# En kommundelsnämnd skulle fatta beslut om att med stöd av 6 kap. 15 a § föräldrabalken väcka talan angående umgänge mellan ett barn och annan närstående än förälder; fråga om en ledamot i nämnden har kunnat avstå från att delta i beslutet i ärendet

JO 2009-08-27 dnr 373-2008

BESLUT
                                                                            Datum               Dnr                      Sid
                                                                            2009-08-27          373-2008                1 (4)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        En kommundelsnämnd skulle fatta beslut i en fråga om att med stöd av
                        6 kap. 15 a § föräldrabalken väcka talan angående umgänge mellan ett
                        barn och annan närstående än förälder; fråga om en ledamot i nämnden
                        har kunnat avstå från att delta i beslutet i ärendet

## Initiativet

I en anmälan till JO ifrågasattes hur Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd i Stockholms
                        kommun hade handlagt ett ärende om att väcka talan enligt 6 kap. 15 a § andra
                        stycket föräldrabalken (FB) om umgänge mellan ett barn och barnets farföräldrar
                        (JO:s ärende dnr 3263-2007).

                        I ärendet infordrades vissa handlingar från stadsdelsförvaltningen, bl.a. nämndens
                        sammanträdesprotokoll den 25 oktober 2007, paragraf 36. Av utdraget ur
                        protokollet framgick att nämnden beslutade att inte väcka talan om umgänge då det
                        inte kunde anses vara förenligt med barnets bästa. Av protokollet framgick vidare
                        att en nämndledamot, i ett särskilt uttalande, anförde ”att hon för egen del lämnade
                        ärendet utan eget ställningstagande”.

                        JO André beslutade att på eget initiativ utreda om nämndledamoten, mot bakgrund
                        av bestämmelserna i 4 kap. 20–21 §§ kommunallagen (1991:900), hade rätt att
                        avstå från att delta i beslutet.

## Utredning

JO anmodade Rinkeby-Kista stadsdelsnämnd att inkomma med utredning och
                        yttrande. Nämnden lämnade som sitt remissvar ett tjänsteutlåtande som hade
                        upprättats vid stadsdelsförvaltningen. I utlåtandet anfördes bl.a. följande.

                                  Röstplikt för ledamot i nämnd
                                  Av sammanträdesprotokollet från stadsdelsnämndens sammanträde den 25 oktober
                                  2007 framgår i aktuellt ärende följande. Farföräldrarna till en pojke född -98 hade
                                  framställt önskemål hos stadsdelsnämnden att nämnden skulle väcka talan om rätt
                                  för dem båda att utöva umgänge med sitt barnbarn. Stadsdelsnämnden beslutade att
                                  inte väcka talan om umgänge enligt 6 kap.15 a § FB, eftersom nämnden inte ansåg
                                  umgänget vara förenligt med barnets bästa. I ett särskilt uttalande anförde en av
                                  nämndledamöterna att hon för egen del lämnade ärendet utan eget ställningstagande.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                            Dnr 373-2008     Sid 2 (4)

## Tillämpliga bestämmelser

Av 4 kap. 20 § första stycket kommunallagen framgår vad gäller omröstning och
      beslut, att en ledamot i fullmäktige eller i en nämnd har rätt att avstå från att delta i
      en omröstning eller i ett beslut.
      Av 4 kap. 21 § samma lag stadgas, att en ledamot i en nämnd som deltar i
      handläggningen av ett ärende skall delta i avgörandet, om ärendet avser
      myndighetsutövning mot någon enskild. Ingen är dock skyldig att rösta för mer än
      ett förslag.
      Av kommentarerna till kommunallagen framgår att den uttryckliga röstplikten i 21 §
      i ärenden som rör myndighetsutövningen mot enskild infördes av rättssäkerhetsskäl
      samt för att det i ärenden som starkt rör den personliga integriteten skulle vara
      stötande för den enskilde om en eller flera ledamöter inte redovisat sin inställning i
      frågan. Bestämmelsen om röstplikt i ärenden som avser myndighetsutövning mot
      enskild för med sig att man i nämnderna bör försöka att göra klart för sig ärendenas
      karaktär innan handläggningen påbörjas.

      Förvaltningens bedömning
      Med myndighetsutövning avses ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma
      om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart
      förhållande” (H. Ragnemalm, Förvaltningsprocessens grunder, sjunde upplagan
      1992 s. 30).
      I aktuellt ärende har ett barns farföräldrar framställt önskemål till stadsdelsnämnden
      att denna skall väcka talan i domstol angående deras rätt tillumgänge. Det är enligt
      stadsdelsnämndens uppfattning utan tvekan tal om myndighetsutövning och
      nämndledamoten hade således röstplikt enligt 4 kap. 21 § kommunallagen.
      Stadsdelsnämnden hade i aktuellt ärende inte klart för sig ärendets karaktär av
      myndighetsutövning och vad det får för konsekvenser för skyldigheterna att delta i
      röstningen. Att så inte skett beror på ett förbiseende. Nämnden har sedan det
      inträffade skett gått igenom såväl interna rutiner som tillämpliga bestämmelser för
      att säkerställa att händelser av här aktuellt slag i framtiden kan undvikas.
I ett beslut den 27 augusti 2009 anförde JO André följande.

Bedömning
Enligt 4 kap. 20 § kommunallagen (1991:900) har en ledamot i fullmäktige eller i
en nämnd rätt att avstå från att delta i en omröstning eller i ett beslut. Ordföranden
är dock alltid skyldig att rösta, när det behövs för att ärendet ska kunna avgöras.

Av 4 kap. 21 § kommunallagen framgår att en ledamot i en nämnd som deltar i
handläggningen av ett ärende ska delta i avgörandet av ärendet, om ärendet avser
myndighetsutövning mot någon enskild.

I förevarande fall gjorde farföräldrarna till ett barn en framställan om att
socialnämnden, med stöd av 6 kap. 15 a § andra stycket FB, skulle väcka talan vid
domstol om umgänge mellan barnet och dem. Nämnden inledde en utredning i
anledning av framställan och beslutade den 25 oktober 2007 att talan inte skulle
väckas. Fråga är om en ledamot i socialnämnden har kunnat avstå från att delta i
beslutet. Svaret på den frågan är beroende av om ärendet hos socialnämnden har
avsett myndighetsutövning eller inte.
                                                                    Dnr 373-2008    Sid 3 (4)




Utmärkande för all myndighetsutövning är att det rör sig om beslut eller andra
åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till
medborgarna. Myndighetsutövning kan förekomma både i form av missgynnande
beslut, t.ex. förbud, föreläggande eller liknande, och gynnande beslut, t.ex. tillstånd
till att bedriva viss verksamhet. Karakteristiskt är emellertid att den enskilde
befinner sig i ett slags beroendeförhållande. Detta beroendeförhållande kan komma
till uttryck på så sätt att den enskilde måste vända sig till myndigheten för att få
t.ex. en viss förmån och att myndighetens tillämpning av de föreskrifter som gäller
på området får avgörande betydelse för honom.

För att det ska vara fråga om myndighetsutövning fordras vidare att ärendet ska
mynna ut i ett bindande beslut; dvs. att myndigheten genom sitt beslut utövar sin
ensidiga bestämmanderätt. Att t.ex. avge ett remissyttrande till en annan myndighet
utgör som regel inte myndighetsutövning även om ärendet hos den andra
myndigheten utgör myndighetsutövning. Om remissvaret innebär att den andra
myndigheten är bunden av yttrandet är det dock fråga om myndighetsutövning.

För att myndighetsutövning ska föreligga krävs även att myndigheten grundar sin
befogenhet att bestämma om ett visst förhållande på en författning eller något annat
beslut av regeringen eller riksdagen.

Enligt 6 kap. 15 a § andra stycket FB får rätten, på talan av socialnämnden, besluta
om umgänge mellan ett barn och någon annan än en förälder. Vid bedömningen av
om en sådan talan ska föras ska socialnämnden särskilt beakta barnets behov av
umgänge med sina morföräldrar och farföräldrar och andra som står barnet särskilt
nära. Frågan om umgänge avgörs av domstolen, och domstolens beslut innefattar
självklart myndighetsutövning. Det är emellertid nämnden som bestämmer om
talan ska väckas vid domstolen. Det har diskuterats om var och en som anser sig stå
barnet nära skulle kunna föra talan om umgänge. Att införa en sådan möjlighet har
inte ansetts lämpligt (se härom bl.a. SOU 2005:43 s. 191 f. och prop. 2005/06:99
s. 56 f.).

En närstående som vill få till stånd umgänge med ett barn vars vårdnadshavare
motsätter sig detta är således hänvisad till att begära socialnämndens medverkan.
Nämnden har en exklusiv rätt att bestämma om talan ska väckas eller inte.
Nämndens beslut kan inte överklagas i sak av den enskilde. Det kan endast
överklagas för laglighetsprövning enligt bestämmelserna i 10 kap. kommunallagen
(1991:900). Detta förutsätter för övrigt att den närstående, för att vara
klagoberättigad, är kommunmedlem i den kommun som har fattat beslutet. Att ett
beslut inte kan överklagas på annat sätt än för laglighetsprövning är i och för sig en
omständighet som talar mot att beslutet skulle innefatta myndighetsutövning (se
prop. 1990/91:117 s. 171 och Lindquist/Losman, Kommunallagen, 10:e uppl.,
s. 99). Eftersom den enskilde inte har möjlighet att själv väcka talan om umgänge
utan är helt beroende av nämndens medverkan, talar dock starka skäl för att ett
beslut om att inte väcka talan om umgänge för närstående ändå innefattar
myndighetsutövning. Inte minst bör här beaktas att den huvudsakliga orsaken till
                                                                     Dnr 373-2008   Sid 4 (4)




att lagstiftaren valde att inte införa någon möjlighet att överklaga nämndens beslut i
sak, dvs. genom förvaltningsbesvär, grundar sig på barnets intresse av att inte bli
utsatt för fler processer än som är absolut nödvändiga (se prop. 2005/06:99 s. 57).
Det synes alltså inte ha varit fråga om att beslut av detta slag inte i sig skulle kunna
överklagas i den ordningen. Vidare måste från den enskildes perspektiv ett beslut
om att inte väcka talan helt klart framstå som myndighetsutövning då han eller hon
genom beslutet betagits möjligheten att få till stånd en rättslig prövning av
umgängesfrågan. Det måste också på den grunden föreligga ett särskilt
rättssäkerhetsintresse för den enskilde av att varje ledamot i nämnden som deltar i
handläggningen av ett ärende av förevarande slag även deltar i avgörandet av
ärendet.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att, såsom nämnden också har anfört i
remissvaret, beslutet den 25 oktober 2007 om att nämnden inte skulle väcka talan
om umgänge mellan farföräldrarna och barnet har avsett myndighetsutövning och
att nämndledamoten därför inte har kunnat avstå från att delta i beslutet.
Myndighetsutövningsbegreppet är emellertid svårt att exakt definiera och rättsläget
är inte helt okomplicerat. Jag vill därför inte uttala någon kritik mot nämnden utan
nöjer mig med nu gjorda uttalanden.
