankarna gällt allvarlig brottslighet med
      flera andra misstänkta, och även AA:s syster hördes i utredningen, målsägande
      till ett av brotten var endast 13 år gammal och granne med AA, torde
      underrättelse varit till men för utredningen i vart fall under de dagar då
      ytterligare misstänkta i ärendet ännu inte frihetsberövats och husrannsakningar
      inte kunnat genomföras.
Åklagarmyndigheten gjorde följande bedömning.

      Enligt 24 kap. 21 a § RB inträder redan vid gripandet en skyldighet att underrätta
      den frihetsberövades närmaste anhöriga eller någon annan person som står den
      frihetsberövade särskilt nära. Underrättelsen ska lämnas så snart det kan ske utan
      men för utredningen. Det framgår inte av lagtexten vem som ska lämna
      underrättelsen. I ett förarbetsuttalande anges att det får vara upp till polisen att
      avgöra vem som ska lämna underrättelsen – polisen eller den frihetsberövade
      själv (prop. 2007/08:47 s. 21).
      Min uppfattning är att den ansvarige tjänstemannen hos polisen måste anses ha
      det primära ansvaret för att bestämmelsen i 24 kap. 21 a § RB följs, även om
      åklagare är förundersökningsledare. I det ansvaret ligger en skyldighet att på eget
      initiativ fråga den frihetsberövade om han eller hon önskar att någon närstående
      underrättas och i så fall till vem underrättelsen ska lämnas (se t.ex. Fitger, RB
      [15 maj 2011, Zeteo], kommentaren till 24 kap. 21 a §). Det kan inte rimligen
      åligga åklagaren att ge direktiv om en sådan rutinåtgärd och inte heller att
      kontrollera att de ansvariga tjänstemännen har gjort vad de ska i detta avseende
      (jfr JO:s beslut den 28 oktober 2011, dnr 4608-2010 [JO 2012/13 s. 106],
      angående underrättelser och kallelser enligt 5-7 §§ lagen med särskilda
      bestämmelser om unga lagöverträdare). Däremot är det ytterst åklagaren i sin
      egenskap av förundersökningsledare som avgör om en underrättelse innebär men
      för utredningen. I de fall den frihetsberövade önskar att en viss närstående ska
      underrättas och en sådan underrättelse bedöms kunna vara till men för
      utredningen, kan frågan således bli föremål för prövning av åklagare. Detta torde
      normalt ske genom att polisen lyfter frågan till åklagaren och informerar om den
      frihetsberövades önskemål. Åklagaren har då att fatta beslut om underrättelse får
      lämnas eller inte. I vissa fall kan utredningsläget vara sådant att det är uppenbart
      t.ex. att en viss anhörig inte kan underrättas utan att det är till men för
      utredningen eller att vissa utredningsåtgärder måste vidtas innan någon
      underrättelse kan bli aktuell. Inget hindrar att åklagaren då på eget initiativ
      informerar utredaren om sin bedömning redan innan något önskemål har
      framställts från den frihetsberövades sida. Det är viktigt att framhålla att sådana
      kontakter och ställningstaganden bör dokumenteras liksom naturligtvis varje
      beslut att skjuta upp eller neka en underrättelse som begärts av den
      frihetsberövade.
      I det nu aktuella fallet finns det inte någonting som tyder på att frågan om
      underrättelse till anhörig har underställts åklagare – vare sig BB eller någon
      annan – för prövning och inte heller att åklagare beslutat att någon underrättelse
      inte fick lämnas. Oavsett om AA:s uppgifter om vad som hänt är korrekta finns
      det därför inte skäl att kritisera någon åklagare för att AA:s mamma inte
      underrättades.
Polismyndigheten har i sin bedömning av hur frågan om underrättelse till
närstående handlagts redovisat följande.

      Med hänsyn till brottsutredningens omfattning med flera misstänkta inblandade,
      däribland AA:s syster, har det funnits anledning att inte kontakta AA:s mamma i
                                                                       Dnr 3577-2011     Sid 5 (11)




      inledningsskedet av förundersökningen. När det bedömts lämpligt med hänsyn
      till utredningen har polisen haft flera kontakter med AA:s mamma.
      Polismyndigheten finner därför inte att något fel har begåtts i detta hänseende.
Beträffande information till AA:s mor har polismyndigheten vidare upplyst att
hon kontaktade polisen under tiden AA satt anhållen för att skicka en hälsning
och att hon följaktligen visste var sonen befann sig. Polisen hade även haft
andra kontakter med AA:s mor under anhållningstiden.

AA har getts tillfälle att bemöta det som anförts i myndigheternas yttranden,
men han har inte hörts av.

I ett beslut den 30 november 2012 anförde JO Axberger följande.

Rättslig reglering
Rätten till försvarare
Enligt 21 kap. 3 § rättegångsbalken, RB, har den som är misstänkt för brott rätt
att biträdas av försvarare. Enligt 12 § förundersökningskungörelsen ska den som
underrättas om att han eller hon är skäligen misstänkt för ett brott samtidigt
informeras om sin rätt att redan under förundersökningen anlita biträde av
försvarare och om att offentlig försvarare under vissa förutsättningar kan
förordnas av rätten. Om den misstänkte begär detta ska denna begäran
överlämnas till domstol, se 23 kap. 5 § respektive 21 kap. 4 § andra stycket RB.
Överlämnandet ska ske omedelbart, eller genast, som det uttrycks i
Åklagarmyndighetens yttrande.

Enligt artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är var och
en som anklagas för brott berättigad till en rättvis rättegång. Denna rättighet
gäller i hela förfarandet, från inledande utredningsåtgärder till rättegång och
dom. Rätten till försvarare är särskilt upptagen i artikel 6 (6.3 c). Det finns ett
flertal fall från Europadomstolen för mänskliga rättigheter (Europadomstolen)
där klagomålen handlat om brottsmisstänktas försvararrättigheter. Av dessa
framgår att om uttalanden som gjorts utan tillgång till försvarare läggs till grund
för fällande dom, kan detta utgöra brott mot rätten till en rättvis rättegång; se
närmare JO 2012/13 s. 106.

I fallet Salduz mot Turkiet (dom i stor kammare den 27 november 2008,
ansökan nummer 36391/02) redogjorde domstolen för de allmänna principer
som skulle tillämpas. Det framhölls att en misstänkt ofta befinner sig i en
särskilt utsatt position i det inledande skedet av brottsutredningen. Detta kan i
de flesta fall bara kompenseras genom biträde av en advokat vars uppgift bl.a.
är att hjälpa till att säkerställa respekten för den misstänktes rätt att inte belasta
sig själv. Domstolen anförde vidare att tidig tillgång till advokat är en del av de
processuella säkerhetsgarantier som särskilt beaktas vid undersökningen av om
förfarandet har utsläckt själva kärnan i rätten att inte behöva belasta sig själv.
Redogörelsen utmynnade i följande slutsats:
                                                                         Dnr 3577-2011        Sid 6 (11)




      Mot denna bakgrund finner Domstolen att Artikel 6 § 1 […] som huvudregel
      kräver att tillgång till advokat ska tillhandahållas från och med det första
      polisförhöret med den misstänkte, såvida det inte i ljuset av de särskilda
      omständigheterna i varje enskilt fall kan visas att det finns tvingande skäl för att
      begränsa denna rätt. [- - -]. Försvarets rättigheter kommer i princip att vara
      oåterkalleligt undergrävda när belastande uttalanden som gjorts under
      polisförhör utan tillgång till en advokat läggs till grund för en fällande dom.
      (§ 55; för en mer utförlig redovisning se JO 2012/13 s. 106, där även de engelska
      originalcitaten finns återgivna.)
Av Europadomstolens praxis framgår vidare att en misstänkt kan avstå från
rätten till försvarare. Domstolen har dock understrukit att ett sådant avstående
inte får strida mot något väsentligt allmänt intresse, måste fastställas på ett
otvetydigt sätt och vara omgärdat av ett minimum av säkerhetsåtgärder som står
i proportion till avståendets vikt (Panovits mot Cypern, dom den 11 december
2008, ansökan nummer 4268/04, § 68).

De nämnda målen har gällt underåriga. Uttalandena är dock av generell
karaktär. Att de ska tillämpas beträffande brottsmisstänkta i allmänhet framgår
även av Pishchalnikov mot Ryssland (dom den 24 september 2009, ansökan
nummer 7025/04). (Beträffande Europadomstolens praxis i dessa frågor, se
Andersson och Hopman, Rätt till försvarare före polisförhöret, Juridisk Tidskrift
2010-11, s. 795 ff.)

JO har i flera ärenden under senare år riktat kritik mot att förhör genomförts
utan att försvarare närvarat. JO:s beslut den 9 april 2010 (dnr 3741-2008; se
även JO 2011/12 s. 77) gällde en sjuttonårig pojke som gripits misstänkt för
misshandel. Under det inledande förhöret förklarade sjuttonåringen att han
önskade en viss advokat men medgav att förhöret kunde hållas utan att denne
närvarade. JO, som var starkt kritisk till att försvarare inte närvarat vid det
inledande förhöret och särskilt kritisk till att så inte heller skett vid de följande
förhören, uttalade allmänt:
      Även om en misstänkt uppger att ett förhör kan genomföras utan försvarare har
      en förundersökningsledare att på objektiva grunder bedöma om så är fallet.
      Bedömningen kan således inte enbart överlåtas på den misstänkte […].
Dessa uttalanden har, i linje med vad Åklagarmyndigheten anfört, generell
giltighet, dvs. de tar inte bara sikte på förhör med underåriga utan på
brottsmisstänktas försvararrättigheter i allmänhet (se även exempelvis JO:s
beslut 8 februari 2011, dnr 5221-2009). I JO 2012/13 s. 106 anförs i tillägg till
vad som redan framgått:

      Huvudsyftet med att en misstänkt ska ha rätt till försvarare tidigt i en
      brottsutredning är att han eller hon inte på grund av bristande kännedom om
      utredningsförfarandet och den rättsliga regleringen ska komma i underläge mot
      polis och åklagare utan ha tillgång till sådan sakkunskap att han eller hon till
      fullo kan tillvarata sina rättigheter. Det innebär att den misstänkte ska ha tillgång
      till en försvarare. Däremot innebär det inte med automatik att en försvarare
      måste närvara när den misstänkte hörs.
      Försvararen fyller emellertid under brottsutredningen och rättegången även en
      mer vidsträckt kontrollfunktion. De processuella reglernas efterlevnad och
                                                                         Dnr 3577-2011       Sid 7 (11)




       därmed rättssäkerheten i förfarandet främjas typiskt sett av att övervakas från
       den misstänktes synpunkt. Det ligger därför i rättvisans intresse att en försvarare
       inte bara biträder den misstänkte med upplysningar och råd utan även närvarar
       vid förhör och annan bevisupptagning.
Underrättelse till närstående
Av 24 kap. 21 a § RB framgår att när en person har frihetsberövats genom
anhållande, ska någon av den frihetsberövades närmaste anhöriga eller någon
annan person som står den frihetsberövade särskilt nära underrättas om
frihetsberövandet, så snart det kan ske utan men för utredningen. Den
frihetsberövade själv behöver inte begära att underrättelse ska ske. Det är i
stället den ansvarige befattningshavaren, normalt en polisman, som ska tillfråga
den misstänkte om detta. Som närmare utvecklas i Åklagarmyndighetens
yttrande är det dock ytterst förundersökningsledaren som ska ta ställning till om
en underrättelse kan göras utan skada för utredningen.

Underrättelseskyldigheten tjänar ytterst syftet att vara ett skydd mot övergrepp
från det allmännas sida gentemot den enskilde. Den är också till för att anhöriga
och andra inte ska behöva oroa sig över var deras närstående finns och för att
den som har frihetsberövats i många fall kan känna sig bättre till mods av att
veta att hans eller hennes närstående är informerade. (Se prop. 2007/08:47
s.18 f.)

Frågor om underrättelse till närstående ska dokumenteras. Enligt 20 §
förundersökningskungörelsen ska i förundersökningsprotokollet antecknas
uppgift om att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett
frihetsberövande eller att sådan underrättelse inte har skett.

Ansvarsfördelningen mellan polis och åklagare
Av 1 a § förundersökningskungörelsen framgår att förundersökningsledaren
ansvarar för förundersökningen i dess helhet samt ska se till att utredningen
bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara.

När förundersökningen leds av en åklagare är polisen, utifrån tillgängliga
resurser, skyldig att biträda vid utredningen. Förundersökningsledaren ska
enligt 1 a § förundersökningskungörelsen därvid ge utredningspersonalen
behövliga direktiv för arbetet. Polisen har att se till att direktiven leder till
adekvata åtgärder.

Ansvaret för att polismyndigheten biträder åklagaren åvilar myndigheten som
sådan, ytterst dess ledning. Den ska bl.a. säkerställa att det finns en väl
fungerande ordning för hur och av vem utredningsarbetet ska bedrivas samt att
de befattningshavare till vilka utförandet av utredningsåtgärder delegeras
erhåller tydliga instruktioner och att de har erforderlig kompetens för att
fullgöra de uppgifter som åläggs dem. Till detta ansvar hör – utan att särskilda
direktiv ska behöva ges av förundersökningsledaren – ombesörjandet av
åtgärder som rutinmässigt förekommer i en förundersökning. (Jfr JO 2012/13
s. 94 och JO 2012/13 s. 106.)
                                                                        Dnr 3577-2011      Sid 8 (11)




Att i samband med förhör informera en misstänkt om hans eller hennes
rättigheter hör till rutinåtgärder av det slaget, liksom att se till att frågan om
underrättelse till närstående enligt 24 kap. 21 a § RB väcks. I detta ingår den
dokumentationsplikt som gäller för dessa åtgärder. Ställningstagandet till om
den misstänkte är i behov av försvarare ankommer på förundersökningsledaren,
som enligt vad som nyss framhållits har ett särskilt ansvar för den misstänktes
rättssäkerhet. När utredningen leds av en åklagare vilar detta ansvar alltså på
honom eller henne. I det ovan nämnda beslutet JO 2011/12 s. 77 uttalades
därvid:

      Det är förundersökningsledarens ansvar att göra de överväganden, och ge de
      direktiv, som krävs med hänsyn till behovet av offentlig försvarare. Det är
      självfallet angeläget att förundersökningsledaren vinnlägger sig om att vara
      tydlig när direktiv ges inför ett förestående förhör. Sådana direktiv bör givetvis
      dokumenteras.

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
Som framgått har Europadomstolen slagit fast att rätten till försvarare inträder
tidigt under förundersökningen. Den som är misstänkt för ett brott har därför
som regel rätt att ha tillgång till försvarare redan från och med första förhöret.
En tolkning av reglerna i rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen
leder i samma riktning; som framhålls i kommentaren till rättegångsbalken är
behovet av försvarare inte mindre starkt vid det första förhöret med en
misstänkt utan snarare tvärtom (Fitger, Rättegångsbalken, 23 kap. 5 §, se
www.nj.se/zeteo).

För att säkerställa att försvararrättigheterna upprätthålls är det viktigt att den
misstänkte, innan ett förhör påbörjas, ges information om dessa. Det är då inte
tillräckligt att upplysa den misstänkte om att han eller hon vid en kommande
rättegång eller i ett mer framskridet stadium av förundersökningen har rätt att
biträdas av försvarare. Av den information som lämnas ska i stället tydligt
framgå att denna rätt inträder redan i och med att brottsmisstanke delges.

Sedan den misstänkte fått information om sina rättigheter ska han eller hon
tillfrågas om sin inställning till behovet av försvarare. Den misstänkte kan
därvid avstå från sin rätt om det sker i rättssäkra former. Ett avstående kan
närsomhelst återkallas. Sker det under pågående förhör ska detta avbrytas. Av
detta följer även att den som avstått från försvarare vid ett förhörstillfälle inför
nya förhör bör erinras som sina rättigheter och på nytt tillfrågas om sin
inställning.

Som framgått ovan och berörs vidare nedan är det förundersökningsledarens
uppgift att göra en egen bedömning av försvararbehovet. Det betyder att ett
förhör med en brottsmisstänkt inte ska genomföras utan att
förundersökningsledaren tagit ställning i försvararfrågan. Det åligger
förhörsledaren att försäkra sig om att så skett.
                                                                     Dnr 3577-2011       Sid 9 (11)




Från rättssäkerhetssynpunkt måste det gå att kontrollera att den som förhörts har
informerats om sina rättigheter. Detsamma gäller om den misstänkte uppges ha
avstått från sin rätt. Det bör därför vid varje förhör tydligt dokumenteras vilken
information som lämnats och vilken inställning den misstänkte därvid
tillkännagett. Även förundersökningsledarens direktiv i försvararfrågan bör som
framgått dokumenteras.

AA:s försvararrättigheter
AA har anmält att trots att han begärt försvarare deltog inte någon sådan vid de
polisförhör som föregick häktningsförhandlingen.

Åklagarmyndigheten har såvitt gäller det första förhöret konstaterat att
misstankarna visserligen gällde ett förhållandevis allvarligt brott, men funnit att
det, mot bakgrund av att AA hade fyllt 18 år och att det inte var fråga om något
särskilt långt eller ingående förhör, inte var fel att hålla förhöret utan försvarare.
Detsamma gäller enligt myndigheten de ytterligare förhör som hölls med AA
före häktningsförhandlingen. Myndigheten har inte utvecklat sitt stöd för den
uppfattningen, men tillagt att om det var så att AA uttryckligen begärt att
försvarare skulle vara med vid dessa förhör är det en uppgift som inte synes ha
vidarebefordrats till åklagaren.

Jag kan för min del dela den bedömningen så långt att det inte förelåg några
hinder mot att genomföra ett kortfattat s.k. delgivningsförhör med AA, där han
delgavs brottsmisstanken och informerades om sina försvararrättigheter samt
tillfrågades om sin inställning i dessa delar. Såvitt gäller utrymmet för att utan
försvarare förhöra AA mer ingående bör enligt min mening följande beaktas.

Utredningen och brottsmisstankarna mot AA gällde allvarliga lagöverträdelser;
de brott han sedermera kom att dömas för hade enligt domstolarna ett samlat
straffvärde motsvarande fängelse i två år. Tyngdpunkten i domstolarnas
straffvärdebedömning låg på de gärningar som föranledde de ursprungliga
åtgärderna. Att AA riskerade ett jämförelsevis långt fängelsestraff stod under
alla förhållanden klart från början. Utredningen, som innefattade flera
misstänkta, var inte okomplicerad. AA var arton år gammal. De särskilda regler
som gäller för misstänkta under arton år var därmed inte tillämpliga men det
fanns likväl skäl att ta hänsyn till AA:s ålder och erfarenhet samt den utsatta
situation som han därvid befann sig i.

Dessa omständigheter talar enligt min mening med styrka för att AA inte borde
ha förhörts mer ingående utan tillgång till försvarare. Det viktigaste skälet till
det var de konsekvenser brottsutredningen kunde medföra för honom i förening
med att hans förutsättningar för att kunna lämna ett informerat samtycke till att
avstå från sina rättigheter var begränsade. Det låg emellertid också i
utredningens intresse att förhören i ett senare skede inte skulle kunna
ifrågasättas som oförenliga med de krav som enligt Europakonventionen ställs
på det rättsliga förfarandet som helhet. Det bör därvid understrykas att uppgifter
som en misstänkt lämnar i polisförhör där han eller hon inte haft tillgång till
                                                                   Dnr 3577-2011      Sid 10 (11)




försvarare typiskt sett har ett lägre bevisvärde än när uppgifterna lämnats i ett
förhör där en försvarare varit tillgänglig.

Den misstänktes rätt till försvarare vid förhör är en central rättssäkerhetsfråga
som alltså även har betydelse för brottsutredningens kvalitet. Det är därför
något som en förundersökningsledare aktivt ska ta ställning till och ge direktiv
om. Av samma skäl kan förundersökningsledaren inte, så som
Åklagarmyndigheten synes mena, passivt nöja sig med konstaterandet att han
eller hon inte fått några önskemål om försvararbiträde vidarebefordrade till sig.

Inget tyder på att förundersökningsledaren i detta fall – kammaråklagaren BB,
som fattade besluten om hämtning och anhållande m.m. – gett några direktiv
beträffande AA:s försvararrättigheter eller på annat sätt visat intresse för dessa.
Att han inte heller omgående vidarebefordrade AA:s begäran om att få en
offentlig försvarare förordnad förstärker intrycket av brist på respekt för den
misstänktes rättigheter. Redan härigenom har BB – oavsett vad man gör för
slutlig bedömning av när försvararbehov inträdde i detta fall – åsidosatt sin
skyldighet att som förundersökningsledare tillvarata den enskildes
rättssäkerhetsintressen.

Polismyndigheten har, med stöd i uppgifter ur protokollet från det första
förhöret, gjort gällande att AA avstått från sin rätt att biträdas av försvarare
under det förhöret. Även om så var fallet borde frågan om huruvida förhör
kunde genomföras utan försvarare inte ha avgjorts utan att den underställts
förundersökningsledaren. Det finns som framgått inga spår av att det skedde.

Enligt protokollen från de följande förhören har AA inför dessa inte godtagit att
de hölls utan försvarare. Polismyndigheten har inte heller påstått att så skett.
AA har hävdat att han framställde önskemål om att försvarare skulle delta men
att detta inte tillgodosågs. Oavsett hur det exakt förhöll sig med detta visar det
inträffade vikten av att det inför varje förhör och i förhörsdokumentationen
klargörs vilken inställning den misstänkte har i försvararfrågan. Den utredning
som nu föreligger, inklusive bristen på dokumentation, leder till slutsatsen att
det mycket väl kan ha förhållit sig så som AA hävdar, dvs. att han under tiden
han satt anhållen begärt biträde av försvarare men att detta inte respekterats.

Underrättelse till närstående
AA har anmält att hans mor inte informerades om att han hade frihetsberövats.

I sak är det tveksamt när underrättelseskyldigheten inträdde i detta fall. Det har
från Åklagarmyndighetens sida anförts att det torde ha förelegat lagliga hinder
mot en underrättelse i det inledande skedet. Den bedömningen bör enligt min
mening godtas. Jag instämmer även i övrigt med vad som i denna del anförts
från Åklagarmyndighetens sida.

Det betyder att det hört till polismyndighetens ansvar att handlägga frågan om
underrättelse till AA:s närstående. Enligt myndigheten förekom det, när
                                                                  Dnr 3577-2011      Sid 11 (11)




utredningsläget tillät detta, flera kontakter mellan polisen och AA:s mor. AA,
som getts tillfälle att bemöta vad myndigheten anfört, har inte hörts av. Utan att
ta ställning till vad som närmare förekom i denna del begränsar jag mig därför
till att erinra polismyndigheten om dess skyldighet att på eget initiativ väcka
frågan om underrättelse till en frihetsberövads närstående, liksom om att det
som därvid förekommer ska dokumenteras. Som framgått av redogörelsen för
den rättsliga regleringen är det angeläget att även den misstänkte själv hålls
informerad om huruvida hans eller hennes närstående är underrättade.

Sammanfattning
AA borde enligt min mening inte ha förhörts mer ingående utan tillgång till
försvarare. Att så likväl skedde innebar att hans rättssäkerhetsintressen
försummades. Jag vill därutöver framhålla, att genom att förhören genomfördes
utan försvarare har det rättsliga förfarandets förenlighet med
Europakonventionen kunnat ifrågasättas, liksom bevisvärdet i de uppgifter som
AA lämnade. Den bristfälliga handläggningen av AA:s försvararrättigheter
äventyrade med andra ord såväl rättssäkerheten som brottsutredningen.

Kammaråklagaren BB, som enligt vad som framkommit inte gett några direktiv
i försvararfrågan och dröjt med att vända sig till rätten med AA:s önskemål om
en offentlig försvarare, kritiseras för sin brist på respekt för AA:s rättigheter.

Polismyndigheten i Jönköpings län kritiseras för att ha genomfört förhör med
AA utan att ha förvissat sig om att förundersökningsledaren fattat beslut om att
detta kunde ske trots att AA inte biträddes av försvarare. Polismyndigheten
kritiseras också för att i övrigt ha skött förhören med AA på sådant sätt att det
kan ifrågasättas om dennes försvararrättigheter respekterats.

Övrigt
Den misstänktes försvararrättigheter framgår inte med önskvärd tydlighet av
rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens bestämmelser. De krav
som ställs enligt Europakonventionen – som enligt min mening i och för sig
även kan utläsas av svenska rättskällor i övrigt – synes inte heller ha fått full
spridning inom de brottsutredande myndigheterna. Varken Åklagarmyndigheten
eller Polismyndigheten i Jönköpings län har således funnit att AA:s
försvararrättigheter kränkts, med undantag för att Åklagarmyndigheten ansett
att åklagaren framställde sin begäran om offentlig försvarare för sent. Det är
sammanfattningsvis troligt att misstänktas försvararrättigheter ännu inte har fått
det genomslag de ska ha i det brottsutredande arbetet. Mot den bakgrunden
översänds en kopia av detta beslut till riksdagen, justitieutskottet, och
Regeringskansliet, Justitiedepartementet, för kännedom och övervägande av om
det finns behov av klargörande reglering.
