# Kritik mot en åklagare, som i anslutning till en rättegång sökt påverka ett vittne

JO 2012-08-15 dnr 3671-2011

BESLUT
                                                                            Datum                     Dnr                      Sid
                                                                            2012-08-15                3671-2011               1 (7)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Kritik mot en åklagare, som i anslutning till en rättegång sökt påverka
                        ett vittne


                          Beslutet i korthet: En åklagare har strax före en huvudförhandling i ett brottmål inlett
                          ett samtal med ett vittne. Utredningen visar att åklagarens syfte med samtalet var att
                          utöva inflytande på vittnets vilja att vittna. Det finns i och för sig inte skäl att tro annat
                          än att åklagaren agerade utifrån vad som enligt hennes mening var ett gott syfte. En
                          åklagare får dock inte på det sätt som skett bruka sin auktoritet till att på tu man hand
                          söka påverka ett av motparten åberopat och av domstolen kallat vittne. Eftersom ett
                          vittne normalt inte ska ta del av det som framkommer i en rättegång innan han eller
                          hon hörs, var det inte heller korrekt att, som åklagaren gjorde i detta fall, med vittnet
                          ta upp sådant som dittills hänt i målet.
                          Som Åklagarmyndigheten anfört i ärendet bör en åklagare i sin vardagsroll i
                          domstolen vara tillgänglig för att kunna ge information och svara på frågor. Åklagaren
                          är i princip också oförhindrad att lämna exempelvis ett vittne upplysningar om hur
                          förhöret kommer att gå till. Upplysningarna måste dock förmedlas på ett korrekt och
                          neutralt sätt, helst även i enlighet med etablerade rutiner. Allmänt gäller att en
                          självpåtagen informationsplikt inte får utnyttjas som förevändning för att utöva mer
                          eller mindre subtila påtryckningar mot den som står i begrepp att vittna inför domstol.

## Bakgrund och utredning

Sommaren 2011 hölls vid Halmstads tingsrätt en 14 dagar lång huvud-
                        förhandling där ett gift par stod åtalat för brott riktade mot sina yngsta barn. Två
                        av barnen hördes personligen i domstolen och deras utsagor utgjorde grunden i
                        åklagarens bevisning. Makarnas äldsta dotter, fortsättningsvis kallad AA,
                        åberopades som vittne av makarna, till styrkande av att varken misshandel,
                        tvång, hot eller ofredande förekommit i hemmet. Även åklagaren åberopade AA
                        som vittne, varvid AA skulle höras dels om att hon sökt påverka utredningen,
                        bl.a. genom att gömma undan bevismaterial, dels om sin kännedom om de
                        händelser åtalet avsåg.

                        AA anmälde kammaråklagaren BB. Anmälan, som var daterad den 14 juli 2011
                        och inkom till JO dagen därpå, gällde en händelse två dagar tidigare. I anmälan
                        anförs:




 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A               Fax:           08-21 65 58                                        www.jo.se
                                                                         Dnr 3671-2011      Sid 2 (7)




      Den 12 juli ca kl. 08.40 satt jag utanför Sal 2 vid Halmstad Tingsrätt eftersom
      jag skulle vittna kl. 09.00 i Mål nr. 699-11. Målet gäller anklagelser från två av
      mina syskon om misshandel av mina föräldrar.
      Jag satt och gjorde anteckningar då kom kammaråklagare BB och satte sig
      framför mig och följande konversation ägde rum.
      (K.Å. = Kammaråklagare BB […])
      K.Å: [AA]? Jag heter BB, åklagare. Jag måste prata med dig. Du ska vittna, jag
      vill bara att du vet att om du vittnar mot dina syskon så kommer de aldrig att
      prata med dig. Din mamma har sagt att så fort hon är på fri fot så ska hon ta de
      två yngsta och lämna landet, det verkar inte som om hon bryr sig om dig.
      AA: Hur vet du detta?
      K.Å: Jag vet inte jag tror så.
      AA: Du vet inte vad som har hänt.
      K.Å: Jag vet vad som har hänt, och även om du vittnar till fördel för dina
      föräldrar så kommer de få ett långt straff för det de har gjort.
      AA: Du kan inte veta det, du vet inte vad som har hänt.
      K.Å: Jo.
      AA: Du kan inte veta vad som har hänt, det är omöjligt.
      K.Å: Jag vet vad som har hänt och jag vill att du ska veta att du har rätt att inte
      vittna.
      AA: Jag tänker vittna för det är därför jag har kommit hit.
      Kammaråklagaren reser sig när hon hör att försvarsadvokaterna kom ingående.
Enligt AA visade det inträffade att åklagaren försökt påverka hennes vittnesmål
och vilja att vittna. Åklagaren hade därmed inte förhållit sig opartisk och
objektiv; om åklagaren försökt påverka henne, kunde man inte utesluta att detta
skett även beträffande andra vittnen.

BB, som genom uppgifter i massmedia fått kännedom om att hon anmälts till
JO, begärde att få tillgång till anmälan. Kort därefter inkom hon med en
skrivelse där hon kommenterade det inträffade. Hon uppgav bl.a. att man fram
till den elfte rättegångsdagen i tingsrätten hade hunnit höra ett trettiotal vittnen
och gå igenom annan omfattande bevisning samt att det som framkommit talade
för att föräldrarna begått brott även mot AA. Vidare anförde hon att AA inte
velat medverka i utredningen, utan i stället hade gjort allt för att bevisa att
hennes yngre syskon falskeligen anklagade föräldrarna för brott.

BB bekräftade i sin skrivelse att hon samtalat med AA inför vittnesförhöret men
att detta skett i syfte att informera AA om att man som närstående inte är
skyldig att vittna. Enligt BB samtalade hon med AA även ur ett medmänskligt
perspektiv med anledning av att AA troligtvis också blivit utsatt för brott från
föräldrarnas sida och att det var beklämmande att AA tagit till alltmer drastiska
åtgärder för att få sina föräldrar frikända.

Beträffande innehållet i det anmälda samtalet lämnade BB följande uppgifter.

      När jag kom till tingsrätten satt AA mitt i väntsalen och jag hälsade på henne och
      satte mig mittemot henne och pratade med henne. Jag minns inte den exakta
                                                                       Dnr 3671-2011         Sid 3 (7)




      ordalydelsen av detta samtal men innebörden var följande. Jag sade till henne att
      hon stod inför ett viktigt vägval och att det inte var för sent att vika av från den
      väg hon hittills valt. Jag sade att hon som närstående till de tilltalade och
      målsägandena inte var tvungen att vittna men att hon självklart fick vittna om
      hon ville. Jag sade till henne att jag vet vad som hänt och att hon troligtvis också
      blivit utsatt för omfattande brottslighet av föräldrarna. AA protesterade och sade
      att ingen kan veta vad som hänt i hemmet. Jag sade att jag kunde veta det mot
      bakgrund av de tio rättegångsdagar vi dittills varit på och de ca 30 vittnen som vi
      hört tillsammans med målsägandenas och de tilltalades berättelser. Jag talade
      också om att jag var orolig för henne mot bakgrund av att föräldrarna häktats och
      hennes syskon placerats i familjehem. Jag satt därefter kvar en liten stund
      mittemot AA utan att vi sade något till varandra. Därefter kom
      försvarsadvokaterna i målet in i väntsalen och jag reste mig upp och delade ut
      handlingar i målet som jag hade med mig till dem.
BB uppgav att AA vid huvudförhandlingen hade omnämnt samtalet dem
emellan och då riktat kritik mot henne liknande den som finns i anmälan hit och
att hon hade protesterat mot att hon skulle ha uttalat sig på det sätt AA påstått
att hon gjort.

Åklagarmyndigheten anmodades att yttra sig. Myndigheten (vice riksåklagaren
CC) anförde beträffande det samtal som åklagaren fört med AA bl.a. att det inte
var möjligt att bringa klarhet i vad som i detalj sagts och att det därför var svårt
att ha någon bestämd uppfattning om det som inträffat. Myndigheten noterade
dock att samtalet hade avhandlats under rättegången, varvid såväl rätten som
försvaret hade kunnat ta ställning till betydelsen av samtalet och åklagarens
eventuellt bristande objektivitet.

Därefter lämnade Åklagarmyndigheten vissa allmänna synpunkter på hur en
åklagare bör bemöta personer inför en huvudförhandling.

      När en åklagare rör sig i domstolens lokaler möter han eller hon
      domstolspersonal, målsägande, tilltalade, vittnen, försvararen m.fl.
      Inte sällan befinner sig den som kommer till domstolen i en ovanlig och pressad
      situation. De kan också ha personliga svårigheter av olika slag. Av
      serviceskyldigheten följer att åklagaren bör vara tillgänglig för att kunna ge
      information och svara på frågor. Inför en huvudförhandling bör en åklagare
      därför ofta – om inte exempelvis säkerhetsskäl talar emot det – försöka ta
      kontakt med främst målsäganden och den tilltalade men även vittnen som
      befinner sig i domstolens väntrum. Detta behov är naturligtvis mindre om
      målsägandebiträde respektive försvarare förordnats.
      I denna högst vardagliga åklagarroll kan åklagaren utan förvarning komma
      ställas inför mer eller mindre svåra etiska överväganden. Kravet på objektivitet
      och kravet på att stödja målsäganden kan t.ex. leda till intressekonflikter. Även i
      åklagarens relation till t.ex. vittnen och försvarare kan svårhanterade etiska
      frågor uppkomma. Inte sällan är det således en svår balansgång för åklagaren att
      förhålla sig till de nämnda kraven. I åklagarnas dagliga verksamhet och inte
      minst vid kontakterna med misstänkta, målsägande m.fl. har alltså åklagaretiken
      en central betydelse. De etiska frågorna är därför en viktig del av de unga
      åklagarnas grundutbildning. Det är också angeläget att de åklagaretiska frågorna
      är en naturlig del av den dagliga dialogen vid åklagarkamrarna.
Åklagarmyndigheten hänvisade till en rapport där åklagarens förhållande till
vittnen och målsägande behandlades, och där det bl.a. framhölls att dessa kan
vara utsatta för hot och trakasserier, varvid åklagaren bör medverka till att de får
                                                                          Dnr 3671-2011        Sid 4 (7)




det stöd och det skydd de behöver. I rapporten tillades att åklagaren bör avstå
från att samtala om vad tilltalade och förhörspersoner sagt under
huvudförhandlingen eller förundersökningen.

Enligt Åklagarmyndigheten ska ett vittne i AA:s situation normalt informeras
om vad som ska hända under huvudförhandlingen. Myndigheten anförde vidare:

      Vid samtal med vittnen och andra bevispersoner är det viktigt att åklagaren
      uttrycker sig tydligt så att missuppfattningar inte kan uppstå. Exempelvis bör
      åklagarens yttranden inte kunna tolkas som en uppmaning att inte vittna eller att
      vittna på ett visst sätt. I det aktuella fallet tycks AA ha uppfattat åklagaren på ett
      sådant sätt, vilket naturligtvis är olyckligt.
      Generellt är det med andra ord viktigt att åklagaren inte uppträder på ett sätt som
      ger anledning att ifrågasätta hans eller hennes objektivitet. I sammanhanget kan
      det nämnas att det finns situationer där det kan vara lämpligt att även försvaret
      och/eller målsägandebiträdet är med vid åklagarens samtal med målsäganden,
      tilltalade eller vittnen.
Åklagarmyndigheten konstaterade avslutningsvis att det inte fanns något att
erinra mot att åklagaren hade börjat tala med AA, bl.a. för att informera om
vittnesskyldighet och edsplikt. Myndigheten, som inte redovisade någon
uttrycklig bedömning beträffande lämpligheten i samtalet som helhet, anförde
slutligen att en åklagare inte bör tveka att ta de kontakter som behövs med
personer i en domstols väntsal.

Åklagarmyndigheten bifogade ett yttrande från BB. I yttrandet beskrev hon
tingsrättens dom och upplyste att denna hade överklagats. I övrigt hänvisade
hon till sin ovan berörda skrivelse till JO. Åklagarmyndigheten bifogade även
ett yttrande från BB:s chef, chefsåklagaren DD. Han anförde bl.a. att BB enligt
hans mening handlat föredömligt.

I anledning av vad som framkommit och det som framförts från åklagarsidan
bereddes Sveriges advokatsamfund tillfälle att lämna synpunkter på
lämpligheten i att en åklagare under här aktuella förhållanden uttrycker sig på
ett sådant sätt som åklagaren beskrivit att hon gjort. Samfundet informerades
även om att det var av intresse att få belyst hur en motsvarande situation skulle
ha bedömts om det varit en försvarare som agerat i förhållande till ett vittne som
åberopats av åklagaren.

Advokatsamfundet hänvisade i det senare hänseendet till de vägledande
reglerna om god advokatsed, enligt vilka en advokat i och för sig är oförhindrad
att kontakta förhörspersoner för att informera sig om vad de kan komma att
berätta. Enligt reglerna får en advokat däremot inte i något fall otillbörligen
påverka en förhörsperson. En advokat får inte heller gå förbi
målsägandebiträden eller andra ombud. Beträffande åklagarens roll anförde
Advokatsamfundet:

      Åklagarens roll innebär enligt Advokatsamfundets mening att alldeles särskilda
      krav måste uppställas på åklagarens ageranden mot vittnen. Den omständigheten
      att det ofta är fråga om människor som befinner sig i en pressad situation,
      innebär att risken för missuppfattningar är påtaglig. Särskild försiktighet måste
                                                                        Dnr 3671-2011        Sid 5 (7)




      därför anses påkallad vid åklagarens kontakt med vittnen, då åklagarens
      objektivitet aldrig får ifrågasättas. En sådan försiktighetsåtgärd kan vara att även
      försvararen medverkar vid kontakten med vittnet.
      Det finns ingen invändning mot att en åklagare lämnar information till ett vittne
      om vad som kommer att hända under huvudförhandlingen vad gäller vittnesplikt,
      edsplikt m.m. Däremot är det inte lämpligt att en åklagare yttrar sig på sådant
      sätt att detta riskerar att uppfattas som någon form av påtryckning. Som
      huvudregel kan det inte heller anses lämpligt att åklagaren redogör för vad som
      förevarit i sak under förundersökningen eller vid huvudförhandlingen innan
      förhöret med vittnet har ägt rum.
      Även om de uppgifter som åklagaren vidgått att hon lämnat ska beaktas anser
      Advokatsamfundet, med hänvisning till det ovan anförda, att lämpligheten av
      åklagarens uttalanden till vittnet kan ifrågasättas.
I ett beslut den 15 augusti 2012 anförde JO Axberger följande.

Rättslig reglering
Att en åklagare ska förhålla sig objektiv följer av 1 kap. 9 § regeringsformen,
där det stadgas att den som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin
verksamhet ska iaktta opartiskhet och saklighet.

I 23 kap. 4 § rättegångsbalken, RB, finns en regel om den objektivitetsprincip
som gäller under förundersökningen. Enligt bestämmelsen ska inte endast de
omständigheter som talar emot den misstänkte utan även de som är gynnsamma
för honom eller henne beaktas och bevis som är till hans eller hennes förmån tas
till vara. Samma objektivitetskrav ska enligt vedertagen uppfattning iakttas
under brottmålsrättegången.

Bestämmelser om vittnen finns i 36 kap. RB.

I princip är var och en skyldig att på begäran vittna inför domstol (1 §).
Undantag gäller för den som är närstående till part (3 §). Det innebär
exempelvis att barn inte har skyldighet att vittna i rättegång där en förälder är
åtalad.

Den som har åberopats som vittne kallas av domstolen till förhandlingen. I
kallelsen ska domstolen lämna information om vad förhöret gäller samt om
vittnets rättigheter och skyldigheter i olika avseenden (7 §). Rätten ska inför
förhöret söka klargöra om det finns omständigheter av betydelse för
bedömandet av tilltron till vittnets berättelse och erinra vittnet om
omständigheter som medför att han eller hon inte är skyldig att avlägga
vittnesmål (10 §). Rätten ska vidare upplysa ett vittne om rätten att vägra yttra
sig om sådant som röjer att vittnet självt eller en närstående begått brott (14 §
jämförd med 6 §).

Den som ska vittna får normalt inte vara närvarande vid förhandlingen innan
vittnesförhöret äger rum (9 §).
                                                                      Dnr 3671-2011       Sid 6 (7)




Bedömning
AA har anmält BB för att hon som åklagare sökt påverka AA:s kommande
vittnesmål och vilja att vittna. Prövningen av AA:s anmälan ska ske med
utgångspunkt från vittnesutsagors betydelse för rättssäkerheten i brottmål, något
som kommer till uttryck i den formella reglering som omger avläggandet av
vittnesmål, inklusive brottsbalkens bestämmelser om mened, övergrepp i
rättssak m.m.

Även om anmälaren och åklagaren gett olika bilder av det samtal som ägde rum
dem emellan är de uppgifter de lämnat i vissa centrala delar samstämmiga.

Det är således klarlagt att åklagaren i domstolens lokaler kort innan AA skulle
vittna i rättegången mot AA:s föräldrar gått fram till AA och inlett ett samtal.
Det är ostridigt att åklagaren vid detta samtal tog upp det kommande
vittnesmålet. Det framgår av vad BB uppgett hit att hon därvid ville framhålla
att AA fortfarande hade möjlighet att ändra sig. Det står med andra ord klart att
det inte enbart var fråga om neutrala upplysningar om vittnespliktens innebörd
utan att BB:s syfte var att söka påverka AA:s beslut att vittna. Att det förhöll sig
så framgår även av det likaledes ostridiga förhållandet att BB med hänvisning
till vad som dittills framkommit inför rätten förklarade för AA att hon visste vad
som hänt, vilket i sammanhanget var liktydigt med att hon för AA ville
framhålla att hon ansåg sig veta att AA for med osanning. Enligt min mening
har AA mot denna bakgrund haft fog för sin uppfattning att BB sökte påverka
henne inför vittnesmålet.

Det finns inte skäl att tro annat än att BB agerade med rättvisans intresse för
ögonen och utifrån vad som enligt hennes mening var bäst för AA. Ändamål av
det slaget ger dock inte en åklagare rätt att sätta sig över sådant som får anses
utgöra självklara delar av det straffprocessuella regelverket. Till detta hör att en
åklagare inte i omedelbar anslutning till en huvudförhandling får bruka sin
auktoritet till att på tu man hand söka förmå ett av motparten åberopat och av
domstolen kallat vittne att avstå från att vittna, och självfallet inte heller försöka
påverka innehållet i det vittnet kan komma att säga.

I sitt samtal med AA hänförde BB sig till vad som dittills hade framkommit i
huvudförhandlingen. Ett vittne får enligt huvudregeln inte innan vittnesmålet
avlagts vara närvarande vid den förhandling där vittnesmålet ska äga rum.
Skälet till det är att vittnesmålet inte ska påverkas av det som framkommer
under förhandlingen. Det är inte förenligt med detta att, på det sätt som BB
vidgått att hon gjort, informera ett vittne om de slutsatser hon som åklagare
dragit av dittills avlagda vittnes- och målsägandeutsagor m.m.

Om en åklagare anser sig ha skäl att framföra budskap av det slag som BB i
detta fall framfört till AA bör det ske i eller i anslutning till förhöret i rättssalen
eller i vart fall i motpartsombudets närvaro. Den form BB valde för sina
åtgärder var däremot direkt olämplig. Hon måste därför, oavsett sina avsikter
                                                                   Dnr 3671-2011      Sid 7 (7)




och trots att saken sedermera avhandlades inför rätten, kritiseras för sitt
agerande.

Det bör tilläggas att jag instämmer i vad Åklagarmyndigheten anfört om de krav
som kan ställas på åklagaren i hans eller hennes vardagsroll i domstolen, såsom
att åklagaren ska vara tillgänglig för att kunna ge information och svara på
frågor. Det synes mer tveksamt i vilken utsträckning åklagaren bör ta på sig
sådant som domstolen ansvarar för. Enligt Åklagarmyndigheten ska ett vittne i
AA:s situation normalt informeras om vad som ska komma att hända under
huvudförhandlingen bl.a. vad gäller vittnesskyldighet. Information av det slaget
ingår i den kallelse vittnet erhållit från domstolen, liksom i de instruktioner som
ska meddelas av rättens ordförande vid själva vittnesmålet. Det hindrar i och för
sig inte att även åklagaren lämnar upplysningar om detta. Det som inträffat här
visar dock vikten av att informationen i så fall förmedlas på ett korrekt och
neutralt sätt, helst även i enlighet med etablerade rutiner. Om det bara sker när
åklagaren finner särskilda skäl att närma sig ett vittne finns en uppenbar risk för
att åtgärden med fog kan uppfattas på just det sätt som skett i det här fallet.
Allmänt sett gäller också att en självpåtagen informationsplikt naturligtvis inte
får utnyttjas som förevändning för att utöva mer eller mindre subtila
påtryckningar mot den som står i begrepp att vittna inför domstol.
