# Fråga om tillämpningen av bestämmelsen om tillståndsplikt i 23 § första stycket lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) vid insatser enligt 9 § 9 LSS

JO 2001-06-19 dnr 3592-1999

BESLUT
                                                                       Datum                Dnr                     Sid
                                                                       2001-06-19           3592-1999              1 (7)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om tillämpningen av bestämmelsen om tillståndsplikt i 23 § första
                        stycket lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
                        funktionshindrade (LSS) vid insatser enligt 9 § 9 LSS

                        Anmälan m.m.
                        Av 9 § 9 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
                        följer att en funktionshindrad som tillhör lagens personkrets har rätt till bl.a. bostad
                        med särskild service för vuxna. I insatsen ingår också, enligt 9 c § (före den 1
                        januari 2001 9 b §) LSS, omvårdnad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter.
                        Det åligger varje kommun att svara för dessa insatser. Enligt 17 § första stycket
                        LSS får emellertid en kommun med bibehållet ansvar sluta avtal med någon annan
                        om att tillhandahålla insatser enligt lagen.

                        I 23 och 24 §§ LSS finns det bestämmelser om enskild verksamhet. Enligt 23 §
                        första stycket får en enskild person inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt
                        bedriva sådan verksamhet som avses i 9 § 6–10 LSS.

                        I en anmälan hemställde AA bl.a. att JO skulle granska om Länsstyrelsen i
                        Stockholms län tillämpade bestämmelsen i 23 § första stycket LSS på ett korrekt
                        sätt. Den huvudfråga som uppkom i anledning av anmälan var hur bestämmelsen
                        skall tillämpas när en kommun, vad gäller en gruppbostad eller liknande, själv står
                        för bostäder och eventuellt gemensamma lokaler men – med stöd av 17 § första
                        stycket LSS – överlåter driften i övrigt till ett privaträttsligt subjekt. Enligt AA
                        ansåg Länsstyrelsen i Stockholms län att det i ett sådant fall inte skulle föreligga
                        tillståndsplikt för det privaträttsliga subjektet.

                        I sin anmälan begärde AA även JO:s yttrande i vissa andra frågor som rörde
                        verksamheten enligt LSS.

## Utredning

Inledningsvis inhämtades per telefon upplysningar från utredaren BB vid
                        Socialstyrelsen och enhetschefen CC vid Länsstyrelsen i Stockholms län. Visst
                        skriftligt material inhämtades från länsstyrelsen.

                        Därefter anmodades Länsstyrelsen i Stockholms län att inkomma med utredning
                        och yttrande.


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                        Dnr 3592-1999     Sid 2 (7)




Länsstyrelsen, genom länsöverdirektören DD, avgav följande remissvar.

      AA, Lidingö, har begärt att JO – utom annat – granskar Länsstyrelsens i
      Stockholms län myndighetsutövning vad gäller tillsyn av särskild service enligt 23 §
      lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Till stöd
      för sin anmälan har han åberopat bl.a. följande: Hans son bor sedan 1996 i
      gruppbostad enligt LSS. Kommunen valde att 1997 anlita entreprenör för den
      särskilda servicen vid gruppbostaden. Enligt information som AA fått ska
      entreprenören vara godkänd av Länsstyrelsen innan entreprenadverksamheten får
      påbörjas. Entreprenaden påbörjades den 15 juni 1997. Länsstyrelsen hade redan i
      mars 1997 uttalat att tillstånd inte behövdes för entreprenad.
      JO har begärt att Länsstyrelsen yttrar sig över sin tillämpning av 23 § LSS när det
      gäller frågan om en enskild utförare av en kommunal entreprenad har tillståndsplikt
      enligt detta lagrum.
                                ___________________

      Enligt 23 § LSS får en enskild person inte utan tillstånd av länsstyrelsen
      yrkesmässigt bedriva bl.a. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt
      anpassad bostad för vuxna.
      Länsstyrelsen har i bifogad promemoria (här utelämnad, JO:s anm.) redovisat den
      rättsliga bakgrunden till frågan om en enskild utförare av en kommunal entreprenad
      har tillståndsplikt enligt 23 § LSS. I promemorian redovisas de uttalanden i olika
      lagstiftningsärenden som måste beaktas och vägas samman i denna fråga.
      Av innehållet i promemorian kan konstateras att det allteftersom
      organisationsförändringar genomförts i kommunerna med ett ökande inslag av
      privata initiativ inom vård och omsorg har behov uppstått att ge uttryckligt lagstöd
      för och precisera den rätt kommuner och landsting har att överlämna vården av en
      kommunal angelägenhet till ett privaträttsligt subjekt. Som framgår av uttalandena i
      förarbetena är det en förutsättning för ett överlämnande att tillämplig
      speciallagstiftning inte innehåller inskränkande bestämmelser. Genomgående för
      resonemangen har dock varit att vissa driftformer som inte innefattar
      myndighetsutövning har kunnat lämnas ut på entreprenad och att kommunen har
      kvar huvudmannaskapet för verksamheter som lämnats ut på entreprenad.
      Regeringen har i prop. 1996/97:124 uttalat att någon tillståndsgivning inte erfordras
      för sådan entreprenadverksamhet som kommunen har ansvar för enligt 6 kap 7 §
      kommunallagen. Enligt Länsstyrelsens mening torde det stå klart att det är endast
      sådana privata verksamheter som är helt självständiga gentemot kommunen som
      omfattas av tillståndstvånget enligt 23 § LSS.
      Länsstyrelsen har hittills haft att ta ställning till frågan om enskild verksamhet där
      huvudmannaskapet tydligt legat kvar hos kommunen varit tillståndspliktig eller ej.
      Länsstyrelsen har då funnit att sådan entreprenadverksamhet inte fordrade tillstånd
      enligt bestämmelserna i 23 § LSS.
      Länsstyrelsen anser att detta ställningstagande har stöd i åberopade lagrum och
      förarbeten.
      Länsstyrelsen vill understryka att denna tolkning inte påverkar det tillsynsansvar en
      länsstyrelse har enligt 26 § LSS. Enligt detta lagrum har länsstyrelsen inom länet
      tillsyn över verksamhet enligt LSS och får då inspektera verksamheten. Verksamhet
      som drivs på entreprenad utgör då en del av den kommunala verksamheten och ska
      givetvis inspekteras.
      Länsstyrelsen kan avslutningsvis konstatera att det i nu aktuell rättsfråga föreligger
      olika praxis vid rikets länsstyrelser. Frågan har också diskuterats under hand med
      Socialstyrelsen. För att undanröja den oklarhet som uppenbarligen råder kommer
      Länsstyrelsen inom kort att hos Regeringen begära att det i LSS införs ett uttryckligt
      stadgande – med 69 § sista stycket socialtjänstlagen som förebild – att tillstånd inte
      behövs för sådan verksamhet som kommunen genom avtal enligt 17 § LSS
      överlämnat till enskild att utföra.
                                                                        Dnr 3592-1999      Sid 3 (7)




Socialstyrelsen anmodades att inkomma med yttrande över vad länsstyrelsen hade
anfört. Socialstyrelsen, genom överdirektören EE, avgav följande remissvar.

      Frågan gäller tillämpningen av 23 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
      funktionshindrade – LSS när insatser så som omvårdnad, fritidsverksamhet och
      kulturella aktiviteter genom entreprenad överlåtits till en enskild utförare.
      Enligt 23 § LSS får en enskild person inte utan tillstånd av länsstyrelsen
      yrkesmässigt bedriva sådan verksamhet som regleras i 9 § första stycket 6–10 LSS. I
      paragrafens 9 punkt regleras insatsen "bostad med särskild service för vuxna eller
      annan särskilt anpassad bostad för vuxna".
      När det är fråga om en insats enligt 9 § 9 LSS krävs det enligt länsstyrelsens mening
      inte tillstånd från myndigheten i de fall kommunen står för bostaden och lokalerna
      men omvårdnaden (9 b § LSS) jämte fritidsverksamheten och de kulturella
      aktiviteterna (9 b § LSS) bedrivs i enskild verksamhet på uppdrag av kommunen.
      Socialstyrelsen delar inte länsstyrelsens uppfattning att det kan göras undantag från
      tillståndsplikten i 23 § LSS. Är det fråga om insatser enligt 9 § 9 LSS dvs. bostad
      med särskild service för vuxna, krävs det tillstånd från länsstyrelsen. Detta gäller
      även i de fall kommunen står för bostaden och lokalerna men omvårdnaden jämte
      fritidsverksamheten och de kulturella aktiviteterna bedrivs i enskild verksamhet.
      Detta följer av 23 § LSS.
      Det kan konstateras att lagstiftaren vid utarbetandet av LSS inte berört situationen
      där en del av en insats enligt 9 § LSS bedrivs av entreprenör på uppdrag av
      kommunen. Det kan tyckas ligga nära till hands att söka vägledning genom
      närliggande lagstiftning, exempelvis socialtjänstlagen (1980:620) – SoL på det sätt
      som länsstyrelsen har gjort. Socialstyrelsen anser emellertid att mot bakgrund av att
      nu ifrågavarande bestämmelse är en del av samhällets kontroll och garanti för att
      möjliggöra och upprätthålla goda levnadsförhållanden för vissa funktionshindrade
      krävs det en uttrycklig bestämmelse för att undantag från kravet om tillstånd enligt
      23 § LSS skall kunna komma i fråga. Denna ståndpunkt stöds även av att LSS är en
      speciallag som ställer mer långtgående krav än de som återfinns i exempelvis SoL.
      Sammanfattningsvis anser Socialstyrelsen att i det fall undantag från kravet på
      tillstånd enligt 23 § LSS skall kunna komma i fråga krävs en direkt
      undantagsbestämmelse i lagen eller på annat sätt ett klart uttalande om att en
      undantagsmöjlighet finns. Då det i dag inte finns någon sådan
      undantagsbestämmelse i LSS och eftersom det inte heller på annat sätt förts någon
      sådan diskussion i samband med tillkomsten av lagen kan Socialstyrelsen inte dela
      länsstyrelsens uppfattning.
Länsstyrelsen inkom med följande yttrande över vad Socialstyrelsen hade anfört.
      I Länsstyrelsens tidigare yttrande i detta ärende har redovisats relevanta lagändringar
      och uttalanden i förarbeten om den rätt kommuner och landsting har att överlämna
      vården av en kommunal angelägenhet till ett privaträttsligt subjekt.
      När det gäller förarbetena till lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
      funktionshindrade (LSS) har entreprenadfallen inte berörts varken när det gäller
      tillståndsplikten i 23 § eller den däremot svarande straffbestämmelsen i 28 §. Dessa
      stadganden och förfarandereglerna om tillstånd i förordningen (1993:1090) om stöd
      och service till vissa funktionshindrade har uppenbarligen utformats med
      motsvarande bestämmelser i socialtjänstlagen (1980:620) och
      socialtjänstförordningen (1981:750) som förebild. Dessa ansågs enligt praxis inte
      gälla entreprenader. Enligt Länsstyrelsens mening har det därför varit nödvändigt att
      även vid bedömning om entreprenader på LSS-området är tillståndspliktiga beakta
      den allmänna kompetensregeln i kommunallagen som innebär rätt för en kommun
      eller ett landsting att i viss utsträckning använda sig av privaträttsliga organ för sin
      verksamhet.
      Länsstyrelsen har i sitt tidigare yttrande åberopat Regeringens förklarande uttalande
      i prop. 1996/97:124 om ändring i socialtjänstlagen att någon tillståndsgivning inte
                                                                        Dnr 3592-1999     Sid 4 (7)



      erfordras för entreprenadverksamhet som kommunen enligt kommunallagen har
      ansvar för. Detta uttalande har visserligen gjorts i ett lagstiftningsärende som rör
      ändringar i socialtjänstlagen, men det illustrerar hur utvecklingen ställt krav på att
      reglerna för entreprenader i kommunal verksamhet har behövt förtydligas. Något
      uttalande från Regeringen i lagstiftningssammanhang att entreprenader på LSS-
      området ur tillståndssynpunkt skulle skilja sig från den kommunalrättsliga
      huvudregeln att entreprenader inte är tillståndspliktiga, har Länsstyrelsen inte funnit.
      Länsstyrelsen anser att en lagändring är nödvändig om entreprenader på LSS-
      området ska vara tillståndspliktiga.
      Länsstyrelsen vidhåller sin tidigare redovisade inställning i detta ärende.
      Avslutningsvis vill Länsstyrelsen upplysa att Länsstyrelsen i skrivelse den 7 februari
      2000 (se bilaga [här utelämnad, JO:s anm.]) till Regeringen föreslagit att ett
      förklarande tillägg görs till 23 § LSS med lydelsen: Tillstånd behövs inte för sådan
      verksamhet som kommunen genom avtal enligt 17 § första stycket har överlämnat
      till enskild att utföra.
AA yttrade sig över utredningen. Han inkom även med kompletterande skrivelser i
saken, bl.a. utdrag ur vissa handlingar på LSS-området som upprättats inom äldre-
och handikappomsorgen i Lidingö kommun.

JO tog del av ett avtal mellan Lidingö kommun och Vårdföretaget Orkidén AB
angående tillhandahållande av insatser enligt LSS, undertecknat den 16 februari
2001.

I beslut den 19 juni 2001 anförde JO André följande.

Bedömning
Överlämnande av utförande av en insats enligt LSS till ett privaträttsligt subjekt,
m.m.

Enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringsformen kan förvaltningsuppgift
överlämnas till bolag, förening, samfällighet, stiftelse, registrerat trossamfund eller
någon av dess organisatoriska delar eller till enskild individ. Innefattar uppgiften
myndighetsutövning, skall det ske med stöd av lag. När det gäller kommunala
angelägenheter stadgas i 3 kap. 16 § kommunallagen (1991:900) att kommuner
efter beslut av fullmäktige får lämna över vården av en sådan angelägenhet, för
vars handhavande särskild ordning inte föreskrivits, till ett aktiebolag, ett
handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening, en stiftelse eller en
enskild individ. I bestämmelsens andra stycke finns en erinran om den ovan
nämnda grundlagsbestämmelsen. Av 3 kap. 19 § och 6 kap. 7 § kommunallagen
följer att kommunen och ansvarig nämnd skall se till att kommunen har kvar sin
möjlighet till insyn och kontroll av verksamheten, även om en kommunal
angelägenhet har överlämnats till ett privaträttsligt subjekt.

Enligt huvudregeln i 2 § andra stycket LSS svarar varje kommun för insatser enligt
9 § 2–10 LSS, dvs. bl.a. insatsen ”bostad med särskild service för vuxna”. I den
insatsen ingår omvårdnad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter (9 c § [före
den 1 januari 2001 9 b §] LSS). I 17 § första stycket LSS föreskrivs emellertid att
en kommun med bibehållet ansvar får sluta avtal med någon annan om att
tillhandahålla insatser enligt lagen. Ansvaret för verksamheten ligger alltså i sådant
fall kvar hos kommunen.
                                                                    Dnr 3592-1999   Sid 5 (7)




I socialtjänstlagen (1980:620), SoL, finns det liknande bestämmelser som i LSS.
Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat
sätt har, enligt 6 och 6 f §§ SoL, rätt till bistånd av socialnämnden bl.a. i form av
bostad med särskild service.

Kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall, enligt 4 § första stycket SoL,
fullgöras av den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer. I 4 § tredje
stycket SoL stadgas emellertid att en kommun får sluta avtal med någon annan om
att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Uppgifter som innefattar
myndighetsutövning får dock inte med stöd av denna bestämmelse överlämnas till
ett privaträttsligt subjekt.

Tillståndsplikt för enskild verksamhet i LSS och SoL
Enligt 23 § första stycket LSS får en enskild person inte utan tillstånd av
länsstyrelsen yrkesmässigt bedriva sådan verksamhet som avses i 9 § 6–10 LSS,
dvs. bl.a. ”bostad med särskild service för vuxna”. Tillstånd skall sökas hos
länsstyrelsen i det län där verksamheten skall bedrivas. Länsstyrelsen har rätt att
inspektera verksamheten. Om det råder något allvarligt missförhållande inom en
enskild verksamhet, skall länsstyrelsen enligt 24 § LSS förelägga den som bedriver
verksamheten att avhjälpa missförhållandet. Om länsstyrelsens föreläggande inte
följs, får länsstyrelsen återkalla tillståndet. Den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bedriver tillståndspliktig yrkesmässig verksamhet utan tillstånd av
länsstyrelsen döms, enligt 28 § LSS, till böter.

I 7 § förordningen (1993:1090) om stöd och service till vissa funktionshindrade
stadgas att en ansökan om tillstånd enligt 23 § LSS skall vara skriftlig och ange
bl.a. vilken verksamhet som skall bedrivas, vem som skall bedriva verksamheten,
hur verksamheten skall bedrivas och dess omfattning, för vilka personer
verksamheten är avsedd, hur verksamheten skall finansieras, vem som skall förestå
verksamheten samt personalen och dess utbildning.

Bestämmelserna om tillståndsplikt svarar i huvudsak mot föreskrifterna i SoL om
enskild verksamhet m.m. Enligt 69 § första stycket 2 SoL får inte ett privaträttsligt
subjekt utan länsstyrelsens tillstånd bedriva verksamhet i form av bl.a. särskilda
boendeformer motsvarande sådana som avses i 20 § andra stycket eller 21 § tredje
stycket SoL. Enligt 69 § tredje stycket SoL behövs dock inte tillstånd för sådan
verksamhet som kommunen genom avtal enligt 4 § tredje stycket SoL har
överlämnat till en enskild att utföra. Någon motsvarighet till den sist nämnda
bestämmelsen finns inte i LSS.

Krävs tillstånd i den situation som anmälan avser?
Frågan är om bestämmelsen om tillståndsplikt i 23 § första stycket LSS är
tillämplig när en kommun, såvitt avser en bostad med särskild service för vuxna
enligt 9 § 9 LSS (t.ex. en gruppbostad), själv står för bostäder och eventuellt
gemensamma lokaler men – med stöd av 17 § första stycket LSS – överlåter driften
i övrigt till ett privaträttsligt subjekt.
                                                                    Dnr 3592-1999    Sid 6 (7)




Länsstyrelsen anser att endast sådana privata verksamheter som är helt
självständiga gentemot kommunen omfattas av tillståndstvånget. Däremot krävs
det, enligt länsstyrelsen, inte tillstånd för entreprenadverksamhet, dvs. i de fall en
kommun har lämnat över driften till en enskild utförare men huvudmannaskapet
tydligt ligger kvar hos kommunen. Följaktligen anser länsstyrelsen att det inte
behövs tillstånd i den ovan beskrivna situationen.

Länsstyrelsen har som stöd för sitt ställningstagande bl.a. åberopat uttalanden i
förarbetena till ändringar i den kommunalrättsliga lagstiftningen och till den ovan
nämnda bestämmelsen i 69 § tredje stycket SoL som medger undantag från
tillståndsplikt för kommunala entreprenader. Efter en sammanvägning av
uttalandena menar länsstyrelsen att den bestämmelsen skall ses som ett
förtydligande till vad som redan följer av den kommunalrättsliga lagstiftningen om
entreprenadverksamhet.

Socialstyrelsen, som enligt 25 § LSS har den centrala tillsynen över verksamhet
enligt LSS, har funnit att det krävs tillstånd av länsstyrelsen i den ifrågavarande
situationen. Socialstyrelsen anser sammanfattningsvis att i det fall undantag från
kravet på tillstånd enligt 23 § LSS skall kunna komma i fråga krävs en direkt
undantagsbestämmelse i lagen eller på annat sätt ett klart uttalande om att en
undantagsmöjlighet finns. Socialstyrelsen har hänvisat till att bestämmelsen om
tillstånd är en del av samhällets kontroll och garanti för att möjliggöra och
upprätthålla goda levnadsförhållanden för vissa funktionshindrade. Vidare har
Socialstyrelsen pekat på att LSS är en speciallag som ställer mer långtgående krav
än de som återfinns i exempelvis SoL.

Det ligger nära till hands att behandla sådan verksamhet som avser särskilda
boendeformer på samma sätt, oavsett om det är SoL eller LSS som tillämpas.
Bestämmelserna i LSS måste emellertid ses som en specialreglering såväl i
förhållande till SoL som till den allmänna kommunalrättsliga lagstiftningen om rätt
för en kommun att i viss utsträckning använda sig av privaträttsliga subjekt för sin
verksamhet. Jag kan därvid konstatera att den bestämmelse som har införts i 69 §
tredje stycket SoL om undantag från tillståndskravet inte har sin motsvarighet i
LSS. De av länsstyrelsen åberopade förarbetena avser inte specifikt LSS och
innehåller inte heller sådana uttalanden att det med säkerhet kan utläsas att det är
lagstiftarens mening att det inte skulle krävas tillstånd när det är fråga om
entreprenadverksamhet avseende insatser enligt LSS. Däremot ger förarbetena vid
handen att förändringarna inom den kommunala verksamheten, bl.a. i form
entreprenadverksamhet, har inneburit att det har skapats oklarheter när det gäller att
definiera vad som avses med tillståndspliktig verksamhet (se t.ex. prop.
1996/97:124 s. 144). I sammanhanget vill jag även nämna att
Socialtjänstkommittén, när den lämnade sitt förslag till 69 § tredje stycket SoL,
särskilt uttalade att förslaget innebar en skillnad mot vad som gällde enligt LSS
(SOU 1994:139 s. 555).

Enligt min mening ligger det närmast till hands att tolka bestämmelsen om
tillståndsplikt i 23 § första stycket LSS på det sätt som Socialstyrelsen har gjort.
Om en kommun, såvitt avser en bostad med särskild service för vuxna enligt 9 § 9
                                                                    Dnr 3592-1999   Sid 7 (7)




LSS (t.ex. en gruppbostad), själv står för bostäder och eventuellt gemensamma
lokaler men – med stöd av 17 § LSS – överlåter driften i övrigt till ett privaträttsligt
subjekt, krävs följaktligen länsstyrelsens tillstånd för det privaträttsliga subjektet.

Jag finner inte skäl att rikta någon kritik mot Länsstyrelsen i Stockholms län för att
länsstyrelsen har gjort en annan tolkning än den som jag har gjort. Det är dock –
inte minst med hänsyn till straffbestämmelsen i 28 § LSS – otillfredsställande att
det finns skilda uppfattningar vid rikets länsstyrelser när det gäller tillämpningen
av 23 § första stycket LSS. Jag översänder därför en kopia av detta beslut till
Socialdepartementet för kännedom.

Vad AA har anfört i övrigt föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från
min sida.

Ärendet avslutas med gjorda uttalanden.
