# Handläggningen av ett skolskjutsärende. Bland annat fråga om kommun haft skyldighet att fatta beslut avseende förfluten tid

JO 2006-05-04 dnr 3664-2004

BESLUT
                                                                      Datum            Dnr                    Sid
                                                                      2006-05-04       3664-2004             1 (7)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Handläggningen av ett skolskjutsärende. Bland annat fråga om kommun
                        haft skyldighet att fatta beslut avseende förfluten tid

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 7 september 2004, framförde AA klagomål
                        mot För- och grundskolenämnden i Umeå kommun samt ansvariga tjänstemän
                        angående handläggningen av ett skolskjutsärende rörande hennes makes, BB:s,
                        son. Till anmälan hade fogats kopior av bl.a. beslut och domar i ärendet.

                        AA redogjorde för händelseförloppet enligt följande. BB ansökte den 4 september
                        2003 om skolskjuts för sin son som bodde hos honom varannan vecka. Den 10
                        september 2003 avslog rektor CC ansökan. Till beslutet fogades information om
                        hur man överklagar. I dom den 16 december 2003 upphävde Länsrätten i
                        Västerbottens län rektors beslut (mål nr 1638-03). Umeå kommun överklagade
                        domen och anförde att avslagsbeslutet hade fattats av fel tjänsteman inom
                        kommunen och därför inte hade kunnat överklagas. Den 21 juni 2004 upphävde
                        kammarrätten länsrättens dom. I ett e-brev den 2 september 2004 till DD,
                        ordförande i för- och grundskolenämnden, krävde BB att hans ansökan omgående
                        skulle behandlas av rätt tjänsteman. Därefter skedde under tiden den 3–7 september
                        2004 viss brevväxling per e-post mellan BB och DD.

                        AA anförde att tjänstemännen och för- och grundskolenämnden hade underlåtit att
                        se till att ansökan om skolskjuts överlämnades till/behandlades av någon med
                        befogenhet att fatta beslut i ärendet. Vid tidpunkten för anmälan till JO hade det
                        gått ett år sedan ansökan gjordes utan att BB fått ett giltigt beslut. Detta har
                        inneburit att han inte kunnat överklaga till länsrätten. AA anförde vidare att
                        tjänstemännen i övrigt hade brustit i handläggningen på bl.a. följande sätt. CC
                        agerade fel eftersom hon behandlade ett ärende som hon inte hade befogenhet att
                        besluta om. Hennes felaktiga agerande föranledde överklaganden till länsrätten och
                        kammarrätten. Nämndens ordförande, DD, meddelade att ingen ersättning skulle
                        utgå för den tid BB själv bekostat skolskjutsen. Eftersom hon inte fattade något
                        formellt beslut i ersättningsfrågan har BB inte kunnat överklaga till länsrätten.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                           www.jo.se
                                                                      Dnr 3664-2004    Sid 2 (7)




Utredning
Anmälan remitterades till För- och grundskolenämnden i Umeå kommun för
utredning och yttrande. I nämndens yttrande anfördes bl.a. följande.

     Inledningsvis har kommunen inget att invända mot den redogörelse av
     händelseförloppet som AA gjort i sin anmälan när det gäller tidsangivelserna. I fråga
     om överklagandet till kammarrätten den 22 december 2003, vill kommunen dock
     göra ett förtydligande. Länsrättens dom överklagades inte på grund av att
     kommunen ansåg att fel tjänsteman inom kommunen fattat beslutet. Överklagandet
     gjordes av två anledningar. För det första ansåg kommunen att beslutet inte var
     överklagbart på grund av att det rörde sig om ett rent verkställighetsbeslut. För det
     andra ansåg kommunen att man fattat rätt beslut i sakfrågan, och att detta borde
     fastställas för det fall att beslutet ändå var överklagbart. Kommunen kommer i det
     följande att yttra sig över de klagomål som framförts av AA.

     Rektors behörighet att fatta beslut i skolskjutsärenden
     Kommunen har i tidigare skolskjutsärenden fått domslut från kammarrätten (mål nr
     2573-02 samt 1048-02) med innebörden att de av rektor tagna besluten i
     skolskjutsärenden är en s.k. nullitet, då behörighet saknas genom delegation, och det
     finns inslag av skönsmässig bedömning i ärendena. Detta var en bidragande orsak
     till att för- och grundskolenämnden antog förtydligade skolskjutsregler 2003-06-17.
     Där finns bl.a. följande formulering: "Vid växelvis boende utgår skolskjuts från den
     adress där eleven är folkbokförd om förutsättningarna för skolskjuts är uppfyllda
     från den adressen. Från den andra adressen utgår inte skolskjuts." Bestämmelserna
     började gälla höstterminen 2003. BB:s ansökan om skolskjuts inkom 2003-09-04.
     Det står enligt kommunens uppfattning klart att denna skrivning inte lämnar något
     utrymme för skönsmässiga bedömningar eller liknande hos den tjänsteman som skall
     tilllämpa bestämmelserna. Tjänstemannens beslutsutrymme torde vara detsamma,
     eller t.o.m. mindre, än beslutsutrymmet hos den som skall fatta beslut om debitering
     enligt en fastställd kommunal taxa eller liknande, beslut som brukar anföras som
     skolexempel på beslut av rent verkställande art. Det förefaller orimligt att hävda att
     detta endast gäller så länge lagligheten av den kommunala taxan är höjd över allt
     tvivel; dvs. så snart lagligheten kan sättas i fråga på grund av rättsutvecklingen i
     praxis eller av andra skäl kommer tjänstemannen plötsligt att utrustas med en
     skönsmässig bedömning, närmast en möjlighet att kontrollera lagligheten av det
     grundbeslut han verkställer, som medför att hans beslutsutrymme vidgas väsentligt.
     Ett sådant resonemang skulle medföra att undantaget för beslut av rent verkställande
     art i 10 kap. 2 § kommunallagen töms på allt reellt innehåll. Det kan tilläggas att de
     skolskjutsärenden som faktiskt kräver en bedömning, exempelvis då
     trafikförhållanden skall vägas in, är delegerade till EE, biträdande skoldirektör.
     Rektor har haft behörighet att fatta beslutet inom ramen för sitt verksamhetsansvar.
     På grund av att det rört sig om ren verkställighet har ingen delegation behövts.
     Kammarrätten ansåg att beslutet inte var överklagbart på samma grunder som man
     anfört i de tidigare domarna, utan hänsyn tagen till ovanstående nämndbeslut. Denna
     dom meddelades i juni 2004. Kort därefter utfärdade Svenska Kommunförbundet ett
     cirkulär med innebörden att skolskjuts skulle beviljas från båda adresserna vid
     växelvis boende, om förutsättningarna därför är uppfyllda, oberoende av
     folkbokföringsadress. Kommunen har ändrat sina skolskjutsbestämmelser i enlighet
     med denna nya tillämpning. BB:s son har i och med detta rätt till skolskjuts, vilket
     har verkställts av rektor FF på Grisbackaskolan. BB fick besked den 9 september
     2004. I och med denna händelseutveckling har enligt kommunens uppfattning
     anledning saknats att återuppta BB:s skolskjutsansökan för 2003. Något retroaktivt
     beviljande av skolskjuts eller ersättning för egna utlägg kan det enligt kommunens
     uppfattning inte bli fråga om, då det fattade beslutet följde de regler som gällde vid
     denna tid.
                                                                       Dnr 3664-2004    Sid 3 (7)




      Sakfrågan, beslut att avslå ansökan om skolskjuts
      Kommunen tolkar AA:s anmälan till JO som att den även avser sakfrågan, dvs.
      huruvida skolskjuts borde ha beviljats eller ej. I det följande kommer kommunen att
      yttra sig över denna del.
      På senare år har flera ärenden av samma karaktär, dvs. fråga om skolskjuts vid
      växelvis boende, varit aktuella såväl i Umeå kommun som andra kommuner.
      Skolskjutsbestämmelserna har alltid tolkats som att skolskjuts endast gäller från
      folkbokföringsadressen. I Regeringsrättens domslut 2002 ref. 91 gavs en elev rätt till
      skolskjuts från såväl folkbokföringsadressen som den andre förälderns adress vid
      växelvis boende. Detta rättsfall går emot de utredningar som på senare år framhållit
      att skolskjuts endast kan erhållas från folkbokföringsadressen.
      I SOU 2002:121 föreslår Skollagskommittén en lagändring med denna innebörd.
      Denna lagändring är dock endast avsedd som ett förtydligande (s. 312), vilket tydligt
      visar att andemeningen i skolskjutsbestämmelserna hela tiden varit att skolskjuts
      endast kan utgå från folkbokföringsadressen. I 2002 års avgörande från
      Regeringsrätten är båda adresserna belägna inom samma skolas upptagningsområde.
      Umeå kommun har därför haft ståndpunkten att det i första hand är från
      folkbokföringsadressen som skolskjuts kan beviljas. Om skolskjuts skall beviljas
      från båda boendeadresserna har kommunen haft ståndpunkten att detta inte kan gälla
      oberoende av avståndet mellan de båda adresserna och avståndet till skolan. Att
      exempelvis bevilja skolskjuts där den andre boendeföräldern bor i en annan kommun
      har kommunen ansett vara en orimlig tolkning av såväl nämnda rättsfall som
      skollagen. Under sommaren 2004 har Kommunförbundet utfärdat ett cirkulär med
      innebörden att skolskjuts vid växelvis boende skall beviljas från båda adresserna om
      de var och en för sig uppfyller kriterierna för skolskjuts. Därför har kommunen inför
      höstterminen 2004 tillämpat denna nya bedömningsnorm, med resultatet att bl.a.
      BB:s son har beviljats skolskjuts från faderns bostad.
      Vad gäller frågan om retroaktiv ersättning, prövades denna av länsrätten i samband
      med BB:s överklagande. Yrkandet avslogs.
      Kommunen vill sammanfattningsvis hävda att ärendet handlagts korrekt och enligt
      då gällande regler. Det beslut som fattades av rektor var inte ogiltigt. Dock har
      informationen till BB varit något otydlig, vilket gett honom intrycket att
      handläggningen varit felaktig och att kommunen varit medveten om detta.
      Kommunen beklagar detta. Vad gäller sakfrågan, togs det aktuella beslutet under en
      tidsperiod då rättsläget var synnerligen oklart. Kommunen hade gjort en bedömning
      som tog sig uttryck i de klara och otvetydiga skolskjutsbestämmelser som antogs av
      nämnden i juni 2003. Kommunens tolkning av Skolskjutsreglerna hade då stöd av
      såväl Kommunförbundet som Skollagskommittén. Många andra kommuner använde
      sig av denna tillämpning. De av nämnden antagna bestämmelserna överklagades
      aldrig. Dessa föreskrifter följdes av rektor, som inte heller hade något
      handlingsalternativ, utan endast hade att verkställa nämndens beslut. Att
      föreskrifterna därefter har ändrats medför inte att varken handläggningen eller
      bedömningen varit lagstridig eller på annat sätt felaktig.
Från för- och grundskolenämnden inhämtades en kopia av delegationsordningen
för nämnden, beslutad den 26 februari 2004 och justerad den 27 maj 2004.

AA kommenterade remissvaret och anförde därvid bl.a. följande. Hennes anmälan
rör endast handläggningen av skolskjutsärendet, inte sakfrågan. Länsrätten prövade
inte BB:s yrkande om retroaktiv ersättning utan avvisade hans yrkande eftersom
det inte kunde prövas av länsrätten. Umeå kommun har medvetet underlåtit att ta
upp ärendet till prövning i rätt forum, dvs. för- och grundskolenämnden, vilket
medför att medborgare står rättslösa. Det förefaller som om Umeå kommun
                                                                    Dnr 3664-2004    Sid 4 (7)




medvetet ålagt rektorer, utan stöd av delegation, att fatta beslut i skolskjutsärenden
för att föräldrar inte skall kunna överklaga.

I ett beslut den 4 maj 2006 anförde JO André följande.

Rättslig reglering, m.m.
I 4 kap. 7 § första stycket skollagen (1985:100) föreskrivs att hemkommunen är
skyldig att sörja för att det för eleverna i grundskolan anordnas kostnadsfri
skolskjuts, om sådan behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållandena,
funktionshinder hos en elev eller någon annan särskild omständighet.

Någon ovillkorlig rätt till skolskjuts föreligger således inte utan bestämmelsen
lämnar visst utrymme för kommunen att själv bedöma om behov av skolskjuts skall
anses föreligga.

Skolskjutsning är ett ansvar för den nämnd inom kommunen som är styrelse för
grundskolan i kommunen. Det är denna nämnd som skall ta ställning till hur
skolskjutsningen i stort skall anordnas och till framställningar om att en viss elev
skall ha rätt till skolskjuts. Denna beslutanderätt kan enligt vanliga
kommunalrättsliga principer delegeras till t.ex. någon tjänsteman på skolkansliet.
Hur skolskjutsningen i stort skall vara anordnad kan också vara avhandlat i
kommunens skolplan, som fastställs av kommunfullmäktige. Det bör i
sammanhanget påpekas att beslut om skolskjuts i vissa fall är att se som en ren
verkställighet av ett övergripande skolskjutsbeslut. Så är fallet när det är helt klart
att vissa elever skall ha skolskjuts enligt de regler som nämnden har beslutat om
eller som framgår av skolplanen. Om ett skolskjutsärende däremot kräver en mer
självständig bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet måste beslutet
fattas av nämnden eller någon som beslutanderätten är delegerad till.

Beslut i ett skolskjutsärende kan överklagas enligt bestämmelserna i 10 kap.
kommunallagen (1991:900) om laglighetsprövning.

Bedömning
Jag vill framhålla att sakfrågan – bedömningen av om eleven var berättigad att
erhålla skolskjuts från faderns adress – inte är en fråga som prövas av JO. Det är
kommunens hantering av ärendet i formellt hänseende som är föremål för anmälan
och min granskning.

Av utredningen i ärendet har i huvudsak följande framkommit angående
handläggningen av ansökan om skolskjuts. Ansökan avslogs den 10 september
2003 av rektor eftersom skolskjuts vid växelvis boende, enligt regler för skolskjuts
som hade antagits av nämnden i juni 2003, endast beviljades från
folkbokföringsadressen. Till beslutet fogades överklagandehänvisning avseende
laglighetsprövning. BB överklagade till länsrätten och begärde samtidigt ersättning
för de kostnader som han hade haft för att skjutsa sonen till skolan.
                                                                    Dnr 3664-2004    Sid 5 (7)




Länsrätten tog, med hänvisning till Kammarrättens i Sundsvall beslut den 8 oktober
2002 (mål nr 1048-2002), upp överklagandet till prövning och anförde som grund
för detta följande. Prövning av en enskild elevs rätt till skolskjuts innebär
myndighetsutövning och saknar inte helt inslag av skönsmässiga bedömningar. Det
överklagade beslutet har fattats av en rektor och enligt kommunens uppfattning är
det också rektor som skall fatta beslutet. Att kommunen trots beslutens art inte
formellt delegerat någon beslutanderätt till rektorerna bör inte medföra att besluten
undandras från domstolsprövning. I dom den 16 december 2003 upphävde
länsrätten rektors beslut i sak såsom stridande mot skollagen samt avvisade
ersättningsyrkandet eftersom det inte kunde prövas av länsrätten.

Kommunen överklagade till kammarrätten och yrkade i första hand att
kammarrätten med undanröjande av länsrättens dom skulle avvisa BB:s talan. I
andra hand yrkade kommunen att kammarrätten i sakfrågan, med ändring av
länsrättens dom, skulle avslå BB:s talan. Som grund för förstahandsyrkandet
anfördes sammanfattningsvis att beslutet inte hade fattats av nämnden, utan av en
tjänsteman som inte hade delegation från nämnden och att beslutet var av rent
verkställande art. Kammarrätten fann i beslut den 21 juni 2004 att rektorns beslut
inte kunde anses utgöra ett nämndbeslut och att det därmed inte var överklagbart
samt att ett sådant beslut inte heller kunde verkställas eller tillämpas på annat sätt.
Länsrättens dom upphävdes och BB:s överklagande avvisades. Kammarrättens
beslut överklagades inte.

Under sommaren 2004 ändrades kommunens skolskjutsreglemente och BB:s son
beviljades den 9 september 2004 skolskjuts från faderns adress.

I ärendet aktualiseras gränsdragningen mellan beslut i kommunallagens mening
och åtgärder av rent verkställande art. Ibland kan denna gräns vara svår att dra, och
det kan finnas utrymme för att göra olika bedömningar i frågan om en åtgärd i det
enskilda fallet kan hänföras till området för ren verkställighet. Under förutsättning
att det finns klara målsättningar för verksamheten är det, enligt förarbetena till
kommunallagen, mycket som talar för att många vardagliga åtgärder inom
förvaltningen kan hänföras till ren verkställighet, även om åtgärderna innefattar ett
visst mått av självständigt ställningstagande (jfr prop. 1990/91:117 s. 204). Sådana
åtgärder vidtas inte med stöd av delegation och behöver följaktligen inte anmälas
till nämnden. Det saknas också möjlighet att överklaga sådana beslut för
laglighetsprövning (10 kap. 2 § 2 kommunallagen).

För- och grundskolenämnden har i sitt överklagande till kammarrätten och i sitt
remissvar till JO anfört att beslutet om skolskjuts i förevarande fall var en åtgärd av
rent verkställande art.

Det är självfallet så att det finns ett utrymme för att göra olika bedömningar i
frågan om en åtgärd i det enskilda fallet kan hänföras till området för ren
verkställighet. Med anledning därav samt då beslutet har varit föremål för
domstolsprövning har jag inte funnit skäl att uttala någon uppfattning i saken.
                                                                  Dnr 3664-2004    Sid 6 (7)




Däremot vill jag – mot bakgrund av nämndens uppfattning att det var fråga om en
ren verkställighetsåtgärd – påpeka det olämpliga i att ett besked formuleras som om
det vore ett formellt avslagsbeslut och att en överklagandehänvisning bifogas.

Det kan i sammanhanget nämnas att Regeringsrätten den 5 december 2005
meddelade prövningstillstånd i ett mål mellan en privatperson och Umeå kommun
(mål nr 460-04) som rör frågan om rektors beslut att inte bevilja skolskjuts hade
kunnat överklagas i den ordning som anges i 10 kap. kommunallagen.

I anmälan har anförts att kommunen har vägrat att fatta ett giltigt beslut med
anledning av BB:s ansökan om skolskjuts. Av handlingarna som fogats till anmälan
framgår att BB i ett e-meddelande den 2 september 2004 till för- och
grundskolenämndens ordförande begärde att hans tidigare ansökan om skolskjuts
skulle behandlas i rätt forum. Jag har tidigare konstaterat att BB:s son beviljades
skolskjuts den 9 september 2004. Nämnden har i remissvaret uppgett att i och med
att sonen beviljades skolskjuts saknades anledning att återuppta BB:s
skolskjutsansökan från 2003 och att det inte kunde bli fråga om något retroaktivt
beviljande av skolskjuts eller ersättning för egna utlägg eftersom det då fattade
beslutet följde de regler som var gällande vid denna tid.

Enligt min mening borde för- och grundskolenämndens uppfattning i den del BB:s
begäran avsåg skolskjuts för 2003 ha kommit till tydligt uttryck i form av ett beslut
till fadern om att nämnden ansåg att frågan hade förfallit. Ett sådant beslut från
nämnden hade kunnat överklagas enligt bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen
om laglighetsprövning.

Klagomålen avser även att kommunen har underlåtit att fatta ett formellt
överklagbart beslut i ersättningsfrågan. Ett krav på ersättning eller skadestånd från
en enskild är ett civilrättsligt mellanhavande mellan den enskilde och kommunen.
Om en kommun bestrider skadeståndsskyldighet återstår det för den enskilde att
väcka skadeståndstalan vid allmän domstol som därmed ytterst kommer att pröva
frågan. JO:s granskning begränsar sig därför till hur kommunen rent formellt har
handlagt BB:s framställan om ersättning. BB synes ursprungligen ha framfört sin
begäran om ersättning i sitt överklagande till länsrätten. Av utredningen framgår
inte klart när och i vilken form begäran om ersättning för utlägg framställdes till
för- och grundskolenämnden men frågan nämns i vart fall i ett e-meddelande till
nämndens ordförande i början av september 2004. Nämndens ordförande har i ett
e-meddelande till BB den 7 september 2004 uppgett att ”någon retroaktivitet
kommer vi inte att gå med på”.

Det kan ifrågasättas om inte nämnden borde ha klargjort vilket anspråk på
ersättning som BB ställde och lämnat ett formligt besked om sin inställning till
anspråket. Vad som har kommit fram i denna del ger mig emellertid inte anledning
att utreda frågan vidare.

Det kan avslutningsvis nämnas att vissa frågor rörande skolskjuts behandlas inom
ramen för det förslag till ny skollag som för närvarande bereds inom
                                                                  Dnr 3664-2004      Sid 7 (7)




Regeringskansliet. Enligt förslaget skall skolskjuts utformas som en rättighet för
eleven, vilket skulle leda till att beslut om skolskjuts kan överklagas genom
förvaltningsbesvär (se SOU 2002:121 s. 307 och 410 f. samt Utbildnings- och
kulturdepartementets utkast till lagrådsremiss med förslag till ny skollag m.m.,
U2005/5584/S, s. 263 f.).

                               _________________

Ärendet avslutas med de påpekanden som har gjorts.
