# Statens institutionsstyrelses ungdomshem Björkbacken kritiseras för att hemmet dröjt med att kontakta vårdnadshavaren till en flicka som vårdades på hemmet trots att det fanns misstanke om att hon utsatts för ett brott

JO 2019-04-25 dnr 3712-2017

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2019-04-25              3712-2017              1 (10)
Justitieombudsmannen
Thomas Norling




                        Statens institutionsstyrelses ungdomshem Björkbacken kritiseras för
                        att hemmet dröjt med att kontakta vårdnadshavaren till en flicka som
                        vårdades på hemmet trots att det fanns misstanke om att hon utsatts
                        för ett brott; även fråga om hemmet borde ha gjort en polisanmälan
                        med anledning av den aktuella incidenten


                          Beslutet i korthet: AA vårdades med stöd av LVU och var placerad på Björkbackens
                          ungdomshem. Efter en utflykt till ett köpcentrum i maj 2017, tillsammans med
                          personal från hemmet, berättade AA att en ung man hade förgripit sig på henne vid
                          köpcentret. Fem dagar senare polisanmälde AA:s vårdnadshavare incidenten.
                          Det finns inte några bestämmelser om att ungdomshemmet i ett fall som detta ska
                          göra en polisanmälan. Det ligger dock i sakens natur att ett ungdomshem inte kan
                          förhålla sig helt passivt om ett barn som vårdas vid hemmet blir utsatt för ett brott. En
                          första förutsättning för att hemmet ska kunna göra en polisanmälan är att det inte på
                          grund av sekretess finns något hinder att röja uppgifterna. Den s.k. socialtjänst-
                          sekretessen utgjorde inte något hinder för hemmet att göra en anmälan till polisen.
                          En mer övergripande fråga är vem som ska bedöma, ungdomshemmet eller
                          socialnämnden, om en polisanmälan bör göras när det gäller barn som vårdas med
                          stöd av LVU vid ett särskilt ungdomshem. Enligt JO ligger det närmare till hands att
                          anse att det är socialnämnden som bör avgöra om en polisanmälan bör göras i ett fall
                          som det nu aktuella.
                          Det fanns vid den aktuella händelsen inga rutiner vid hemmet eller föreskrifter från
                          SiS om hur en situation som den nu aktuella skulle hanteras. JO anser därför att det
                          finns skäl för SiS centralt att överväga om det behöver utarbetas någon form av
                          handläggningsrutin som rör situationen att misstanke uppkommit om att ett barn vid
                          ett ungdomshem blivit utsatt för ett brott.
                          Ungdomshemmet tog aldrig kontakt med AA:s vårdnadshavare utan bestämde först
                          två dagar efter incidenten, i samråd med socialtjänsten, att socialtjänsten skulle lämna
                          information till vårdnadshavaren. För det kritiseras hemmet.

## Bakgrund

AA, född 2003, vårdades med stöd av 2 och 3 §§ lagen (1990:52) med särskilda
                        bestämmelser om vård av unga, LVU. Hon var under den tid som nu är aktuell
                        placerad på Björkbackens ungdomshem, som drivs av Statens
                        institutionsstyrelse (SiS).



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                       Dnr 3712-2017        Sid 2 (10)




AA var söndagen den 7 maj 2017 på en utflykt tillsammans med personal från
ungdomshemmet till ett köpcentrum i en stad nära Björkbacken.

På vägen tillbaka till hemmet berättade AA för personalen att en ung man hade
förgripit sig på henne på köpcentret. Under de två följande dagarna berättade
hon mer om händelsen. Enligt de uppgifter som AA lämnade kunde hon ha
blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.

Anmälan
I en anmälan klagade AA:s mor, BB, på ungdomshemmet. Hon anförde bl.a. att
det dröjt för lång tid innan hon fick information om händelsen och att hemmet
borde ha gjort en polisanmälan direkt efter händelsen.

Utredning
Inledningsvis hämtade JO in journalanteckningar om AA från Lundby
stadsdelsförvaltning i Göteborgs kommun och Björkbackens ungdomshem.

JO granskade handlingarna och anmodade därefter SiS att komma in med ett
yttrande över vad BB hade framfört i sin anmälan. I sitt remissvar (bilagorna
här utelämnade) anförde SiS följande:

      Justitieombudsmannen (JO) har anmodat Statens institutionsstyrelse (SiS) att
      yttra sig över vad som framförs i en anmälan till JO gällande SiS ungdomshem
      Björkbacken (Björkbacken). Yttrandet ska innehålla en redogörelse för
      handläggningen och myndighetens bedömning av denna.
      I anmälan till JO framförs klagomål mot att Björkbacken i samband med att en
      ungdom ska ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp under en utevistelse inte
      tog ungdomen till läkare för läkarvård. Vidare framförs i anmälan klagomål mot
      att vårdnadshavaren inte fick veta om händelsen förrän flera dagar efter
      händelsen. Anmälaren framför också att ungdomen inte har fått tala med en
      vuxen om händelsen och inte fått den hjälp ungdomen har varit i behov av.
      Anmälaren anger att en polisanmälan borde ha gjorts direkt vid händelsen.
      SiS har remitterat begäran internt till institutionschefen vid Björkbacken som
      hänvisar till rapport, utredning och beslut enligt lex Sarah, den anmälan som
      gjorts till IVO i anledning av händelsen (bilaga 1) och till IVO:s beslut i ärendet
      den 21 september 2017 (bilaga 2). Ytterligare underlag har utgjorts av
      ungdomens sociala journal och patient journal hos SiS samt ett kompletterande
      yttrande från Björkbacken (bilaga 3). Vidare har Björkbackens sjuksköterska
      lämnat upplysningar per e-post (bilaga 4 och 5).

      Rättslig reglering m.m., se bilaga A

      Sammanfattning av lex Sarah-utredning rörande händelsen, se bilaga B

      Handläggningen av den aktuella händelsen
      Ungdomen var söndagen den 7 maj 2017 på en utevistelse i ett köpcentrum i en
      närbelägen stad med två personal från ungdomshemmet. Ungdomen var vid
      tillfället 13 år gammal. Personalen lämnade ungdomen ensam i 20 minuter på
      köpcentrumet. När ungdomen kom tillbaka till personalen berättade ungdomen
      att hon försökt få en man att köpa cigaretter, att mannen då sagt att hon måste
      utföra sexuella tjänster och att ungdomen gått med mannen men inte gjort det
      han bad om.
                                                                 Dnr 3712-2017       Sid 3 (10)




Avdelningsföreståndaren (AF) och biträdande avdelningsföreståndaren (BAF)
blev måndagen den 8 maj 2017 informerade om att en man försökt få ungdomen
att utföra sexuella tjänster men att hon inte gjort detta. AF och BAF tyckte att
informationen från personal som varit med vid händelsen var otydlig och hade
ett eget samtal med ungdomen tisdagen den 9 maj 2017. Ungdomen berättade då
att hon hade tagit på mannens könsorgan. Hon uttryckte vid samtalet en stark oro
för att uppgifterna skulle komma ut och sa att hon inte ville att AF och BAF
skulle göra en polisanmälan eller berätta för socialtjänsten eller för
vårdnadshavaren om det som hänt. Det fanns stora svårigheter i
kommunikationen med vårdnadshavaren och socialnämnden hade beslutat om
umgängesbegränsning enligt 14 § LVU. Efter att ha talat om för ungdomen att
detta måste göras kontaktade BAF socialtjänsten, som uppgav att den skulle
kontakta vårdnadshavaren via dennas ombud och sedan återkomma till SiS.
Onsdagen den 10 maj informerade AF och BAF socialtjänsten om att de inte
kunde vänta på att socialtjänsten skulle kontakta vårdnadshavaren. Vid 17-tiden
samma dag fick avdelningen veta att vårdnadshavaren hade fått informationen.
Då AF och BAF tillsammans med övriga ledningsgruppen var på tjänsteresa
under torsdagen den 11 maj och fredagen den 12 maj meddelade man
socialtjänsten per mejl att antingen kunde socialtjänsten göra en polisanmälan
eller skulle AF och BAF göra en polisanmälan på måndagen den 15 maj. Det
framgår av journalen att polisen kom till institutionen den 13 maj för att förhöra
flickan med anledning av att vårdnadshavaren dagen innan hade gjort en
polisanmälan.
Av journalanteckningar i ungdomens journal framgår att ungdomen redan den 7
maj 2017 berättade att mannen tagit på hennes intima kroppsdelar och visat sitt
könsorgan samt att personal sagt till henne att detta skulle komma att
polisanmälas. Av journalanteckningarna framgår vidare att ungdomen tisdagen
den 9 maj 2017 berättade att mannen tvingat henne att utföra sexuella
handlingar.
Anmälan till socialnämnden enligt 14 kap. l § SoL gjordes den 9 maj 2017, två
dagar efter händelsen. Av utredning och beslut i lex Sarah-ärendet framgår att
anledningen till att anmälan till socialtjänsten dröjde var att informationen om
händelsen inte hade gått fram tillräckligt tydligt inom institutionen och att det
uppfattades som oklart vad som hade hänt. Det fanns dock dokumenterat i
ungdomens journal redan samma dag som händelsen inträffade att hon blivit
utsatt för sexualbrott.
Ingen information till vårdnadshavaren lämnades av Björkbacken. I stället
bedömdes i samråd med socialtjänsten att socialtjänsten skulle lämna
informationen till vårdnadshavaren och sedan återkoppla till institutionen,
innan polisanmälan gjordes. Institutionschefen hade inte fått information om
händelsen utan fick detta först i samband med att verksamhetsdirektören
kontaktade henne den 12 maj i samband med en tidningsartikel om händelsen.
SiS kontaktade polisen för att göra en polisanmälan den 15 maj och fick då
besked att det inte behövdes eftersom vårdnadshavaren hade gjort en anmälan.

2 Frågor i ärendet
Händelsen i övrigt består i huvudsak av två delar. Den första delen gäller SiS
rutiner i fråga om polisanmälan, den andra delen gäller hälso- och sjukvård samt
stöd till den enskilde.
Inledningsvis ska anmärkas att ungdomen inte borde ha lämnats ensam under
sin utevistelse. Det finns tydliga instruktioner om detta och information om
saken hade lämnats. I denna del är det alltså obestridligen så att en brist
föreligger, som har hanterats särskilt och ligger utanför nu aktuell remiss.

2.1 Polisanmälan och information till vårdnadshavaren
Vad gäller händelsen som sådan bör följande framhållas. Ungdomen är 13 år och
under tvångsvård. En av omständigheterna kring flickan är att relationen mellan
                                                                Dnr 3712-2017       Sid 4 (10)




henne och modern är ansträngd och att flickan uttryckt att hon känner stor oro
för att mamman skulle få vetskap om händelsen och för dennas reaktioner. Av
utredningen framgår att det har fattats beslut enligt 14 § LVU om
umgängesbegränsning. Av utredningen framgår vidare att information om
händelsen har varit otydlig.
Som redogjorts för i bilaga A. finns det rekommendationer i Socialstyrelsens
allmänna råd för när en polisanmälan bör göras vid brott mot barn och vad den
ska innehålla. De allmänna råden riktar sig visserligen till socialnämnderna i
deras verksamhet, men grundas på bestämmelser i SoL och OSL som är
tillämpliga även hos SiS. I de allmänna råden anges bl.a. att om det finns en
misstanke om brott mot ett barn enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, bör en
polisanmälan skyndsamt göras, såvida det inte strider mot barnets bästa. Vid
bedömningen av barnets bästa bör hänsyn tas till bl.a. barnets behov av skydd,
brottets svårighetsgrad, vilken relation barnet har till den misstänkte
gärningsmannen och hur barnet skulle reagera om en anmälan gjordes.
I det aktuella ärendet visar utredningen att ungdomen var starkt emot att en
polisanmälan skulle göras. Institutionen gjorde ändå bedömningen att en
polisanmälan skulle göras. Institutionen informerade socialnämnden om
händelsen i enlighet med anmälningsskyldigheten i 14 kap. l § SoL. Det framgår
att institutionen ville att vårdnadshavaren skulle informeras i ett tidigt skede,
innan en polisanmälan gjordes men att man ansåg att detta borde göras av
socialnämnden på grund av stora svårigheter att kommunicera med och
samverka med vårdnadshavaren. Denna uppfattning vinner stöd av den
omständigheten att nämnden till följd av situationen mellan vårdnadshavaren
och ungdomen beslutat om en umgängesbegränsning enligt 14 § LVU. Om en
ungdom motsätter sig att uppgifter lämnas till vårdnadshavaren ska vidare en
prövning göras av vem som disponerar över sekretessen, den unge eller
vårdnadshavaren och om sekretess föreligger gentemot vårdnadshavaren (12
kap. l, 2 och 3 § § OSL).
Utredningen får anses visa att det fanns en osäkerhet på Björkbacken om hur
situationen skulle hanteras. Det saknades tydliga lokala rutiner för hur ett
misstänkt sexuellt övergrepp skulle hanteras i det akuta skedet. Det fanns heller
inte centrala riktlinjer inom området. En överenskommelse med socialnämnden
att informera en vårdnadshavare i SiS ställe är emellertid i sig inte fel.
En väsentlig omständighet var att ungdomen så starkt och tydligt motsatte sig en
polis- anmälan. Skälet till detta var bl.a. den oro som tidigare nämnts. Denna
omständighet, sammantagen med beslutet om umgängesbegränsning gjorde att
polisanmälan inte skedde omgående. Detta var också en anledning till att den
vanliga uppföljningen med undersökning m.m. inte kom till stånd, se utförligare
i bilaga 3.
Av tjänsteanteckningen i bilaga l framgår också att SiS gått varligt fram, av
hänsyn till hennes rädsla. Det anges att man förmodligen hade agerat annorlunda
om det inte varit för denna omständighet. I god LVU-vård ligger ju också att
personalen ska arbeta för att våra ungdomar ska kunna känna förtroende för
personalen och kan känna att de kan lita på oss.
Oavsett dessa faktorer finns det likväl ett övergripande hänsyn och dessutom en
sekretessbrytande bestämmelse. Emellertid var den information som flickan och
personalen lämnade otydlig och sporadisk och det var svårt att få en klar bild av
vad som faktiskt inträffat, se bilaga 1. Händelsen inträffade på en söndag och på
tisdagen beslutades ett samtal med flickan. Den första och otydliga
informationen blev tydligare allteftersom.
När ungdomen under tisdagssamtalet upprepade att hon inte ville att en
polisanmälan skulle göras informerades hon om att detta dock måste göras,
varefter socialtjänsten kontaktades, som uppgav att man skulle ta kontakt med
vårdnadshavaren, vilket skedde på onsdagen.
                                                                    Dnr 3712-2017       Sid 5 (10)




Sammantaget ledde de faktorer som nu nämnts till en fördröjning av
polisanmälan, vilket har fått konsekvenser för ungdomen, något som hanterats
inom ramen för lex Sarah-ärendet, se bilaga 1.
2.1.1 Bedömning
Av redogörelsen i avsnitt 2.1 framgår att vårdpersonal i situationer som denna
står inför olika hänsyn som var för sig leder till skilda bedömningar i frågan om
en polisanmälan ska göras eller inte. Det står likväl klart att en polisanmälan ska
göras när man kan misstänka att ett brott kan ha inträffat av sådan beskaffenhet
att sekretess bryts och andra övergripande hänsyn gör sig gällande.
Komplexiteten i de avvägningar som ska göras framgår ytterligare av
redogörelsen för den rättsliga regleringen i bilaga A.
Bedömningen att avvakta med en anmälan kan antas vara grundad på en
avvägning mellan de skilda, hänsyn som ovan nämnts och att det funnits starkt
fog för att hänsyn till flickans vilja och rädsla ledde till att kontakter skulle tas
genom socialtjänsten. Likväl får det anses att tillräckligt starkt fog för en
polisanmälan direkt från SiS förelåg, åtminstone på tisdagen.
Motsvarande hänsyn som nu angetts kan antas ha föranlett bedömningen att
socialtjänsten var mest lämpad att ha kontakterna med vårdnadshavaren.
Huruvida detta är eller inte är en lämplig ordning kan inte generellt anges utan
måste avgöras i det enskilda fallet. En sådan åtgärd fråntar dock inte SiS ansvaret
för att vårdnadshavaren får den information som denne har rätt till och får inte
leda till onödigt dröjsmål. Det bör anmärkas att vårdnadshavaren fick
informationen av socialnämnden, vilket SiS följde upp.
Det bör här antecknas att flera åtgärder har vidtagits efter händelsen, bl.a. har en
revidering påbörjats av de centrala juridiska riktlinjerna när det gäller
polisanmälan.

2.2 Medicinsk vård och annat samtalsstöd
Frågan om utebliven medicinsk undersökning och bedömning m.m. har
aktualiserats först med anledning av den aktuella JO-anmälan. Björkbacken har
lämnat ett kompletterande yttrande kring detta, genom en intervju vilken
redogörs för i tjänsteanteckning (bilaga 3). Av det kompletterande yttrandet
framgår i sammandrag följande.
a)       I samband med händelsen erbjöds ingen hälso- och sjukvårdsinsats i det
akuta skedet för att medicinskt utreda och/eller bearbeta händelsen. Vissa
stödjande samtal kring händelsen har dock skett i miljön, dvs. samtal med
personal vid institutionen i vardagliga sammanhang. Sådana samtal
dokumenteras dock inte av institutionen.
b)       Institutionen har inga skriftliga rutiner för hanteringen, men vanligtvis
brukar det gå till så att institutionen eller barnet/ungdomen själv gör en
polisanmälan omgående. Jourhavande poliser kommer då till institutionen för
förhör och/eller förordar att institutionen tar med barnet/ungdomen till hälso -
och sjukvården, t.ex. Barnhuset i Göteborg, för läkarundersökning och utredning,
varpå institutionen som regel åker med ungdomen till Barnhuset eller annan
vårdgivare.1
Eftersom någon polisanmälan inte gjordes omgående vid händelsen så följdes
inte det sedvanliga förfarandet med kontakt med Barnhuset i Göteborgs stad eller
med annan vårdgivare och därför erbjöds inte ungdomen erforderlig läkar-
undersökning och vård. Anmälan till socialtjänsten gjordes dock.
c)         Ungdomen har erbjudits samtal med institutionens psykolog vid flera
tillfällen efter händelsen, men inte velat träffa psykologen. Det framgår av
flickans journal. Det första samtalet efter händelsen erbjöds den 15 maj 2017.
Vissa stödjande samtal kring händelsen har också som nämnts ovan skett i
miljön. Ungdomen har också varit avviken från institutionen under längre
                                                                 Dnr 3712-2017        Sid 6 (10)




perioder efter händelsen: mellan den 5 juni och den 5 juli samt mellan den 27
juli och den 19 augusti 2017. Ungdomen skrevs ut den 27 september 2017.
d)        Efter händelsen har flera åtgärder vidtagits, bland annat har kontakt
tagits med gynakuten i Göteborg som tar emot ungdomar för undersökning
och erbjuder samtal kring övergrepp. Gynakuten har lämnat kontaktuppgifter
och en beskrivning av vart SiS kan vända sig efter att en ungdom har
utsatts för ett misstänkt övergrepp (se bilaga 4). Vidare har representanter för
Barnhuset i Göteborg bjudits in för ett informationsmöte för personalen (se
bilaga 5). Björkbackens hälso- och sjukvårdsteam har vidare fått i uppdrag av
institutionschefen att ta fram en lokal rutin kring sexuella övergrepp.
Det måste generellt sett anses vara till barnets bästa att barnet utan dröjsmål får
komma till en vårdgivare som kan ge barnet erforderlig hälso- och sjukvård
och även utreda barnets behov av fortsatt stöd i anledning av ett övergrepp. SiS
kan emellertid inte ta ett barn till en vårdgivare mot barnets vilja. Hälso- och
sjukvården är frivillig, även för en person som är omhändertagen för
tvångsvård enligt LVU, se bl.a. JO 1995/96 s. 89. Även om SiS träder in vid
sidan av vårdnadshavaren i den utsträckning som behövs för att tillgodose
barnets vårdbehov och i frågor om barnets personliga förhållanden, såsom
vid behov av medicinsk behandling, ankommer det på SiS att beakta barnets
egna önskemål när barnet uppnått en sådan ålder och mognad att barnet själv
kan förfoga över frågan (se 6 kap. 11 § FB och 11 § LVU). Det bör dock krävas
långtgående stöd och motiverande insatser från SiS sida om barnet inte vill ha en
behövlig vårdkontakt.
SiS ska också som huvudregel informera vårdnadshavaren och - om det är
möjligt - samråda med denne, i frågor om hälso- och sjukvårdsinsatser till ett
placerat barn, se bl.a. JO 2002/03 s. 259. Ett i förevarande sammanhang
väsentligt undantag är om den unge själv inte vill att vårdnadshavaren ska få del
av uppgifterna (se 12 kap. 3 § OSL). SiS har också ett ansvar, såväl på
övergripande nivå som på lokal nivå, att samverka med andra aktörer, t.ex.
andra vårdgivare inom hälso- och sjukvården. Detta följer av socialtjänstlagen
och Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om
ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete.
När det gäller insatser till ungdomen på Björkbacken erbjöds samtal med
psykolog efter händelsen, men erbjudandena avböjdes. Enligt Björkbacken gavs
också stödjande samtal efter händelsen, men dessa har inte dokumenterats.
Ungdomen var sedan avviken från institutionen i längre perioder efter
händelsen, vilket gjorde det svårt att erbjuda ytterligare stöd.
2.2.1 Bedömning
De bedömningar som ska göras också i denna fråga präglas av olika hänsyn, se
redogörelsen för den rättsliga regleringen m.m. i bilaga A.
Det får generellt anses vara till barnets bästa att i det akuta skedet efter ett
sexuellt övergrepp få komma till en vårdgivare som kan tillgodose det behov
av vård, utredning och behandling som kan finnas i anledning av övergreppet.
Trots att institutionen inte gjorde en polisanmälan borde institutionen direkt
efter händelsen ha övervägt att föreslå flickan ett besök hos en sådan vårdgivare.
Eftersom flickan uttryckt stor oro för att vårdnadshavaren skulle få kännedom
om händelsen hade en bedömning av dispositionsrätten över uppgifterna
kunnat göras jämte av om sekretess kunde anses föreligga gentemot
vårdnadshavaren. En sådan bedömning hade underlättat möjligheten att gå
vidare i frågan och erbjuda vårdmöjlighet.
Vad gäller frågan om annat stöd efter händelsen framgår av utredningen att
flickan fick stödjande samtal i miljön, men att detta inte dokumenterats.
Sådana samtal ska dokumenteras men endast om de tillför faktiska
omständigheter eller händelser av betydelse för bland annat genomförandet
eller uppföljningen av en insats (4 kap. 9 § första och andra stycket SOSFS
                                                                       Dnr 3712-2017         Sid 7 (10)




      2014:5). Frånvaron av dokumentation får antas innebära att ingen
      dokumentationsskyldighet aktualiseras.
      Vidare erbjöds flickan stödsamtal av institutionens psykolog och det framgår
      av utredningen att hon i denna del haft en lika stark och uttalad vilja som i frågan
      om polisanmälan och avböjt det slagets erbjudanden.
      Även i frågor om stöd och vård gör sig samma hänsyn gällande som i frågan om
      polisanmälan. Men här tillkommer också hänsynen till den personliga
      integriteten och till att ungdomen bör få hjälp att bearbeta vad hon kan ha råkat
      ut för i så nära anslutning till händelsen som möjligt. Vad särskilt gäller frågan
      om vård tillkommer dessutom den omständigheten att tidsutdräkt kan försvåra
      en brottsutredning (se bilaga l, tjänsteanteckning av den 23 maj 2017).
      Det kan visserligen konstateras att skilda hänsyn lett till bristfällig hantering av
      denna situation, men det bör beaktas att situationen är komplex och att det inte är
      möjligt att entydigt ange något självklart och från början givet utfall av de
      överväganden som måste göras. Det bör dock anmärkas att i en situation där
      detta slags omständigheter inte föreligger, det finns fungerande muntliga
      rutiner med omedelbar polisanmälan och transport till vårdinstitution för
      somatisk undersökning och stödjande samtal. På institutionen pågår för
      närvarande ett arbete med att ta fram också skriftliga rutiner.
      I detta enskilda fall kan slutsatsen dras att polisanmälan borde ha gjorts och att
      vård och stöd borde ha kommit till stånd. Att så inte skedde synes främst kunna
      tillskrivas en avvägning av de skilda hänsyn som uppstår i en komplex situation
      som den förevarande och där en bedömning både för eller emot en viss åtgärd
      kan ha fog för sig. I ett fall som detta talar övervägande skäl för att avvägningen
      borde ha utfallit på ett annat sätt.
      Utredningen kring ärendet ger därutöver vid handen att situationen i det enskilda
      fallet utvecklades olyckligt också på grund av att ledning och hjälp saknas för
      hur allmänna hänsyn som föreskrivs i författningar och som anges i allmänna
      råd ska kunna överföras till enskilda fall. Således saknas hjälp i form av tydliga
      riktlinjer för hur institutionerna bör agera i det akuta skedet efter ett misstänkt
      sexuellt övergrepp som riktats mot ett placerat barn eller ungdom. De
      dokument som dock finns har visat sig vara otillräckliga. Därtill kommer att
      också lokala rutiner måste finnas, med uppgifter om vart institutionerna lokalt
      kan vända sig för inhämtande av extern hjälp och kompetens. Sådana lokala
      rutiner bör också innefatta hur institutionerna lokalt ska samverka med andra
      vårdgivare kring denna typ av händelse.
      För att så långt det är möjligt minimera osäkerhet i fortsättningen om hur
      institutionerna ska handla vid ett misstänkt sexuellt övergrepp kommer SiS,
      förutom den pågående revideringen av de centrala juridiska riktlinjerna när det
      gäller polisanmälan, även att inleda ett arbete gällande hur situationer av
      förevarande art även i övrigt bör hanteras. Vidare ankommer det på varje
      institution att säkerställa att det finns uppdaterade lokala rutiner med det
      innehåll som nyss angetts.
BB kommenterade remissvaret.

Bedömning
BB har i sin anmälan fört fram klagomål mot ungdomshemmet på flera punkter.
Hon har bl.a. ifrågasatt det stöd som AA fick efter händelsen. Jag har funnit skäl
att begränsa mina uttalanden till frågorna som rör om hemmet borde ha gjort en
polisanmälan och sett till att BB fick information om händelsen tidigare än vad
som blev fallet.
                                                                 Dnr 3712-2017       Sid 8 (10)




Polisanmälan

AA var under 15 år när händelsen vid köpcentret inträffade. Utifrån de uppgifter
som hon lämnade till personalen vid ungdomshemmet hade hon blivit utsatt för
ett sexuellt övergrepp av en person som inte hade någon koppling till hemmet.
Det finns inte några bestämmelser om att ungdomshemmet i ett sådant fall ska
göra en polisanmälan eller vidta några andra åtgärder. Det ligger dock i sakens
natur att ett ungdomshem inte kan förhålla sig helt passivt om ett barn som
vårdas vid hemmet blir utsatt för ett brott.

En första förutsättning för att ungdomshemmet ska kunna göra en polisanmälan
är att det inte på grund av sekretess finns något hinder för att röja uppgifterna.
Enligt 26 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, gäller
nämligen sekretess inom socialtjänsten för en uppgift om en enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon närstående till denne lider men. Av 10 kap. 21 § OSL framgår
emellertid att den s.k. socialtjänstsekretessen inte hindrar att uppgift som angår
misstankar om bl.a. vissa brott mot barn lämnas till en åklagarmyndighet eller
Polismyndigheten. De brott som avses i den bestämmelsen är bl.a. sexualbrott i
6 kap. brottsbalken.

Den händelse som AA hade berättat om är sådan att den skulle kunna innebära
att ett brott begåtts mot henne enligt någon av straffbestämmelserna i 6 kap.
brottsbalken. Den s.k. socialtjänstsekretessen utgjorde därför inte i sig något
hinder för ungdomshemmet att göra en anmälan till polisen om den händelse
som AA hade berättat om.

I Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2014:6) om socialnämndens
handläggning av ärenden som gäller barn och unga sägs bl.a. att om det finns en
misstanke om brott mot barn enligt bl.a. 6 kap. brottsbalken bör en
polisanmälan göras skyndsamt, såvida det inte strider mot barnets bästa. JO har
tidigare uttalat att när en socialnämnd överväger att göra en polisanmälan om ett
misstänkt brott mot barn bör nämnden beakta bl.a. barnets behov av skydd,
brottets svårighetsgrad, barnets relation till den misstänkte gärningsmannen och
hur barnet kan reagera om nämnden gör en anmälan (se JO:s beslut den 30 maj
2011, dnr 2133-2010). De nu gjorda uttalandena gäller när socialnämnden har
anledning att överväga om en polisanmälan ska göras. De utgångspunkter för
bedömningen som kommer till uttryck i uttalandena får dock anses vara giltiga
också när ett ungdomshem överväger att göra en polisanmälan med anledning
av en misstanke om att ett barn vid hemmet blivit utsatt för ett brott.

Vilken betydelse en relation till en viss gärningsman ska tillmätas vid
bedömningen av om en polisanmälan ska göras kan diskuteras. I det här fallet
finns det ingenting som tyder på att flickan haft eller har någon relation till
gärningsmannen. Skäl för att göra en polisanmälan med hänsyn till flickans
behov av skydd kan därför inte anses ha varit aktuellt. Av större principiell
                                                                   Dnr 3712-2017       Sid 9 (10)




betydelse i det här fallet är i vilken utsträckning hemmet kunnat beakta flickans
inställning till en polisanmälan.

AA motsatte sig att hemmet skulle göra en polisanmälan. Att den unge är
negativt inställd till en polisanmälan utgör dock inte alltid skäl att underlåta att
göra en anmälan. Det finns situationer när en myndighet ska göra en
polisanmälan även om barnet inte vill det. Utgångspunkten är som tidigare
nämnts att den myndighet som överväger att göra en polisanmälan ska beakta
vad som är bäst för barnet. Den bedömningen kan bli olika beroende på bl.a. om
barnet bor ihop med gärningsmannen och hur barnets relation till den
misstänkte gärningsmannen är. Det är svårt att ange några ytterligare riktlinjer
här. Nödvändigtvis behöver det finnas ett utrymme för en bedömning i det
enskilda fallet. Detta leder över till en mer övergripande fråga om vem som ska
bedöma, ungdomshemmet eller socialnämnden, om en polisanmälan bör göras
när det gäller barn som vårdas med stöd av LVU vid ett särskilt ungdomshem.

Enligt 6 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453), SoL, ska
socialnämnden sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än
det egna tas emot i t.ex. ett hem för vård och boende. Enligt fjärde stycket i
bestämmelsen ska socialnämnden ansvara för att den som har tagits emot i ett
annat hem än det egna får god vård. Socialnämnden som har det kontinuerliga
vårdansvaret har således kvar sitt ansvar för den unge även i det fall vården ges
genom en annan huvudmans försorg.

I 11 § fjärde stycket LVU stadgas att nämnden eller den åt vilken nämnden har
uppdragit vården ska ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning det
behövs för att genomföra vården, bestämma om hans eller hennes personliga
förhållanden.

Eftersom det inte finns några bestämmelser om vem som ska göra en
polisanmälan när ett barn har blivit utsatt för brott ser jag inget hinder mot att
ungdomshemmet gör en polisanmälan. Det är dock socialnämnden som har det
övergripande ansvaret för vården av barnet. Nämnden har kunskap om barnets
bakgrund och förhållanden och ska ha ett nära samarbete med vårdnadshavaren
i frågor som rör barnet. Det ligger därför närmare till hands att anse att det är
nämnden som bör avgöra om en polisanmälan bör göras i ett fall som det nu
aktuella. Enligt min mening borde ungdomshemmet därför så snart som möjligt
efter att flickan berättade om händelsen, dvs. redan den 7 maj 2017, ha tagit
kontakt med socialnämnden och informerat om händelsen. Då skulle givetvis
frågan om att göra en polisanmälan och vem som skulle göra den ha diskuterats.

I denna del kan jag konstatera att det inte fanns några rutiner vid hemmet eller
föreskrifter från SiS om hur en situation som den nu aktuella skulle hanteras.
Även om jag ser allvarligt på att hemmet inte mer resolut tog ställning till de
olika ansvarsfrågorna som aktualiserade sig i AA:s fall, finner jag inte
anledning att kritisera hemmet för den osäkerhet som präglat dess bedömningar
och ageranden. Enligt min mening finns det skäl för SiS centralt att överväga
                                                                Dnr 3712-2017      Sid 10 (10)




om det behöver utarbetas någon form av handläggningsrutin som rör situationen
att misstanke uppkommit om att ett barn vid ett hem blivit utsatt för ett brott.

Kontakt med AA:s vårdnadshavare

Ungdomshemmet tog aldrig någon kontakt med BB för att berätta om vad som
hänt AA under utflykten. I stället bestämdes, två dagar senare, i samråd med
socialtjänsten, att socialtjänsten skulle lämna informationen till
vårdnadshavaren. Ungdomshemmet fick därefter en bekräftelse från
socialtjänsten att vårdnadshavaren fått informationen.

Jag har inga synpunkter på att det bestämdes att socialtjänsten skulle kontakta
vårdnadshavaren. I många fall kan det t.o.m. vara en fördel då socialtjänsten
oftast haft kontakt med vårdnadshavaren under utredningen om ett barn ska
beredas vård enligt LVU. Jag är dock kritisk till att ungdomshemmet väntade
två dagar med att kontakta socialtjänsten. För detta dröjsmål kan
ungdomshemmet inte undgå kritik.

Det som BB i övrigt har anfört föranleder inte något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik om uttalats ovan.
