# Fråga bl.a. om skyldighet att inhämta vårdnadshavares samtycke innan psykiatrisk behandling av ett minderårigt barn inleds, särskilt mot bakgrund av att vårdnadshavaren var misstänkt för misshandel av
barnet

JO 2003-03-06 dnr 3743-2001

BESLUT
                                                                          Datum            Dnr                  Sid
                                                                          2003-03-06       3743-2001           1 (6)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga bl.a. om skyldighet att inhämta vårdnadshavares samtycke innan
                        psykiatrisk behandling av ett minderårigt barn inleds, särskilt mot
                        bakgrund av att vårdnadshavaren var misstänkt för misshandel av
                        barnet

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Socialnämnden i Karlstads
                        kommun samt Barn- och ungdomspsykiatriska länsverksamheten (BUP) vid
                        Centrallasarettet i Karlstad för deras handläggning av ärenden angående dottern BB
                        född 1997. Klagomålen mot socialnämnden avsåg dels att han, trots att han var
                        vårdnadshavare, inte hade underrättades om att en s.k. barnavårdsutredning enligt
                        dåvarande 50 § socialtjänstlagen (1980:620)1 hade inletts den 2 februari 2001, dels
                        att utredningen inte hade handlagts objektivt och opartiskt. Klagomålen mot BUP
                        avsåg att BB hade behandlats där utan att han tillfrågats eller ens underrättats om
                        detta.

## Utredning

Inledningsvis inhämtades kopior av journalanteckningar från socialförvaltningen i
                        Karlstads kommun för tiden från det att en anmälan enligt dåvarande 71 §
                        socialtjänstlagen2 kom in till förvaltningen i januari 2001 till dess att AA
                        informerades om att en utredning påbörjats.

                        Därefter anmodades Socialnämnden i Karlstad att inkomma med utredning och
                        yttrande över det som AA anfört om att han inte hade underrättats om att en
                        utredning enligt 50 § socialtjänstlagen angående BB:s förhållanden inleddes den 2
                        februari 2001. Remissvaret skulle även innehålla en redogörelse för de
                        överväganden som gjorts i frågan. Socialnämnden överlämnade som remissvar en




                        1
                            Numera 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453)

                        2
                            Numera 14 kap. 1 § socialtjänstlagen



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                          www.jo.se
                                                                       Dnr 3743-2001    Sid 2 (6)




skrivelse som hade undertecknats av verksamhetsledaren CC och
socialsekreteraren DD. I skrivelsen anfördes bl.a. följande.

      2001-01-22 inkom anmälan från familjerådgivare EE om att det kunde misstänkas
      att BB blivit misshandlad av pappan AA. Polisanmälan gjordes 2001-01-29 av
      socialförvaltningen om misstänkt misshandel av BB utifrån de uppgifter som
      kommit in. 2001-02-02 beslutades om att utredning enligt socialtjänstlagen § 50
      öppnades.
      Eftersom utredningen var orsakad av det som föranledde polisanmälan, gjordes
      bedömningen att AA av utredningsskäl inte kunde underrättas om § 50-utredningen
      och anmälan innan polisen hört barnet. När barnet blev hört 2001-03-19 fick AA
      information om utredningen och polisanmälan samma dag. I journalanteckningarna
      från 2001-03-19 finns antecknat samtalet med AA. Dessutom skickades 2001-03-23,
      på hans begäran, utdrag från journalanteckningen på vad som skrivits vid samtalet
      med honom, för godkännande av honom.
Även Hälso- och sjukvårdsnämnden i Värmlands läns landsting anmodades att
inkomma med utredning och yttrande över det som AA hade anfört om
underlåtenhet att samråda med honom angående BB:s behandling vid BUP.
Nämnden lämnade som remissvar en skrivelse som hade undertecknats av kuratorn
FF och psykologen GG. I skrivelsen anfördes bl.a. följande.

      BB aktualiserades på BUP 01-03-08 via remiss från psykoterapeut HH, Alla
      Kvinnors Hus, Karlstad. I remissen framkommer kvinnomisshandel, barnmisshandel
      och misstankar om att BB har varit utsatt för sexuella övergrepp. Modern hade vid
      denna tidpunkt skyddad adress, skyddad telefon och besöksförbud. Barnen hade
      umgänge med fadern tillsammans med tredje man närvarande.
      Vi inleder vår kontakt 01-05-10 med modern och BB. Psykolog träffade BB vid fyra
      tillfällen för krisbehandling. Parallellt träffade kurator modern för krissamtal.
      01-07-31 gör vi anmälan till socialförvaltningen enligt § 71 utifrån BB:s berättelse
      på BUP att hon blivit slagen av fadern.
      01-08-17 beslutade vi att kalla fadern till BUP-samtal. Fadern erbjöds tider 01-09-18
      samt 01-10-01. Fadern tackade nej till dessa erbjudanden.
      Då problematiken gällde kvinnomisshandel och att modern flyttat till skyddat
      boende och hade besöksförbud, informerade vi inte inledningsvis fadern om vår
      kontakt. Då BB under behandlingens gång berättade om att fadern slagit henne
      gjorde vi anmälan till socialförvaltningen i Karlstad om detta. Därefter kontaktade vi
      fadern angående vad som framkommit under krisbehandlingen.
      Vår bedömning är att BB och modern är i behov av fortsatt behandlingskontakt på
      BUP. Modern önskar fortsatt behandling för egen del och för BB. Landstingsjurist JJ
      meddelar att vid gemensam vårdnad gäller att en förälder kan begära behandling vid
      BUP om barnet uppvisar barnpsykiatriska symtom. Fadern förbjuder dock fortsatt
      behandling för BB i brev 01-10-12. I detta läge bedömer vi att påfrestningarna för
      BB förvärras, och vi avbryter därför behandlingen för BB. Fadern meddelas detta
      per brev 01-10-18.
AA yttrade sig över remissvaren och ifrågasatte därvid bl.a. om socialnämnden
över huvud taget borde ha öppnat en barnavårdsutredning.

I beslut den 6 mars 2003 anförde JO André följande.
                                                                   Dnr 3743-2001    Sid 3 (6)




Bedömning
Den 1 januari 2002 trädde en ny socialtjänstlag (2001:453) i kraft. I förevarande
ärende behandlas händelser och omständigheter som ägde rum under den tid
socialtjänstlagen (1980:620) var gällande. Jag har emellertid valt att här hänvisa till
den nya författningen som, i aktuella delar, inte har inneburit några sakliga
ändringar i förhållande till vad som gällde tidigare.

Socialnämndens utredningsskyldighet
Socialnämndens utredningsskyldighet regleras i 11 kap. 1 § socialtjänstlagen. Av
denna bestämmelse följer att socialnämnden utan dröjsmål skall inleda utredning
av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom
och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Enligt 11 kap. 2 § samma lag får
socialnämnden, när det gäller en utredning av om socialnämnden behöver ingripa
till ett barns skydd, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga
samt i övrigt ta de kontakter som behövs.

Bestämmelserna om socialnämndens skyldighet att inleda en s.k.
barnavårdsutredning har tillkommit för att tillförsäkra barn erforderligt skydd. Det
kan inte undvikas att det ibland förekommer anmälningar till en socialförvaltning
som för berörda personer framstår som opåkallade. Med hänsyn till
bestämmelsernas syfte att skydda barn måste det dock i viss utsträckning
accepteras att det kan uppkomma olägenheter på grund av en anmälan eller en
utredning.

Det som har framkommit i förevarande fall föranleder inte någon kritik mot
socialnämnden för att den inlett en utredning.

Underrättelse om att en barnavårdsutredning påbörjats
När en utredning om huruvida socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd
eller stöd inleds skall, enligt 11 kap. 2 § tredje stycket socialtjänstlagen, den som
berörs av utredningen underrättas om detta. Det anges inte närmare med vilken
skyndsamhet en underrättelse till berörda skall ske. Några vägledande uttalanden i
lagens förarbeten finns inte heller. Det får emellertid anses ligga i sakens natur att
en underrättelse till barnets vårdnadshavare om en påbörjad barnavårdsutredning i
normalfallet skall ske utan onödigt dröjsmål. Jag har i ett tidigare ärende (se JO:s
ämbetsberättelse 1999/2000 s. 245) uttalat att det i vissa speciella fall kan finnas
situationer då nämnden kan avvakta något med att informera en vårdnadshavare
om att en utredning har påbörjats. Det får emellertid aldrig bli fråga om någon
längre tid som vårdnadshavaren hålls ovetande om en pågående utredning, och det
måste finnas goda skäl till varför så sker. Ett sådant skäl kan t.ex. vara att en
vårdnadshavare är svårt sjuk och inte bör oroas.

När socialnämnden handlägger ett ärende som har samband med en pågående
polisutredning kan det i och för sig finnas situationer när nämnden bör avvakta
något med att ta kontakt med vårdnadshavare. Jag vill dock framhålla att en nämnd
                                                                  Dnr 3743-2001   Sid 4 (6)




givetvis inte, på den grunden att en polisutredning drar ut på tiden, kan underlåta
att fullgöra sin underrättelseskyldighet enligt 11 kap. 2 § socialtjänstlagen.

Det kan i sammanhanget erinras om att frågan om att underrätta vårdnadshavaren
om att en utredning inletts måste skiljas från frågan vilken information om själva
utredningen som kan lämnas ut till vårdnadshavaren. Skyldigheten i
socialtjänstlagen gäller enbart information om att en utredning har inletts.
Uppgifter som gäller utredningen som sådan kan däremot under vissa förhållanden
beläggas med sekretess även mot en vårdnadshavare med tilllämpning av
bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100), se 14 kap. 4 § andra stycket jämfört
med 14 kap. 5 §.

I förevarande fall har socialnämnden inlett en barnavårdsutredning den 2 februari
2001. Den 19 mars 2001 underrättades fadern om att en utredning pågick.

Enligt remissvaret har socialnämnden gjort den bedömningen att AA av
utredningsskäl inte, innan barnet hade hörts av polis, borde underrättas om den
inledda utredningen eftersom den var orsakad av det som även hade föranlett
polisanmälan.

Jag har viss förståelse för att socialnämnden inte omedelbart underrättade AA om
att en utredning hade inletts. När utredningen inleddes den 2 februari 2001 var det
fortfarande oklart om flickan, med hänsyn till den låga åldern, över huvud taget
skulle höras av polisen och när det i så fall skulle komma att ske. Med hänvisning
till vad som angetts ovan om socialnämndens skyldighet att underrätta
vårdnadshavare anser jag emellertid att nämnden, under alla förhållanden, inte
längre kunde underlåta att underrätta fadern när det visade sig att något förhör med
flickan inte kunde komma till stånd i nära anslutning till att utredningen öppnades.
Nämndens handlande i denna del måste starkt ifrågasättas.

Kontakt med vårdnadshavare i samband med psykiatrisk behandling
Huvudregeln när det gäller förhållandet mellan en underårig och hans eller hennes
vårdnadshavare är enligt 6 kap. 11 § föräldrabalken att vårdnadshavaren har rätt
och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
Vårdnadshavaren skall dock enligt stadgandet i takt med barnets stigande ålder och
utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. När det gäller
vård och behandling finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) bestämmelser
om att vård och behandling så långt det är möjligt skall utformas och genomföras i
samråd med patienten. När det gäller små barn skall ett sådant samråd ske med
vårdnadshavaren. När det gäller äldre barn kan det mot bakgrund av
föräldrabalkens bestämmelser knappast antas att det föreligger en ovillkorlig
skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonalen att informera vårdnadshavaren i allt
som rör den underårige patienten. Detta beror på vad frågan gäller och barnets
mognadsgrad.
                                                                  Dnr 3743-2001   Sid 5 (6)




I aktuellt fall var patienten tre år när kontakten med barn- och ungdomspsykiatriska
kliniken inleddes. Givetvis förelåg det skyldighet att samråda med
vårdnadshavaren angående vården och behandlingen.

Den fråga som sedan uppkommer är om det var tillräckligt att informera endast den
ene vårdnadshavaren. Av 6 kap. 13 § föräldrabalken framgår att om barnet har två
vårdnadshavare skall de tillsammans utöva bestämmanderätten. Det krävs alltså
normalt gemensamma beslut i frågor som rör vårdnaden. Bestämmanderätten
utövas dock av den ene vårdnadshavaren ensam när den andre till följd av frånvaro,
sjukdom eller annan orsak är förhindrad att ta del i beslut rörande vårdnaden som
inte utan olägenhet kan uppskjutas. Beslut som är av ingripande betydelse för
barnets framtid får dock inte fattas av den ene vårdnadshavaren ensam, om inte
barnets bästa uppenbarligen kräver det.

Bestämmelsen i 6 kap. 13 § föräldrabalken skall inte tolkas så att båda föräldrarna,
även om ingen direkt är förhindrad, skall behöva delta i alla vardagliga
avgöranden. Om föräldrarna inte sammanbor måste med nödvändighet den förälder
som har barnet hos sig fatta de flesta beslut som rör den dagliga omsorgen. I
förarbetena till den nu gällande lagstiftningen om vårdnad uttalades att till den
dagliga omsorgen hör frågor om bl.a. barnets mat, kläder, sovtider och hur barnet
skall tillbringa sin fritid. Däremot undantogs beslut av mer ingripande betydelse för
barnets framtid (prop. 1975/76:170 s. 178).

När det gäller åtgärder inom hälso- och sjukvården måste det i många fall anses
tillräckligt att samråd sker med den ene vårdnadshavaren. Man får utgå från att den
vårdnadshavare som initierar vårdkontakten informerar den andre
vårdnadshavaren. Samråd med den andre vårdnadshavaren skall dock som regel
ske om det finns någon särskild anledning att misstänka att denne inte samtycker
till behandlingen eller om det är fråga om åtgärder av ingripande beskaffenhet för
barnets framtid. Några närmare riktlinjer kan inte lämnas, utan frågan om båda
vårdnadshavarnas samtycke behövs eller inte måste avgöras i varje enskilt fall.

I remissen till BUP hade angetts att misstanke förelåg om kvinnomisshandel,
barnmisshandel och sexuella övergrepp. Frågan om psykiatrisk behandling torde i
ett sådant fall få anses vara av ingripande betydelse för barnets framtid. Det är
naturligtvis en viktig fråga för vårdnadshavarna att ta ställning till om planerade
vård- och behandlingsinsatser är lämpliga eller inte. Endast om barnets bästa
uppenbarligen kräver det, t.ex. på grund av att situationen är akut, kan hälso- och
sjukvårdspersonalen underlåta att inhämta samtycke från den andra
vårdnadshavaren. Information om en vidtagen åtgärd får då i stället lämnas så snart
som möjligt i efterhand.

Av utredningen i förevarande fall framgår att remissen kom in till BUP den 8 mars
2001, men först den 10 maj 2001 inleddes kontakten med modern och BB. Detta
talar för att situationen inte var akut. Enligt min mening fanns det inte skäl att på
den grunden underlåta att inhämta den andre vårdnadshavarens inställning.
                                                                  Dnr 3743-2001   Sid 6 (6)




En särskild omständighet i detta fall var att det var barnets far som enligt remissen
misstänktes för misshandeln. Oavsett om det fanns grund för dessa misstankar eller
ej kan man med fog ifrågasätta om hälso- och sjukvårdspersonalen av det skälet
kunnat underlåta att efterhöra hans inställning. Det fanns sålunda anledning för
personalen att misstänka dels att det förelåg en intressekonflikt mellan barnets mor
och barnets far, dels att barnets far kunde ha synpunkter på vilka insatser som
skulle vidtas inom hälso- och sjukvården. Enligt min mening var det en sådan
situation där personalen borde ha kontaktat fadern för att efterhöra hans inställning
till planerade insatser.

I detta sammanhang noterar jag att i betänkandet av Kommittén mot
barnmisshandel (SOU 2001:72) föreslogs att frågan om vårdnadshavares möjlighet
att ensam besluta om vård och behandling av barn när barnets föräldrar gemensamt
har vårdnaden skulle behandlas i översynen av 1998 års vårdnadsreform.
Regeringen beslutade i juni 2002 att tillsätta en parlamentarisk kommitté med
uppdrag att utvärdera 1998 års reform om vårdnad, boende och umgänge. I
direktiven (dir. 2002:89) angavs angående beslutanderätten inom ramen för
gemensam vårdnad följande.

      Kommittén skall överväga om de regler om beslutsfattande som i dag gäller vid
      gemensam vårdnad är lämpligt utformade mot bakgrund av förutsättningarna att
      besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Kommittén skall
      uppmärksamma de problem som Kommittén mot barnmisshandel har pekat på när
      det gäller att tillförsäkra barn psykiatrisk vård och behandling.
Övrigt
Vad AA har anfört i övrigt ger inte anledning till något uttalande eller någon åtgärd
från min sida.

_________________

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan anförda.
