# Kritik mot Statens överklagandenämnd, som avvisat ett överklagande i ett anställningsärende med motiveringen att den sökande redan hade en sådan tjänst som avsågs med det överklagade beslutet och att beslutet därför inte kunde anses ha gått honom emot.

JO 2013-06-03 dnr 3627-2012

BESLUT
                                                                         Datum                 Dnr                     Sid
                                                                         2013-06-03            3627-2012              1 (5)
Stf justitieombudsmannen
Hans Ragnemalm




                        Kritik mot Statens överklagandenämnd, som avvisat ett överklagande i
                        ett anställningsärende med motiveringen att den sökande redan inneha-
                        de en sådan tjänst som avsågs med det överklagade beslutet och att
                        beslutet därför inte kunde anses ha gått honom emot. Tillämpning av
                        22 § förvaltningslagen


                          Beslutet i korthet: En arbetsförmedlare hos Arbetsförmedlingen sökte utlysta tjänster
                          som arbetsförmedlare inom ett annat arbetsmarknadsområde än sitt nuvarande. Arbets-
                          förmedlingen beslutade att anställa andra personer. Sökanden överklagade beslutet hos
                          Statens överklagandenämnd, som avvisade överklagandet med motiveringen att han re-
                          dan innehade en sådan tjänst som avsågs med det överklagade beslutet och att beslutet
                          därför inte kunde anses ha gått honom emot.
                          Om en klagande, som på ett negativt sätt berörs av ett beslut som enligt 22 § förvalt-
                          ningslagen ”angår honom”, yrkar att beslutet ska upphävas eller ändras, har myndigheten
                          enligt JO normalt att utgå från att det också har ”gått honom emot”. I förevarande ärende
                          ansågs Statens överklagandenämnd inte ha anfört övertygande skäl för att frångå denna
                          presumtion.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA, som är bosatt i Piteå men anställd som arbets-
                        förmedlare inom arbetsmarknadsområde Skellefteå med stationeringsorten Arvids-
                        jaur, kritik mot Statens överklagandenämnd och Arbetsförmedlingen. Han anförde
                        härvid i huvudsak följande. Han överklagade ett beslut om tillsättning av tjänster
                        som arbetsförmedlare inom arbetsmarknadsområde Luleå, omfattande bl.a. Piteå. I
                        beslut den 24 maj 2012 fann Statens överklagandenämnd att han redan hade en
                        sådan anställning som avsågs med det överklagande beslutet och avvisade hans
                        överklagade med hänvisning till att Arbetsförmedlingens beslut inte kunde anses ha
                        gått honom emot. Konsekvensen av denna tolkning blir att han såsom redan an-
                        ställd arbetsförmedlare hos Arbetsförmedlingen inte kan söka och överklaga till-
                        sättning av andra tjänster som arbetsförmedlare, oavsett var i landet eller inom
                        vilket arbetsmarknadsområde det gäller. Anställningen som arbetsförmedlare vid
                        kundtjänsten i Arvidsjaur skiljer sig beträffande arbetsuppgifternas ansvar, utfö-
                        rande och innehåll på flera grundläggande punkter från vad som gäller inom alla
                        andra arbetsmarknadsområden. För honom kan möjligheterna att söka sig till ett
                        annat arbetsmarknadsområde, till andra mer utvecklande arbetsuppgifter inom yr-



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                        Dnr 3627-2012     Sid 2 (5)




ket, slippa dubbelt boende och veckopendling samt förbättrade möjligheter till ett
bättre socialt liv vara positivt. Att nekas en tjänst där dessa möjligheter finns är ett
beslut som har gått sökanden emot.

Den del av AA:s anmälan som avser Arbetsförmedlingen har varit föremål för
prövning i JO:s ärende 3338-2012. I beslut den 28 juni 2012 avskrevs det ärendet
från vidare handläggning.

Utredning
Inledningsvis infordrades och granskades Statens överklagandenämnds akt avse-
ende AA.

Därefter inhämtades muntliga upplysningar från Arbetsförmedlingen.

Statens överklagandenämnd anmodades härefter att yttra sig över vad som fram-
fördes i AA:s anmälan till JO. Enligt remissen borde yttrandet särskilt avse en ut-
veckling av frågan om huruvida Arbetsförmedlingens beslut den 16 mars 2012
kunde anses ha gått AA emot enligt 22 § förvaltningslagen (1986:223).

I remissvar anförde Statens överklagandenämnd följande.

      År 2011 sökte Arbetsförmedlingen genom annons arbetsförmedlare till arbetsmark-
      nadsområde Luleå. AA sökte anställning enligt annonsen, men blev inte anställd. Han
      överklagade anställningsbesluten hos Statens överklagandenämnd som avvisade överkla-
      gandet.
      I ärendet framgår att AA fr.o.m. den 9 januari 2006 varit anställd vid dåvarande Ar-
      betsmarknadsstyrelsen som arbetsförmedlare med tjänsteställe/placering vid "AF
      kundtjänst - Arvidsjaur". Genom ett nytt anställningsavtal anställdes han därefter som
      arbetsförmedlare hos Arbetsförmedlingen med placering vid "Arbetsförmedlingen
      Kundtjänst - Arvidsjaur" fr.o.m. den l januari 2008. Det kan alltså konstateras att AA
      vid ansökningstillfället redan var anställd som arbetsförmedlare med placering vid kund-
      tjänst i Arvidsjaur.
      Arbetsförmedlingen har dels i yttrande till Statens överklagandenämnd och dels vid
      telefonsamtal med föredraganden vid nämnden upplyst att AA redan har en sådan
      anställning som det överklagade beslutet avser "då det ryms inom AA:s arbetsskyl-
      dighet", att han är anställd i en sådan funktion, som arbetsförmedlare, som avses med
      de överklagade besluten och att Arbetsförmedlingen hade kunnat fatta ett arbetsled-
      ningsbeslut för att förflytta honom till exempelvis Piteå.
      Statens överklagandenämnd har vid sin prövning utgått från de uppgifter som an-
      ställningsmyndigheten lämnat i ärendet angående AA:s anställningsförhållanden,
      främst att han redan har en sådan anställning som avses med de överklagade beslu-
      ten och att arbetsskyldigheten, som nämnden uppfattat det, är densamma för den an-
      ställning han redan har och de anställningar de överklagade besluten avser. Det in-
      nebär då enligt nämndens mening att besluten inte kan anses ha gått honom emot.
      Nämndens avvisningsbeslut följer nämndens praxis i liknande fall. Den omständig-
      heten att AA genom ett arbetsledningsbeslut kunnat förflyttas till exempelvis Piteå
      torde för övrigt kunna innebära att hans ansökan om anställning kunnat ses som en
      begäran om omplacering.
      Eftersom AA:s överklagande avvisats har nämnden inte funnit skäl att uttala sig om
      de omständigheter som anförts som grund för överklagandet.
      Nämnden prövar endast beslut i anställningsärenden, dvs. beslut att anställa någon.
      Beslut i frågor som rör omplacering prövas därför inte av nämnden, inte heller frågor
                                                                       Dnr 3627-2012     Sid 3 (5)




      som gäller förfarandet i anställningsärenden hos anställningsmyndigheten (prop.
      2005/06:56, s. 24).
      Vid en sådan verksamhetsövergång som det här varit fråga om, då verksamheten vid
      dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen och de lokala länsarbetsnämnderna fördes över
      till den nya myndigheten Arbetsförmedlingen, är reglerna om verksamhetsövergång
      i 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd tillämpliga. Det innebär bl.a. att de rät-
      tigheter och skyldigheter p.g.a. anställningsavtal och anställningsförhållanden som
      gäller vid tidpunkten för övergången överförs på den nya arbetsgivaren (prop.
      2006/07:89, s. 80). Eventuella tvister mellan arbetsgivare och anställd om arbets-
      skyldighetens innebörd och omfattning t.ex. vid en verksamhetsövergång eller an-
      nars, kan inte heller prövas av nämnden.
AA kommenterade remissvaret.

Bedömning
Statens överklagandenämnd beslutade den 24 maj 2012 att avvisa AA:s överkla-
gande av Arbetsförmedlingens beslut den 16 mars 2012 att inte anställa honom
som arbetsförmedlare inom arbetsmarknadsområde Luleå. I sitt beslut fann nämn-
den att AA redan innehade en sådan tjänst som avses med det överklagade beslutet
och att beslutet därför inte kunde sägas gå honom emot. Därav följde enligt nämn-
den att AA inte kunde överklaga anställningsbeslutet enligt 22 § förvaltningslagen.

Enligt 22 § förvaltningslagen får ett beslut överklagas av den som beslutet angår,
om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas.

Ett tjänstetillsättningsbeslut medför sådana verkningar att det är överklagbart, om
inte något annat är särskilt föreskrivet. Arbetsförmedlingens beslut den 16 mars
2012 att anställa ett antal personer som arbetsförmedlare, arbetsmarknadsområde
Luleå, är ett sådant beslut som enligt 21 § första stycket anställningsförordningen
(1994:373) får överklagas hos Statens överklagandenämnd.

Ett sådant beslut har i första hand betydelse för sökandena, den som får anställ-
ningen och den som blir förbigången. Den förre vinner de förmåner som följer av
anställningen, medan den senare förvägras vad han anser sig ha rätt till. Beslutet
”angår” naturligtvis båda kategorierna enligt den i 22 § förvaltningslagen använda
terminologin. Att bestämmelsen som förutsättning för klagorätt kräver att vederbö-
rande inte bara berörs av beslutets verkningar – att beslutet ”angår” honom – utan
att beslutet också ”har gått honom emot”, kan sägas markera det närmast självklara
förhållandet, att endast den som drabbas av beslutets negativa konsekvenser, den
förbigångne sökanden, avses.

I praxis spelar tilläggskriteriet att beslutet ska ha gått klaganden emot en mycket
undanskymd roll. Oftast berörs det inte alls utan konsumeras av den grundläggande
förutsättningen, att beslutet medför sådana konsekvenser för klaganden att han eller
hon har ett berättigat anspråk på att få en överprövning till stånd. Att dessa verk-
ningar förutsätts vara negativa för klaganden ligger snarast i överklagandeinstitu-
tets själva konstruktion som ett medel för att skydda de berörda från beslutets
oönskade följder. Om klaganden yrkar att ett beslut ska upphävas eller ändras, har
man alltså anledning att utgå från att det också har gått vederbörande emot. All-
                                                                     Dnr 3627-2012    Sid 4 (5)




mänt sett skulle man kunna säga, att det framstår som närmast stötande att från-
känna en person, som uppträtt som part hos beslutsmyndigheten och inte är nöjd
med dess bedömning, klagorätt med hänvisning till att han inte vet sitt eget bästa.
(Ang. det sagda, se Förvaltningslagsutredningens betänkande SOU 2010:29 s. 657
f. Jfr även RÅ 1999 ref. 69 och, vad gäller motsvarande bestämmelse i 33 § för-
valtningsprocesslagen, t.ex. RÅ 2001 ref. 3.)

Överfört till det aktuella ärendet leder resonemanget till följande slutsatser. För att
anmälaren hos JO, den förbigångne sökanden i anställningsärendet, ska – trots att
beslutet tveklöst ”angår” honom – kunna frånkännas klagorätt med hänvisning till
att beslutet inte ”gått honom emot”, måste särskilda omständigheter kunna påvisas,
vilka bryter det ”tolkningsföreträde” som tillkommer den enskilde enligt vad ovan
framhållits. Grunden för överklagandenämndens beslut att avvisa AA:s överkla-
gande var att han redan innehade en sådan tjänst som avses med det överklagade
beslutet och således inte hade något att vinna med en överprövning.

En sådan inställning, som enligt nämndens redovisning helt baseras på uppgifter
från anställningsmyndigheten, förutsätter att det föreligger fullständig identitet
mellan den nu innehavda och den sökta tjänsten. Ett bifall till AA:s ansökan och
sedermera till överklagandet skulle alltså inte i något avseende tillföra honom nå-
got som han inte redan har. Jag har svårt för att se att det förhåller sig på detta sätt.

AA:s grundläggande önskemål är att bli stationerad på sin bostadsort, Piteå. Det är
uppenbart, att en sådan placering för honom skulle medföra åtskilliga fördelar av
både ekonomisk och personlig art. Enligt ledigförklarandet, annonsen, gällde de
aktuella befattningarna ”Arbetsförmedlare till Arbetsmarknadsområde Luleå”, som
bl.a. omfattar Piteå. Oavsett om det varit möjligt för AA att genom ett omplace-
ringsbeslut bli förflyttad från sitt nuvarande arbete i Arvidsjaur till motsvarande
befattning i Piteå inom ett annat arbetsmarknadsområde, Luleå, kan detta hypote-
tiska alternativ enligt min mening inte medföra, att en för honom positiv utgång av
anställningsärendet skulle sakna betydelse. Det framstår för övrigt som uppenbart,
att utsikterna att bli placerad i Piteå är avsevärt bättre för en arbetsförmedlare, som
verkar inom det arbetsmarknadsområde som omfattar Piteå, alltså Luleå, än för den
som tillhör ett annat arbetsmarknadsområde som t.ex. Skellefteå.

Jag är generellt skeptisk till myndigheternas benägenhet att föra in eventuella om-
placeringsmöjligheter i bedömningen av ett tillsättningsförfarande efter ett formligt
ledigförklarande. Överklagandenämndens påstående, att ”den omständigheten att
AA genom ett arbetsledningsbeslut kunnat förflyttas till exempelvis Piteå” kunde
innebära att ”hans ansökan om anställning kunnat ses som en begäran om omplace-
ring”, finner jag direkt felaktigt. Det föreligger inte minsta tvekan om vad AA be-
gärt hos anställningsmyndigheten och sedermera hos överklagandenämnden, näm-
ligen att på basis av sina meriter erhålla en av de ledigförklarade befattningarna.

Sammanfattningsvis är jag kritisk till överklagandenämndens beslut att avvisa
AA:s överklagande på den grunden att det överklagade beslutet inte ”gått
                                                               Dnr 3627-2012   Sid 5 (5)




honom emot”. Som jag utvecklat ovan, rör det sig om ett tilläggskriterium i 22 §
förvaltningslagen som i normalfallet framstår som obehövligt i ljuset av den grund-
läggande förutsättningen för klagorätt, nämligen att beslutet ”angår” klaganden,
dvs. medför sådana konsekvenser för honom att han har ett berättigat anspråk på att
få en överprövning till stånd. Jag kan inte se att nämnden på ett övertygande sätt
visat, att AA inte hade något att vinna på att få sitt överklagande prövat i sak.

Ärendet avslutas.
