# Frågor om tvångsvården av en patient som vårdades enligt LPT, kommunens hantering av bostad enligt LSS och myndighetssamverkan

JO 2020-11-27 dnr 3583-2018

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                     Sid
                                                                         2020-11-27              3583-2018 och         1 (19)
Chefsjustitieombudsmannen                                                                        1951-2019
Elisabeth Rynning




                        Frågor om tvångsvården av en patient som vårdades enligt LPT,
                        kommunens hantering av bostad enligt LSS och myndighets-
                        samverkan


                          Beslutet i korthet: Genom en anmälan till JO och en inspektion av en psykiatrisk
                          intensivvårdsavdelning (PIVA) vid Danderyds sjukhus, kom det fram att en patient
                          som hade vårdats enligt LPT hade vistats ensam med personal under stora delar av
                          vårdtiden samt varit föremål för många tvångsåtgärder.
                          I beslutet konstaterar chefsJO att vårdgivarens ställningstagande att patienten skulle
                          vårdas utan andra patienter på avdelningen innebar att patienten under lång tid hölls
                          avskild från övriga patienter i den mening som avses i 20 § LPT. Vårdgivaren får
                          allvarlig kritik för underlåtenheten att fatta ett formellt beslut om detta avskiljande.
                          Under den tid patienten vårdades utan andra patienter på avdelningen fattades vid
                          upprepade tillfällen enskilda beslut om avskiljanden av patienten. ChefsJO redogör för
                          några exempel på sådana beslut och kritiserar vårdgivaren för att de omständigheter
                          som anges i beslutsmotiveringarna inte utgör laglig grund för avskiljande enligt
                          20 § LPT. Vårdgivaren får också kritik för vissa brister när det gäller dokumentationen
                          av fastspänningar enligt 19 § LPT.
                          Patienten omfattades av LSS. Av patientjournalen framgår att läkare under den tid
                          patienten tvångsvårdades bedömde att denne i första hand var i behov av ett adekvat
                          boende, snarare än vård på PIVA. Det dröjde dock innan kommunen hade ordnat ett
                          boende till patienten som kunde accepteras av patientens företrädare. I denna del
                          diskuterar chefsJO om vårdtiden på PIVA skulle ha kunnat begränsas om vårdgivaren
                          och kommunen hade haft en bättre samverkan. ChefsJO gör också vissa kritiska
                          uttalanden om kommunens bristfälliga kommunikation i boendefrågan.
                          Enligt chefsJO illustrerar dessa ärenden vikten av att vårdgivaren och kommunen i ett
                          tidigt skede och på ett tillfredsställande sätt samverkar om patienter som är i behov av
                          insatser även från kommunen. Det är enligt henne angeläget att en kommun har god
                          framförhållning och planering för att enskilda som omfattas av LSS ska få sina behov
                          tillgodosedda. Det är av central betydelse att kommunen informerar den enskilde,
                          eller i förekommande fall den enskildes företrädare, bl.a. om vilket stöd den enskilde
                          kan få från kommunen och om ansökningsprocessen.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 24 maj 2018 framförde AA klagomål mot
                        bl.a. avdelning 130/PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning) vid Danderyds


 Riksdagens ombudsmän
 Box 16327                                    E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 103 26 Stockholm                             Telefon:       08-786 51 00
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A             Texttelefon:   020-600 600
                                              Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                   Dnr 3583-2018 och       Sid 2 (19)
                                                                       1951-2019




sjukhus, Psykiatri Nordväst, inom Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO)
och Lidingö kommun. AA anförde i huvudsak följande:

BB – som är gravt autistisk, intellektuellt funktionsnedsatt och inte kan tala –
var inlåst på PIVA i sex månader eftersom kommunen ansåg att det var svårt att
hitta något boende till honom. BB tog stor skada av behandlingen på PIVA.
Under tiden BB vårdades på avdelningen stängdes den för andra patienter. BB
blev ofta utsatt för våld av vårdare och väktare samt fastspänd vid upprepade
tillfällen. Han var även tungt medicinerad. Vidare var BB naken och fick göra
sina behov på golvet eftersom han ofta var avskild utan toalett. Kommunen
borde ha hittat en bostad snabbare än vad som skedde och vårdpersonalen borde
ha arbetat med lågaffektivt bemötande i stället för provokation.

Utredning
Vid en inspektion av avdelning 130/PIVA, som på mitt uppdrag genomfördes
av JO:s Opcat-enhet den 11–13 juni 2018, kom det fram vissa uppgifter om
vården av BB, bl.a. att han hade vistats ensam med personal under stora delar av
vårdtiden och varit föremål för många tvångsåtgärder (se JO:s protokoll den 6
mars 2019, dnr 3887-2018). Vidare framgick att SLSO hade initierat en egen
utredning med anledning av BB:s vårdsituation.

JO har tagit del av SLSO:s utredning som är daterad den 17 oktober 2018
(SLSO 18-277, PNV 128016/2018). JO har även haft tillgång till del av BB:s
patientjournal, kommunens journalhandlingar om BB samt beslut om annan
särskilt anpassad bostad enligt 9 § 9 lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade (LSS).

Den 4 april 2019 begärde JO att styrelsen för SLSO samt Omsorgs- och social-
nämnden i Lidingö kommun skulle yttra sig över klagomålen och besvara de
frågor som framgår nedan av respektive myndighets remissvar.

Vårdgivarens remissvar
I sitt remissvar den 11 juni 2019 anförde styrelsen för SLSO i huvudsak
följande:

      Händelseförloppet
      Patienten är en man som i december 2017 fyllde 18 år. Han har diagnoserna
      autism i barndomen, medelsvår utvecklingsstörning samt tvångssyndrom. Han
      har aldrig haft tillgång till språk, men kan till viss del kommunicera med bilder,
      och behöver hjälp med praktiskt taget allt i sitt dagliga liv.
      Patienten har sedan 2010 visat ett mer utmanande och utåtagerande beteende och
      sedan våren 2016 har detta kraftigt försämrats med nästan dagliga våldsamma
      utbrott mot föräldrar och assistenter. Under januari 2017 vårdades han inom
      heldygnsvården på BUP på grund av våldsamt beteende i hemmet, och
      placerades sedan på ett boende i Bollnäs där han vistades under våren. Detta
      boende var olämpligt för patienten, och han flyttade hem igen. På grund av
      tilltagande våldsamt beteende i hemmet togs han den l oktober 2017 in på PIVA
      för vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT.
                                                              Dnr 3583-2018 och        Sid 3 (19)
                                                                  1951-2019




PIVA är för patienter som är akut vårdkrävande med svårhanterlig psykisk sjuk-
dom. Den främsta anledningen till att denna patient vårdades på PIVA var att
kommunen i samråd med föräldrar och senare förvaltare försökte hitta ett
lämpligt boende både på kort och längre sikt. När patienten kom till PIVA hade
kommunen erbjudit ett par förslag på boende som föräldrarna hade tackat nej till.
Patienten hade då även kontakt med VUB-teamet inom Norra Stockholms
Psykiatri. VUB-teamet är ett tvärprofessionellt team specialiserat på personer
med utvecklingsstörning och allvarliga beteendeavvikelser.
Det stod från början klart att det som var lämpligt på längre sikt för patienten var
ett kvalificerat boende enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade, LSS. Då det blev tydligt att det inte skulle vara möjligt för
patienten att bo hemma med sina föräldrar i avvaktan på detta lyftes även frågan
om tillfälliga placeringar på andra boenden för att kunna förkorta vårdtiden på
PIVA, där kommunen försökte erbjuda alternativ men där patientens förvaltare
bedömde det som mer funktionellt att han kvarstannade på PIVA i avvaktan på
en permanent lösning.
Patienten gjorde fysiska utfall, framför allt mot personal men även mot andra
patienter. Flera i personalen skadades, men ingen medpatient då personal
lyckades avvärja dessa utfall genom att gå emellan. För att kunna ge patienten
nödvändiga och tillräckliga vårdinsatser sattes extra personal in. Två skötare
avdelades kontinuerligt till att vårda patienten, och från den 6 november
2017 även två ordningsvakter för att skydda medpatienter när patienten var
våldsam, samt för att minska risken att patienten skadade sig själv eller andra.
Trots detta gick det inte att upprätthålla en acceptabel vårdmiljö varken för
patienten eller medpatienterna. Därför avdelades den 18 november PIVA-delen
av avdelningen till vård endast för denna patient. Detta ledde till att patienten
blev lugnare, vilket man uppfattade berodde på att han fick mer rörelseutrymme.
PIVA sökte ett flertal gånger kontakt med LSS-enheten inom Lidingö stad, som
höll på att leta efter korttids- och permanent boende. Den 24 november gjordes
en överenskommelse mellan överläkare på PIVA och biträdande enhetschef på
LSS-enheten om att ansöka om vård för patienten enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och 3 januari skickade över-
läkaren ett intyg som underlag för detta till LSS-enheten, men det är oklart om
Lidingö stad ansökte om vård enligt LVU. Den 30 januari meddelade Lidingö
stad att de funnit ett adekvat boende i Bollnäs, men föräldrarna tackade nej till
detta.
Under perioden i oktober 2017-30 januari 2018 dokumenterades 59 hot- eller
våldsincidenter. Merparten handlade om att patienten visade ett våldsamt bete-
ende mot vårdpersonalen.
Under senare delen av vårdperioden på PIVA, när ett assistansbolag hade anlitats
med stöd av LSS, deltog personal därifrån i den dagliga vården av patienten.
Även patientens föräldrar deltog i den dagliga vården av patienten, både i
egenskap av föräldrar och i egenskap av anställda personliga assistenter för sitt
barn.

Svar på frågor från JO
Styrelsen har uppmanats att särskilt besvara följande frågor:
1. Under vilken tidsperiod vårdades patienten på PIVA och under vilken period
   var han föremål för tvångsvård?
Patienten vårdades på PIVA från den l oktober 2017 till den 16 mars 2018, med
några korta uppehåll i vården i början på oktober 2017.
Patienten vårdades med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT):
l oktober-6 oktober 2017
8 oktober-20 oktober 2017 samt
                                                              Dnr 3583-2018 och        Sid 4 (19)
                                                                  1951-2019




26 oktober 2017-30 januari 2018.

Den sista perioden då patienten vårdades med stöd av LPT inleddes genom
konvertering från frivillig vård till tvångsvård. Detta prövades av Förvaltnings-
rätten i Stockholm den 7 november 2017.
2. Hur ser styrelsen på att patienten var föremål för tvångsvård i väntan på att
   kommunen skulle ordna ett boende till honom?
Patienten kom till PIVA på grund av hans tilltagande våldsamhet och
aggressivitet i hemmet. Förutsättningen för vård enligt 3 § lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård, LPT är att en person har en allvarlig psykisk störning och
på grund av sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har
ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på något
annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för
kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Vid bedömning av vårdbehovet ska det
även beaktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för annans
personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.
Under vårdtiden tog överläkare flera gånger ställning till möjliga somatiska
orsaker till patientens aggressivitet, men det fanns inget nytillkommet i
patientens tillstånd som föranledde ytterligare utredningsåtgärder, vilka skulle
kräva att patienten sövdes. Tidigare gjorda utredningar och insatser var kända då
patienten kom till PIVA. Eftersom patientens våldsamma beteende och
aggressivitet inte berott på någon behandlingsbar sjukdom har den egentliga
indikationen för psykiatrisk tvångsvård varit låg. Vårdbehovet kunde dock inte
tillgodoses på något annat sätt eftersom det inte var möjligt för föräldrarna att ha
patienten hemma på grund av hans våldsbenägenhet. Kommunen kunde under
denna period inte heller erbjuda någon boendelösning som föräldrarna och
senare patientens förvaltare ansåg godtagbar. På grund av detta, och med
beaktande av att patienten på grund av det som lagen definierar som psykisk
störning var farlig för andras säkerhet, fysiska och psykiska hälsa, var därför
kriterierna för psykiatrisk tvångsvård uppfyllda.
    2.1. Bedömer styrelsen att patienten under hela vårdtiden kunde erbjudas
    nödvändiga och tillräckliga vårdinsatser på avdelningen?
Målsättningen var en kort vårdtid på PIVA, men då det tog längre tid för kom-
munen att hitta ett lämpligt boende än beräknat resulterade det i lång vårdtid.
Vårdmiljön var inte optimalt utformad för patientens behov. Vårdmiljön var inte
heller utformad med tillräcklig säkerhet för att på ett tryggt och säkert sätt kunna
hantera patientens våldsamhet. Avdelningen där patienten vårdades är inte utfor-
mad för långvarig vård.
För att kunna ge patienten nödvändiga och tillräckliga vårdinsatser sattes extra
personal i form av två skötare in, och senare även två ordningsvakter. När detta
inte ledde till en acceptabel vårdmiljö avdelades PIVA-delen av avdelningen till
vård endast för denna patient. I kontakterna med VUB- teamet kunde de
konstatera att det inte gick att optimera patientens behandling under pågående
heldygnsvård utan att den långsiktiga planeringen var av överordnad betydelse.
En tätare kontakt med VUB-teamet borde ha skett. Som ett resultat av verksam-
hetschefens interna utredning av händelseförloppet har sektionschefen för
heldygnsvården fått i uppdrag att utse lämplig funktion som håller i kontakten
med VUB-teamet när deras insatser behövs och kallar till avstämningsmöten.
    2.2. Gjordes försök att utröna om det fanns någon alternativ vårdplacering?
    Om så var fallet, vilka åtgärder vidtogs och vad resulterade åtgärderna i?
Eftersom vårdmiljön inte var optimalt utformad för patientens behov disku-
terades möjligheten till vård på boende i Bollnäs, något som patientens föräldrar
och senare förvaltare var negativa till på grund av tidigare negativa erfarenheter.
Under vårdperioden erbjöd Lidingö stad alternativ till vården på PIVA som
patientens förvaltare bedömde som oacceptabla. Övervägande till vård enligt
LVU gjordes också som ett alternativ till vården på PIVA, men det är oklart om
                                                             Dnr 3583-2018 och        Sid 5 (19)
                                                                 1951-2019




Lidingö stad ansökte om sådan vård. Ett stort antal kontakter togs med övriga
vuxenpsykiatriska kliniker i regionen, den rättspsykiatriska vården i Region
Stockholm samt flera rättspsykiatriska kliniker i andra regioner. Många rätts-
psykiatriska avdelningar är bättre anpassade än PIVA för långvarig vård vad
gäller säkerheten. Flera remisser utfärdades men patienten kunde inte erbjudas
plats, bl.a. på grund av platsbrist.
    2.3. Skedde några faktiska förändringar i vården under den tid patienten
    vårdades enligt hälso- och sjukvårdslagen?
Under senare delen av vårdperioden, när ett assistansbolag hade anlitats med
stöd av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS,
deltog personal därifrån i den dagliga vården av patienten. Även patientens
föräldrar deltog i den dagliga vården av patienten, både i egenskap av föräldrar
och i egenskap av anställda personliga assistenter för sitt barn.
3. Hur såg kontakterna ut mellan avdelningen/sjukhuset och kommunen i fråga
   om patientens framtida boende? Bedömer styrelsen att avdelningen/sjukhuset
   fick tillräcklig information från kommunen om processen att ordna ett
   boende? Hade det utsetts någon särskild person vid avdelningen/sjukhuset
   som skulle ansvara för kontakten med kommunen? Bedömer styrelsen att
   dokumentationen i patientjournalen är tillfredsställande när det gäller
   boendefrågan?
I huvudsak fick sjukhuset tillräcklig information från kommunen i boendefrågan
och dokumentationen i journalen innehåller de viktigaste delarna av gången
kring boendefrågan, även om de är spridda på flera olika kliniker i samband med
patientens överföring från BUP.
Med början den 6 november 2017 sökte PIVA ett flertal gånger kontakt med
LSS-enheten inom Lidingö stad, som höll på att leta efter korttids- och
permanent boende. I slutet av november meddelade kommunen att de siktade på
att boendefrågan skulle vara löst inom två månader. Den 24 november gjordes en
överenskommelse mellan överläkare på PIVA och biträdande enhetschef på
LSS-enheten om att ansöka om vård för patienten enligt LVU. Den 3 januari
skickade överläkaren ett intyg som underlag för detta till LSS-enheten, men det
är oklart om Lidingö stad ansökte om vård enligt LVU. Återkoppling gjordes
inte från kommunen, varpå överläkaren fortsatte att försöka nå LSS-chefen. I
början av januari 2018 faxade PIVA till kommunen att patienten var färdigbe-
handlad. Den 30 januari meddelade Lidingö stad att de funnit ett adekvat boende
i Bollnäs, men föräldrarna tackade nej till detta.
I verksamhetschefens interna utredning av händelseförloppet identifierades att
den första kontakten med kommunen togs efter en dryg månads vårdtid, att det
därefter är svårt att följa i journalen vad överenskomna åtgärder har resulterat i,
och att det saknades en funktion som höll i kontakterna för samverkan. Därför
har sektionschefen för heldygnsvården fått i uppdrag att utse lämplig funktion
som håller i kontakten med såväl kommunen som VUB-teamet när deras insatser
behövs och kallar till avstämningsmöten.
4. Upprättades en samordnad individuell plan beträffande patienten enligt
   16 kap. 4 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och i sådana fall när? Vid
   vilken tidpunkt bedömer styrelsen att planen lämpligen borde ha upprättats?
   Om en sådan plan inte upprättades, vad bedöms vara orsaken till det och hur
   resonerar styrelsen kring detta?
I samband med inläggningen i oktober 2017 upprättades tillsammans med
föräldrarna en individuell plan med mål att hitta en lösning på boendet och
avlasta föräldrarna. Ett omfattande planeringsarbete med flera vårdplanerings-
möten och många telefonkontakter. Det upprättades inte en SIP på formellt
korrekt blankett eller med den rubriceringen i patientens journal. Det borde ha
gjorts när det fanns en planering för LSS-bostad, men detta hade inte på något
sätt påverkat den faktiska vården eller planeringen för patienten. En viktig del av
                                                                    Dnr 3583-2018 och         Sid 6 (19)
                                                                        1951-2019




      förklaringen är att huvudplanen var just ett LSS-boende som både kommunen
      och patientens företrädare kunde godta som lämpligt.
      Som ett resultat av verksamhetschefens interna utredning av händelseförloppet
      har sektionschefen för heldygnsvården fått i uppdrag att inom sektionsledningen
      ta upp hur instrumentet SIP ska användas.
      5. Vad var skälen till ställningstagandet den 18 november 2017 att patienten
         skulle vårdas utan andra patienter på avdelningen? Hur dokumenterades den
         bedömningen? Hur ser styrelsen på beslutet rent rättsligt och vilket lagstöd
         bedöms finnas för en sådan åtgärd?
      6. Hur resonerar styrelsen kring de beslut om avskiljande beträffande patienten
         som fattades under tiden han vårdades utan andra patienter på avdelningen?
         Bedömer styrelsen att dessa avskiljanden är förenliga med gällande
         lagstiftning?
      Initialt bedömde ansvarig läkare på PIVA att det inte gick att försvara inläggning
      av ytterligare patienter i den situation som rådde på PIVA-delen av avdelningen.
      Verksamhetschef kontaktades och godkände att man på detta sätt säkrade
      vårdkvaliteten. Tyvärr finns inte detta dokumenterat på ett tydligt sätt. Patienten
      har med undantag från de formella avskiljningar som gjorts inte varit skild från
      kontakt med andra på PIVA. Minst fyra andra personer har under denna period
      vistats tillsammans med patienten på avdelningen, men patientens vårdbehov har
      fått vara styrande och inte behövt kombineras med vårdbehov som andra
      patienter har. Denna åtgärd genomfördes för att kunna ge patienten nödvändiga
      och tillräckliga vårdinsatser i högre grad. Detta ledde också till att patienten blev
      lugnare, vilket man uppfattade berodde på att han fick mer rörelseutrymme.
      Enligt 20 § LPT får en patient hållas avskild från andra patienter endast om det
      är nödvändigt på grund av att patienten genom aggressivt eller störande beteende
      allvarligt försvårar vården av de andra patienterna. Lagregelns formulering ger
      alltså inte möjlighet att avskilja en patient på grund av behov hos patienten själv.
      PIVA-delen av avdelning 130 är separerad från den övriga delen av avdelningen
      via en glasdörr. När patienten blev aggressiv och våldsam uppmärksammades
      och hördes detta ofta av patienter på den övriga delen av avdelningen på andra
      sidan glasdörren, liksom att det krävdes mycket personal för att avvärja angrepp.
      Det var detta som allvarligt försvårade vården av de övriga patienterna och var
      grund för de avskiljningsbeslut enligt 20 § LPT som togs. Under hösten
      2019 ämnar SLSO införa en ny mall för motiveringar till beslut enligt LPT, som
      säkrar dokumentationen av att lagens krav är uppfyllda vid beslut om
      tvångsåtgärder.

Kommunens remissvar
I sitt remissvar den 18 juni 2019 anförde Omsorgs- och socialnämnden i
Lidingö kommun i huvudsak följande:

      Redogörelse av handläggning i ärendet
      Beskrivning av ärendet
      Den enskilde som ärendet berör har varit aktuell för insatser enligt lagen
      (l993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) sedan
      2013. Inledningsvis i form av korttidsboende enligt 9 § 6 LSS samt insats i form
      av personlig assistans med dubbelbemanning dygnet runt genom Försäkrings-
      kassan. Den enskildes föräldrar har varit och är fortfarande anställda som
      personliga assistenter av ett privat assistansbolag.
      Mellan februari och juni 2017 hade den enskilde insats i form av placering på ett
      utredningshem i Bollnäs, som drivs av ett externt företag, med särskild inriktning
      för personer med komplex problematik. Uppdraget bestod av boende och
      omvårdnad där även medicinsk behandling ingick. Lidingö stad var uppdrags-
      givare med individuellt uppföljningsansvar. Den enskilde hade tidigare bott
                                                            Dnr 3583-2018 och        Sid 7 (19)
                                                                1951-2019




hemma med beviljad assistansersättning från Försäkringskassan och i och med
placeringen på boendet pausades assistansersättningen hos Försäkringskassan.
Den enskildes föräldrar uttryckte återkommande missnöje kring placeringen på
Bollnäs Rehab och under tiden som den enskilde befann sig på boendet ansökte
föräldrarna om assistansersättning från Försäkringskassan för att deras son skulle
kunna flytta hem igen. Beslutet från Försäkringskassan dröjde dock och
placeringen avslutades på föräldrarnas egna initiativ den 27 juni 2017. Den
enskilde flyttade då tillbaka till föräldrahemmet. Den 6 juli 2017 beviljade
Lidingö stad tillfälligt utökad assistansersättning i avvaktan på Försäkrings-
kassans beslut.
En planering inleddes under sommaren för att den enskilde skulle kunna börja
skolan under hösten. Från Lidingö stads sida beviljades den 24 juli 2017 insatsen
korttidstillsyn efter skoltid och vid lov enligt 9 § 6 LSS. Den 27 juli 2017 inkom
två ansökningar, den ena avsågs för boende i samband med skolgång enligt
9 § 8 LSS och den andra avsåg att vara en förberedelse inför sonens övergång till
vuxenboende i samband med hans kommande 18-årsdag den 2 december.
I avvaktan på att skolan skulle börja samt beslut om boende från socialtjänsten
bodde sonen hemma hos sina föräldrar med stöd av personliga assistenter.
Inledningsvis beviljat genom Lidingö stad och senare inträdde Försäkrings-
kassans beslut. I början av augusti inkom jourrapport (2017-08-09) samt
orosanmälan från BUP-akuten (2017-08-10) som vittnade om en ohållbar
hemsituation. Föräldrarna hade då varit tvungna att åka in med sonen till
psykiatrin på grund av att han varit fysiskt våldsam och uppvisat ett aggressivt
beteende. I överenskommelse med modern inleddes ett mer intensivt sökande
efter ett boende för att påskynda processen för den enskilde och föräldrarna.
Både socialtjänsten och föräldrarna var aktiva i sökandet efter lämpligt boende
och bland annat var modern på eget initiativ i kontakt med ett boende utanför
Tingsryd i Småland som uppgavs kunna ta emot sonen. När handläggaren
samtalade med ansvarig på boendet fick handläggaren information om att en
placering först kunde bli aktuellt till hösten på grund av att boendet har lång
kartläggnings- och bedömningsprocess innan en eventuell inflyttning kunde ske.
Utifrån detta besked uttryckte modern att hon ville avvakta med boendet i
Tingsryd för att invänta svar från ett annat boende som låg närmare Lidingö.
Detta boende uppgav senare att de inte hade möjligt att ta emot den enskilde.
I och med att den enskilde vid tillfallet bara var 17 år skickade omsorgs- och
socialförvaltningen en förfrågan till Inspektionen för vård och omsorg om det var
möjligt att den enskilde kunde flytta till ett boende riktat till vuxna innan sin
18-årsdag. IVO svarade att det krävs en särskild prövning av det boendets till-
stånd och som boendet i så fall behövde ansöka om.
Den 17 augusti 2017 beviljades den enskilde bistånd i form av boende enligt
9 § 8 LSS som handlade om ett så kallat elevhemsboende, i samband med den
enskildes eventuella skolgång på annan ort. Sådant boende blev dock aldrig
aktuellt eftersom han inte klarade skolgång.
Sökandet efter ett lämpligt vuxenboende som kunde ta emot den enskilde
fortlöpte och handläggarna var bland annat i kontakt med två boenden som
riktade sig till vuxna. Ett boende uppgav att de kunde tänka sig att ansöka om
tillstånd hos IVO men ville först träffa den enskilde och handläggarna. Det andra
uppgav att de inte kunde ta emot den enskilde på grund av personalbrist. Den
14 september 2017 fick handläggaren ett telefonsamtal från modern i familjen
som meddelade att hemsituationen hade förbättrats och att de ville avvakta ett
boende. De inväntade samtidigt beslut från Försäkringskassan om assistanser-
sättning. Sökandet efter boende pausades således eftersom föräldrarna föredrog
assistansersättning framför att sonen skulle bo på ett särskilt boende. Den
19 september 2017 ringde modern återigen till omsorgs- och socialförvaltningen
utifrån att sonen hade varit fysiskt våldsam i hemmet och att de, föräldrarna,
hade kört honom till Sachska barnsjukhusets psykakut där han lades in enligt
lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128, LPT). Den 10 oktober inkom
                                                             Dnr 3583-2018 och        Sid 8 (19)
                                                                 1951-2019




orosanmälan från BUP-akuten där det framkom att den enskilde hade varit
tvungen att överföras till vuxenpsykiatrin/slutenvården på Danderyds sjukhus
(PIVA). Detta på grund av att ungdomspsykiatrin inte klarade av hans utåt-
agerande beteende. Under tiden som den enskilde var inlagd på PIVA fortsatte
handläggare att leta efter ett boende och ett studiebesök genomfördes på en
gruppbostad som riktade sig till vuxna med autism. Boendet meddelade dock
sedan att de inte kunde ta emot den enskilde på grund av hans komplexa behov
samt att boendet var relativt nystartat.
Den 26 oktober 2017 genomfördes ett internt möte där handläggare och enhets-
chef deltog för att diskutera den enskildes akuta behov av boende. Den enskilde
var vid den tidpunkten fortsatt intagen på Psykiatrisk intensivvårdsavdelning
(PIVA) och såväl kommun som landsting var överens om att en längre vistelse
där inte var bra.
Föräldrarna hade återigen varit i kontakt med ett nytt boende som också avböjde
en placering att ta emot den enskilde då de inte kunde bemöta hans omfattande
vårdbehov. Vid mötet diskuterades även en förfrågan som tidigare kommit från
föräldrarna om att få hyra en villa på Lidingö där den enskilde skulle kunna bo
tillsammans med eventuella personliga assistenter. Insatsen skulle i så fall
beviljas som en "annan särskilt anpassad bostad enligt 9 § 9 LSS". Enhetschef
undersökte samma dag möjligheten hos teknik- och fastighetsförvaltningen att
hyra en villa på Lidingö. Teknik- och fastighetsförvaltningen meddelade att de
hade en villa som med särskilda anpassningar skulle kunna upplåtas till den
enskilde. Den 27 oktober 2017 åkte handläggare, enhetschef, boendeansvarig
samt ansvarig från Teknik- och fastighetsförvaltningen och tittade på villan.
Bedömningen gjordes att villan skulle kunna anpassas utifrån den enskildes
behov men att det skulle ta tid att genomföra anpassningarna såsom nya fönster,
fastskruvad inredning och breddat badrum med mera. Efter att föräldrarna fick
tillfälle att titta på villan accepterade de den och en förberedelse för personlig
anpassning påbörjades. Teknik- och fastighetskontoret inom Lidingö stad an-
svarade för anpassningen och tillhandhöll medarbetare för ändamålet. De
beräknade att den sammanlagda tiden för att kartlägga och genomföra anpass-
ningarna i villan skulle ta mellan två-tre månader. LSS-enheten inom Lidingö
stad stod för samtliga kostnader för renovering och anpassning.
Under tiden fortsatte sökandet av olika boendealternativ i fall att den enskilde
skulle skrivas ut från slutenvården innan villan stod klar. Handläggarna fortsatte
därför att leta efter ytterligare boendealternativ och kontaktade även ett externt
vårdföretag som kände till den enskilde eftersom han tidigare varit placerad där.
Företaget var via Bollnäs Rehab där han tidigare hade haft sin placering under
några månader. Företaget kom med ett individuellt anpassat förslag utifrån den
enskildes behov som baserades på en särskilt anpassad villa i Bollnäs.
Den 13 november 2017 genomfördes ett SIP-möte där enhetschef deltog
tillsammans med flera representanter från VUB-teamet (Team för vuxna och
unga med intellektuell funktionsnedsättning och allvarliga beteendeavvikelser)
med specialistkompetenser inom området. Även den enskildes föräldrar deltog.
Ingen representant från PIVA kunde delta. Vid mötet informerade staden om
förslaget på boendelösning, dvs villan som skulle anpassas och där den enskilde
skulle kunna bo med personliga assistenter. SIP-mötet resulterade i att samtliga
närvarade inklusive föräldrarna var överens om att kommunens förslag om en
anpassad villa var bra.
Den 3 januari 2018 fick socialtjänsten information om att den enskilde skulle
skrivas ut och den 29 januari genomfördes en SIP där Lidingö stad erbjöd den
enskilde ett specialanpassat korttidsboende i Bollnäs under tiden som
anpassningen av villan pågick. Boendet i Bollnäs var anpassat utifrån den
enskildes särskilda behov av miljö, byggnad och personal. Föräldrarna samt
nytillsatt förvaltare för den enskilde tackade enhälligt nej till boendet i Bollnäs
då de menade att de inte hade ansökt om ett sådant boende. Under mötet ansökte
föräldrarna och förvaltaren i stället formellt om en annan särskilt anpassad
                                                               Dnr 3583-2018 och          Sid 9 (19)
                                                                   1951-2019




bostad enligt 9 § 9 LSS. Kommunen framhävde under mötet att om landstinget
bedömde att den enskilde var färdigbehandlad skulle boendet i Bollnäs erbjudas
under tiden som boendet på Lidingö färdigställdes. Utifrån SIP-mötet och att en
formell ansökan om annan särskilt anpassad bostad enligt 9 § 9 LSS inkommit
fortsatte det påbörjade arbetet med att anpassa den speciellt utsedda villan på
Lidingö för den enskilde.
Den 8 februari genomfördes ett vårdplaneringsmöte på Danderyds sjukhus,
PIVA, tillsammans med föräldrarna, förvaltaren, verksamhetsansvariga på PIVA,
tre läkare samt enhetschef på Lidingö stad. Då villan inte var färdigställd erbjöd
Lidingö stad återigen det specialanpassade boendet i Bollnäs. Föräldrarna och
förvaltarna tackade återigen nej, trots att samtliga närvarande från landsting och
kommun menade att den lösningen var det bästa för den enskilde i stället för att
vara intagen på slutenvård. Konsekvensen blev att den enskilde fick vara kvar på
PIVA till dess att kommunen hade hunnit behandla ansökan om annan särskilt
anpassad bostad enligt LSS samt att villan skulle färdiganpassas.
Den 28 februari togs beslut om bifall för den enskildes ansökan om annan
särskilt anpassad bostad enligt 9 § 9 LSS. Under mars 2018 blev villan på
Lidingö färdiganpassad. Anpassningar hade gjorts med bland annat byte av
fönster till okrossbart, byte av dörrar till säkerhetsdörrar, flytt av vägg samt att en
dörr till källarvåningen öppnades upp för att möjliggöra in- och utpassage. I
slutet av mars 2018 flyttade den enskilde in i villan och bor där än i dag med
personliga assistenter som beviljats genom assistansersättning av
Försäkringskassan. Under sommaren 2018 färdigställdes dessutom
utomhusmiljön såsom staket mot grannhus.

Bedömning av handläggningen i det enskilda ärendet
En granskning har gjorts av handläggningen i det enskilda ärendet utifrån
gällande lagstiftning (LSS och SoL), Socialstyrelsens handbok Handläggning
och dokumentation inom socialtjänsten samt Lidingö stads Riktlinjer och
vägledning vid handläggning enligt LSS (OSN/2018:152).
Utifrån den granskning som genomförts har det konstaterats att handläggningen i
det enskilda ärendet skett i enlighet med lagstiftning och riktlinjer vad gäller
rättssäkerhet och skyndsamhet. Detta eftersom en formell ansökan om annan
särskilt anpassad bostad enligt 9 § 9 LSS inte inkom förrän den 29 januari 2018.
Något som komplicerade handläggningen var att den enskilde inte hade
möjlighet att flytta till vuxenboende innan han fyllde 18 år. En ansökan om detta
inkom dock i god tid ca ett halvår innan. Under hösten 2017 inkom aldrig någon
formell ansökan om barnboende, även om behovet tidvis fanns. Föräldrarna
valde i stället att invänta beslut om assistansersättning. Då den enskilde inom
några månader skulle fylla 18 år riktades tiden i stället på att hitta ett bra och
anpassat vuxenboende. Även föräldrarnas ambivalens kring om de antingen
skulle ansöka om boende, och i så fall vilken form, eller om de skulle invänta
beslut om assistansersättning från Försäkringskassan påverkade att hand-
läggningen drog ut på tiden. Omsorgs- och socialnämnden anser att det varken
var en optimal eller långsiktigt hållbar lösning för den enskilde att vistas under
en längre tid inom slutenvård och gjorde allt för att hitta andra alternativ.
Det är dock möjligt att konstatera att det var en lång och utdragen process innan
bostaden var färdiganpassad och den enskilde kunde flytta in i bostaden. Under
tiden fortsatte nämnden att leta efter ett boende som kunde ta emot den enskilde
och presenterade även ett förslag på boende i januari 2018 som såväl kommunen
som hälso- och sjukvården ansåg kunde tillgodose den enskildes behov av vård
och omsorg. I samband med att hälso- och sjukvården informerade om att en
utskrivning skulle ske kunde således Lidingö stad erbjuda ett boende. Då såväl
föräldrarna som den nytillsatta förvaltaren tackade nej till boendet fick det som
konsekvens att den enskilde blev fortsatt inlagd till dess att villan på Lidingö var
färdiganpassad.
                                                                  Dnr 3583-2018 och        Sid 10 (19)
                                                                      1951-2019




      Svar på Justitieombudsmannens (JO) frågor:
      Hur såg kontakterna ut ifråga om behovet av ett framtida boende? Vilken
      information erhöll kommunen utifrån sjukvården? Vilken information lämnades
      till sjukvården? Anser nämnden att informationsutbytet mellan nämnden och
      sjukvården varit tillfyllest?
      Dialog och rådgivning om behov av boende förekom vid regelbundna möten
      mellan hälso-och sjukvården och Lidingö stad, samt andra eventuella huvudmän.
      SIP-möten genomfördes den 13 november 2017 samt 29 januari 2018. Ett
      vårdplaneringsmöte genomfördes tillsammans med PIVA den 8 februari 2018.
      Lidingö stad fick därutöver löpande information om den enskildes situation inom
      slutenvården via telefon samtidigt som all information om det pågående arbetet
      med att hitta lämplig bostad överfördes regelbundet till sjukvården. En löpande
      överenskommelse fanns mellan myndigheterna om att när ett sådant passande
      boende inom kommunen är anordnat, som ansökan avsåg, skulle landstinget
      skriva ut honom. Den gängse utskrivningsproceduren från landstinget till
      kommunen följdes enligt gällande rutiner. Kommunen har även därefter haft
      regelbunden och tät kontakt med landstinget, VUB-teamet, öppenvårdspsykiatrin
      och slutenvården under 2018.
      Omsorgs- och socialnämnden anser således att informationsutbytet mellan
      nämnden och hälso- och sjukvården varit tillfyllest.
      Upprättades en samordnad individuell plan beträffande den enskilde enligt
      2 kap. 7 § SoL och i så fall när? Om en sådan plan inte upprättades, vad var
      orsaken till detta?
      En samordnad individuell plan upprättades vid två tillfällen, 2017-11-13 samt
      2018-01-29.
      Vilka åtgärder vidtog nämnden för att verkställa besluten om boende? När och
      på vilket sätt verkställdes besluten?
      När nämnden väl i oktober-november 2017 hade hittat ett ledigt boende som med
      vissa anpassningar kunde tillgodose den enskildes behov påbörjades en kartlägg-
      ning av anpassningarna som behövde göras. Teknik- och fastighetsförvaltningen
      på Lidingö stad tog in ett företag med erfarenhet av att bygga och särskilt
      anpassa boenden. Därefter träffade enhetschef, tillsammans med handläggare,
      byggledaren och beskrev ingående den enskildes behov. Företaget påbörjade
      därefter projekteringen av objektet ganska omgående. Anpassningarna tog
      sammanlagt två-tre månader och den enskilde kunde sedan successivt börja flytta
      in. Under sommaren 2018 färdigställdes även anpassningar av utomhusmiljön.
      Om verkställigheten inte skett, eller inte skett inom tre månader från dagen för
      besluten, har nämnden fullgjort sin rapporteringsskyldighet enligt 28 f § LSS?
      Beslut om annan särskilt anpassad bostad enligt 9 § 9 LSS togs den 28 februari
      2018 och i slutet av mars samma år flyttade den enskilde in i villan. Således
      verkställdes beslutet inom ramen för tre månader. Då det ej finns indikationer på
      att behovet hos den enskilde kommer att förändras bedöms beslutet om särskilt
      anpassad bostad vara varaktigt. I dags dato har överförmyndarnämnden utsett
      den enskildes mamma till god man. Ansvaret över den medicinska bedömningen
      åligger landstinget och vad gäller ersättning till assistenterna/personalen så bär
      Försäkringskassan det ansvaret. Vid behov följs således ärendet upp av nämnden
      genom kontakt med mamma/god man.

AA fick möjlighet att kommentera remissvaren men hördes inte av.

Bedömning
Bakgrund
Av utredningen framgår att BB under första halvan av 2017 var placerad på ett
utredningshem i Bollnäs, på uppdrag av Lidingö kommun. BB:s föräldrar var
                                                              Dnr 3583-2018 och      Sid 11 (19)
                                                                  1951-2019




dock missnöjda med placeringen och ansökte om assistansersättning från
Försäkringskassan för att BB skulle kunna flytta till föräldrahemmet. Beslutet
från Försäkringskassan dröjde och placeringen avslutades på föräldrarnas
initiativ den 27 juni 2017. BB flyttade då tillbaka till föräldrahemmet. Den
6 juni 2017 hade kommunen beviljat tillfälligt utökad assistansersättning i
väntan på Försäkringskassans beslut och den 24 juli 2017 beviljades insatsen
korttidstillsyn efter skoltid och vid lov. Den 27 juli gjordes en ansökan om
boende i samband med skolgång och en ansökan om boende inför BB:s
övergång till vuxenboende i samband med att han i december skulle fylla 18 år.
I väntan på skolstarten och socialtjänstens beslut om boende bodde BB i
föräldrahemmet med stöd av personliga assistenter som beviljats av kommunen
och senare av Försäkringskassan.

I oktober 2017 lades BB in på PIVA vid Danderyds sjukhus på grund av
tilltagande utåtagerande beteende i hemmet. BB vårdades på PIVA från den
l oktober 2017 till den 16 mars 2018, med några korta uppehåll i vården i början
av oktober 2017. Under perioden vårdades BB med stöd av lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård (LPT) den l–6 oktober 2017, den 8–20 oktober
2017 och den 26 oktober 2017–30 januari 2018. Från den 30 januari 2018 till
mitten av mars 2018 vårdades BB på PIVA med stöd av hälso- och sjukvårds-
lagen (2017:30), dvs. frivillig vård. I samband med att BB skrevs ut från PIVA
flyttade han in i en för honom särskilt anpassad bostad med personlig assistans.

Det är inte JO:s uppgift att överpröva ställningstagandet att BB skulle vara före-
mål för tvångsvård enligt LPT. Jag kan dock inte undgå att notera att det av
anteckningar i BB:s patientjournal framgår att läkare under den tid BB tvångs-
vårdades bedömde att han i första hand var i behov av ett adekvat boende,
snarare än vård på PIVA.

Jag har begränsat min utredning till vissa tvångsåtgärder som BB blev föremål
för under den tid han vårdades enligt LPT, och till frågan om tiden för vård-
vistelsen hade kunnat förkortas. Inom ramen för den senare frågan har jag
fokuserat min utredning på myndigheternas samverkan och kommunens
handläggning av boendefrågan.

Tvångsvården vid PIVA
BB hölls de facto avskild
Från den 18 november 2017 till dess att BB i mars 2018 skrevs ut från sjukhuset
vårdades han som ensam patient på PIVA. Enligt remissvaret var syftet med
detta att skydda andra patienter såväl som att tillgodose BB:s vårdbehov.

Som styrelsen har redogjort för får en patient som tvångsvårdas enligt LPT
hållas avskild från andra patienter endast om det är nödvändigt på grund av att
patienten genom aggressivt eller störande beteende allvarligt försvårar vården
av de andra patienterna. Detta framgår av 20 § LPT. Ett beslut om avskiljande
gäller högst åtta timmar. Tiden för avskiljande får genom ett nytt beslut
förlängas med högst åtta timmar. Om det finns synnerliga skäl får ett beslut om
                                                                  Dnr 3583-2018 och     Sid 12 (19)
                                                                      1951-2019




avskiljande avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar. Chefsöverläkaren
beslutar om avskiljande. Om en patient hålls avskild mer än åtta timmar i följd
ska Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utan dröjsmål underrättas om det.
En patient ska under den tid han eller hon hålls avskild stå under fortlöpande
uppsikt av hälso- och sjukvårdspersonal.

Avskiljande av en patient från andra patienter är en starkt integritetskränkande
åtgärd som bör avslutas så snart det är möjligt (se prop. 1990/91:58 s. 261).

Enligt vårdgivaren var BB inte avskild – med undantag för när det fattades
särskilda beslut om att avskilja honom – eftersom han vistades tillsammans med
personal på avdelningen. Avgörande för om det är fråga om ett avskiljande
enligt 20 § LPT är dock om patienten hålls avskild från andra patienter. Det
saknar i det sammanhanget betydelse om patienten vistas tillsammas med
vårdpersonal. Som styrelsen har konstaterat ger formuleringen i 20 § LPT inte
möjlighet att avskilja en patient på grund av behov hos patienten själv. I stället
krävs att patienten genom sitt beteende allvarligt försvårar vården av de andra
patienterna.

Vårdgivarens ställningstagande att BB skulle vårdas utan andra patienter på
avdelningen innebar alltså enligt min mening att BB under lång tid hölls avskild
från övriga patienter i den mening som avses i 20 § LPT. Vårdgivaren borde
därför ha följt den procedur som framgår av nämnda bestämmelse, vilket
innebär att ett formellt beslut om avskiljande borde ha fattats. Eftersom så inte
skedde omprövades inte heller avskiljandet löpande på det sätt som är före-
skrivet och IVO underrättades inte om åtgärden. För dessa brister förtjänar
vårdgivaren allvarlig kritik.

Besluten om avskiljande av BB
Jag har ovan konstaterat att redan den omständigheten att BB vårdades som
ensam patient på avdelningen i praktiken innebar att han hölls avskild i den
mening som avses i 20 § LPT. Mot denna bakgrund måste jag ställa mig
frågande till de återkommande formella besluten om avskiljande av BB vid
enskilda tillfällen. Styrelsen har anfört att dessa avskiljanden berodde på att BB
allvarligt försvårade vården av de andra patienterna, som uppmärksammade
BB:s agerande genom en glasdörr. Jag kan konstatera att formella beslut om
avskiljande fattades vid ett mycket stort antal tillfällen. Det framgår inte klart av
något av besluten att BB allvarligt försvårade vården av andra patienter. Som
exempel kan nämnas följande beslut:

      2017-11-28 kl. 21.04
      Patienten skriker högt, bankar på väggar och gör utfall mot personal. Ej
      mottaglig för kommunikation. Avskiljes för att komma till ro.
      2017-12-01 kl. 20.37
      Aggressiv och attackerar personal. Rumshålles.
                                                                     Dnr 3583-2018 och     Sid 13 (19)
                                                                         1951-2019




      2017-12-04 kl. 15.49
      Varvar upp och blir aggressiv mot personal. I behov av avskiljning för att varva
      ner.
      2017-12-09 kl. 16.00
      Patienten går oprovocerat till anfall mot personal. Bankar på väggar. Riskerar att
      skada både sig själv och personal, avskiljes för lugnande effekt.
      2017-12-11 kl. 20.10
      Patienten går oprovocerat till anfall mot personal. Riskerar att skada både sig
      själv och personal, avskiljes för lugnande effekt.
      2017-12-13 kl. 15.00
      Slåss och klöser personal. Ej avledbar. Är i behov av avskiljning.
      2017-12-14 kl. 15.10
      Har haft avföring i blöja samt på tröja, vill ej gå in i duschen. Beslutas om
      avskiljning tills dess att pat har duschat.
      2017-12-14 kl. 18.55
      Gör utfall mot avdelningspersonalen varför det beslutas om avskiljning.
      2017-12-15 kl. 15.13
      Gjort utfall mot sin mor, varför avskiljning påbörjas.
      2017-12-29 kl. 13.25
      Pat börjar varva upp och bete sig oroligt. För att lugna ner pat och undvika att
      han blir aggressiv tas beslut om avskiljning vilket haft lugnande effekt tidigare.
      2018-01-02 kl. 11.36
      Städerska vill städa PIVA korridorer. Då pat blir fysiskt aggressiv tas beslut om
      avskiljning för detta.
      2018-01-02 kl. 12.04
      PIVA har städats klart, och avskiljning kan därför avslutas.
      2018-01-07 kl. 11.30
      Pats rum behöver städas och han motsätter sig detta. Får avskiljas pga hotande
      aggressivitet.
      2018-01-09 kl. 21.06
      Pats rum behöver städas och han motsätter sig detta. Får avskiljas pga hotande
      aggressivitet.

Enligt min mening utgör de omständigheter som anges i motiveringarna ovan
inte laglig grund för att hålla BB avskild enligt 20 § LPT. Jag är därför mycket
kritisk till dessa beslut. Det finns i sammanhanget skäl att påminna om vikten
av att dokumentationen av tvångsåtgärder är tydlig och korrekt. I BB:s journal
förekommer begrepp som rumshållning i stället för avskiljande. Det är från
rättssäkerhetsperspektiv viktigt att lagstiftningens termer används och att de
används korrekt. I annat fall finns risk att sjukvårdspersonalen inte har klart för
sig att det rör sig om en tvångsåtgärd. Det är givetvis inte acceptabelt.

Det kan i sammanhanget nämnas att reglerna om avskiljande skärptes den 1 juli
2020, såvitt avser personer under 18 år. Enligt en ny bestämmelse i 20 a § LPT
får en patient som är under 18 år numera hållas avskild från andra patienter
endast om det är nödvändigt på grund av att han eller hon genom aggressivt
                                                                Dnr 3583-2018 och      Sid 14 (19)
                                                                    1951-2019




beteende allvarligt försvårar vården av de andra patienterna och det är
uppenbart att andra åtgärder inte är tillräckliga. Till skillnad för vad som gäller
för vuxna patienter ingår inte uttrycket störande som rekvisit för vad som kan
anses allvarligt försvåra vården av de andra patienterna. Beslutet om avskiljande
gäller högst två timmar. Genom nya beslut får tiden förlängas med högst två
timmar i taget. IVO ska utan dröjsmål underrättas om patienten hålls avskild
under en sammanhängande tid som överstiger två timmar.

Fastspänningar
Jag noterar även att BB blev fastspänd vid flera tillfällen, i vissa fall under
längre tid än fyra timmar.
Enligt 19 § första stycket LPT får en patient kortvarigt spännas fast med bälte
eller liknande anordning om det finns en omedelbar fara för att patienten
allvarligt skadar sig själv eller någon annan. Hälso- och sjukvårdspersonal ska
vara närvarande under den tid patienten hålls fastspänd. Enligt bestämmelsens
andra stycke får patienten, om det finns synnerliga skäl, hållas fastspänd längre
än som anges i första stycket. Av tredje stycket framgår att IVO utan dröjsmål
ska underrättas om beslut enligt andra stycket.
I 3 kap. 2 § Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2008:18) om
psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård föreskrivs att den beslutande
läkaren själv ska undersöka patienten innan ett beslut fattas om fastspänning
under längre tid än fyra timmar. Av 4 kap. 7 § i föreskrifterna framgår att
underrättelseskyldigheten enligt 19 § tredje stycket LPT ska fullgöras i de fall
då en patient hålls fastspänd under en längre tid än fyra timmar.

Enligt 3 kap. 6 § patientdatalagen (2008:355) ska en patientjournal innehålla de
uppgifter som behövs för en god och säker vård av patienten. Om uppgifterna
finns tillgängliga ska en patientjournal alltid innehålla bl.a. väsentliga uppgifter
om vidtagna och planerade åtgärder. För tvångsvård gäller särskilda regler för
dokumentation utöver de bestämmelser som finns i patientdatalagen. Av
2 § 9 förordningen (1991:1472) om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk
vård framgår att chefsöverläkaren ska se till att journalen för en patient som
vårdas med stöd av LPT innehåller uppgifter om olika tvångsåtgärder som rör
patienten och skälen för åtgärderna. Det gäller bl.a. beslut om fastspänning
enligt 19 § LPT.

När det gäller tillsyn vid tvångsåtgärder har JO tidigare – beträffande fast-
spänning – uttalat att det är lämpligt att det i patientjournalen antecknas vem
eller vilka som har haft tillsyn över patienten alternativt att s.k. vaklistor där
detta framgår tillförs journalen. Skälet för det är att det i efterhand kan finnas
anledning att inhämta upplysningar från personal som varit närvarande under
fastspänningen (se t.ex. protokollen i JO:s ärenden med dnr 2100-2011 och
7317-2018 samt JO 2014/15 s. 477).

Som framgått krävs det synnerliga skäl för att hålla en patient fastspänd längre
än kortvarigt (dvs. mer än fyra timmar). För att säkerställa att rekvisitet
synnerliga skäl är uppfyllt och för att den enskilde ska ges möjlighet att förstå
                                                              Dnr 3583-2018 och      Sid 15 (19)
                                                                  1951-2019




hur myndigheten har resonerat, är det viktigt att det i beslut om fastspänning
tydligt anges vilka faktiska omständigheter som ligger till grund för beslutet och
som medför att det finns synnerliga skäl.

I BB:s patientjournal saknas i vissa fall uppgift om att de faktiska omständig-
heterna har medfört att det funnits synnerliga skäl för fastspänning i mer än fyra
timmar. Det gäller bl.a. fastspänningarna den 2 oktober 2017, den 26 oktober
2017 och den 31 oktober 2017. Därutöver saknas det generellt uppgifter om
personalens närvaro under den tid fastspänningarna varade. Jag är kritisk till
dessa brister.

Jag noterar att SLSO enligt remissvaret ska införa en ny mall för motivering av
beslut enligt LPT, som säkerställer dokumentation av att lagens krav är
uppfyllda. Jag välkomnar den åtgärden och förutsätter att mallen kan bidra till
en rättssäker tillämpning och dokumentation. Vidare förutsätter jag att vård-
givaren vidtar nödvändiga åtgärder när det gäller dokumentation av tillsyn vid
fastspänning.

Även reglerna om fastspänning skärptes den 1 juli 2020, såvitt avser personer
under 18 år. Enligt en ny bestämmelse i 19 a § LPT får fastspänning av en
patient som är under 18 år numera endast ske för att hindra att patienten själv
lider allvarlig skada. Till skillnad för vad som gäller för vuxna patienter får
fastspänning inte tillgripas för att hindra att patienten skadar någon annan. I
bestämmelsen ställs krav på att det ska vara uppenbart att andra åtgärder inte är
tillräckliga. Beslutet om fastspänning gäller högst en timme. Genom nya beslut
får tiden förlängas med högst en timme i taget. IVO ska utan dröjsmål
underrättas om patienten hålls fastspänd under en sammanhängande tid som
överstiger en timme.

Myndigheternas samverkan
BB kom alltså att vistas på PIVA under närmare ett halvår. Som framgår av
vårdgivarens remissvar var vårdmiljön på PIVA inte utformad för långvarig
vård. När det gäller myndigheternas samverkan i syfte att förkorta vårdtiden gör
jag följande överväganden.

Enligt 16 kap. 4 § hälso- och sjukvårdslagen ska regionen tillsammans med
kommunen upprätta en individuell plan när den enskilde har behov av insatser
både från hälso- och sjukvården och från socialtjänsten (s.k. SIP-plan). Planen
ska upprättas om regionen eller kommunen bedömer att den behövs för att den
enskilde ska få sina behov tillgodosedda och om den enskilde samtycker till det.
Arbetet med planen ska påbörjas utan dröjsmål. Planen ska, när det är möjligt,
upprättas tillsammans med den enskilde. Närstående ska ges möjlighet att delta i
arbetet med planen, om det är lämpligt och den enskilde inte motsätter sig det.
Av planen ska det framgå vilka insatser som behövs, vilka insatser som
respektive huvudman ska svara för, vilka åtgärder som vidtas av någon annan
än regionen eller kommunen och vem av huvudmännen som ska ha det
övergripande ansvaret för planen. För kommunens del finns motsvarande
bestämmelse i 2 kap. 7 § socialtjänstlagen (2001:453).
                                                              Dnr 3583-2018 och      Sid 16 (19)
                                                                  1951-2019




Efter att jag tagit del av utredningen står det klart för mig att BB:s vistelse på
PIVA skulle ha kunnat förkortas om processen för att hitta ett lämpligt boende
hade gått snabbare. Det framgår av SLSO:s egen utredning att den främsta
anledningen till att BB vårdades på PIVA var att kommunen inte hade lyckats
lösa boendefrågan. Vidare anges i en läkarförd journalanteckning den
31 oktober 2017 – dvs. under den tid då BB var föremål för tvångsvård – att BB
i första hand var i behov av ett adekvat boende, snarare än vård på PIVA. Den
bedömningen upprepas bl.a. i en journalanteckning den 30 januari
2018, där läkaren konstaterar att BB varit färdigbehandlad sedan den första
dagen av hans vistelse på kliniken.

Av utredningen framgår att vårdgivaren tog kontakt med kommunen först efter
en dryg månads vårdtid. Enligt vårdgivaren var orsaken till detta att det
saknades en funktion som höll i kontakterna för samverkan mellan vårdgivaren
och kommunen. Det är ett rimligt antagande att den samordnade planeringen
skulle ha påskyndats om vårdgivaren hade kontaktat kommunen i ett tidigare
skede.

Vidare framgår av bl.a. patientjournalen att företrädare för vårdgivaren vid ett
flertal tillfällen under november 2017 utan resultat sökte kontakt med LSS-
enheten inom kommunen. I slutet av månaden meddelade företrädare för
kommunen att de siktade på att boendefrågan skulle vara löst inom två månader.
Enligt SLSO:s egen utredning uteblev därefter återkopplingen från kommunen,
varefter en överläkare vid flera tillfällen försökte få kontakt med en företrädare
för kommunen. I början av januari 2018 skickade vårdgivaren ett fax till
kommunen med information om att BB var färdigbehandlad. Kommunen
svarade först den 30 januari 2018. Enligt min mening borde kommunen givetvis
ha återkopplat till vårdgivaren snabbare än vad som skedde, i synnerhet
eftersom kommunen hade kännedom om BB:s situation. Jag är kritisk till den
bristfälliga kommunikationen från kommunen sida.

Enligt utredningen upprättades SIP-planer den 13 november 2017 och den
29 januari 2018. Vårdgivaren har anfört att det i samband med inläggningen i
oktober 2017 upprättades en individuell plan tillsammans med BB:s föräldrar,
med målet att hitta en lösning på boendesituationen och avlasta föräldrarna.
Någon SIP-plan upprättades dock inte då. Enligt vårdgivaren borde en SIP-plan
ha upprättats när det fanns en planering för LSS-bostad men utevaron av en
sådan påverkade inte den faktiska vården eller planeringen eftersom huvud-
planen var ett LSS-boende.

Det har inte genom utredningen kunnat klarläggas huruvida vårdtiden på PIVA
kunde ha förkortats om myndigheterna hade haft en bättre samverkan och i ett
tidigare skede upprättat en SIP-plan. En bättre och tydligare samverkan skulle
dock sannolikt ha underlättat för BB:s föräldrar i deras kontakter med
myndigheterna.
                                                              Dnr 3583-2018 och      Sid 17 (19)
                                                                  1951-2019




Jag ser positivt på vårdgivarens besked om arbetet med hur SIP-planer ska
användas och att det ska utses en lämplig funktion som bl.a. håller i kontakten
med kommunen vid behov. Jag förutsätter att nödvändiga åtgärder vidtas i dessa
avseenden.

Kommunens hantering av boendefrågan
Till kommunens uppgifter enligt LSS hör bl.a. att fortlöpande följa upp vilka
som omfattas av lagen och vilka deras behov av stöd och service är, verka för
att personer som omfattas av lagen får sina behov tillgodosedda samt informera
om mål och medel för verksamheten enligt LSS. Detta framgår av 15 § första
stycket 1–3 LSS.

Skyldigheten att informera om mål och medel gäller främst behovet av
information till personer som tillhör lagens personkrets, deras anhöriga samt
personer som är i allmän tjänst (se prop. 1992/93:159 s. 184).

Enligt Socialstyrelsens handbok på området gör kommunens uppsökande
verksamhet det möjligt att dels skaffa kunskap om vilka som kan tänkas ha
behov av insatser, dels kontinuerligt följa dessa personer för att ta reda på
individuella önskemål för framtiden (se handboken Bostad med särskilt service
för vuxna enligt LSS, tredje upplagan, s. 77 f.). Att få korrekt, relevant och
förståelig information om olika insatsers innehåll är enligt Socialstyrelsen en
förutsättning för att en person ska kunna ta ställning till vad han eller hon vill
ansöka om nu eller i framtiden. Kommunen behöver därför kunna informera om
vilket stöd den enskilde kan få från kommunen och vilka rättigheter han eller
hon har.

En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla.
Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till
vara sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med
hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens
verksamhet. Den ska ges utan onödigt dröjsmål. Detta framgår av bestämmelsen
om serviceskyldighet i 6 § förvaltningslagen (2017:900). Före den 1 juli
2018 framgick serviceskyldigheten av 4 § förvaltningslagen (1986:223).

En förutsättning för att den enskilde ska kunna begära insatser enligt LSS är att
han eller hon känner till sina rättigheter. JO har tidigare uttalat att kommunens
handläggare måste anses ha ett ansvar att upplysa den enskilde om dessa
rättigheter, i de fall där insatser enligt LSS skulle kunna vara aktuella (se
JO 2007/08 s. 362).

Som framgått skrevs BB ut från PIVA i mars 2018 när han kunde flytta in i den
för honom särskilt anpassade bostaden. Av kommunens journalanteckningar
framgår att kommunen under den tid BB var föremål för tvångsvård sökte efter
ett lämpligt boende. Jag har förstått att det främst rörde sig om olika grupp-
boenden för ungdomar.

Av kommunens journalanteckning den 26 oktober 2017 framgår att det var
BB:s mor som framställde önskemål om att kommunen skulle ordna ett eget hus
                                                              Dnr 3583-2018 och     Sid 18 (19)
                                                                  1951-2019




till BB där han kunde bo med personlig assistans via Försäkringskassan. Mot
bakgrund av detta kontaktade enhetschefen för LSS-enheten kommunens
fastighetsförvaltning för att undersöka möjligheterna till en sådan lösning. Det
framkom att det i kommunen fanns en villa som skulle kunna anpassas utifrån
BB:s behov.

Enligt en journalanteckning den 27 oktober 2017 besökte enhetschefen
tillsammans med andra tjänstemän villan och diskuterade vilka anpassnings-
åtgärder som krävdes. Av en journalanteckning den 13 november 2017 framgår
att villan diskuterades som ett tänkbart boende för BB vid ett SIP-möte där bl.a.
BB:s föräldrar medverkade.

Av en journalanteckning den 1 februari 2018 framgår att en formell ansökan om
särskilt anpassat boende gjordes av BB:s förvaltare vid ett SIP-möte den
29 januari 2018. Vidare anges att LSS-enheten i samverkan med Fastighets-
kontoret hade försökt hitta en lokal att erbjuda för en sådan lösning sedan
oktober 2017 och att det arbetet skulle fortsätta eftersom det hade inkommit en
formell ansökan. Vid SIP-mötet och vid ett vårdplaneringsmöte den 8 februari
2018 erbjöd kommunen BB ett boende i Bollnäs under tiden ansökan om
särskilt anpassat boende behandlades. BB:s föräldrar var dock negativt inställda
till det erbjudna boendet och BB tackade nej till erbjudandet genom sin
förvaltare. Detta innebar att BB blev kvar på PIVA i väntan på kommunens
beslut i fråga om särskilt anpassad bostad och färdigställandet av villan.

Av en utredning enligt LSS daterad den 7 februari 2018 framgår att BB:s
föräldrar och förvaltare besökte villan tillsammans med tjänstmän från
kommunen den 15 februari 2018 och att BB genom förvaltaren tackade ja till
erbjudandet om boendet. Den 28 februari 2018 beviljade kommunen ansökan
om särskilt anpassad bostad.

Det är för mig oklart varför BB:s föräldrar inte informerades om villan som
boendealternativ redan i oktober (BB var vid den tidpunkten 17 år men skulle
fylla 18 i december). Det framgår inte heller varför BB:s ansökan om särskilt
anpassad bostad dröjde till slutet av januari 2018. Som framgått var det BB:s
förvaltare som upprättade den formella ansökningen. Eftersom kommunen
kände till BB:s vårdsituation, och mot bakgrund av att BB:s mor tidigare
framställt önskemål om att kommunen skulle ordna ett eget hus till BB, borde
kommunen enligt min mening i ett tidigare skede ha informerat BB:s föräldrar
om boendealternativet och ansökningsprocessen. Ett sådant agerande framstår
som väl förenligt med kommunens serviceskyldighet enligt 6 § förvaltnings-
lagen. Det kan inte uteslutas att vårdtiden hade kunnat förkortas om kommunen
hade agerat snabbare i dessa avseenden. Jag är kritisk till kommunens
handläggning i dessa avseenden.

När det gäller den fortsatta handläggningen framgår det inte av utredningen
varför det dröjde till mitten av februari innan BB:s föräldrar och förvaltaren
besökte villan samt om detta var en förutsättning för att BB:s ansökan om
                                                                 Dnr 3583-2018 och   Sid 19 (19)
                                                                     1951-2019




särskilt anpassad bostad skulle beviljas. Det blir därför svårt för mig att ha
någon uppfattning om kommunens handläggning i denna del.

Avslutande synpunkter på myndigheternas samverkan och kommunens
handläggning
De här ärendena illustrerar vikten av att vårdgivaren och kommunen i ett tidigt
skede och på ett tillfredsställande sätt samverkar om patienter som är i behov av
insatser även från kommunen. Vidare är det angeläget att kommunen har god
framförhållning och planering för att enskilda som omfattas av LSS ska få sina
behov tillgodosedda. Det är av central betydelse att kommunen informerar den
enskilde, eller i förekommande fall den enskildes företrädare, bl.a. om vilket
stöd den enskilde kan få från kommunen och om ansökningsprocessen.

Övrigt
Vad som i övrigt har kommit fram i ärendena ger inte anledning till något
uttalande från min sida.

Jag finner skäl att skicka detta beslut till IVO för kännedom.

Ärendena avslutas.
