# Fråga om en polismyndighets agerande har inneburit att en polisinspektörs yttrandefrihet har begränsats

JO 2003-10-17 dnr 3599-2002

BESLUT
                                                                        Datum                 Dnr                     Sid
                                                                        2003-10-17            3599-2002             1 (12)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Fråga om en polismyndighets agerande har inneburit att en
                        polisinspektörs yttrandefrihet har begränsats

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde polismannen AA klagomål mot Polismyndigheten i
                        Stockholms län. Av hans anmälan och till den fogade handlingar framgick bl.a.
                        följande.

                        Han har sedan några år tillbaka skrivit en del debattartiklar och i dessa vågat rikta
                        kritik mot sin egen myndighet. Efter detta har han systematiskt motarbetats av
                        polisledningen i Stockholm. Bland annat upprättades ett ”munkavlekontrakt”. På
                        grund av arbetsgivarens behandling tvingades han att sjukskriva sig. Under
                        pågående rehabiliteringsutredning har han sedan konstant motarbetats.

                        I september 2001 var han inbjuden att tala som polis på en internationell konferens
                        i Oslo. Polisledningen stoppade emellertid hans resa varför han fick ta semester för
                        att åka dit. Han fick senare reda på att polismyndigheten hade varit intresserad av
                        vad han hade talat om på fritiden under kvällarna på konferensen. Den 26
                        september 2001 skulle han som privatperson hålla en föreläsning på en konferens i
                        ABF-huset i Stockholm, vilket han informerade polismyndigheten om. Strax innan
                        han skulle tala upplyste arrangören honom om att polisledningens jurister hade
                        försökt stoppa hans deltagande, eftersom det kunde uppfattas som om han talade
                        som polis. I början av oktober 2001 blev han inkallad till länskriminalens chefer för
                        samtal, varvid han informerades om att han kunde räkna med repressalier om han
                        fortsatte att vara frispråkig i medierna. Den 9 oktober 2001 blev han tillsammans
                        med sitt fackliga ombud återigen inkallad till länskriminalens chefer som ville att
                        han skulle skriva under ett kontrakt angående sina arbetsuppgifter, något som han
                        givetvis vägrade. I mars 2002 inbjöds han att representera polisen vid en
                        internationell konferens i Danmark. Polisledningen ville ha 30 000 kr i ersättning
                        av arrangörerna för hans deltagande i förhoppningen att han skulle bli för dyr. Han
                        tog då i stället semester och deltog i konferensen som privatperson.

                        I ett e-postmeddelande den 25 september 2002 till en av hans chefer uttalade
                        dåvarande biträdande länspolismästaren BB bl.a. följande: ”AA har fått operera
                        alldeles för fritt under lång tid och varit väldigt svår att få hejd på i vissa fall. Jag



 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                       Dnr 3599-2002      Sid 2 (12)




tycker därför att du skall prata med CC så att ni tillsammans (och även med facket)
hanterar en strategi mot vissa beteenden hos AA.”

AA tvingades också att lämna ifrån sig sin polislegitimation och sitt tjänstevapen.

Till sin anmälan fogade AA bl.a. en handling rubricerad ”Åtaganden/
överenskommelser angående arbetsuppgifter” av följande innehåll.

      Polismyndigheten i Stockholms län, länskriminalpolisen, tecknar följande
      åtagande/överenskommelse med kriminalinspektör AA.
      AA skall
       I samverkan med arbetsgivarrepresentant upprätta handlingsplan inklusive mål
        rörande integrationsarbetet, vilket skall vara klart senast den – – –
       Anmäla samtliga erbjudanden om föreläsningar och möten, som han har för
        avsikt att delta i i sin roll som polis, till sin arbetsgivare för bedömning.
       I övrigt utföra sina arbetsuppgifter enligt arbetsgivarens beslut.
       Planera sin arbetstid enligt gällande arbetstidsavtal i samråd med sin närmaste
        chef.
       Regelbundet återrapportera resultaten av utförda arbetsuppgifter till sin närmaste
        chef.
      AA får inte
       I sin roll som polisman göra politiska uttalanden.
       Under arbetstid delta i föreläsningar eller möten utan arbetsgivarens medgivande.

Utredning
Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
som hade framförts i anmälan till JO.

Polismyndigheten (dåvarande länspolismästaren DD) kom in med ett yttrande till
vilket hade fogats upplysningar från polisöverintendenten CC och
personaldirektören EE.

CC
      AA är anställd som kriminalinspektör vid Polismyndigheten i Stockholms län och är
      för närvarande placerad vid integrationssektionen, länskriminalpolisen.

## Bakgrund

AA har tidigare under ett antal år arbetat med integrationsfrågor inom myndigheten.
      Hans arbete har bl.a. bestått i att hålla föreläsningar och att bygga nätverk,
      företrädesvis med olika invandrarföreningar. Integrationssektionen bildades i maj
      2002 och är en sektion inom länskriminalpolisen.
      Under sensommaren/hösten 2001 framfördes missnöje från olika håll mot AA:s
      agerande som polis och framför allt mot hans sätt att beskriva enskilda poliser samt
      poliskåren i allmänhet. Som ett exempel på AA:s uttalanden om enskilda poliser kan
      nämnas att han ansåg sig förnedrad av biträdande länspolismästaren BB och att han
      tyckte att hon måste vara ”dum” som inte förstod att ministern (förmodligen FF)
      ville ha AA som föreläsare och ingen annan. – – –
                                                                  Dnr 3599-2002     Sid 3 (12)




Åtaganden/överenskommelse angående arbetsuppgifter
Med anledning av de inträffade händelserna bestämde sig kommissarie GG, vilken
vid den aktuella tiden var AA:s närmaste chef, för att utöva ett mer aktivt ledarskap
mot AA. Kommissarie GG kallade AA och dennes facklige företrädare HH till ett
möte för att diskutera arbetssituationen och de krav som arbetsgivaren hade på AA
som arbetstagare. För att inga missförstånd skulle uppkomma om AA
arbetsuppgifter och skyldigheter upprättade kommissarie GG ett förslag till
åtagande/överenskommelse angående arbetsuppgifter vilket presenterades för AA.
Kommissarie GG bedömde läget som att det var helt nödvändigt att i skriftlig form
meddela AA vad som gällde för honom i sin roll som polisman. Tidigare försök att
muntligen förmå AA att följa arbetsgivarens direktiv hade visat sig verkningslösa. I
princip hade AA gjort vad han själv kände och tyckte utan någon som helst
förankring hos närmaste arbetsledning. Någon avsikt att begränsa AA:s
yttrandefrihet har inte funnits utan det skriftliga avtalet/överenskommelsen är
ingenting annat än en erinran om vad som för de flesta är självklarheter. Det är ett
nedtecknande av AA:s arbetsuppgifter/åligganden och en precisering av
anställningsavtalet i fråga om arbetsuppgifter, arbetstider m.m. Varje arbetstagare
har att iakttaga vissa skyldigheter gentemot sin arbetsgivare, vilket kommissarie GG
bedömde att AA inte gjorde.

Föreläsningar i Norge och Danmark
Beträffande föreläsningarna i Oslo och Köpenhamn gjorde arbetsledningen den
bedömningen att AA inte skulle representera myndigheten. Vid resan till Danmark
begärde myndigheten ersättning enligt gällande riktlinjer. AA kände missnöje över
denna begäran och reste därför på sin fritid. AA:s vistelse i Oslo skedde också på
fritid. De aktuella resorna har alltså skett utom tjänsten.
Sedan den 21 mars 2002 har AA varit helt sjukskriven och med anledning av detta
initierade arbetsgivaren en rehabiliteringsutredning den 5 juni 2002. Två stycken
rehabiliteringsmöten har ägt rum och arbetsgivarens målsättning har hela tiden varit
att försöka hitta lösningar så att AA snarast skall kunna återgå i arbete som
kriminalinspektör vid Polismyndigheten i Stockholms län.

Föreläsning på ABF-huset
I Dagens Nyheter den 24 september 2002 fanns en annons införd om en kommande
föreläsning på ABF-huset den 26 september 2002, – – – . Annonsens utformning
gav läsaren uppfattningen att AA skulle föreläsa på ABF i egenskap av företrädare
för polismyndigheten, varför en kontakt togs med arrangören för att efterhöra om så
var fallet. Vid detta telefonsamtal framkom att AA var inbjuden att tala i egenskap
av privatperson och att han hade fått uppdraget via en förening som heter Vänner
För Livet. Efter att myndigheten hade fått denna information gjordes inget
ytterligare från myndighetens sida. Telefonkontakten skall ses mot bakgrunden av
att arbetsgivaren tidigare påtalat för AA vilka hans arbetsuppgifter var och i vilka
sammanhang han hade att representera myndigheten samt att han vid tillfället för
föreläsningen var sjukskriven. Syftet var således inte på något sätt att försöka
begränsa AA:s rätt att yttra sig, vare sig detta skedde i egenskap av arbetstagare eller
som privatperson.

Tjänstevapen och tjänstelegitimation
Beträffande inlämnandet av tjänstevapen och tjänstelegitimation, -- - . Bilagorna
(här utelämnade; JO:s anmärkning) består av de avdelningsorder som visar att den
ändring som föranledde att en ny order utfärdats inte berör det som AA gör gällande
i anmälan.
                                                                      Dnr 3599-2002     Sid 4 (12)




     Omplacering
     I fråga om AA:s påstående att arbetsgivaren påkallat förhandling med arbetstagar-
     organisationen i syfte att omplacera honom kan följande framhållas. Under
     rehabiliteringsutredningen påtalade AA att han mådde psykiskt dåligt av att vistas på
     sin arbetsplats och att denna reaktion var kopplad till den fysiska arbetsplatsen och
     till de chefer som är knutna dit. Som ett led i att försöka hjälpa AA att så snart som
     möjligt återkomma i arbete påkallade arbetsgivaren en förhandling i syfte att
     diskutera en eventuell omplacering av AA till en annan arbetsenhet. Att märka i
     sammanhanget är att AA är anställd som kriminalinspektör vid Polismyndigheten i
     Stockholms län och att det därför enligt myndighetens uppfattning ligger inom
     ramen för arbetsgivarens arbetsledningsrätt att omplacera honom utan att detta
     behöver vara föranlett av uppsägningsgrundande förhållanden såsom arbetsbrist eller
     arbetstagarens personliga förhållanden. I detta fall har emellertid arbetsgivarens
     intention enbart varit att, inom ramen för rehabiliteringen och de skyldigheter för
     arbetsgivaren som följer därav, hjälpa AA att återkomma i arbete.

EE

     I Föreläsningen på ABF i september 2002
     Inför den 26 september 2002 kunde man i dagspressen läsa annonser för ett
     arrangemang på ABF med rubriken "Från BB till bus & brott". Kl 18.00 skulle där
     hållas en paneldebatt i vilken skulle deltaga JJ, KK, AA och LL. Som titel på AA
     hade man i annonsen angivit "integrationspolis, debattör". AA var vid denna tid
     sjukskriven och företrädde inte myndigheten i integrationsfrågor. Av denna
     anledning kontaktade myndighetens arbetsrättsjurist ABF, genom MM, och frågade
     om ABF önskade en företrädare för Polismyndigheten i Stockholms län eller om AA
     var inbjuden att deltaga i egenskap av privatperson. Om ABF önskade deltagande av
     en företrädare för polismyndigheten, skulle myndigheten ombesörja att en sådan
     företrädare deltog – inte istället för AA utan tillsammans med AA. MM svarade, att
     det inte var ABF som arrangerade evenemanget utan en förening som heter "Vänner
     För Livet" och att AA säkert var engagerad som privatperson. I och med detta var
     samtalet avslutat och ingenting ytterligare förekom. Myndigheten kontaktade ABF
     just för att utröna om man ville ha en företrädare för myndigheten med i debatten.
     Myndigheten avstod från att kontakta AA personligen just för att denne inte skulle
     känna det som om någon försökte pressa honom till att avstå från att deltaga i
     arrangemanget.

     II Inlämnande av tjänstevapen och legitimation
     Som framgått av länskriminalpolisens yttrande har AA i enlighet med gällande
     tjänsteföreskrifter och avdelningsorder anmodats att lämna in tjänstevapen och
     legitimation. Till detta kan fogas, att personalavdelningen uppskattar att detta
     förekommer i ett tiotal ärenden per år och att sjukdomsdrabbade poliser oftast
     anmodas att lämna in tjänstevapen och tjänstelegitimation.

     III Mailet
     Efter samråd med biträdande länspolismästaren BB vill personalavdelningen
     framhålla att detta var ett internt mail mellan två av myndighetens chefer. Det är att
     märka, att mailet inte har riktats till AA. Mottagarna av mailet – AA:s närmaste chef
     med kopia till hennes avdelningschef – kände väl till ärendet och mailets innehåll
     måste därför ses mot bakgrund av tidigare samtal med mottagarna. Syftet har inte
     varit att begränsa AA:s yttrandefrihet och så har heller inte skett. Så snart det via
     media uppdagades att AA fått kännedom om innehållet i meddelandet och
     missförstått det klargjorde myndigheten sin inställning på samma sätt, dvs. via
     media.
                                                                           Dnr 3599-2002      Sid 5 (12)




DD

## Bakgrund

Inspektör AA är anställd vid polismyndigheten i Stockholms län och är för
     närvarande placerad vid länskriminalpolisavdelningens integrationssektion. AA har
     tidigare under flera år på ett mycket förtjänstfullt sätt arbetat med integrationsfrågor
     inom myndigheten.
     AA uppger i sin anmälan till JO bl.a. att han skrivit debattartiklar och i dessa vågat
     rikta kritik mot sin egen myndighet. Med anledning av att han offentligt kritiserat
     myndigheten anser han sig ha "systematiskt motarbetats av polisledningen i
     Stockholms län".

## Rättslig reglering

Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen, RF, skall domstolar samt
     förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga
     förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet
     och opartiskhet.
     I 2 kap. 1 § punkten 1 RF stadgas att varje medborgare gentemot det allmänna är
     tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. "frihet att i tal, skrift eller bilder eller på annat sätt
     meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor". Denna rättighet får
     begränsas endast i den utsträckning och på det sätt som framgår av 2 kap. 12 och 13
     §§ RF. Tryckfrihetsförordningens (TF) bestämmelser om meddelarfrihet ger
     yttrandefriheten till viss del ett särskilt skydd. Meddelarfriheten enligt 1 kap. 1 §
     tredje stycket TF innebär att var och en har rätt att, då ej annat särskilt anges i
     förordningen, i vad ämne som helst meddela uppgifter och underrättelser för
     offentliggörande i tryckt skrift. Den som lämnar meddelande för införande i tryckt
     skrift blir ansvarig för meddelandet endast i de fall som räknas upp i 7 kap. 3 § TF,
     dvs. främst brott mot rikets säkerhet och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i
     de fall som anges i särskild lag.
     Av 4 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558) framgår att anställda inom polisen i
     arbetet skall uppträda på ett sätt som inger förtroende och aktning. De skall uppträda
     hövligt, hänsynsfullt och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad
     som kan uppfattas som utslag av ovänlighet eller småaktighet.

## Bedömning

Polismyndigheten vill inledningsvis betona att myndigheten självfallet respekterar
     personalens rätt att utöva de grundläggande fri- och rättigheterna, däribland friheten
     att uttrycka sina tankar, känslor och åsikter. Polismyndigheten delar helt vad JO
     tidigare anfört om att ingen skall behöva känna oro för att hans deltagande i
     samhällsdebatten skall leda till kritik eller andra negativa konsekvenser för honom
     (JO 1988/89 s. 2l6). Lagregleringen om yttrandefrihet ger offentligt anställda samma
     skydd som andra medborgare. AA kan därför som alla andra ge uttryck för sin
     uppfattning även rörande den egna myndighetens verksamhet. Det är för
     myndigheten självklart att personer i chefsställning inom myndigheten inte ingriper
     vare sig formellt eller informellt mot en tjänsteman hos myndigheten för att han eller
     hon använt sig av sin grundlagsskyddade rätt att yttra sig i massmedia eller sin rätt
     att på annat sätt ge uttryck för sin uppfattning, t.ex. genom att delta i den politiska
     debatten. Polismyndigheten tar således klart avstånd från att överordnade uttalar sig
     eller agerar på ett sätt som kan uppfattas som ett försök att förmå den anställde att
     avhålla sig från att använda sig av sina rättigheter. Polismyndigheten har inte funnit
     något som tyder på att så har skett.

     Utkastet till överenskommelse/åtagande
     Som framgår av AA:s anmälan till JO har ett skriftligt utkast till
     överenskommelse/åtagande presenterats för AA i närvaro av den facklige
                                                                  Dnr 3599-2002     Sid 6 (12)




företrädaren HH av AA:s närmaste chef, kommissarie GG. Polismyndigheten
hänvisar till länskriminalpolisavdelningens yttrande för en närmare redogörelse om
överenskommelsens bakgrund och syfte. Utkastet till överenskommelsen bör ses i
ljuset av att AA tidigare vid flera tillfällen muntligt erhållit information om vilka
regler som gäller för en arbetstagare i dennes roll som polis och vad arbetsgivaren
förväntar sig av den anställde. Myndigheten beklagar att AA uppfattat sådana
åtgärder som är av rent arbetsledande karaktär som uttryck för att begränsa hans
grundlagsskyddade yttrandefrihet. Redan här vill myndigheten betona att
överenskommelsen definitivt inte var avsedd att försöka begränsa AA:s
yttrandefrihet.
JO har tidigare haft anledning att uttala sig i frågan om dylika överenskommelser
(JO 2000/0l s. 544). JO anförde därvid bl.a. följande. "Yttrandefriheten gentemot det
allmänna är grundlagsskyddad och kan inte inskränkas genom avtal. Den är dock
samtidigt fakultativ på så sätt att den enskilde inte behöver utnyttja denna rättighet.
Det är därför i princip möjligt för en enskild tjänsteman att besluta att inte utnyttja
denna rättighet i visst eller vissa avseenden och att låta detta komma till uttryck
genom en överenskommelse med arbetsgivaren. Sådana beslut eller
överenskommelser är dock inte bindande för den enskilde tjänstemannen. Den som
vill bryta däremot är således i sin fulla rätt att göra det och omfattas då av
regeringsformens skydd. Det finns dock enligt min mening all anledning att vara
försiktig med överenskommelser av detta slag. Det kan finnas en risk för att någon
eller några tjänstemän känner sig mer eller mindre tvingade att ingå ett sådant avtal.
Tjänstemännen kan också uppfatta avtalet som bindande och därför avstå från att
utnyttja yttrandefriheten. Om detta blir följden av en överenskommelse är det
givetvis allvarligt. Överenskommelsen har då i praktiken fått verkan av en
"munkavle" och inneburit en inskränkning av yttrandefriheten."
JO har också uttalat sig i frågan om en arbetsgivare får införa ordningsföreskrifter
om vem som får uttala sig som företrädare för myndigheten i en viss fråga och även
om vad som skall sägas (JO 1995/96 s. 454). JO anförde därvid följande. "Det kan
inte föranleda kritik att en offentlig arbetsgivare bestämmer vad som skall vara
myndighetens officiella ståndpunkt i olika frågor som hänger samman med
verksamheten och därför utfärdar föreskrifter eller på annat sätt bestämmer om vem
som får uttala sig eller vad som får sägas på myndighetens vägnar i en fråga. Det är
emellertid av utomordentligt stor vikt att en myndighets reglering av frågor av detta
slag utformas så, att det klart framgår att det inte handlar om något försök att
påverka de anställda eller ledamöter i myndighetens styrelse när det gäller deras rätt
att i kraft av sin yttrandefrihet ge uttryck åt sina privata åsikter."
Polismyndigheten vill framhålla att de åtgärder som vidtagits för AA:s
vidkommande enbart föranletts av behovet av en tydlig arbetsledning för att
verksamheten skall fungera på ett för myndigheten tillfredsställande sätt.
Myndigheten vill också framhålla att det i ett anställningsförhållande är en
grundläggande princip att det är arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet. En
offentliganställd måste i sin tjänsteutövning följa arbetsgivarens beslut och andra
direktiv och på så sätt vara lojal mot arbetsgivaren. Lojalitetsplikten i ett
anställningsförhållande innebär vidare att en arbetstagare skall utföra de
arbetsuppgifter denne är anställd att utföra och i övrigt följa den arbetsledning och
de föreskrifter som arbetsgivaren meddelar.
Mot bakgrund av ovanstående anser myndigheten att det inte kan vara felaktigt att
genom en skriftlig överenskommelse/åtagande informera en anställd om vilka hans
arbetsuppgifter är och vad som förväntas av honom inom ramen för hans anställning
som polisman. Enligt myndighetens uppfattning bör det emellertid av en sådan
handling mycket tydligt framgå att avsikten med överenskommelsen inte är att
begränsa den anställdes yttrandefrihet. Myndigheten anser att det kan finnas visst
fog för uppfattningen att utkastet till överenskommelsen i detta avseende inte var
tillräckligt tydligt. Myndigheten vill ånyo framhålla att avsikten med
överenskommelsen aldrig var att göra intrång i AA:s yttrandefrihet.
                                                                   Dnr 3599-2002      Sid 7 (12)




Av bestämmelserna i 1 kap. 9 § RF följer att myndigheten har en grundläggande
skyldighet att bl.a. iaktta saklighet och opartiskhet. Det är därför av stor vikt att de
uttalanden en anställd gör på myndighetens vägnar uppfyller kravet på objektivitet,
(jfr även JO 1974 s. 127). Det är i ljuset av detta som uttrycket – ”AA får inte i sin
roll som polisman göra politiska uttalanden” – i utkastet skall läsas. Som
myndigheten angett ovan borde denna föresats emellertid ha uttryckts på ett
tydligare och mer nyanserat sätt.

Föreläsningarna i Norge och Danmark
Polismyndigheten hänvisar i denna del till de bifogade skrivelserna från
länskriminalpolisavdelningen och personalavdelningen och vill betona följande.
Myndigheten ansåg inte att AA skulle företräda polismyndigheten vid de två
föreläsningarna och motsatte sig därför att AA skulle hålla föreläsningarna i
tjänsten. AA valde då istället att ta semester och i egenskap av privatperson hålla
sina anföranden. Myndigheten har givetvis inte några synpunkter på vad AA uttalar
när han inte företräder myndigheten. Polismyndigheten har för övrigt inte funnit
något belägg för AA:s påstående om att myndigheten genom att fråga andra
konferensdeltagare försökt efterforska vad AA i samband därmed skulle ha uttalat.

Seminariet i ABF-huset
Det kan te sig som mer naturligt om AA själv hade fått möjlighet att förklara
huruvida han företrädde myndigheten eller var engagerad som privatperson vid det
aktuella tillfället. Av personalavdelningens skrivelse framgår dock att anledningen
till att så inte skedde var av hänsyn till AA själv. Myndigheten vill även framhålla
att ABF erbjöds möjlighet att anlita en företrädare för myndigheten som kunde delta
i det aktuella seminariet tillsammans med bl.a. AA.

Inlämnandet av tjänstevapnet och polislegitimationen
Rikspolisstyrelsen har utfärdat föreskrifter angående förvaring av tjänstevapen och
ammunition (FAP 943-1) som gäller från och med den 1 januari 1974. Av punkten
1.3 framgår att då polisman är borta från tjänsten längre tid än 30 dagar eller om han
av annan anledning kan förutse att vapen under längre tid inte kommer att användas
skall vapnet inlämnas till vapenredogörare för förvaring i inbrottsskyddat
förvaringsrum. Inom polismyndigheten finns en myndighetsövergripande föreskrift
om myndighetens skjutvapen samt expanderbar batong (TjF 2002:18, 104-C som
den 15 december 2002 ersatte TjF 2002:09, 104-C. Den sistnämnda föreskriften
trädde i kraft 1 juli 2001 och ersatte då TjF 1995:18, 933-A).
Rikspolisstyrelsen har även utfärdat föreskrifter om tjänstekort för polisman
(polislegitimation), RPSFS 1989:11, FAP 791-2. Där anges bl.a. att
polislegitimationen skall återlämnas vid längre tids tjänstledighet på grund av
sjukdom, om inte särskilda skäl föranleder annat (5 §). Inom polismyndigheten finns
en myndighetsövergripande föreskrift som gäller handläggning av tjänstekort,
polislegitimation, polisbricka, m.m. (TjF 2002:16, 791-A som den 1 november 2002
ersatte den tidigare gällande TjF 1997:18, 791-A).
Med stöd av dessa tjänsteföreskrifter får bl.a. en avdelningschef i order närmare
bestämma hur hanteringen inom nämnda område skall gå till inom hans eller hennes
verksamhetsområde. I länskriminalpolisavdelningens order om vissa rutiner för
beviljande av tjänstledighet och annan ledighet, AO LKP 1999:3, 722-A, som trädde
i kraft den 17 september 1999, angavs bl.a. att tjänstekort/polislegitimation och
tjänstevapen med ammunition skall lämnas in vid sjukfrånvaro som varat eller kan
antas fortgå i mer än 30 dagar i följd. Avdelningsordern ersattes den 9 september
2002 av AO LKP 2002:2, 722-A, dock med samma lydelse beträffande rutinerna vid
sjukfrånvaro. Bifogat till länskriminalpolisavdelningens yttrande finns de
avdelningsorder som visar såväl den föregående som den nuvarande lydelsen.
Tillkomsten av avdelningsordern har således inte någon beröring med AA:s person.
Beträffande förfarandet i övrigt så är det enbart ett utslag av de normala rutiner som
gäller för samtliga anställda vid polismyndigheten i Stockholms län.
                                                                      Dnr 3599-2002    Sid 8 (12)




      Det interna e-postmeddelandet
      Polismyndigheten hänvisar i denna del till personalavdelningens yttrande.
AA kommenterade remissvaret.

I ett beslut den 17 oktober 2003 anförde chefsJO Eklundh följande.

Bedömning
Inriktningen av utredningen
Jag vill inledningsvis framhålla att JO som regel inte utreder klagomål som gäller
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Skälet härtill är att det finns en
särskild ordning för hur sådana arbetstvister skall lösas. Detta skall ske genom
fackliga förhandlingar eller i sista hand genom en rättegång enligt bestämmelserna
i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Av AA:s anmälan framgår att han anser sig vara systematiskt motarbetad av sina
chefer i polismyndigheten på grund av den kritik som han offentligen har riktat mot
myndigheten. Han har ytterligare utvecklat detta i sina kommentarer till
myndighetens remissvar och därvid bl.a. nämnt att han vid ett stort antal tillfällen
har fått byta tjänsterum i polishuset.

Frågor som gäller AA:s arbetssituation i allmänhet bör i enlighet med vad som har
sagts i det föregående behandlas i den särskilda ordning som gäller för
handläggning av arbetstvister. AA har emellertid i sin anmälan också angett ett
antal konkreta händelser som han betraktar som försök från polismyndighetens sida
att tysta ned honom. Det är här således fråga om påståenden om att myndigheten
vid ett antal tillfällen har ingripit mot honom i syfte att inskränka hans
yttrandefrihet. Utredningen i ärendet har inriktats på dessa händelser.

Den rättsliga regleringen
Enligt 2 kap. 1 § 1 regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det
allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, varmed avses frihet att i tal, skrift, bild eller
på annat sätt, meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Denna frihet tillkommer också offentliganställda.

Av 2 kap. 12 § RF framgår att yttrandefriheten får begränsas genom lag eller, såvitt
gäller förbud att röja sådant som någon erfarit i allmän tjänst eller under utövande
av tjänsteplikt, genom annan författning. Någon annan form för begränsning av den
grundlagsskyddade yttrandefriheten finns inte.

En befattningshavare vid en myndighet har således i princip rätt att fritt ge uttryck
för sin uppfattning om den egna myndighetens verksamhet. I sekretesslagen
(1980:100) finns regler som i olika hänseenden begränsar de offentliganställdas rätt
att yttra sig om vad de har fått veta i samband med sin anställning. Ingen av dessa
regler innefattar emellertid en begränsning av möjligheterna att framföra sådana
synpunkter på den egna myndighetens verksamhet som det här är fråga om.
                                                                   Dnr 3599-2002     Sid 9 (12)




Regeringsformens skydd för yttrandefriheten innebär att en myndighet inte får
ingripa vare sig formellt eller informellt mot en anställd hos myndigheten med
anledning av att denne utanför det område som omfattas av sekretess har lämnat
uppgifter om den egna myndigheten eller gett uttryck för sin uppfattning om
dennas verksamhet i olika hänseenden. En myndighet får inte heller försöka
motarbeta att dess anställda utövar denna frihet. En offentlig arbetsgivare får
således inte genom generella uttalanden eller genom kritik i enskilda fall försöka
påverka sina anställda att avstå från att använda sin frihet att yttra sig om den egna
myndigheten.

Den som är anställd vid en myndighet har således rätt att, utan att behöva befara
repressalier från myndighetens sida, offentligt framföra från arbetsgivarens
uppfattning avvikande synpunkter på myndighetens organisation och verksamhet.
Reglerna till skydd för yttrandefriheten fritar honom däremot inte från hans
skyldighet att i sin verksamhet lojalt rätta sig efter arbetsgivarens beslut och
direktiv oavsett vilken uppfattning han kan ha om dessa. Grundlagsreglerna är
nämligen inte tillämpliga i fråga om sådana åligganden för en anställd vid en
myndighet som följer av hans anställning (jfr prop. 1973:90 s. 302). Av det
civilrättsligt reglerade anställningsförhållandet mellan myndigheten och den
enskilde kan följa faktiska begränsningar av dennes möjligheter att utnyttja den
grundlagsskyddade yttrandefriheten (jfr JO 1993/94 s. 496 och 1995/96 s. 454).
Den som är anställd vid en myndighet kan t.ex. inte under hänvisning till
regeringsformens regler om yttrandefrihet kräva att få i tjänsten hålla föredrag eller
föreläsningar där han framför sin syn på anställningsmyndighetens verksamhet. Av
arbetsgivarens allmänna rätt att leda och fördela arbetet följer att utövandet av
sådana aktiviteter kräver arbetsgivarens godkännande.

Avtalsutkastet
Enligt vad polismyndigheten uttalat var det avtalsutkast som AA bifogat sin
anmälan att betrakta som en åtgärd av arbetsledande karaktär genom vilken han
erinrades om de regler som gäller för en arbetstagare i dennes roll som polis och
om vad arbetsgivaren förväntar sig av den anställde. Myndigheten har vidare
upplyst att AA vid flera tidigare tillfällen muntligen erhållit sådan information.

Såvitt gäller den punkt i avtalsutkastet genom vilken AA skulle förbjudas att i sin
roll som polisman göra politiska uttalanden har polismyndigheten framhållit att
avsikten inte var att göra intrång i AA:s yttrandefrihet; uttrycket skall enligt
myndigheten i stället ses i ljuset av vikten av att de uttalanden som en anställd gör
på myndighetens vägnar uppfyller kravet på objektivitet. Myndigheten har
emellertid också uttalat att detta borde ha uttryckts på ett tydligare och mer
nyanserat sätt.

Den här diskuterade punkten i avtalsutkastet har getts en så generell avfattning att
den lätt kan uppfattas som ett otillbörligt försök att begränsa AA:s yttrandefrihet.
Det kan, som JO tidigare har uttalat, i och för sig inte föranleda någon kritik att en
myndighet bestämmer om vem som får uttala sig eller vad som får sägas på
                                                                    Dnr 3599-2002    Sid 10 (12)




myndighetens vägnar. En reglering av detta slag måste emellertid utformas på ett
sådant sätt att det klart framgår att det inte är fråga om att reglera den anställdes
möjligheter att i kraft av sin yttrandefrihet ge uttryck åt sina privata åsikter (se JO
1995/96 s. 454). Enligt min mening borde man helt ha avstått från att i
avtalsutkastet reglera frågan om AA:s yttranden i tjänsten (jfr JO 2000/01 s. 544).

Mot bakgrund av vad som har sagts i det föregående om en arbetstagares
förpliktelser gentemot arbetsgivaren föranleder avtalsutkastets innehåll i övrigt inte
något uttalande från min sida. Frågan om ett avtal av det här aktuella slaget är en
lämplig form för att erinra en anställd om de förpliktelser som han åtagit sig genom
anställningsavtalet är också den av renodlat arbetsrättslig natur och lämpar sig
därför inte för några åtgärder från JO:s sida.

Föreläsningen i Oslo
Av de skäl som har redovisats i det föregående ger polismyndighetens
ställningstagande att inte tillåta AA att i tjänsten medverka som föreläsare vid en
konferens i Oslo inte anledning till något uttalande från min sida.

AA har gjort gällande att en företrädare för polismyndigheten tagit kontakt med en
annan deltagare i konferensen i Oslo för att ta reda på vad han talat om under
kvällarna. Polismyndigheten har förklarat att den inte funnit något belägg för
riktigheten av detta påstående. Jag finner det inte meningsfullt att utreda frågan
vidare.

Föreläsningen i Köpenhamn
Polismyndigheten har uppgett att den inte ansåg att AA skulle företräda
polismyndigheten vid denna föreläsning och att den därför motsatte sig att han
skulle hålla föreläsningen i tjänsten.

CC har i likhet med myndigheten anfört att arbetsledningen gjorde den
bedömningen att AA inte skulle representera myndigheten vid tillfället. Han har
emellertid tillagt att myndigheten inför AA:s resa till Danmark begärde ersättning
enligt gällande riktlinjer samt att detta väckte AA:s missnöje varför denne reste på
sin fritid. AA har i sina kommentarer till remissvaret uppgett att han inledningsvis
fick beskedet att man inte tänkte låta honom delta i konferensen i Köpenhamn men
att myndigheten, sedan den kontaktats av arrangören, ändrade sig och medgav att
han reste under förutsättning att arrangören betalade för hans medverkan.

Som har sagts i det föregående är en arbetsgivares beslut att inte låta en
arbetstagare delta i en konferens i tjänsten inte av den arten att det kan föranleda
något uttalande från JO:s sida. Detsamma gäller i fråga om en begäran från en
arbetsgivares sida om ersättning för att arbetsgivaren ställer en arbetstagare till en
konferensarrangörs förfogande t.ex. som föreläsare eller föredragshållare. Det kan
emellertid konstateras att myndighetens handläggning av frågan om AA:s
medverkan i konferensen i Köpenhamn framstår som inkonsekvent och
svårförståelig.
                                                                  Dnr 3599-2002   Sid 11 (12)




Seminariet i ABF-huset
Såvitt gäller seminariet i ABF-huset framgår av utredningen att polismyndigheten
med anledning av en tidningsannons tog kontakt med arrangören för att höra efter
om AA skulle föreläsa vid seminariet som företrädare för polismyndigheten. Man
fick då beskedet att han var inbjuden i egenskap av privatperson. Enligt CC togs
denna kontakt mot bakgrund dels av vad myndigheten tidigare informerat AA om
beträffande dennes arbetsuppgifter, dels det förhållandet att AA vid den aktuella
tidpunkten var sjukskriven. EE har uppgett att man, eftersom AA vid tillfället inte
företrädde myndigheten i integrationsfrågor, kontaktade arrangören och frågade om
denne önskade en företrädare för myndigheten eller om AA var inbjuden att delta i
egenskap av privatperson. Orsaken till att man inte kontaktade AA personligen var
enligt EE att denne inte skulle känna det som om någon försökte pressa honom till
att avstå från att delta i arrangemanget.

Myndigheten har för sin del uttalat att det kan te sig som mer naturligt att AA själv
hade fått möjlighet att förklara om han företrädde myndigheten eller var engagerad
som privatperson. Anledningen till att så inte skedde var emellertid hänsynen till
AA själv. CC har vidare framhållit att syftet med kontakten inte var att begränsa
AA:s yttrandefrihet och att så inte heller skett.

För egen del anser jag – tydligen i likhet med polismyndigheten – att det hade varit
naturligt att en företrädare för myndigheten hade tagit kontakt med AA själv för att
få veta i vilken egenskap denne skulle uppträda vid seminariet. Myndigheten har,
som nyss nämnts, som skäl för sin underlåtenhet i detta avseende åberopat
hänsynen till AA. Det borde emellertid ha stått klart för myndigheten att
arrangören sannolikt skulle upplysa AA om kontakten och att det fanns risk för att
såväl arrangören som AA skulle uppfatta polismyndighetens agerande som ett sätt
att chikanera AA på grund av missnöje med dennes sätt att utöva sin yttrandefrihet.
Enligt min mening förstärktes denna risk genom polismyndighetens erbjudande att
sända en egen officiell företrädare till seminariet, eftersom detta kunde uppfattas
som ett försök att utöva kontroll över AA:s framträdande.

E-postmeddelandet
Vad gäller BB:s e-postmeddelande har EE uppgett att det varit fråga om ett internt
meddelande mellan två av myndighetens chefer och att syftet inte varit att begränsa
AA:s yttrandefrihet. Det kan emellertid konstateras att meddelandet avfattats på
sådant sätt att det lätt kunde tolkas som ett uttryck för ett sådant syfte. Jag vill
vidare framhålla det angelägna i att också interna meddelanden av detta slag
avfattas med omsorg och eftertanke; detta särskilt med hänsyn till att erfarenheten
visar att ett skriftligt meddelande inte sällan får större spridning än vad som varit
avsett.

Frågorna om tjänstevapen och tjänstelegitimation
Med hänsyn till vad polismyndigheten upplyst om AA:s tjänstevapen och
tjänstelegitimation föranleder dessa frågor inte något uttalande från min sida.
                                                                    Dnr 3599-2002   Sid 12 (12)




Sammanfattande anmärkningar
Det kan sammanfattningsvis konstateras att polismyndigheten, även om den inte
haft för avsikt att begränsa AA:s grundlagsskyddade yttrandefrihet, vid ett antal
tillfällen har agerat på ett sätt som har varit ägnat att inge AA den uppfattningen att
myndigheten har haft ett sådant syfte. Jag vill med anledning härav understryka det
angelägna i att en myndighet hanterar frågor om de anställdas yttrandefrihet på
sådant sätt att man inte ger näring åt misstankar att myndighetens ledning inte
accepterar att de anställda i kraft av sin yttrandefrihet offentligen framför kritik mot
myndigheten.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det sagda.
