# Fråga om länsrättens utredningsansvar när det i ett mål om vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, saknades ett sådant läkarintyg som avses i 9 § LVM

JO 2010-10-29 dnr 3714-2009

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2010-10-29        3714-2009              1 (4)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga om länsrättens utredningsansvar när det i ett mål om vård enligt
                        lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, LVM, saknades ett
                        sådant läkarintyg som avses i 9 § LVM

## Initiativet

Socialnämnden i Burlövs kommun ansökte den 18 augusti 2008 hos dåvarande
                        Länsrätten i Skåne län om att AA skulle beredas vård med stöd av LVM. AA
                        medgav socialnämndens ansökan. Länsrätten beslutade i en dom den 2 september
                        2008 att AA skulle beredas sådan vård.

                        AA överklagade domen till Kammarrätten i Göteborg. Den 1 oktober 2008 ingav
                        socialnämnden till bl.a. behandlingshemmet Runnagården, där AA då var placerad,
                        ett yttrande som var undertecknat av nämndens ordförande. I yttrandet angavs bl.a.
                        att ”med hänsyn till de nya uppgifter som inkom från bl.a. läkare BB har
                        socialtjänsten i Burlövs kommun ingen invändning mot att LVM-hemmet
                        Runnagården låter placering enligt LVM upphöra”.

                        I en dom den 6 oktober 2008 biföll kammarrätten AA:s överklagande på så sätt att
                        rätten avslog socialnämndens ansökan om vård.

                        I en anmälan till JO framförde CC klagomål mot behandlingshemmet Runnagården
                        (JO:s dnr 2076-2009). Klagomålen gällde att behandlingshemmet inte skrev ut AA
                        från hemmet trots att Socialnämnden i Burlövs kommun hade tagit tillbaka sin
                        ansökan om LVM-vård av henne och det inte fanns något läkarintyg till stöd för
                        sådan vård.

                        Eftersom Statens institutionsstyrelse hade prövat CC:s klagomål mot
                        behandlingshemmet fann JO inte skäl att för egen del vidta någon åtgärd i ärendet
                        (JO:s beslut den 3 juli 2009).

                        I ärendet hade handlingar från bl.a. Socialnämnden i Burlövs kommun och
                        Länsrätten i Skåne län infordrats och granskats. Därvid framkom att socialnämnden
                        hade ansökt om att AA skulle beredas vård enligt LVM utan att till sin ansökan
                        foga ett läkarintyg enligt 9 § LVM. Vidare framkom att länsrätten därefter, utan att
                        inhämta ett läkarintyg, hade bifallit nämndens ansökan.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                      Dnr 3714-2009     Sid 2 (4)




Med anledning av vad som framkommit beslutade JO att inleda ett initiativärende
mot Länsrätten i Skåne län som anmodades att göra en utredning och yttra sig över
vilka överväganden som gjordes i anledning av att det i målet saknades ett sådant
läkarintyg som avses i 9 § LVM.

JO beslutade även att på eget initiativ utreda varför Socialnämnden i Burlövs
kommun inte hade förordnat om läkarundersökning av AA (JO:s dnr 3713-09).

Utredning
Länsrätten i Skåne län gav som remissvar in ett yttrande upprättat av rådmannen
DD. I yttrandet anfördes följande.
      Efter genomgång av handlingarna i länsrättens akt i mål nr 8799-08, som rekvirerats
      från Kammarrätten i Göteborg, har jag följande att anföra.
      Enligt 9 § LVM ska socialnämnden, när en utredning har inletts, besluta om
      läkarundersökning av missbrukaren om det inte är uppenbart obehövligt. Ett
      läkarintyg med anledning av en sådan undersökning ska enligt 11 § samma lag fogas
      till socialnämndens ansökan om vård till länsrätten. Om ansökan inte innehåller ett
      sådant läkarintyg, eller om det behövs av något annat skäl, får rätten besluta om
      läkarundersökning.
      Av materialet i länsrättens akt framgår inte att Socialnämnden i Burlövs kommun
      har beslutat om läkarundersökning enligt 9 § LVM. Nämndens ansökan till
      länsrätten om att AA ska ges vård enligt LVM, inkommen den 18 augusti 2008,
      innehåller inte heller något läkarintyg utfärdat med anledning av en sådan
      undersökning. Till sin ansökan bifogade socialnämnden dock ett läkarutlåtande från
      den 2 juli 2008, utfärdat av överläkare BB, Division psykiatri, Universitetssjukhuset
      i Lund. Av detta utlåtande, som var anledningen till att en utredning enligt LVM
      inleddes, framgår att AA hade såväl svåra alkoholproblem som en komplex och svår
      psykiatrisk problembild, vilket innebar stor risk för att hon kunde skada sig själv
      allvarligt. Även socialnämndens egen utredning visar tydligt att hon hade dessa och
      även andra svåra problem. Sammantaget ansåg jag att det tillgängliga materialet i
      målet mycket starkt talade för att det fanns förutsättningar för vård enligt 4 § LVM
      och att det inte fanns någon anledning för rätten att inför en muntlig förhandling
      besluta om läkarundersökning med stöd av 11 § LVM.
      Under länsrättens muntliga förhandling den 2 september framkom att AA vitsordade
      allt av saklig betydelse i socialnämndens utredning samt att hon medgav tvångsvård
      eftersom hon inte ansåg sig kunna klara behandling på frivillig väg. Mot denna
      bakgrund och med hänsyn till vad som framgick av såväl socialnämndens egen
      utredning som av det ovan nämnda och relativt aktuella läkarutlåtandet, ansåg jag att
      det inte heller då fanns skäl för länsrätten att vidta någon åtgärd med anledning av
      att socialnämnden inte hade beslutat om läkarundersökning enligt 9 § LVM efter att
      utredningen inletts.
I ett beslut den 29 oktober 2010 anförde JO André följande.

Bedömning

I 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns bestämmelser om
förvaltningsdomstolars utredningsskyldighet, den s.k. officialprincipen. I
lagrummet föreskrivs i första stycket att rätten ska tillse att ett mål blir så utrett
som dess beskaffenhet kräver. Vidare anges i andra stycket att rätten vid behov
anvisar hur utredningen bör kompletteras och att överflödig utredning får avvisas.
Regeln i första stycket har formulerats så att omfattningen och innebörden av en
                                                                   Dnr 3714-2009   Sid 3 (4)




domstols utredningsansvar beror på varje enskilt måls beskaffenhet. Det
övergripande syftet med utredningsansvaret är att säkerställa en riktig dom.

Enligt 7 § LVM ska socialnämnden inleda utredning när den genom anmälan eller
på något annat sätt har fått kännedom om att det kan finnas skäl att bereda någon
tvångsvård. När en utredning har inletts ska socialnämnden enligt 9 § LVM, om det
inte är uppenbart obehövligt, besluta om läkarundersökning av missbrukaren samt
utse en läkare för undersökningen. Läkaren ska i ett intyg ange missbrukarens
aktuella hälsotillstånd.

Om det är uppenbart obehövligt behöver nämnden inte besluta om
läkarundersökning. Så kan vara fallet t.ex. om det redan finns ett aktuellt läkarintyg
i ärendet (prop. 1987/88:147 s. 96). I Socialstyrelsens allmänna råd, Tilllämpning
av lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, SOSFS 1997:6, anges att
ett sådant läkarintyg inte bör vara äldre än 14 dagar när ansökan om vård inlämnas
till rätten.

Anser socialnämnden efter utredning att det finns skäl att bereda någon tvångsvård
ska nämnden, enligt 11 § LVM, ansöka om sådan vård hos förvaltningsrätten
(tidigare länsrätten). Till ansökan ska fogas den utredning nämnden gjort och ett
sådant läkarintyg som avses i 9 § LVM. Om nämndens ansökan inte innehåller
läkarintyg eller om det behövs av något annat skäl, får rätten enligt 11 § tredje
stycket LVM besluta om läkarundersökning. Rätten kan begära biträde av
polismyndighet för att föra missbrukaren till undersökningen (45 § LVM).

_______________________

Av utredningen framgår bl.a. följande. Överläkaren BB, Universitetssjukhuset i
Lund (numera Skånes universitetssjukhus), gjorde den 2 juli 2008 en anmälan till
socialnämnden angående behov av tvångsvård för AA. I anmälan angavs bl.a. att
AA hade haft ett ordentligt återfall i alkoholmissbruk och att hon uppvisade en
stark dödsönskan, varför någon form av tvångsvård borde beredas henne.
Socialnämnden i Burlövs kommun ansökte den 18 augusti 2008 hos länsrätten om
tvångsvård enligt LVM för AA. Till ansökan fogades bl.a. den anmälan som
överläkaren BB hade gett in till nämnden.

I socialnämndens remissvar i initiativärendet mot nämnden (JO:s dnr 3713-2009)
anförs att en handläggare den 14 juli 2008, i samband med besök hos AA på
sjukhuset där hon vårdades, framförde en begäran om läkarintyg enligt 9 § LVM.
Något läkarintyg hade emellertid inte kommit in i ärendet när ansökan ingavs till
länsrätten.

Ett läkarintyg enligt 9 § LVM ska klargöra missbrukarens aktuella hälsotillstånd
och hans eller hennes allmänna behov av vård. En bedömning av faran för den
enskildes hälsa, till följd av missbruk, måste till stor del bygga på vilka medicinska
skador missbrukaren redan har ådragit sig. Av ett läkarintyg bör framgå bl.a. om
den enskilde lider av några sjukdomar som har betydelse, om det finns tecken på
                                                                   Dnr 3714-2009    Sid 4 (4)




sjukdom eller skada på grund av missbruket och om det finns tecken på
abstinenssymptom och förekomst av depression, vanföreställningar m.m. Läkaren
torde också kunna uttala sig om faran för hälsan vid ett fortsatt missbruk.

Överläkaren BB:s anmälan, daterad den 2 juli 2008, grundade sig på dennes
iakttagelser i samband med att AA, i starkt upprivet tillstånd, kom in till
vårdinrättningen den 30 juni 2008 och dagarna därefter. I anmälan fanns det inte
några närmare uppgifter om AA:s hälsotillstånd.

När såsom i LVM-mål det allmänna i egenskap av sökande har ett omfattande
utredningsansvar, kan domstolen med hänsyn till ”målets beskaffenhet” som regel
utgå från sökandens utredning och granska denna med beaktande av vad motparten
anför i målet. Av 8 § förvaltningsprocesslagen följer dock att domstolen också har
ett visst eget ansvar för att utredningen blir fullständig och korrekt. Den måste
således bl.a. se till att de faktiska förhållandena blir tillräckligt utredda. Genom
bestämmelsen i 11 § tredje stycket LVM har domstolen uttryckligen getts
möjlighet att vid behov komplettera utredningen genom att inhämta ett läkarintyg i
målet.

Det allmänna intresset av att en missbrukare oberoende av eget samtycke bereds
vård för att komma ifrån sitt missbruk är så viktigt att parterna – missbrukaren och
socialnämnden – inte kan tillåtas förfoga fritt över processföremålet, tvångsvård
eller inte (se bl.a. Wennergren, Bertil, Förvaltningsprocesslagen m.m. – En
kommentar, femte uppl., s. 162 f.). Eftersom nämndens ansökan inte innehöll
någon närmare utredning rörande AA:s aktuella hälsotillstånd borde länsrätten ha
beslutat om läkarundersökning beträffande AA. Genom att länsrätten inte
kompletterade utredningen med ett sådant läkarintyg blev beslutsunderlaget i målet
bristfälligt. Detta är inte tillfredsställande. Jag vill understryka att det nu anförda
inte innebär något ställningstagande i frågan huruvida utgången skulle ha blivit en
annan om utredningen hade kompletterats med ett läkarintyg. Om det var rätt eller
fel att besluta om tvångsvård för AA är för övrigt en fråga som jag som JO inte bör
anlägga synpunkter på.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det anförda.
