# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för att den avslagit en begäran om handräckning

JO 2011-01-21 dnr 3625-2009

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2011-01-21                3625-2009               1 (6)
Stf justitieombudsmannen
Hans Ragnemalm




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län för att den avslagit en
                        begäran om handräckning


                          Beslutet i korthet: Polismyndigheten i Stockholms län avslog en begäran från en
                          företrädare för ett behandlingshem om biträde för att transportera en person, som
                          vårdades med stöd av bestämmelserna i LVM, till en förhandling i kammarrätten. Som
                          skäl för framställningen angavs att den omhändertagne vid en tidigare vistelse utanför
                          behandlingshemmet hade försökt att avvika med hjälp utifrån. Jag konstaterar att polisen
                          inte har rätt att göra något annat än en formell prövning av en begäran om handräckning.
                          Enligt min mening var i det aktuella fallet de formella förutsättningarna uppfyllda. Jag är
                          därför kritisk till polisens beslut att avslå framställningen. Jag betonar vidare vikten av att
                          de myndigheter som har rätt att begära polisens biträde för hämtning eller förflyttning av
                          personer inte gör sådana framställningar regelmässigt utan bara när det finns grundad
                          anledning att anta att de särskilda befogenheter som tillkommer polisen kommer att
                          behövas.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan, som kom in till JO den 29 juni 2009, klagomål mot
                        Polismyndigheten i Stockholms län, Västerorts polismästardistrikt. Av anmälan
                        och till anmälan fogade handlingar framgick bl.a. följande.

                        AA är institutionschef för ett s.k. LVM-hem. En av hemmets vårdtagare, BB,
                        kallades i maj 2009 av Kammarrätten i Stockholm till en muntlig förhandling i ett
                        mål om beredande av vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
                        fall, LVM. BB hade vid en tidigare vistelse utanför institutionen avvikit med hjälp
                        av en utomstående person och bedömdes därför som avvikningsbenägen. AA
                        begärde därför, med stöd av 45 § fjärde punkten LVM, handräckning av
                        polismyndigheten. Eftersom BB redan befann sig på hemmet ansåg polis-
                        myndigheten att det saknades grund att lämna biträde och avslog därför begäran
                        om handräckning. Beslutet överklagades hos Länsrätten i Stockholms län, som
                        avvisade överklagandet eftersom Statens institutionsstyrelse, LVM-hemmet, i
                        avsaknad av särskild föreskrift om klagorätt inte kunde överklaga beslut av annan
                        myndighet.

                        Enligt AA:s uppfattning var polismyndighetens beslut felaktigt och det skapade
                        dessutom – om det var uttryck för ett nytt principiellt ställningstagande – stora och



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                       Dnr 3625-2009    Sid 2 (6)



kontinuerliga problem för verkställigheten av beslut om vård enligt LVM och
klienters möjligheter att inställa sig i domstol.

Utredningen
Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
som angavs i anmälan till JO.

Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren CC) uppgav i sitt yttrande
följande.

## Bakgrund

Den 11 maj 2009 inkom anmälaren, i egenskap av företrädare för ett hem för
      personer som är omhändertagna med stöd av LVM, till Västerorts polismästar-
      distrikt med en begäran om handräckning. Handräckning begärdes med åberopande
      av 45 § 4 p. LVM för transport av en på LVM-hemmet intagen person till och från
      en förhandling i Kammarrätten i Stockholm. Som skäl för begäran om handräckning
      angavs i ansökan att berörd person vid en tidigare utevistelse avvikit.
      Av Kammarrätten i Stockholms kallelse till förhandling som ingavs i samband med
      begäran om handräckning framgår att målet kunde avgöras även om den person som
      handräckningen avsåg uteblev. Den polisinspektör som inledningsvis handlade
      ärendet kontaktade därför företrädaren för LVM-hemmet för att få kompletterande
      information kring handräckningsbegäran och varför omständigheterna bedömts vara
      sådana att transporten till och från förhandlingen inte gick att genomföra utan
      polishandräckning.

## Rättslig reglering

Förutsättningarna för polishandräckning avseende personer som är föremål för
      tvångsvård enligt LVM återfinns i 45 § nämnda lag. Enligt 45 § 4 p. LVM ska
      polismyndigheten lämna biträde för att på begäran av Statens Institutionsstyrelse
      efterforska, hämta eller förflytta någon som skall tas in i hemmet eller som vårdas
      där med stöd av lagen.
      Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall trädde i kraft den 1 januari 1989
      och ersatte den tidigare gällande lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa
      fall (gamla LVM) som upphörde att gälla. Regeringen hänvisar i förarbetena till
      införandet av nu gällande LVM (prop. 1987/88:147 s. 111) beträffande aktuell fråga
      om handräckning till vad som anfördes vid införandet av bestämmelsen i gamla
      LVM.
      I förarbetena till gamla LVM (prop. 1981/82:8) anges beträffande frågan om
      handräckning att ”Polishandräckning bör i vårdärenden användas främst när
      uppgiften inte går att lösa på något annat sätt. Om tiden och förhållandena i övrigt
      medger det bör den enskilde beredas möjlighet att själv inställa sig eller återvända
      till institutionen. Det bör ankomma både på institutionens personal och på social-
      tjänstens öppenvårdspersonal – särskilt den utsedde kontaktmannen – att göra
      ansträngningar för att förmå den enskilde att återvända till vården innan polishjälp
      påkallas. Om polismyndigheten ändå anlitas bör om möjligt någon företrädare för
      socialtjänsten också vara närvarande när handräckningen genomförs” (a.a. sid.
      102).
      JO har i beslut 1981/82 sid. 176, som avsåg handräckning enligt tidigare gällande
      barnavårdslag uttalat sig om bl.a. frågor om handräckning genom polismyndighets
      försorg. JO anger på sid. 181 i nämnda beslut att ”Anlitande av polismyndighet för
      en åtgärds genomförande bör därför endast komma ifråga då det finns grundad
      anledning att anta, att de särskilda tvångsbefogenheter som handräckningsinstitutet
      innefattar, är påkallade för åtgärdens genomförande. Anlitande av polis bör alltså
      komma ifråga endast som en nödfallsåtgärd”. JO anger vidare att handräcknings-
      begäran ska vara påkallad av hänsyn till befarat behov av särskilda tvångsmedel för
                                                                  Dnr 3625-2009     Sid 3 (6)



åtgärdens genomförande (a.a. sid. 182). JO uppger vidare att polismyndighetens
prövning av en framställning om handräckning endast kan gälla om framställningen
avser sådant förfarande till vilket biträde får ges och om den framställts av behörig
person, dvs. någon materiell prövning ska inte göras (a.a. sid. 183).
I JO-beslut från 1992, 1992/93 s. 411, framförs av både Rikspolisstyrelsen och JO
att lagstiftningen beträffande handräckning i 45 § LVM inte innehåller några
begränsningar i fråga om en polismyndighets skyldighet att efter en formellt riktig
begäran bistå med förflyttning och att ordalydelsen i 45 § 4 p. LVM inte utesluter en
tillämpning i situationer då en patient ska föras till och från en rättegångsförhandling
eller motsvarande. JO har därvid, i likhet med Rikspolisstyrelsen, uttalat risken för
att ett stort ianspråktagande av polisens resurser kan komma att ske om inte de som
har behörighet att begära handräckning iakttar behövlig restriktivitet, dvs. iakttar vad
som framförs i förarbetena till nu gällande LVM men även gamla LVM om när
handräckning ska begäras.
Frågan om polisens arbetsuppgifter har tagits upp i ett flertal utredningar.
Polisverksamhetsutredningen har bl.a. i sitt delbetänkande Polisverksamhet i
förändring (SOU 2002:70), behandlat frågan om polisens skyldighet att bistå andra
myndigheter med handräckning. I betänkandet lägger utredningen fram förslag om
att det i lagtexten ska införas en bestämmelse om att handräckningsbegäran enligt
bl.a. LVM inte får göras förrän försök gjorts att genomföra åtgärden utan biträde av
polismyndighet, om inte sådant försök kan antas vara utsiktslöst. I begäran ska även
redogörelse lämnas för vilka åtgärder som myndigheten själv har vidtagit eller varför
ett försök att vidta åtgärden utan biträde av polis bedömts vara utsiktslöst. Enligt
förslaget ska det även i lagtexten införas en bestämmelse om att personal från den
begärande inrättningen/instansen eller socialtjänsten ska medfölja då polisen genom-
för handräckningen (a.a. sid. 139). Tilläggen i lagtexten var enligt utredningen för-
anlett av behovet att i lagtexten klargöra vilka bestämmelser som gäller, då praxis
tyder på att handräckningsbegäran i vissa fall görs allt mer slentrianmässigt (a.a. sid.
147). Förslagen har ännu inte lett till någon ändring i lagstiftningen.

Västerorts polismästardistrikt
Polismästardistriktet gör bedömningen att polisen ska lämna biträde enligt 45 § 4 p.
LVM för transport av patient till en rättegångsförhandling eller motsvarande under
förutsättning att det föreligger särskilda omständigheter såsom att berörd person är
våldsbenägen och att det därmed kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att
polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas.
Saknas sådana omständigheter saknas det därmed grund för LVM-hemmet att få
polisen att genomföra transporten med stöd av 45 § 4 p. LVM. LVM-hemmet har i
ärendet ej påvisat att berörd person skulle vara våldsbenägen och att transporten
därmed inte skulle kunna lösas på något annat sätt än med polishandräckning. Det
föreligger därmed ej sådana särskilda omständigheter eller synnerliga skäl som har
att beaktas enligt 45 § 4 p. LVM och som skulle göra att det kan befaras att åtgärden
inte skulle kunna utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polis-
lagen behövde tillgripas. Polismästardistriktet finner därmed på anförda grunder inte
möjlighet att i enlighet med 45 § 4 p. LVM bifalla handräckningsbegäran.

Polismyndighetens bedömning
Västerorts polismästardistrikt har på skäl som redovisats ovan gjort bedömningen att
det i aktuellt fall saknats grund för att lämna biträde enligt 45 § 4 p. LVM.
Polismyndigheten delar inte Västerorts polismästardistrikts bedömning att det
saknats grund för att lämna biträde i aktuellt fall. Polismyndighetens prövning av
begäran om handräckning enligt 45 § 4 p. LVM är av formell karaktär, dvs. en
prövning av om ansökan gjorts av behörig person och att en av de i 45 § LVM
uppräknade grunderna för begäran om handräckning föreligger. LVM innehåller inte
någon begränsning i polisens skyldighet att bistå med handräckning om de formella
kraven är uppfyllda.
I förarbetena till lagstiftningen har dock vissa krav på när begäran om handräckning
får göras ställts, vilket bl.a. innebär att handräckning i vårdärenden endast ska
                                                                       Dnr 3625-2009     Sid 4 (6)



      begäras när den enskilde inte medverkar frivilligt och uppgiften inte går att lösa på
      något annat sätt. Vidare bör företrädare för socialtjänsten också vara närvarande när
      handräckningen genomförs (prop. 1981/82:8 sid. 102).JO har vidare uttalat att
      polismyndighet endast bör anlitas för handräckning som en nödfallsåtgärd, om det
      finns grundad anledning att anta att de särskilda tvångsbefogenheter som hand-
      räckningsinstitutet innefattar är påkallade för åtgärdens genomförande (JO 1981/82
      sid. 181).
      Mot bakgrund av att begäran i nu aktuellt fall avsett handräckning för transport till
      en förhandling som kunnat avgöras även utan berörd persons personliga inställelse
      uppkommer fråga om förutsättningar för handräckningsbegäran förelegat. Någon
      nödfallssituation som avses i ovan nämnt JO-beslut kan enligt polismyndighetens
      uppfattning inte ha förelegat. Ansvaret för att begäran om handräckning uppfyller de
      krav som ställts upp i förarbetena till lagstiftningen på området och som följer av
      JO:s praxis åvilar den som inger begäran. Utredningar har vidtagits och förslag har
      lämnat för tydliggörande av de krav som ställs på den som begär polishandräckning i
      vårdärenden men dessa har ännu inte lett till att någon ändring i lagstiftningen.
      Mot bakgrund av aktuell anmälan ser polismyndigheten att det blir allt mer ange-
      läget att åtgärder vidtas för att tillse att det i t.ex. LVM, i enlighet med polisverk-
      samhetsutredningens delbetänkande SOU 2002:70, tydliggörs vilka skyldigheter
      som åligger den som begär handräckning och att handräckning är att betrakta som en
      nödfallsåtgärd. Detta för att i möjligaste mån undvika att begäran lämnas in av
      slentrian, för att undvika kostnad eller på grund av personalbrist, vilket enligt
      polismyndighetens uppfattning sker idag.
AA yttrade sig över remissvaret och uppgav bl.a. följande. Enligt hans uppfattning
begärde polisen inte in någon kompletterande information i ärendet. Vid den
kontakt som förevar mellan honom och polisen konstaterades endast att polisen
inte skulle bifalla hans begäran, varpå han begärde ett skriftligt avslagsbeslut. AA
uppgav vidare att han, efter avslagsbeslutet, kontaktade kammarrätten för att höra
om klienten kunde närvara per telefon men att han då fick beskedet att klienten
skulle vara personligen närvarande.

Bedömning
Av utredningen har kommit fram att en föreståndare för ett s.k. LVM-hem lämnade
en begäran om handräckning till polismyndigheten med anledning av att en av
hemmets vårdtagare hade fått en kallelse till en muntlig förhandling i kammar-
rätten. Som skäl för begäran angavs att personen i fråga med hjälp av utomstående
hade avvikit vid en tidigare vistelse utanför institutionen.

Polismyndigheten ansåg emellertid att det saknades grund att lämna biträde och
avslog därför begäran om handräckning. I beslutet åberopades bl.a. att personen
befann sig på hemmet och att ”i avgiften för LVM-vård ingår kostnader för
klientens inställelse till förhandlingar vid domstolar”. Enligt polismyndigheten
ankom det därför på hemmet att tillse att vederbörande kunde inställa sig till
förhandlingen.

Enligt 45 § fjärde punkten LVM ska polisen, på begäran av Statens institutions-
styrelse, lämna biträde för att efterforska, hämta eller förflytta någon som ska tas in
i hemmet eller som vårdas där med stöd av denna lag.

Som polismyndigheten angett i sitt yttrande har JO tidigare uttalat att nämnda
bestämmelses ordalydelse inte utesluter en tillämpning i situationer då en patient
ska föras till och från en domstolsförhandling eller motsvarande (JO 1992/93
                                                                    Dnr 3625-2009    Sid 5 (6)



s. 411). Jag har inte någon annan uppfattning i frågan och noterar att även polis-
myndigheten anser att skyldigheten att lämna biträde i och för sig kan avse en
transport som den aktuella.

En polismyndighets prövning av en begäran om handräckning är av formell
karaktär. Det ankommer således inte på polismyndigheten att pröva behovet eller
lämpligheten av handräckningen, och polismyndigheten kan inte på den grunden
vägra att ge sitt bistånd. Om polismyndigheten anser att behovet eller lämpligheten
av den begärda åtgärden kan ifrågasättas, är det naturligtvis lämpligt att den
myndighet som gjort framställningen uppmärksammas på detta så att frågan där
kan tas upp till omprövning (se JO 1981/82 s. 172, särskilt s. 183).

I nyss nämnda JO-beslut uttalades vidare att anlitande av polismyndighet för en
handräckningsåtgärd endast borde komma ifråga om det fanns grundad anledning
att anta, att de särskilda tvångsbefogenheter som handräckningsinstitutet innefattar
var påkallade för åtgärdens genomförande. Anlitande av polis borde alltså utgöra
en nödfallsåtgärd (s. 181). Även i JO 1992/93 s. 411 uttalades farhågor för att – om
inte behövlig restriktivitet iakttogs – polisens resurser skulle tas i anspråk i en inte
godtagbar omfattning.

Som polismyndigheten uppgett har polisens arbetsuppgifter – och då också frågan
om skyldigheten att bistå andra myndigheter med handräckning – varit föremål för
utredning. Någon förändring i sak har emellertid ännu inte skett. Jag finner dock
anledning att återigen betona att polisens biträde endast bör begäras då det bedöms
finnas ett verkligt behov av de särskilda befogenheter som tillkommer polisen. Att
polisen mer eller mindre rutinmässigt anlitas för transport av personer som vårdas
med stöd av t.ex. LVM bör således inte förekomma.

I det nu aktuella fallet angavs i framställningen att anledningen till att hand-
räckning begärdes var att BB vid en tidigare vistelse utanför behandlingshemmet,
med hjälp av en utomstående, hade försökt att avvika. AA gjorde därför
bedömningen att det fanns en risk för att BB på nytt skulle försöka avvika. Det var
således inte fråga om en slentrianmässig begäran om handräckning utan i stället
fanns det konkreta omständigheter, vilka också framgick av framställningen, som
talade för att det var nödvändigt med polisens biträde.

Med anledning av att polismyndigheten angett att det aktuella målet, enligt vad
som angavs på kallelsen till förhandlingen, kunde avgöras även om BB inte
inställde sig personligen, vill jag endast nämna att det i kallelsen uttryckligen anges
att BB ska inställa sig personligen till förhandlingen. Det är en annan sak att det där
också erinras om att målet kan handläggas och avgöras om man uteblir (se 14 §
förvaltningsprocesslagen, 1971:291). Vidare förhåller det sig så att en part
naturligtvis har rätt att närvara vid en förhandling, även om partens närvaro inte är
nödvändig. Det förhållandet att ett mål eller ärende kan handläggas eller avgöras
även om den kallade inte inställer sig till en förhandling eller ett sammanträde
utgör alltså – sett för sig – inte en omständighet som talar mot en begäran om
handräckning.
                                                                 Dnr 3625-2009   Sid 6 (6)



Jag kan sammanfattningsvis konstatera att de formella förutsättningarna för att
polisen skulle lämna biträde med handräckningen var uppfyllda. Framställningen
borde därför ha bifallits.

Till sist kan jag notera följande. Enligt fast praxis kan en statlig myndighet inte
utan uttryckligt författningsstöd överklaga en annan statlig myndighets beslut (se
SOU 2010:29 s. 654 f; jfr s. 663 f.). Med stöd av denna princip frånkände
länsrätten Statens institutionsstyrelse rätt att överklaga polismyndighetens beslut.
Följaktligen borde inte heller någon överklagandehänvisning ha lämnats i beslutet.

Polismyndigheten förtjänar kritik för det inträffade.

Ärendet avslutas.
