# Kritik mot Tullverket, som inte iakttagit sina skyldigheter i fråga om underrättelse till en anhållens närstående

JO 2012-04-25 dnr 3682-2011

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                      Sid
                                                                            2012-04-25              3682-2011               1 (4)
Justitieombudsmannen
Hans-Gunnar Axberger




                        Kritik mot Tullverket, som inte iakttagit sina skyldigheter i fråga om
                        underrättelse till en anhållens närstående


                          Beslutet i korthet: En person anhölls misstänkt för smuggling. När någon har
                          frihetsberövats på det sättet ska närstående underrättas, om det kan ske utan men för
                          utredningen. Det åligger den brottsutredande myndigheten att, utan direktiv från
                          åklagaren, ombesörja åtgärder som rutinmässigt förekommer i en förundersökning.
                          Tullverket skulle därför ha tagit upp frågan om underrättelse av den anhållnas anhöriga.
                          Så skedde inte. Tullverket, vars ledning och personal uppenbarligen inte känner till vad
                          som gäller i fall av detta slag, kritiseras därför.

## Anmälan och utredning

I en anmälan framförde AA klagomål mot bl.a. Tullverket. Hon ankom
                        tillsammans med en annan person med bil från Tyskland till Helsingborg. De blev
                        bägge misstänkta för smuggling på grund av den mängd alkohol som fanns i den
                        skåpbil vari de färdades. Samma dag beslutade åklagare att anhålla de båda på
                        grund av kollusionsfara, dvs. det bedömdes att det fanns risk för att de på fri fot
                        skulle kunna undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Samtidigt
                        beslutades om restriktioner. Sedan olika utredningsåtgärder genomförts hävdes
                        anhållningsbeslutet dagen därpå. Förundersökningen lades ned några dagar senare.

                        Av AA:s anmälan och handlingar som inhämtats från Tullverket framgår dels att
                        AA under anhållningstiden var orolig för att hennes anhöriga inte visste om att hon
                        var frihetsberövad, dels att hennes medresenär blev anmäld som saknad av sina
                        anhöriga under tiden han var frihetsberövad.

                        AA var även kritisk till att hon hade belagts med handfängsel under en transport
                        med bil mellan två arrestlokaler.

                        Åklagarmyndigheten och Tullverket anmodades att yttra sig.

                        Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren BB) redovisade följande bedömning.

                                  [Det] är den ansvarige tjänstemannen hos polisen eller, som i detta fall, Tullverket
                                  som måste anses ha det primära ansvaret för att bestämmelsen i 24 kap. 21 a §
                                  rättegångsbalken följs. I det ansvaret ligger en skyldighet att på eget initiativ fråga
                                  den frihetsberövade om han eller hon önskar att någon närstående underrättas och i
                                  så fall till vem underrättelsen ska lämnas (se t.ex. Fitger, Rättegångsbalken [15 maj


 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 3682-2011     Sid 2 (4)




      2011, Zeteo], kommentaren till 24 kap. 21 a §). Det kan inte rimligen åligga
      åklagaren att ge direktiv om en sådan rutinåtgärd och inte heller att kontrollera att de
      ansvariga tjänstemännen har gjort vad de ska i detta avseende (jfr JO:s beslut den 28
      oktober 2011, dnr 4608-2010, angående underrättelser och kallelser enligt 5–7 §§
      lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Däremot är det ytterst
      åklagaren i sin egenskap av förundersökningsledare som avgör om en underrättelse
      innebär men för utredningen. I de fall den frihetsberövade önskar att en viss
      närstående ska underrättas och en sådan underrättelse bedöms kunna vara till men
      för utredningen, kan frågan således bli föremål för prövning av åklagare. Detta torde
      normalt ske genom att polisen eller tulltjänstemannen lyfter frågan till åklagaren och
      informerar om den frihetsberövades önskemål. Åklagaren har då att fatta beslut om
      underrättelse får lämnas eller inte. I vissa fall kan utredningsläget vara sådant att det
      är uppenbart t.ex. att en viss anhörig inte kan underrättas utan att det är till men för
      utredningen eller att vissa utredningsåtgärder måste vidtas innan någon underrättelse
      kan bli aktuell. Inget hindrar att åklagaren då på eget initiativ informerar utredaren
      om sin bedömning redan innan något önskemål har framställts från den frihets-
      berövades sida. Det är viktigt att framhålla att sådana kontakter och ställnings-
      taganden bör dokumenteras liksom naturligtvis varje beslut att skjuta upp eller neka
      en underrättelse som begärts av den frihetsberövade.
      I det nu aktuella fallet finns det inte någonting som tyder på att frågan om
      underrättelse till anhöriga har underställts åklagare för prövning och inte heller att
      åklagare beslutat att någon underrättelse inte fick lämnas. Åklagaren har uppgett att
      han inte kände till att AA hade begärt att hennes mamma skulle underrättas eller att
      hon var orolig och mådde psykiskt dåligt. Uppgiften om att en av de frihetsberövade
      blivit efterlyst av sina anhöriga har såvitt framkommit nått åklagaren först i samband
      med eller efter det att anhållningsbeslutet hävdes och frihetsberövandet upphörde.
      Jag kan därför inte se att det borde ha föranlett någon åtgärd från åklagarens sida.
      Sammanfattningsvis anser jag [---] att det saknas skäl att kritisera någon av de
      berörda åklagarna.
Tullverket (generaltulldirektören CC) redovisade såvitt gällde de uteblivna
underrättelserna till närstående följande bedömning.

      Av anmälan till JO framgår att anmälaren inte fick möjlighet att underrätta anhöriga
      avseende frihetsberövandet. Frihetsberövade personers anhöriga ska enligt 24 kap.
      21 a § rättegångsbalken underrättas om frihetsberövandet, om det inte är till men för
      utredningen.
      Av 6 kap. 1 § häkteslagen framgår att en anhållen på grund av misstanke om brott
      får åläggas inskränkningar i sin rätt till kontakt med omvärlden (restriktioner), om
      det finns risk för att han eller hon undanröjer bevis eller på något annat sätt försvårar
      sakens utredning, s.k. kollusionsfara. I aktuellt ärende har åklagaren gjort
      bedömningen att det föreligger kollusionsfara, varför åklagaren beslutat om
      restriktioner vad gäller brev eller annan försändelse samt besök och telefonsamtal.
      Av 6 kap. 3 § häkteslagen framgår att det också är åklagaren som har att pröva
      frågan om restriktioner.
      Enligt Tullverkets utredning har det inte framkommit att anmälaren eller anmälarens
      medresenär till tulltjänstemännen uttalat någon begäran om att anhöriga skulle
      underrättas. Därför har tulltjänstemännen inte heller kontaktat åklagaren för att få
      saken prövad av denne. Tullverket finner därmed att ingen felaktighet begåtts i
      ärendet och att de berörda tulltjänstemännen inte har överskridit sina befogenheter.
Tullverket förklarade vidare utförligt de överväganden som gjorts beträffande
användningen av handfängsel. – Anmälan i denna del föranleder inga ytterligare
åtgärder från JO:s sida.
                                                                      Dnr 3682-2011     Sid 3 (4)




Rättslig reglering
Bestämmelsen i 24 kap. 21 a § rättegångsbalken om underrättelseskyldighet till
närstående om frihetsberövande har följande lydelse.

      När någon har frihetsberövats genom gripande enligt 7 § första stycket, genom
      överlämnande till en polisman enligt 7 § andra stycket och då inte har frigivits,
      genom anhållande eller genom häktning enligt 17 §, ska någon av den
      frihetsberövades närmaste anhöriga eller någon annan person som står den
      frihetsberövade särskilt nära underrättas om frihetsberövandet så snart det kan ske
      utan men för utredningen.
      Om den frihetsberövade motsätter sig att någon underrättas om frihetsberövandet,
      får underrättelse lämnas bara om det finns synnerliga skäl.
      Underrättelse behöver inte lämnas om frihetsberövandet har upphört.
Som framgår av lagtexten behöver den frihetsberövade inte själv begära att
underrättelse ska ske. Det är i stället den ansvarige befattningshavaren som ska
tillfråga den misstänkte om detta. Det är normalt tillräckligt att en person
underrättas. (Jfr Fitger, Rättegångsbalken, 24 kap. 21 a §, se www.nj.se/zeteo.)

Underrättelseskyldigheten tjänar ytterst syftet att vara ett skydd mot övergrepp från
det allmännas sida gentemot den enskilde. Den fyller också syftet att anhöriga och
andra inte ska behöva oroa sig över vart deras närstående tagit vägen och att den
som har frihetsberövats i många fall kan känna sig bättre till mods av vetskapen om
att någon närstående vet var han eller hon befinner sig. (Se prop. 2007/08:47
s. 18 f.)

Underrättelseskyldighet till närstående om frihetsberövande finns även föreskriven
i 17 a § polislagen, som reglerar situationen när någon är skyldig att stanna kvar
hos polisen eller Tullverket på annan grund än gripande, anhållande och häktning,
t.ex. vid omhändertaganden enligt polislagen eller andra lagar. Skyldigheten enligt
bestämmelsen gäller likaså när någon har hämtats, medtagits eller annars är skyldig
att stanna kvar hos polisen eller Tullverket för förhör (se 23 kap. 7–9 §§
rättegångsbalken, jfr även 29 § fjärde stycket polislagen rörande Tullverket).

Frågor om underrättelse till närstående ska dokumenteras. Enligt 20 §
förundersökningskungörelsen ska i förundersökningsprotokollet antecknas uppgift
om att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande eller
att sådan underrättelse inte har skett. Krav på dokumentation följer även av 27 §
polislagen (prop. 2007/08:47 s. 21).

Bedömning
Det är klarlagt att rättegångsbalkens bestämmelse om underrättelse till närstående
inte har efterlevts, liksom att det – i strid med tydliga författningsbestämmelser –
helt saknas dokumentation kring vad som därvid förekommit. Tullverket har, som
det får förstås, uppfattningen att detta är något som inte omfattas av dess ansvar.

När det gäller fördelningen av ansvar mellan en åklagare som förundersöknings-
ledare och den brottsutredande myndigheten gäller allmänt sett följande.
                                                                    Dnr 3682-2011    Sid 4 (4)




Förundersökningsledaren ansvarar för förundersökningen i dess helhet och ska se
till att utredningen bedrivs effektivt, se 1 a § andra stycket förundersöknings-
kungörelsen. Själva utredningsarbetet utförs så gott som alltid av den
brottsutredande myndigheten, som oftast är polisen men i detta fall alltså tullen.
När förundersökningen leds av en åklagare är myndigheten, under förutsättning att
den har erforderliga resurser, skyldig att biträda vid utredningen. Åklagaren styr
därvid arbetet genom direktiv till myndigheten, som har att se till att dessa leder till
adekvata åtgärder.

Ansvaret för att myndigheten biträder åklagaren i enlighet med utfärdade
utredningsdirektiv åvilar myndigheten som sådan, ytterst dess ledning. Den ska
bl.a. säkerställa att det finns en väl fungerande ordning för hur och av vem
utredningsarbetet ska bedrivas samt att de befattningshavare till vilka utförandet av
utredningsåtgärder delegeras erhåller tydliga instruktioner och att de har erforderlig
kompetens för att fullgöra de uppgifter som åläggs dem. Till detta ansvar hör –
utan att särskilda direktiv ska behöva ges av förundersökningsledaren –
ombesörjandet av åtgärder som rutinmässigt förekommer i en förundersökning. (Jfr
JO:s beslut 2011-08-24 dnr 4217-2010 och 2011-10-28 dnr 4608-2010.)
Bevakningen av att bestämmelsen om underrättelse enligt 24 kap. 21 a §
rättegångsbalken iakttas är en sådan rutinåtgärd. Med detta ansvar följer
skyldigheten att i enlighet med vad som föreskrivs i förundersökningskungörelsen
dokumentera om underrättelse skett eller inte skett.

Av Tullverkets yttrande kan man få uppfattningen att verket ansett att underrättelse
inte kunde ske på grund av att AA var ålagd restriktioner beträffande sina kontakter
med omvärlden. Det är riktigt att sådana restriktioner kan påverka skyldigheten att
underrätta den frihetsberövades anhöriga; underrättelse behöver inte ske om det är
till men för utredningen. Eventuella restriktioner påverkar dock inte den
brottsutredande myndighetens skyldighet att i ett fall som detta ta upp frågan.
Därefter är det, som närmare beskrivits av Åklagarmyndigheten,
förundersökningsledarens sak att ta ställning till om och när underrättelse kan ske.

Tullverket skulle alltså ha tagit upp frågan om underrättelse av AA:s anhöriga och
dokumenterat saken. Så skedde inte. Tullverket, vars ledning och personal
uppenbarligen inte känner till de skyldigheter som i dessa hänseenden åvilar verket,
ska därför kritiseras.

Det har i JO:s inspektionsverksamhet konstaterats att okunskap om de regler som
gäller för underrättelser till närstående förekommer även inom polisen. En kopia av
detta beslut sänds därför till Rikspolisstyrelsen, för kännedom.
