# En person dömd för mord överlämnades till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning - placering på en rättspsykiatrisk klinik nära mordoffrets släktingar. Fråga om i vilken utsträckning deras inställning kunde beaktas vid placeringen

JO 2005-06-15 dnr 3601-2004

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2005-06-15         3601-2004               1 (5)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        En person dömdes av domstol för mord och överlämnades till
                        rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Han
                        placerades på en rättspsykiatrisk klinik i närheten av mordoffrets
                        släktingar. Fråga bl.a. om i vilken utsträckning deras inställning kunde
                        beaktas vid placeringen

## Anmälan

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot Sahlgrenska universitetssjukhuset
                        (rättspsykiatriska vårdkedjan) angående placeringen av en patient som var föremål
                        för vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV). AA anförde bl.a.
                        följande. Hennes bror blev sommaren 2002 mördad i Göteborg. Såväl brodern som
                        förövaren, BB, hade varit bosatta där i 15–20 års tid. BB dömdes för bl.a. mord till
                        rättspsykiatrisk vård. Under tiden BB satt häktad lät han skriva sig i Sundsvall där
                        han har sin familj. AA, hennes mor och syskon liksom en av broderns söner bor
                        också i Sundsvall. Eftersom hon och hennes familj var rädda för att BB skulle
                        placeras på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall lät hon anmäla BB för att
                        han ändrat sin folkbokföringsadress under tiden han var frihetsberövad. BB
                        folkbokfördes då åter i Göteborg. Trots kännedom om dessa omständigheter
                        placerades BB på Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Placeringsbeslutet
                        fattades av verksamhetschefen CC vid Sahlgrenska universitetssjukhuset,
                        Rättspsykiatriska vårdkedjan.

                        AA framförde även klagomål mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. AA
                        anförde i denna del bl.a. följande. Hon försökte få kontakt med DD, som är chef för
                        regionkliniken, för att diskutera placeringen av BB. Det dröjde – trots upprepade
                        försök – flera månader innan hon fick till stånd ett möte. Därefter hölls flera möten
                        i saken. DD:s uppfattning var att det inte förelåg någon saklig grund för att förflytta
                        BB. Hon kom överens med regionkliniken om att kliniken skulle ringa till henne
                        och tala om när BB hade lov att vistas utanför vårdinrättningens område och
                        meddela var han skulle vistas. Hennes elvaårige son – som inte kände till att BB
                        vårdades i Sundsvall – fick ta emot ett sådant samtal när han var ensam hemma.
                        Detta fick till följd att han blev mycket orolig. BB har vidare tillåtits besöka sin
                        syster i hemmet trots att hon bor ca 25 meter från den mördade broderns äldste son.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                       Dnr 3601-2004        Sid 2 (5)




AA ifrågasatte om Sahlgrenska universitetssjukhusets placeringsbeslut och
Rättspsykiatriska regionklinikens i Sundsvall agerande var i överensstämmelse
med ”FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s brottsofferdeklaration
från 1985 samt Europeiska unionens rambeslut om brottsoffers ställning i
straffrättsliga förfaranden”.

Utredning
Socialstyrelsen anmodades att, efter hörande av de berörda vårdinrättningarna,
inkomma med utredning och yttrande över vad som hade framförts i anmälan till
JO. Socialstyrelsen inkom med ett yttrande beslutat av generaldirektören EE. Till
yttrandet var fogat yttranden från dels verksamhetschefen CC, Rättspsykiatriska
vårdkedjan, Sahlgrenska universitetssjukhuset, Område Östra, dels
chefsöverläkaren DD, Rättspsykiatriska regionkliniken, Härnösand-Medelpads
hälso- och sjukvård, Landstinget Västernorrland.

      Socialstyrelsen anförde följande.
      JO har anmodat Socialstyrelsen att inkomma med utredning och yttrande i ärende
      angående placering av patient som vårdas enligt lagen (1991:1129) om
      rättspsykiatrisk vård (LRV). Utredning har inhämtats genom yttranden (bifogas) från
      verksamhetschef CC, Rättspsykiatriska vårdkedjan, Sahlgrenska universitets-
      sjukhuset och från chefsöverläkare DD, Rättspsykiatriska regionkliniken,
      Länssjukhuset Sundsvall- Härnösand. Socialstyrelsen får härefter besvara JO:s
      anmodan enligt följande.
      Enligt 6 § första stycket LRV ges rättspsykiatrisk vård på en sjukvårdsinrättning
      som drivs av en landstingskommun. I paragrafen regleras frågan var rättspsykiatrisk
      vård får ges. Avsikten är att sådan vård som utgör en brottspåföljd skall kunna ges
      på i princip samma sjukvårdsinrättningar som vård enligt lagen (1991:1128) om
      psykiatrisk tvångsvård (LPT). Någon särskild reglering i detta avseende för personer
      som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning har sålunda
      inte införts. Rättspsykiatrisk vård som en brottspåföljd liksom tvångsvård enligt LPT
      får ges på sjukvårdsinrättningar som drivs av sjukvårdshuvudmännen. Av detta
      följer i sin tur att sjukvårdshuvudmännen själva får avgöra frågor om placering och
      förflyttning av patienter som ges sådan rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen gör det
      även möjligt för sjukvårdshuvudmännen att genom överenskommelser dem emellan
      bestämma att vården i ett visst fall skall ges av en annan huvudman än den som
      enligt 2 § LRV har skyldighet att ge vård. Härigenom har sjukvårdshuvudmännen
      möjligheter att skapa den vårdorganisation på området som man anser vara lämplig.
      Av 1 § LPT framgår att bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763;
      HSL) gäller all psykiatrisk vård, även vård enligt LRV.
      Patienten förefaller ha hela sitt sociala nätverk i Sundsvallstrakten och behandlande
      läkare i Sundsvall har bekräftat att både patient och anhöriga har motsatt sig en
      förflyttning tillbaka till Göteborg. Det får emellertid också anses framgå av
      handlingarna att anmälaren haft skäl för sin starka oro. Det begångna brottet var
      skrämmande till sin karaktär och skedde gentemot en barndomskamrat till patienten.
      Det nära släktskapet med offret, och det förhållandet att anmälaren överklagat
      beslutet om patientens folkbokföring i Sundsvall, har ökat hennes rädsla och känsla
      av utsatthet.
      Något formellt fel i samband med placeringen av patienten i Sundsvall har enligt
      Socialstyrelsens bedömning inte förekommit. Det är i första hand patientens
      rehabilitering och samhällsskyddet som lagstiftningen utgår ifrån vid beslut om
      placering. Inget hindrar dock att uppfattningar från brottsoffer och deras anhöriga
                                                                   Dnr 3601-2004      Sid 3 (5)




tillmäts betydelse. Frågan i detta ärende är då om man borde ha tagit större hänsyn
till den oro som anmälaren så ihärdigt gav uttryck för.
Rambeslutet från Europeiska unionens råd av den 15 mars 2001 om brottsoffrets
ställning i straffrättsliga förfaranden (2001/220/RIF) som anmälaren åberopar
innehåller visserligen inte några konkreta bestämmelser med bäring på det aktuella
fallet men brottsofferfrågorna uppmärksammas idag alltmer både i Sverige och
internationellt. Den juridiska definitionen av brottsoffer kopplar till målsägande-
begreppet. Det finns en tendens att söka vidga den definitionen till andra grupper.
Som exempel kan nämnas förslaget i Ds 2004:56 Barnen i brottets skugga om
brottsskadeersättning till barn som bevittnar våld. Vidare kan nämnas att
Utredningen om brottsoffermyndigheten i betänkandet En översyn av
Brottsoffermyndigheten (SOU 2004:61) föreslog att den myndigheten skulle få ett
övergripande ansvar för att främja alla brottsoffers rättigheter, behov och intressen.
Kriminalvårdskommittén arbetar för närvarande utifrån Dir. 2002:90; En ny
kriminalvårdslag. Det är oklart för Socialstyrelsen om frågan om brottsoffrens
inflytande på placering för verkställighet av fängelsepåföljd kommer att behandlas i
kommande betänkande.
Enligt FN:s barnkonvention ska myndigheters beslut och åtgärder som rör barn
beakta hänsynen till barnens bästa.
I 5 kap. 11 § socialtjänstlagen (2001:453) anges att socialnämnden bör verka för att
den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp.
Utifrån de uppgifter som föreligger i detta ärende är det svårt att till fullo värdera de
synpunkter och de intressen som legat bakom beslutet om placering av patienten i
Sundsvall. Det är dock enligt Socialstyrelsens uppfattning viktigt för framtiden att i
ökad utsträckning uppmärksamma de intressen brottsoffer och närstående till dem
som utsatts för brott av någon som vårdas med stöd av LRV kan ha i detta
sammanhang. En kopia av JO:s kommande beslut bör därför överlämnas till Den
nationella psykiatrisamordnaren och till Socialdepartementet för kännedom.
Bestämmelser om myndigheters serviceskyldighet och skyldighet att besvara
förfrågningar finns i 4 § förvaltningslagen (1986:223). Chefsöverläkare DD har
initialt inte varit så tillgänglig gentemot anmälaren som kan förväntas av en
verksamhetschef enligt Socialstyrelsens bedömning.
Det var enligt Socialstyrelsens uppfattning olämpligt av berörd personal från den
rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall att meddela den elvaåriga pojken att patienten
skulle få permission några timmar. Man borde ha avvaktat och talat med pojkens
mor (anmälaren). Rutiner bör finnas för hur sådana samtal skall genomföras. Det
ankommer närmast på verksamhetschefen/chefsöverläkaren att se till att lämpliga
rutiner finns på kliniken.
CC anförde följande.
I anmälan till JO anser AA under punkten ett att jag som ansvarig verksamhetschef
placerat patienten i Sundsvall. Detta menar jag är felaktigt. Patienten intogs på vår
regiongemensamma akutvårdsavdelning RPAV 2002-11-15 efter att ha genomgått
en RPU. Under häktestiden skrev han sig hos sin mor utanför Sundsvall. Enligt
patientens advokat hade han hela sitt nätverk i Sundsvallstrakten och han hade också
avyttrat sin bostadsrättslägenhet i Göteborg. Regionkliniken i Sundsvall
informerades om fakta och accepterade att ta emot patienten och han skrevs ut från
vår avdelning 2002-12-04.
Sedermera överklagade AA folkbokföringsbeslutet och 2003-04-16 blev jag
uppringd av FF regionkliniken Sundsvall som meddelade att den ändrade
folkbokföringen inte blev godkänd i högre rättslig instans och att patienten därför
åter var göteborgare. Vården hade då redan pågått i fem månader. Jag tog kontakt
med behandlande läkare GG:s som bekräftade att patienten hade hela sitt sociala
nätverk i Sundsvallstrakten och att både patient och anhöriga motsatte sig en
förflyttning till Göteborg. Jag såg då ingen annan möjlighet än att låta vården
                                                                        Dnr 3601-2004      Sid 4 (5)




      fortsätta i Sundsvall och hänvisar därför till det brev som finns bifogat JO-anmälan
      och som är daterat 2003-06-16 där jag skriver till AA om min bedömning.
      DD anförde följande.
      Den grundläggande problematiken i ärendet gäller avvägningen mellan hänsynen till
      ett brottsoffers anhöriga och en patients möjligheter till rehabilitering. Bakgrunden
      torde vara väl beskriven och känd.
      I det nu aktuella fallet har verksamhetschefen CC beslutat att vården av patienten
      bör ske i Sundsvall, eftersom hans anhöriga finns här, och att de bästa
      förutsättningarna för rehabilitering finns här.
      Utan att ha beslutsrätt i frågan delar jag CC:s uppfattning att den aktuelle patienten
      bör vårdas så nära sitt sociala nätverk som möjligt.
      Beträffande anmälarens synpunkter på svårigheten att få kontakt med undertecknad,
      tillstår jag de faktiska omständigheterna, men vill hänvisa till att alla ärenden som
      gäller enskilda patienter och deras vård är delegerade till deras patientansvarige
      läkare (PAL).
      Jag har stor förståelse för AA:s känslor, och personal från vår klinik har under lång
      tid och med stort engagemang försökt stötta henne i bearbetningen av hennes
      upplevelser. Detta har uppenbart ej lyckats.
      Beträffande AA:s synpunkter på klinikintern kommunikation har jag inga
      kommentarer. Vårt primära ansvar är att på bästa sätt vårda/rehabilitera patienten.
      Eftersom AA har negativa synpunkter på bemötandet från vissa i vår personalgrupp,
      beklagar jag detta och har vidtagit lämpliga åtgärder med anledning härav.
AA kommenterade de inkomna yttrandena.

I beslut den 15 juni 2005 anförde JO André följande.

Bedömning
Brottsoffrens behov av skydd och stöd har uppmärksammats under senare år, och
åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning har vidtagits bl.a. genom lagstiftning.
De bestämmelser som har tillskapats har till stor del varit inriktade på att tillvarata
brottsoffrens intressen i den rättsliga processen. Begreppet brottsoffer förekommer
dock inte som legaldefinition. Det begrepp som används bl.a. i rättegångsbalken är
målsägande och definieras i 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken som ”den,
mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada”.
Regeringen aviserade i propositionen Stöd till brottsoffer (prop. 2000/01:79) att
den hade för avsikt att se över målsägandebiträdesinstitutet och då särskilt
uppmärksamma de efterlevandes behov av juridiskt stöd. Regeringen hänvisade till
det arbete som pågick inom den Europeiska unionen för att stärka brottsoffers
ställning i den rättsliga processen, bl.a. vad gällde hur skyddet för efterlevande till
den som dödats genom brott i annat medlemsland skulle förstärkas (s. 42 f.).
Europeiska unionens råd har därefter fattat det rambeslut (Rådets rambeslut av den
15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden) som AA
åberopat till stöd för sina klagomål mot sjukvårdshuvudmännen. Det kan
konstateras att varken denna rättsakt eller de övriga av AA åberopade rättsakterna,
ger brottsoffer några rättigheter i nu aktuellt hänseende, dvs. någon rätt att ha
inflytande över placering för verkställighet av fängelsepåföljd eller rättspsykiatrisk
vård. Någon sådan rätt föreligger inte heller i lag eller annan författning.
                                                                   Dnr 3601-2004    Sid 5 (5)




Mot denna allmänna bakgrund kan jag – liksom Socialstyrelsen – konstatera att det
är sjukvårdshuvudmännen själva som avgör frågor om placering och förflyttning av
patienter som ges rättspsykiatrisk vård. Jag tar inte ställning till om det aktuella
beslutet om BB:s placering var riktigt i sak. JO brukar uttala sig i sådana frågor
endast när ett beslut direkt strider mot en lag eller en annan författning eller om
beslutet annars framstår som uppenbart felaktigt. Jag instämmer i Socialstyrelsens
bedömning att något formellt fel i samband med placeringen av BB i Sundsvall inte
har förekommit.

AA:s anmälan aktualiserar emellertid viktiga frågor rörande de intressen som
brottsoffer kan ha vad gäller placeringen av patienter som vårdas med stöd av
LRV. Den svåra avvägningen mellan dessa intressen och de intressen som
samtidigt måste beaktas vad gäller samhällsskyddet i ett vidare perspektiv och
patientens möjligheter till rehabilitering förtjänar att diskuteras inte bara i det
enskilda fallet utan på ett mera övergripande plan. Jag finner därför anledning att
för kännedom överlämna en kopia av detta beslut till Socialdepartementet och till
den nationella psykiatrisamordnaren. Eftersom liknande problem kan finnas på
kriminalvårdens område finner jag även anledning att för kännedom tillställa
Justitiedepartementet en kopia av beslutet.

AA:s övriga klagomål mot Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall anser jag
mig inte ha fullgott underlag för att uttala mig om. Jag har inte funnit tillräckliga
skäl för att vidta några ytterligare utredningsåtgärder i dessa delar.
