# En polismyndighets och åklagares långsamma handläggning av en förundersökning gällande bedrägeri samt en vice överåklagares överprövning när polisens akt förkommit

JO 2003-12-08 dnr 3721-2002

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2003-12-08        3721-2002              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        En polismyndighets och åklagares långsamma handläggning av en
                        förundersökning gällande bedrägeri samt en vice överåklagares
                        överprövning när polisens akt förkommit

## Anmälan

I en anmälan till JO, som kom in den 22 oktober 2002, framförde AA, i egenskap
                        av ombud för BB, kritik mot Polismyndigheten i Skåne.

                        Av anmälan framgick bl.a. följande. I en skrivelse den 4 maj 1998 ställd till polisen
                        anmälde BB en före detta anställd för misstanke om bedrägeri och trolöshet mot
                        huvudman – – – . Förundersökning inleddes. Under år 1999 kontaktades den
                        ansvarige utredaren hos polisen i Ystad ett flertal gånger om hur utredningen
                        fortskred. I mars 2000 skrev utredningsmannen ett brev till bolaget där han uppgav
                        att han hoppades att han snart skulle kunna påbörja utredningen i ärendet. Under
                        tiden april–oktober 2000 togs förnyad kontakt med utredningsmannen, dock utan
                        resultat. Den 9 november 2000 hölls ett målsägandeförhör. Därefter återkom
                        utredningsmannen i januari 2001 med kompletterande frågor, vilka omedelbart
                        besvarades av bolaget. Den 24 april 2001 beslutade kammaråklagaren CC att lägga
                        ned förundersökningen.

                        BB begärde i september 2001 överprövning av nedläggningsbeslutet. Vice
                        överåklagaren DD vid Åklagarmyndigheten i Malmö beslutade den 26 februari
                        2002 att förundersökningen skulle återupptas och överlämnade åt chefsåklagaren
                        EE vid 3:e åklagarkammaren i Malmö att föranstalta om erforderliga åtgärder i
                        anledning av beslutet. I beslutet upplystes att polismyndighetens ärende inte kunnat
                        återfinnas varför DD inte ansett sig kunna göra en materiell prövning av ärendet.
                        Han uppgav att förundersökningen skulle återupptas för att man i första hand skulle
                        söka rekonstruera det utredningsmaterial som utgjort åklagarens beslutsunderlag.
                        En knapp månad senare fick BB en förfrågan från kammaråklagaren FF i vilken
                        bolaget ombads att på nytt skicka in visst utredningsmaterial. Ett omfattande
                        material skickades till åklagarmyndigheten. Den 7 maj 2002 gav åklagaren
                        utredningsdirektiv till polisen i vilka bl.a. påtalades att eventuella brott skulle
                        komma att preskriberas undan för undan under sommaren 2002. Polisen vidtog inte
                        några ytterligare utredningsåtgärder med hänvisning till bristande




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                  Dnr 3721-2002   Sid 2 (6)




utredningsresurser. Förundersökningen lades den 2 september 2002 ned med
motiveringen att brotten hade preskriberats.

Slutligen anförde AA att BB hade förorsakats merarbete och merkostnader på
grund av att man tvingats att på nytt komma in med utredningsmaterial till
åklagaren.

Utredning
Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande om vad
som anförts i anmälan. Polismyndigheten (biträdande länspolismästaren GG) kom
in med ett yttrande.

Därefter infordrades ett diarieblad från åklagarkammaren i Kristianstad i ärendet –
– –.

Ärendet remitterades till Åklagarmyndigheten i Malmö för upplysningar och
yttrande om handläggningen av ärendet samt vilka överväganden som föregick
beslutet den 26 februari 2002 att återuppta förundersökningen.

Åklagarmyndigheten (överåklagaren HH) kom in med ett yttrande till vilket var
fogat yttranden från vice överåklagaren DD och chefsåklagaren EE.

I ett beslut den 8 december 2003 anförde chefsJO Eklundh följande.

Bedömning
Handläggningstiden
En förundersökning skall enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB)
bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att
fullfölja en förundersökning skall den läggas ned.

Undersökningsledaren har enligt 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen
(1947:948) ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att
utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga
direktiv för arbetet.

När förundersökningen leds av en åklagare, får denne vid undersökningens
verkställande anlita biträde av polismyndigheten. Han får också uppdra åt en
polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt
med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet (23 kap. 3 § andra stycket RB).

En anmälan om misstänkt bedrägeri och trolöshet mot huvudman i vilken en person
utpekades som gärningsman kom in till polismyndigheten den 5 maj 1998. Två
dagar senare översändes anmälan till åklagarmyndigheten för inlottning på
åklagare. Sedan åklagare samma dag utfärdat direktiv till polisen kom det att dröja
cirka 2 år och 6 månader innan några faktiska utredningsåtgärder vidtogs från
polisens sida. Ett sådant dröjsmål måste, även om man tar hänsyn till vad som sagts
                                                                    Dnr 3721-2002    Sid 3 (6)




i polismyndighetens yttrande om att arbetssituationen var mycket ansträngd, anses
som helt oacceptabelt.

Vissa utredningsåtgärder vidtogs sedan från november 2000 fram till den 24 april
2001 då förundersökningen lades ned genom beslut av kammaråklagaren CC.

Det övergripande ansvaret för förundersökningen har vilat på åklagare. Av
utredningen framgår att ärendet inledningsvis handlades av kammaråklagaren JJ
men att CC i varje fall i juni 1999 gjordes uppmärksam på att ärendet var lottat på
honom. Det är upplyst att CC vid två tillfällen under år 1999, i juni och oktober,
samt i juni 2000 hemställde om besked om utredningsläget i ärendet. Vidare
framgår av akten i ärendet att han i januari 2001 skickade en påminnelse till
polisen. Det framgår emellertid inte vilka svar han erhöll vid dessa tillfällen. Det
har inte heller framkommit om han vidtagit några andra åtgärder för att driva
förundersökningen framåt.

Jag har i flera tidigare ärenden haft anledning att redogöra för vad som åligger
åklagaren i de fall då polisen inte vidtar några utredningsåtgärder i förunder-
sökningar i vilka åklagare är förundersökningsledare (se t.ex. JO 2003/04 s. 82).
Om en åklagare har sänt ett par påminnelser i ett sådant ärende som inte fått önskad
effekt, bör han inte nöja sig med att på nytt skriftligen påminna polisen utan i
stället exempelvis personligen ta kontakt med utredaren eller dennes chef för att
höra efter vilka utredningsåtgärder som vidtagits i ärendet. I det aktuella fallet
dröjde det dessutom drygt ett år innan den första förfrågan i ärendet gjordes vilket
är alltför lång tid. Om en åklagare inte genom egna kontakter med utredaren och
gruppchefen lyckas driva ärendet framåt i enlighet med lagstiftningens krav bör
han eller hon vända sig till sin kammarchef. Det ankommer sedan på denne att
genom kontakter med befattningshavare vid polismyndigheten på motsvarande
nivå försöka utverka att ärendet förs framåt på ett godtagbart sätt. Om inte heller
detta ger något resultat kan frågan i vissa fall föras upp till överåklagaren som
sedan får ta upp den på hög nivå inom polismyndigheten, ytterst med
länspolismästaren.

Den 24 september 2001 inkom en begäran om överprövning till åklagar-
myndigheten och samma dag begärdes akten i ärendet in. Det tog sedan cirka fem
månader innan polismyndigheten lämnade besked om att utredningsakten
saknades. En sådan handläggningstid för att konstatera att handlingarna i ett ärende
inte går att återfinna kan självfallet inte godtas. DD har upplyst att det under denna
tid skickades flera påminnelser från överåklagarens kansli. Av åklagar-
myndighetens akt framgår att en kammaråklagare hos överåklagaren skrev till
utredningsmannen den 29 november 2001 och den 7 januari 2002 och att hon den
24 januari 2002 skrev till en intendent vid polismyndigheten som uppgavs vara
arkivansvarig. Det kan ifrågasättas om man inte från överåklagarens sida borde ha
agerat på ett mer kraftfullt sätt i syfte att i ett betydligt tidigare skede få fram ett
besked från polisen om akten gick att hitta eller ej.
                                                                   Dnr 3721-2002   Sid 4 (6)




Den 26 februari 2002 återupptog DD förundersökningen, och ärendet
överlämnades till EE som i sin tur lämnade över handläggningen till FF. Material
begärdes in från målsäganden och kom in till åklagarkammaren den 11 april 2002.
Den 7 maj 2002 gavs utredningsdirektiv till polisen. I utredningsdirektiven
påtalades särskilt att eventuella brott preskriberades undan för undan under
sommaren 2002. Polismyndigheten vidtog därefter inte någon utredningsåtgärd i
ärendet. Den 2 september 2002 lade FF ned förundersökningen då brotten var
preskriberade.

HH har anfört att det – i efterhand betraktat – kunnat övervägas om den nära
förstående tidpunkten för preskription och den tidigare tidsutdräkten hos polisen
borde ha medfört att ärendet slutbehandlades inom överåklagarens kansli. Jag anser
att det funnits fog för sådana överväganden. Vid den överprövning som görs i en
situation av det här aktuella slaget måste självfallet också tidsaspekten vägas in.

Nu kom emellertid beslutet att bli ett annat, och det ålåg därför såväl åklagare som
polis att verka för att utredningen verkställdes i så god tid att beslut i åtalsfrågan
kunde fattas i sådan tid att det hade funnits utrymme att väcka åtal och få den
misstänkte delgiven stämning innan eventuella brott preskriberades. Jag kan
konstatera att så inte skedde. HH har uppgett att ärendet inom åklagarmyndigheten
borde ha handlagts med särskild förtur efter beslutet att återuppta
förundersökningen. Han har även uppgett att det hade kunnat övervägas att redan i
överprövningsbeslutet anmärka att särskild förtur gällde med hänsyn till
preskriptionsrisken. Jag delar hans uppfattning i båda dessa hänseenden och
konstaterar att handläggningen efter beslutet om återupptagande av förunder-
sökningen inte skedde med den skyndsamhet som omständigheterna påkallade.

Polismyndigheten har anfört att chefen för brottsroteln, tf. kriminalkommissarien
KK, när direktiven kom den 7 maj 2002 beslutade att inte överlämna ärendet till
utredningsman med anledning av att andra ärenden prioriterades före det nu
aktuella. Enligt myndigheten skulle FF ha informerats om situationen på
brottsroteln. Av upplysningarna från åklagarmyndigheten framgår inte vilken
information FF kan ha fått och vad hans reaktion på denna i så fall blev. Allmänt
kan emellertid konstateras att det inte är godtagbart att polismyndigheten på detta
sätt i realiteten ”överprövar” ett beslut fattat av åklagare. Alternativet hade, som
polismyndigheten anfört, varit att begära förstärkning från en annan enhet inom
polisområdet.

Jag noterar att polismyndigheten har upplyst att utredningsverksamheten förändrats
inom polisområde Södra Skåne i syfte att förbättra överblicken över de totala
utredningsresurserna. Polismyndigheten har också uppgett att man med anledning
av den saknade utredningsakten kommer att vidta en grundlig genomgång av
gällande rutiner för hantering av arkivering av avslutade ärenden.
                                                                     Dnr 3721-2002    Sid 5 (6)




Överprövningen
En överprövning innebär att ett beslut som har fattats av en lägre åklagare blir
föremål för en granskning i materiellt hänseende av en högre åklagare. Alla
åklagarbeslut inom ramen för ett straffprocessuellt förfarande kan bli föremål för
överprövning. Som exempel kan nämnas beslut i åtalsfrågor och beslut att inte
inleda eller att lägga ned en förundersökning. Också beslut i tvångsmedelsfrågor,
t.ex. ett anhållningsbeslut, kan överprövas.

Överprövningsförfarandet är inte reglerat i lag. Förfarandet grundas på bestämmel-
sen i 7 kap. 5 § RB att riksåklagaren, överåklagare som är myndighetschefer inom
åklagarväsendet och vice överåklagare till dessa överåklagare får överta uppgifter
som skall utföras av lägre åklagare. Principerna för förfarandet bygger i huvudsak
på de uttalanden som gjordes av departementschefen i budgetpropositionen
1984/85 (se prop. 1984/85:100, bil. 4 s. 69 f. och bet. JuU 1984/85:30 s. 3 f.).
Dessa riktlinjer innebär i korthet följande.

Ett beslut som skall prövas av domstol, t.ex. ett åtalsbeslut, tas normalt inte upp till
överprövning. Det görs inte heller någon överprövning om saken efter fram-
ställning kan prövas av domstol, t.ex. ett beslut om beslag. Vidare överprövas ett
åklagarbeslut i princip bara en gång. En begäran om överprövning som görs av
någon annan än den misstänkte, den tilltalade eller målsäganden bör normalt inte
föranleda överprövning om det inte finns särskilda skäl för att ta upp saken.

Som sagts i det föregående begärde målsäganden överprövning i september 2001
av beslutet i april 2001 att lägga ned förundersökningen. Åklagarmyndigheten har
anfört att det inte var möjligt att göra en fullständig rekonstruktion av den tidigare
förundersökningsdokumentationen eftersom polisens akt saknades och det nya
materialet därför inte kunde förutsättas vara identiskt med det som utgjorde grund
för det tidigare beslutet. DD ansåg sig av detta skäl sakna möjlighet att genomföra
en materiell prövning i ärendet. Beslutet att återuppta förundersökningen innebar
därför i sak inte någonting annat än att ärendet skulle överlämnas till en
chefsåklagare som skulle ombesörja att det saknade utredningsmaterialet
inhämtades på nytt och att det på grundval av det därefter föreliggande materialet
fattades ett nytt beslut i förundersökningsfrågan.

Ett beslut av en högre åklagare att inom ramen för ett överprövningsförfarande
återuppta en förundersökning som lagts ned av en lägre åklagare innebär att den
högre åklagaren i det hänseendet har övertagit ärendet från den lägre åklagaren.
Det ligger i sakens natur att ett sådant beslut måste grundas på en sedvanlig
materiell prövning av förundersökningsfrågan. Rättegångsbalken ger inte något
rättsligt stöd för ett beslut att återuppta en förundersökning i det enda syftet att få
till stånd en rekonstruktion av polisens akt i ärendet.

Enligt min mening borde försöket att rekonstruera akten i stället ha skett inom
ramen för överprövningsförfarandet, varvid ställningstagandet i frågan om
förundersökning skulle återupptas eller inte hade fått anstå under den tid som
                                                                 Dnr 3721-2002    Sid 6 (6)




krävdes för rekonstruktionen. Målsäganden hade då fått veta att akten var
försvunnen och att det erfordrades ytterligare material för prövningen av frågan om
det förelåg förutsättningar att återuppta förundersökningen. På detta sätt hade man
kunnat eliminera risken för att målsäganden skulle få en felaktig uppfattning i
frågan om det förelåg materiell grund för att återuppta förundersökningen, och
denne hade därmed kunnat göra en realistisk bedömning av om det var mödan värt
att ådra sig den merkostnad och det merarbete som krävdes för att komplettera
materialet. Om man sedan hos överåklagaren hade kommit fram till att det fanns
anledning att anta att ärendet genom det nya materialet hade tillförts omstän-
digheter som inte varit föremål för den lägre åklagarens prövning, skulle ärendet då
ha kunnat lämnas tillbaka till denne för omprövning.

Mot bakgrund av den relativt korta tid som återstod innan gärningarna skulle
preskriberas och den tidigare tidsutdräkten hos polismyndigheten var, som har
anförts i det föregående, ett annat alternativ som stod till buds att man slut-
behandlade ärendet vid överåklagarens kansli genom att fatta beslut i för-
undersökningsfrågan på det föreliggande materialet.

Avslutande synpunkter
HH har i sitt yttrande anfört att det på grund av bristande utredningsresurser
allmänt har varit svårt att få polisen att verkställa utredningsdirektiv vid
utredningar av brott av det slag som här är fråga om. Han har vidare upplyst att
dessa frågor ofta har diskuterats på en allmän nivå mellan polisledningen och
åklagarmyndighetens ledning utan att detta har lett till någon positiv förändring vad
gäller bedrägeriutredningarna. Jag har också själv, bl.a. vid inspektioner vid olika
polismyndigheter, kunnat konstatera att denna brottskategori prioriteras lågt. Den
omständigheten att riksdagen och regeringen inte har uttalat något om att sådana
brott skall prioriteras i den brottsutredande verksamheten innebär emellertid
självfallet inte att de över huvud taget inte skall utredas.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att det finns anledning att rikta allvarlig
kritik mot polismyndigheten såväl med anledning av den oacceptabelt utdragna
handläggningstiden under olika skeden av handläggningen som på grund av den
bristande vården av handlingarna i ärendet. Jag har vidare funnit skäl dels att
framhålla att åklagarna borde ha varit mer aktiva i sina försök att skynda på
handläggningen hos polisen, dels att ifrågasätta det sätt som överprövningsinstitutet
kommit att användas på i det aktuella fallet.
