# Sekretessmarkering i folkbokföringen

JO 2009-11-30 dnr 3620-2008

BESLUT
                                                                         Datum                   Dnr                      Sid
                                                                         2009-11-30              3620-2008              1 (12)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Sekretessmarkering i folkbokföringen


                          Beslutet i korthet: Systemet med sekretessmarkeringar inom folkbokföringen har funnits
                          länge och svarar mot ett behov som är väsentligt att tillgodose. Skatteverket har utvecklat
                          rutiner för sin tillämpning. Dessa har stöd i gällande rätt, men det är oegentligt att
                          använda benämningen skyddad identitet i sammanhanget, eftersom sekretessmarkering
                          enbart är en faktisk åtgärd utan rättsverkan. Skatteverket bör säkerställa att den som
                          förvägras att ta del av sekretessmarkerade uppgifter får upplysningar om sin rätt att få
                          saken prövad av myndigheten och, vid avslag, sin rätt att överklaga.
                          Enligt offentlighets- och sekretesslagen kan sekretess gälla även gentemot ett barns
                          vårdnadshavare. När så är fallet är det även möjligt att införa en sekretessmarkering utan
                          vårdnadshavarens samtycke.
                          I det fall som anmälts har Skatteverkets utredning som helhet varit ensidig. Den
                          motsvarar inte de krav man själv uppställer. I ett beslut har verket brutit mot kravet på
                          saklighet och opartiskhet genom att, utan redovisat underlag och i oträngt mål, uttala att
                          det saknades anledning att ifrågasätta de brottspåståenden som modern gjort avseende
                          anmälaren.

## Bakgrund och utredning

AA anmälde Skatteverket till JO för att verket utan att meddela honom gett hans
                        treårige son skyddad identitet. Han hade tillsammans med modern gemensam
                        vårdnad om sonen. Åtgärden hade enligt anmälan vidtagits på begäran av modern.
                        AA uppgav att han inte hotat, varit våldsam eller gjort något brottsligt. Trots detta
                        hade sonen fått skyddade personuppgifter.

                        Skatteverkets handlingar i ärendet hämtades in. Skatteverket anmodades därefter
                        att yttra sig. Av yttrandet framgick bl.a. följande. Modern till anmälarens son
                        begärde den 6 maj 2008 att Skatteverket skulle göra en markering för särskild
                        sekretessprövning (sekretessmarkering) i folkbokföringsdatabasen för henne och
                        sonen. Som skäl anförde hon att hon var hotad av fadern. Den 14 maj 2008
                        underrättades modern om att en tillfällig sekretessmarkering registrerats under
                        utredningstiden. Beslutet fattades utan att fadern beretts tillfälle att yttra sig. Vid
                        den utredning som därefter gjordes kom det fram att fadern kände till moderns och
                        sonens adress. En sekretessmarkering skulle alltså vara verkningslös. I beslut den 7
                        augusti 2008 avslog Skatteverket därför moderns begäran.




 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                       Dnr 3620-2008     Sid 2 (12)




Skatteverket återgav anvisningar ur verkets handbok i folkbokföring under
avsnittet ”Skydd av personuppgifter”. Där framgick enligt yttrandet bl.a. följande.

      För att sekretessmarkering ska införas krävs normalt att fråga är om ett konkret hot.
      Det räcker alltså inte att personen känner fruktan och anser sig förföljd. Det måste
      också objektivt föreligga en risk för förföljelse. Ett blankt påstående om förföljelse
      från den som begär markeringen torde knappast godtas i något fall. Om det inte finns
      någon dom som stöder ett påstående om förföljelse får annan utredning förebringas,
      t.ex. en utredning eller utlåtande från polis eller social myndighet som styrker den
      enskildes uppgifter.
      Det kan vara viktigt att personuppgifter inte lämnas ut utan sekretessprövning under
      Skatteverkets handläggningstid. För att förhindra detta bör en sekretessmarkering
      föras in så snart en ansökan kommer in till myndigheten om det inte från början står
      klart att det saknas skäl för en sekretessmarkering. För att sekretessmarkering ska ge
      avsedd effekt bör den införas för samtligamedlemmar i den utsattes hushåll.
Skatteverket upplyste vidare att i den region där ärendet handlagts gäller som rutin,
att om den förälder som har barnet boende hos sig begär sekretessmarkering,
inhämtas normalt den andre förälderns uppfattning innan beslut fattas. Men om de
omständigheter som ligger till grund för begäran hänför sig till den andre föräldern,
meddelas beslut utan att föräldern tillfrågas.

Skatteverkets yttrande avslutades med följande bedömning.

      Av utredningen i ärendet framgår att modern har begärt sekretessmarkering för
      hennes och sonens personuppgifter i folkbokföringsdatabasen på grund avatt hon var
      hotad av fadern. Till stöd för sin begäran bifogade hon ett skriftligtunderlag från
      socialtjänsten samt kopia av en umgängesplan mellan fadern och sonen.
      Av socialtjänstens underlag och umgängesplanen framgår att misstanke förelåg om
      att fadern utsatt sonen för våld.
      Av moderns ansökan framgick vidare att hennes och sonens adress visserligen var
      känd för fadern, men avsikten var att flytta.
      Vid bedömningen av om en tillfällig sekretessmarkering skulle åsättas under
      handläggningstiden fanns således uppgifterna om att hot förekommit och att modern
      och sonen skulle flytta. Om modern och sonen bytte adress under utredningstiden
      var det därför viktigt att den nya adressen inte blev känd. Skulle den bli känd skulle
      ett senare beslut om sekretessmarkering således ha blivit verkningslöst.
      Mot bakgrund av vad som framkommit i ärendet anser Skatteverket att det fanns fog
      för att ta upp moderns ansökan om sekretessmarkering för sonens personuppgifter i
      folkbokföringsdatabasen. Skatteverket anser inte heller att det finns skäl att rikta
      kritik mot verkets beslut att åsätta sonen en tillfälligsekretessmarkering utan att
      inhämta faderns uppfattning i frågan.
AA fick del av Skatteverkets yttrande. Han anförde därvid att han aldrig hade hotat
modern, och att han skulle bli förvånad om det fanns någon anmälan om detta. Han
uppgav vidare att åtalet angående misshandel av sonen ogillats i en frikännande
dom den 22 april 2008.

JO hämtade in domen och förundersökningsprotokollet, se vidare nedan.

JO tog vidare del av den allmänna information som finns på Skatteverkets
webbplats. Under fliken Skyddade personuppgifter framgick att detta är det
samlingsnamn som verket använder för de olika skyddsåtgärderna
                                                                        Dnr 3620-2008     Sid 3 (12)




sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter. Det upplystes
vidare att uppgifter inom folkbokföringsverksamheten i regel är offentliga, men att
sekretess gäller om det av särskild anledning kan antas att en person, eller någon
närstående, kan lida skada eller men om uppgifter om personen lämnas ut. Under
rubriken Sekretessmarkering angavs inledningsvis:

      Sekretessmarkering innebär att du får en s.k. markering för särskild
      sekretessprövning i folkbokföringsdatabasen. Det finns inte några formella krav för
      att få en sekretessmarkering. Någon form av intyg, exempelvis från polis eller
      socialtjänst, eller annan utredning som styrker åberopade förhållanden bör dock
      finnas som underlag för bedömningen. Om ett skattekontor på förhand kan bedöma
      att utlämnande av dina personuppgifter kan förorsaka personförföljelse eller annan
      skada kan de sekretessmarkera dig. En sådan bedömning på förhand kan exempelvis
      grundas på att du själv redogör för omständigheterna. En allmänt uttalad motvilja
      mot att ha kontakt med en annan person är dock inte tillräckligt skäl för en
      sekretessmarkering. Inte heller är det tillräckligt att endast ange ett yrke som normalt
      kan vara utsatt för vissa risker, exempelvis polis eller åklagare, som skäl för
      sekretessmarkering. Det bör röra sig om ett konkret hot i det enskilda fallet.
På webbplatsen framhölls att en sekretessmarkering inte innebär någon absolut
sekretess och att myndigheten vid en begäran om utlämnande av personuppgifter
ska göra en självständig sekretessbedömning, som kan leda till att uppgifterna
lämnas ut. Det angavs vidare:

      Omprövning av sekretessmarkeringen sker i regel varje år. Du ska då redogöra för
      de aktuella förhållandena därefter prövas om skyddet ska vara kvar.
      Skatteverket aviserar sekretessmarkeringen till andra myndigheter tillsammans med
      övriga uppgifter om personen. Markeringen innebär alltså inte att sekretessbelagda
      uppgifter utesluts i aviseringen. När sekretessmarkeringen tas bort aviseras detta.
      Sekretessmarkeringen förhindrar inte t.ex. rättsvårdande instanser att komma i
      kontakt med personen. Myndigheter som av legala skäl behöver uppgifterna får det.
      I övrigt ger Skatteverket service till de som vill nå en skyddad person genom att
      vidarebefordra postförsändelser till denne. Avsändaren behöver inte veta var i landet
      personen är folkbokförd utan kan lämna försändelsen till närmaste
      förmedlingskontor.

Rättslig reglering m.m.
Offentlighetsprincipen
Bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet (offentlighetsprincipen) finns i
tryckfrihetsförordningen (TF) och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
OSL. OSL ersatte den 30 juni 2009 den tidigare sekretesslagen.

Enligt 2 kap. 12 § TF ska en allmän handling som begärs utlämnad genast eller så
snart det är möjligt tillhandahållas den som vill ta del av den, under förutsättning
att handlingen är offentlig, dvs. att den inte innehåller uppgifter som omfattas av
sekretess. En sådan begäran ska prövas av den myndighet som förvarar handlingen
(14 §). Om en myndighet avslår begäran får sökanden, med några enstaka här ej
aktuella undantag, överklaga beslutet (15 §). En myndighet får på en handling som
omfattas av en sekretessbestämmelse göra en anteckning om att hinder mot
utlämnande föreligger (16 §).
                                                                Dnr 3620-2008      Sid 4 (12)




Enligt 6 kap. 3 § OSL ska i första hand den tjänsteman som ansvarar för vården av
en handling pröva om handlingen ska lämnas ut. I tveksamma fall ska
tjänstemannen låta myndigheten göra prövningen, om det kan ske utan onödigt
dröjsmål. Det är vidare myndigheten som ska göra prövningen om tjänstemannen
vägrar utlämnande och sökanden begär myndighetens prövning. Av bestämmelsen
framgår slutligen att sökanden ska informeras om möjligheten att begära
myndighetens prövning och om att beslutet måste vara skriftligt för att kunna
överklagas.

En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatiserad behandling,
såsom folkbokföringsdatabasen, är enligt 2 kap. 3 § andra stycket TF en hos
myndigheten förvarad allmän handling, om myndigheten kan göra
sammanställningen tillgänglig med rutinbetonade åtgärder. En hemställan till
myndighet att erhålla uppgifter ur vissa register innefattar en begäran att få ut
allmän handling innehållande uppgifterna, se RÅ 1982 2:68.

Sekretess i folkbokföringen
Enligt 22 kap. 1 § OSL gäller sekretess inom folkbokföringen för uppgift om en
enskilds personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den
enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. En
motsvarande bestämmelse fanns tidigare i 7 kap. 15 § sekretesslagen.

Vårdnad om barn m.m.
Den som har vårdnaden om ett barn har enligt 6 kap. 2 § andra stycket
föräldrabalken (FB) ett ansvar för barnets personliga förhållanden.
Vårdnadshavaren har enligt 6 kap. 11 § FB rätt och skyldighet att bestämma i
frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Om barnet står under vårdnad av
två vårdnadshavare utövar de enligt 6 kap. 13 § första stycket FB sina skyldigheter
och rättigheter gentemot barnet tillsammans. Av 10 kap. 2 § FB följer att
föräldrarna, eller den förälder, som är barnets vårdnadshavare normalt också är
förmyndare för barnet.

Regler om sekretess i förhållandet mellan en underårig och en vårdnadshavare
finns i 12 kap. 3 § OSL, se vidare nedan.

Sekretessmarkering
I 15 kap. 3 § första stycket sekretesslagen fanns före den 30 juni 2009
bestämmelser om s.k. hemligstämpling av pappershandlingar. Regeln innebar att en
myndighet fick märka en handling med en särskild anteckning om det kunde antas
att det fanns hinder mot utlämnande enligt en viss sekretessbestämmelse, som i så
fall skulle anges i anteckningen. Förfarandet tillämpades utan uttryckligt lagstöd
även beträffande elektroniska handlingar. Det skedde genom att uppgifterna
försågs med en markering, därav uttrycket sekretessmarkering. Det ifrågasattes inte
i rättstillämpningen. Av flera JO-beslut framgår indirekt att JO godtagit och även
tillstyrkt att sekretessmarkering används som en form av hemligstämpling av
                                                                      Dnr 3620-2008     Sid 5 (12)




elektroniskt lagrade uppgifter (se bl.a. JO 1984/85 s. 282, 1987/88 s. 195 och
1990/91 s. 387).

I 5 kap. 5 § OSL har en motsvarande regel intagits. För att tydliggöra att även
elektroniska handlingar omfattas har bestämmelsen formulerats teknikneutralt. Den
anteckning som får göras kallas i enlighet med det språkbruk som etablerats för
sekretessmarkering. Den ska ange tillämplig sekretessbestämmelse, datum för
anteckningen och vilken myndighet som gjort den. Den ändrade terminologin är
inte avsedd att medföra någon förändring av rättsläget. Regeln är fakultativ, vilket
innebär att en myndighet inte är skyldig att sekretessmarkera handlingar som
omfattas av sekretess; tvärtom får den rättsliga regleringens utgångspunkt anses
vara att ”hemligstämpling” inte sker. Anteckningen fyller ingen självständig
rättslig funktion utan dess syfte är att utgöra ”en varningssignal” till den som har
att hantera uppgiften om att denna från sekretessynpunkt är känslig och att ett
eventuellt utlämnande av den därför kräver noggrann sekretessprövning.

Av prejudikat från Regeringsrätten framgår att beslut om sekretessmarkering inte
kan överklagas (RÅ 2005 ref. 12; se även RÅ 2006 ref. 61).

Folkbokföringsutredningen
Folkbokföringsutredningen har haft i uppdrag att utreda om sekretessmarkeringen
av uppgifter i folkbokföringsregistret bör lagregleras. Utredningen har nyligen
föreslagit en sådan reglering, se SOU 2009:75.

Av utredningens redogörelse (se betänkandet s. 398 ff.) framgår att
sekretessmarkeringar använts ända sedan folkbokföringsverksamheten
datoriserades. Utredningen konstaterar att Skatteverkets sekretessmarkeringar fått
ett mycket stort genomslag i samhället och fortsätter (a. bet. s. 407):
      Trots att den bara är en varningssignal har Skatteverkets sekretessmarkering kommit
      att ”leva sitt eget liv”, med en relativt utvecklad intern praxis inom verket för när
      den ska föras in och tas bort.
De personer som enligt utredningen får sekretessmarkering kan exempelvis vara
kvinnor som misshandlats av sina före detta män, personer som riskerar att utsättas
för s.k. hedersrelaterat våld, invandrare som är politiskt förföljda, personer som på
grund av sitt arbete hotas (poliser, väktare, m.fl.), personer som är eller har varit
med i kriminella nätverk och personer som hörts som vittnen i en
brottmålsrättegång.

Om behovet av att göra sekretessmarkeringar och den betydelse de fått anförde
utredningen bl.a. följande (a. bet. s. 410).

      Förr i tiden fanns hos myndigheter alla uppgifter om enskilda endast på papper, och
      för att kunna lämna ut en uppgift behövde en handläggare fysisktillgång till den
      handling i vilken uppgiften förekom. Sådan tillgång hade i de flesta fall endast
      handläggare som hade någon inblick i ärendet och därmed ofta redan kände till om
      en person var förföljd. När myndigheter förvarar och hanterar handlingar digitalt kan
      de därmed i många fall nås av ett stort antal tjänstemän vid myndigheten. Den
      enskilde tjänstemannen som får en förfrågan om att lämna ut en viss typiskt sett
                                                                     Dnr 3620-2008     Sid 6 (12)




      harmlös uppgift, exempelvis en adress, är då i de flesta fall – när uppgifter i
      verksamheten endast omfattas av ett rakt skaderekvisit – beroende av den
      information som en sekretessmarkering ger. Annars får denne inte kännedom om att
      det föreligger särskilda omständigheter som gör att uppgiften, som annars normalt
      skulle anses falla utanför sekretessen, är känslig och att det är nödvändigt med en
      noggrann sekretessprövning (jämför prop. 1979/80:2 Del A s. 80 f.). Tjänstemannen
      har inte någon som helst möjlighet att veta att personen som uppgiften rör är hotad
      om det inte finns en sådan markering. Först när det finns en sekretessmarkering görs
      en ”ordentlig” sekretessprövning.
      –––
      Sekretessmarkeringen är således normalt en nödvändig, om än inte tillräcklig,
      förutsättning för att bedöma om en uppgift som kan röja var den enskilde befinner
      sig kan lämnas ut. Sekretessmarkeringen har också blivit ett viktigt skyddsmedel
      som samhället kan erbjuda personer som är förföljda. Det har vidare utvecklats en
      praxis inom Skatteverket för när en sekretessmarkering ska åsättas.

Bedömning
Skyddad identitet och sekretessmarkering i folkbokföringen
Uppgifter om enskilda i folkbokföringen omfattas av vissa sekretessregler. Vid
sidan av detta kan en enskild person, som exempelvis är utsatt för hot, få olika
former av skydd för sina personuppgifter. Sådant skydd förekommer i tre nivåer:
sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter. De två senare är
reglerade i lag, medan sekretessmarkering är en oreglerad handläggningsåtgärd.

Normalt sett kan personuppgifter i folkbokföringen lämnas ut, eftersom de är av
sådant slag att de typiskt sett inte omfattas av sekretess. Sekretessmarkeringens
funktion är att göra den tjänsteman, som ska ta ställning i en utlämnandefråga,
uppmärksam på att det beträffande just de markerade personuppgifterna finns
särskilda skäl som kan förhindra utlämnande. På så sätt görs ett slags preliminär
sortering mellan personuppgifter som under normala förhållanden kan lämnas ut
omgående och sådana som kräver noggrann sekretessprövning. Det är med andra
ord ett system för den folkbokförande myndigheten att i sin handläggning
underlätta efterlevnaden av såväl skyldigheten att utan omgång tillhandahålla
offentliga uppgifter som kravet att inte lämna ut sådant som omfattas av sekretess.

Förfaringssättet har som framgått av redovisningen för den rättsliga regleringen
stöd i såväl tryckfrihetsförordningen som i offentlighets- och sekretesslagen. Jag
vill dock erinra om att 1980 års sekretesslag delvis kom till som en reaktion mot en
äldre ordning med omfattande ”hemligstämpling”. Regleringen bygger på att
uppgifter i allmänna handlingar är offentliga och ska lämnas ut på begäran. Först
efter prövning i varje enskilt fall och med tilllämpning av en sekretessbestämmelse
kan ett utlämnande nekas. Som framhållits i doktrinen existerar det inga i sig
hemliga handlingar, utan frågan om utlämnande kan ske i ett enskilt fall är
beroende av flera omständigheter, t.ex. sökandens identitet, det ändamål för vilket
handlingen begärs utlämnad och risken för att det sekretesskyddade intresset ska
skadas (Bohlin, Offentlighetsprincipen, sjunde upplagan, 2007, s. 166).
                                                                 Dnr 3620-2008    Sid 7 (12)




En ordning där vissa uppgifter på förhand markeras så som sekretessbelagda är inte
förenlig med dessa principer. Möjligheten att ”hemligstämpla” är därför enligt
offentlighets- och sekretesslagen begränsad till åsättandet av sekretessmarkering i
anslutning till uppgifter vilkas utlämnande kräver särskilt noggrann
sekretessprövning.

Sekretessmarkeringarna inom folkbokföringen svarar mot ett stort behov. Den
ansvariga myndigheten har under lång tid utvecklat egna handläggningsregler för
att tillgodose detta. Den information som Skatteverket numera lämnar på sin
webbplats redovisar tillämpningen på ett tydligt sätt. Det finns från rättslig
synpunkt i princip inget att invända mot den tillämpning som där redovisas.
Beskrivningarna har dock en viss slagsida, genom att perspektivet genomgående är
behovet av sekretesskydd.

Som folkbokföringsutredningen noterat har sekretessmarkeringarna kommit att
”leva sitt eget liv”. Att beviljas en sekretessmarkering beskrivs ofta som att man
fått ”skyddad identitet”. Trots att den beskrivningen måste anses oegentlig vinner
den stöd i den terminologi Skatteverket använder. Möjligheten att göra
sekretessmarkeringar har över huvud taget utvecklats på ett sätt som inte förutsetts
i lagstiftningen. Utifrån en jämförelsevis obetydlig handläggningsregel inom
sekretessrätten har ett förvaltningsinstitut vuxit fram. Det illustreras i den
formaliserade procedur, med särskilt ansöknings- och beslutsförfarande, som
tillämpas kring införandet av dessa markeringar. Det avslagsbesked som tillställdes
modern i det nu aktuella fallet är tre sidor långt och uppställt som ett formligt
myndighetsbeslut. Eftersom åsättandet av en sekretessmarkering inte innefattar
myndighetsutövning och inte heller kan överklagas utan är en faktisk åtgärd, som
saknar rättsverkan (jfr SOU 2009:75 s. 402), är denna utformning ägnad att skapa
intryck av att saken har en formell betydelse som den emellertid inte äger.

Den praktiska betydelsen är dock uppenbarligen stor. Redan 1996 konstaterade
dåvarande Riksskatteverket att sekretessmarkeringar medför konsekvenser som
vida överstiger effekterna av en normal hemligstämpel, genom det starka
genomslag som de får på grund av aviseringssystemet (se SOU 2009:75 s. 405).
Antalet personer med sekretessmarkeringar i folkbokföringen har på tjugo år ökat
från 1 600 (1988) till 11 460 (2008). Folkbokföringsutredningen konstaterar för sin
del att en myndighet visserligen inte ska besluta om att vägra lämna ut en uppgift
enbart med en sekretessmarkering som underlag, men att det dock ”finns en stark
tendens att myndigheter i stor utsträckning stödjer sig på den bedömning som
Skatteverket gjort i fråga om sekretessen” (a. bet. s. 410). Sammantaget finns det
tecken på att sekretessmarkeringarna i praktiken uppfattas som självständiga
sekretessregler med innebörden att sekretessmarkerade uppgifter inte får lämnas ut,
åtminstone inte till allmänheten.

Jag vill i anledning av detta understryka att en sekretessmarkering inte får åberopas
som skäl för att vägra utlämnande av en personuppgift. Markeringen utgör endast
en sekretessvarning, som innebär att det kan finnas hinder mot att uppgiften lämnas
                                                                  Dnr 3620-2008   Sid 8 (12)




ut. För hanteringen av en begäran om utlämnande innebär en sådan markering inte
någon skillnad i förhållande till om den tjänsteman som ska ta ställning till begäran
av någon annan anledning bedömer att en mer ingående sekretessprövning behöver
göras.

En framställning om att från en myndighet erhålla uppgifter ur register anses som
ovan framgått innefatta en begäran att få ut en allmän handling där uppgifterna
finns. Det innebär att en sökande, om uppgifterna inte lämnas ut, ska underrättas
om sin möjlighet att få saken prövad av myndigheten och sin rätt att, vid avslag,
erhålla ett skriftligt beslut med anvisning om hur det kan överklagas. Att
upplysningar av detta slag ska lämnas torde följa även av serviceskyldigheten
enligt 4 § förvaltningslagen.

Det åligger Skatteverket att säkerställa att denna upplysningsskyldighet alltid
fullgörs i samband med att utlämnande av uppgifter ur folkbokföringen nekas.
Härigenom får sökanden klart för sig att hans eller hennes begäran inte är beroende
av sekretessmarkeringen utan att den ska prövas enligt offentlighets- och
sekretesslagen samt att beslutet kan överklagas i domstol. Det är lämpligt att
motsvarande upplysningar införs i informationen på Skatteverkets webbplats. På så
sätt klargörs att en sekretessmarkering inte i sig innebär att den vars
personuppgifter åsatts sådan markering erhållit någon av det allmänna skyddad
identitet utan att det skydd som finns för personuppgifter är det som uppställs i
offentlighets- och sekretesslagen.

Närmare om förutsättningarna för införande av sekretessmarkering
Sekretessmarkeringens funktion är att förhindra att uppgifter som typiskt sett ter
sig harmlösa lämnas ut, trots att det föreligger rättsliga hinder för detta. Utan
markeringen skulle det alltså finnas risk för att det skydd, som offentlighets- och
sekretesslagen är avsedd att ge en enskilds personuppgifter, inte upprätthålls. Det
är från den synpunkten sett bättre att sekretessmarkera en gång för mycket, än en
gång för lite.

En sekretessmarkering ändrar inte rätten att få ut allmänna handlingar eller
uppgifter ur sådana handlingar. Den som begär att få del av en uppgift och möts av
beskedet att uppgiften är sekretessmarkerad ska som nyss framhållits upplysas om
sin rätt att få sin begäran sekretessprövad i flera led. Sekretessmarkeringen
innefattar därmed ingen annan påverkan på offentlighetsprincipen än den
fördröjning som alltid uppkommer då en närmare sekretessprövning sker i samband
med en begäran om handlingsutlämnande.

Mot den angivna bakgrunden måste en myndighet allmänt sett anses ha en
betydande frihet att, med tillämpning av aktuella sekretessbestämmelser och inom
ramen för allmänna regler, fastställa rutiner för hur sekretessmarkering ska ske, och
tillämpa dessa rutiner i enskilda fall.

De närmare förutsättningarna för att införa en sekretessmarkering finns angivna i
5 kap. 5 § OSL (jfr 15 kap. 3 § i den tidigare sekretesslagen). Det grundläggande
                                                                  Dnr 3620-2008   Sid 9 (12)




kravet är att den uppgift som markeras ska omfattas av en sekretessregel. Av denna
framgår när sekretess föreligger, och därmed även vilka överväganden som ska
göras inför ett eventuellt införande av en markering. Om myndigheten beträffande
den aktuella uppgiften har tillgång till information, som gör det troligt att det på
grund av sekretess finns hinder mot att lämna ut den, får en markering göras.

För folkbokföringens del gäller att förutsättningarna för införandet av en
sekretessmarkering framgår i regeln om folkbokföringssekretess (22 kap. 1 § OSL,
tidigare 7 kap. 15 § sekretesslagen). De kriterier som Skatteverket enligt sina
rutiner tillämpar, så som dessa finns angivna i den ovan citerade handboken och i
informationen på verkets webbplats, innefattar sådant som typiskt sett kan medföra
hinder mot utlämnande enligt den sekretessbestämmelsen. De uppställda villkoren
svarar väl mot den aktuella sekretessregeln.

Det bör dock påpekas att förvaltningsmyndigheter generellt sett har ett eget
utredningsansvar, vilket innebär att man inte enbart kan förlita sig på sådant som
enskilda för fram. En myndighet måste också på eget initiativ verka för att
utredningar den anser sig behöva blir allsidiga, särskilt om det framgår att
ytterligare information av intresse finns tillgänglig. Utöver detta gäller som en
självklarhet att 1 kap. 9 § regeringsformen måste följas. Där stadgas att den som
fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska beakta
allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Sekretessmarkeringar
kan alltså inte införas godtyckligt.

Sekretessmarkering i förhållande till vårdnadshavare
Sekretess till skydd för enskild som är underårig gäller enligt huvudregeln även
gentemot den underåriges vårdnadshavare. Det framgår av 12 kap. 3 § OSL (jfr 14
kap. 4 § andra stycket i den tidigare sekretesslagen). Sekretessen genombryts i den
utsträckning som vårdnadshavaren enligt föräldrabalken har rätt och skyldighet att
bestämma i frågor som gäller den underåriges personliga angelägenheter.
Vårdnadsansvaret går alltså före den underåriges sekretesskydd. Räckvidden härav
begränsas i sin tur av att sekretesskyddet inte får genombrytas när det kan antas att
den underårige lider betydande men om en uppgift röjs för vårdnadshavaren.

Av detta följer att det kan finnas förutsättningar för att införa en
sekretessmarkering i syfte att säkerställa att en förälder inte får tillgång till
personuppgifter om ett barn som han eller hon har vårdnad om. De särskilda regler
som gäller sekretess gentemot vårdnadshavare måste dock självfallet beaktas.

Skatteverket har enligt vad som uppgetts en rutin som innebär att vårdnadshavare
tillfrågas när sekretessmarkeringar för uppgifter om barn aktualiseras. Att så sker
ter sig i normalfallet naturligt. Men en sekretessmarkering är som framgått en
faktisk åtgärd utan rättsverkan. Något formellt krav på att i samband med en sådan
åtgärd underrätta exempelvis ett berört barns vårdnadshavare finns inte. Det står
alltså Skatteverket fritt att inom ramen för allmänna principer avgöra i vad mån
sådan information ska lämnas.
                                                                  Dnr 3620-2008     Sid 10 (12)




En sekretessmarkering som riktar sig mot en vårdnadshavares möjlighet att hålla
kontakt med det barn han eller hon har vårdnad om får dock anses utgöra ett
känsligt ingrepp i vårdnadsförhållandet. Jag erinrar med anledning av det som
kommit fram i det nu aktuella ärendet om att det självfallet måste finnas sakliga
grunder för en myndighets åtgärder, som dessutom inte får vara ägnade att
uppfattas så att myndigheten allmänt sett tar ställning för en vårdnadshavare.

Handläggningen i det nu aktuella fallet
Anmälarens invändning om att han inte tillfrågades om att sonens personuppgifter
skulle sekretessmarkeras är besvarad genom vad som sagts under föregående
rubrik. Något sådant formellt krav kan inte uppställas, och under förutsättningar av
det slag Skatteverket utgick från är det naturligt att hålla vårdnadshavaren utanför
åtgärden.

Anmälaren har emellertid även invänt mot de sakpåståenden Skatteverket lagt till
grund för sina överväganden; han har inte framfört något hot mot modern och inte
heller använt våld mot sin son.

Skatteverket har i sitt yttrande till JO lämnat vissa, rätt knapphändiga, upplysningar
kring grunden för införandet av sekretessmarkeringen för anmälarens son. Verket
har bl.a. anfört att modern uppgett att hon var hotad av fadern samt att hon till stöd
för sin begäran hade bifogat ett skriftligt underlag från socialtjänsten och en
umgängesplan. Av de handlingar i ärendet som JO infordrat framgår därvid
följande.

Moderns begäran om sekretessmarkering gjordes den 6 maj 2008 på en blankett
Skatteverket tillhandahåller. Den innehåller som motivering enbart en hänvisning
till material som tidigare ingivits. Det framgår att moderns adress är känd av
fadern. På blanketten finns utrymme för att markera om sökanden avser att flytta
inom kort. Någon sådan markering har inte gjorts. Däremot har rutan
”Flyttningsanmälan bifogas” kryssats för. Någon anmälan finns dock inte bifogad.

I akten finns en tidigare upprättad umgängesplan, som gällde tiden januari–april
2008, där det kan utläsas att fadern inte fick träffa sonen ensam. Det finns vidare
ett yttrande från socialtjänsten. Där anges bl.a. att modern i september 2007
uppgett att hon och sonen utsatts för våld från barnets far. På grund av
misstankarna om våld mot barnet hade socialtjänsten ombesörjt att umgänget
mellan fadern och sonen övervakades. Det anförs vidare att modern ville
folkbokföra sonen på en annan adress än den nuvarande.

Handlingarna gav således stöd för att fadern var misstänkt för att ha misshandlat
sonen och för att det fanns flyttplaner.

I yttrandet upplystes även att fadern var åtalad för misshandeln av sonen och att
rättegången skulle äga rum den 8 april 2008.
                                                                  Dnr 3620-2008   Sid 11 (12)




Rättegången hade resulterat i att fadern frikänts. Av domen, som meddelades den
22 april, framgår att åtalet avsåg en händelse på en Finlandsbåt. Enligt tingsrätten
var följande förhållanden ostridiga. Familjen besökte en restaurang på båten.
Sonen, som var två och ett halvt år, skrek högt och en servitör bad föräldrarna tysta
ned honom. Fadern blev arg och lyfte upp sonen och satte denne i en barnvagn.
Därefter lämnade familjen restaurangen. – En servitör uppgav att fadern fattat ett
strupgrepp på pojken och lyft denne ur stolen. En sjuksköterska på färjan
undersökte pojken. Hon fann inga märken på dennes hals. En barnläkare
genomförde en undersökning ytterligare några dagar senare. Han inspekterade
halsen mycket noggrant men såg inget ovanligt. Han letade efter klassiska fynd av
barnmisshandel, men inget fanns att se. – Tingsrätten konstaterade att faderns
berättelse stöddes av den medicinska utredningen och att servitören – som bl.a.
uppgett att fadern kopplat strupgreppet bakifrån men så att tummarna hölls på
halsens framsida, något tingsrätten fann svårgenomförbart – kunde ha
missuppfattat det han såg. Åtalet ogillades därför. Domen vann laga kraft.

Förundersökningsprotokollet innehåller bl.a. förhör med modern. Enligt vad hon
där uppgett avsåg misstankarna mot fadern inget annat än händelsen på båten, en
händelse hon för övrigt inte själv ansåg sig kunna vittna om, eftersom hon inte
iakttagit något strupgrepp.

De misstankar som fanns mot fadern för misshandel av sonen var således vid tiden
för Skatteverkets överväganden kring sekretessmarkeringen prövade i en
frikännande dom. Några spår av att verket tagit del av domen eller
förundersökningsprotokollet finns inte.

Den 14 maj skrev Skatteverket till modern. Hon upplystes om att en tillfällig
sekretessmarkering hade införts. Samtidigt efterfrågade verket underlag som
styrkte hotbilden.

Därefter finns en tjänsteanteckning, upprättad den 6 augusti. Anteckningen hade
föranletts av att fadern ringt upp handläggaren och att det då framgått att han kände
till moderns och sonens adress, eftersom han regelmässigt hämtade sonen hos
modern när denne skulle vara hos honom. Verket hade därefter tagit kontakt med
modern, som uppgav att hon ändå ville ha sekretessen kvar eftersom hon och
fadern var oense. Hon informerades om att sekretessmarkeringen inte fyller någon
funktion om fadern känner till adressen.

Dagen därpå fattade verket beslutet att avslå moderns ansökan om
sekretessmarkering, varvid, som det får förstås, den tillfälliga sekretessmarkeringen
togs bort.

Utifrån detta material kan konstateras att det aldrig klarlades om modern avsåg att
flytta, att det inte framgår var uppgiften om att modern skulle ha hotats av fadern
kommer ifrån och att fadern i domstol frikänts från misstanken om att ha brukat
våld mot sonen.
                                                                  Dnr 3620-2008   Sid 12 (12)




Det finns enligt min mening inget att invända mot att en tillfällig sekretess-
markering infördes. Ett visst underlag för detta fanns. Som framgått är det bättre att
”varna” för sekretess en gång för mycket, än en gång för lite. Markeringen stod inte
kvar länge och den togs bort så snart handläggarna fick klart för sig att den var
meningslös. Det underlag som funnits för sekretessmarkeringen under den tid den
bestod framstår dock som ensidigt; Skatteverket hämtade inte in någon
dokumentation eller verkställde annan utredning om skyddsbehovet i ärendet och
inte heller modern gav, trots anmodan härom, in några sådana uppgifter.
Utredningsarbetet motsvarade därmed inte de krav Skatteverket uppställer för
införande av sekretessmarkering.

Utredningens ensidighet kommer till uttryck även vid dess avslutande. I det
avslagsbeslut som fattades sedan fadern gjort handläggaren uppmärksam på att han
kände till adressen m.m. anförs: ”Skatteverket ifrågasätter inte uppgifterna om att
det tidigare har förekommit hot och våld från [faderns] sida.”

Uttalandet hade ingen betydelse för den bedömning som Skatteverket skulle göra;
skälet till att sekretessmarkeringen togs bort var att fadern kände till adressen.

En myndighet får givetvis inte i oträngt mål uttala sig så att det kan uppfattas som
stöd för att en utpekad person begått brottsliga gärningar. Beslutsfattaren har
möjligen velat visa modern sympati genom att understryka att man inte misstror
henne. Men det har i så fall skett på bekostnad av fadern, som genom uttalandet i
motsvarande mån misstros. Något sakligt underlag för bedömningen redovisas inte.
Att döma av den utredning som Skatteverket redovisat till JO har verket genom
uttalandet brustit i saklighet och dessutom uppträtt partiskt, i strid med vad som
anges 1 kap. 9 § regeringsformen.

Skatteverket ska mot den angivna bakgrunden kritiseras för hur saken skötts.
