# Polis och åklagares handläggning av en förundersökning bör ske med särskild skyndsamhet om utredningen kan få betydelse för ställningstagande till om det finns skäl att återuppta en förundersökning avseende en lagakraftvunnen dom

JO 2007-04-17 dnr 3747-2005

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2007-04-17        3747-2005              1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Polis och åklagares handläggning av en förundersökning bör ske med
                        särskild skyndsamhet om utredningen kan få betydelse för
                        ställningstagande till om det finns skäl att återuppta en förundersökning
                        avseende en lagakraftvunnen dom

## Anmälan

AA framförde i en anmälan, som inkom till JO den 25 augusti 2005, kritik mot
                        åklagare vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Linköping, och
                        Polismyndigheten i Östergötlands län för långsam handläggning av en
                        förundersökning. Han uppgav att han blivit dömd av Göta hovrätt till sex månaders
                        fängelse och att målsäganden, BB, i ett brev därefter erkänt att hon ljugit i rätten.
                        Anmälan gjordes till polisen men ännu åtta månader senare hade inget resultat
                        redovisats. Nu skulle han inom kort påbörja verkställighet av straffet.

## Utredning

Handlingar och muntliga upplysningar infordrades. Ärendet remitterades till
                        Åklagarmyndigheten och polismyndigheten som anmodades att lämna
                        upplysningar och yttrande över handläggningen av de aktuella ärendena.

                        Åklagarmyndigheten (genom överåklagaren CC) inkom med ett remissvar till
                        vilket var fogat yttrande från bl.a. kammaråklagaren DD. Polismyndigheten
                        (länspolismästaren EE) inkom med ett remissvar, till vilket fogats ett yttrande av
                        inspektören FF.

                        I ett beslut den 17 april 2007 anförde chefsJO Melin följande.

## Bedömning

En förundersökning skall enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB)
                        bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att
                        fullfölja en förundersökning skall den läggas ned.

                        I 23 kap. 3 § andra stycket RB föreskrivs att när åklagare är förundersöknings-
                        ledare får denne anlita biträde av polismyndighet. Av 1 a § andra stycket
                        förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att undersökningsledaren har
                        ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall se till att utredningen bedrivs



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                     Dnr 3747-2005   Sid 2 (5)




effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersöknings-
ledaren skall också ge dem som biträder honom de direktiv som behövs för arbetet.

I Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk angavs att skyndsamhets-
kravet var av största betydelse för förundersökningens effektivitet och att det även
var angeläget att straffet följer snarast efter brottet (SOU 1938:44 s. 286). Vilka
krav som kan ställas på skyndsamhet under en förundersökning är emellertid till
viss del beroende på förhållandena i det enskilda fallet. JO har i tidigare
avgöranden uttalat att särskild skyndsamhet kan vara påkallad i fråga om mycket
allvarliga brott eller när en dömd person avtjänar straff för att ansvarsfrågan skall
kunna prövas innan frigivning sker (jfr JO 1980/81 s. 59 och JO 1962 s. 93).

En fråga som uppkommer i det aktuella fallet är om det kan ställas särskilda krav
på skyndsamhet när en anmälan som görs kan innebära att nya bevis eller
omständigheter föreligger som är ägnade att framkalla tvivel om en brottmålsdoms
riktighet. Bakgrunden till frågeställningen är följande.

En ny prövning av en brottmålsdom som vunnit laga kraft kan komma till stånd
endast med tillämpning av ett s.k. särskilt rättsmedel, t.ex. resning. Resning till
förmån för en tilltalad kan beviljas bl.a. om en omständighet eller ett bevis som inte
tidigare har förebringats åberopas och det med hänsyn till vad som åberopats och i
övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade
har förövat det brott för vilket han dömts (58 kap. 2 § 4 RB). Om det beträffande
en lagakraftvunnen dom framkommer nytt material kan detta givetvis vara av
sådant slag att det direkt ger anledning till en ansökan om resning. I de flesta fall
torde det emellertid krävas ytterligare utredningsåtgärder för att klarlägga om det
nya materialet är sådant att grund för resning föreligger.

Riksåklagaren är enligt 7 kap. 4 § andra stycket RB allmän åklagare i Högsta
domstolen, vilket innebär att ingen annan åklagare än denne är behörig att ansöka
om resning avseende en hovrättsdom. Som JO tidigare uttalat (JO 2000/01 s. 69)
innebär det att det ankommer på riksåklagaren att, om en enskild person som har
fällts till ansvar för brott i resningssyfte begär att utredningsåtgärder skall vidtas,
med utgångspunkt i den för åklagarna gällande objektivitetsprincipen ta ställning
till om framställningen skall föranleda att förundersökningen återupptas. En lokal
åklagare som mottar en sådan framställning skall därför vidarebefordra den till
riksåklagaren.

Vid min granskning av Åklagarmyndighetens handläggning av det ärende som i
massmedierna kom att betecknas som ”fallet GG” (JO:s dnr 2181-2005) uttalade
jag att riksåklagaren har samma principiella skyldighet att, med utgångspunkt i
objektivitetsprincipen, ta ställning till om uppgifterna bör föranleda ett
återupptagande av förundersökningen om informationen kommer till
riksåklagarens kännedom på annat sätt, t.ex. genom polis och/eller åklagare. Vidare
anförde jag att min uppfattning är att nuvarande ordning fordrar att riksåklagaren
intar en aktiv roll när en fråga om resning aktualiseras. I en situation då nya
                                                                    Dnr 3747-2005    Sid 3 (5)




omständigheter eller bevis framkommer som ger anledning att hysa tvivel på en
fällande hovrättsdoms riktighet finns det praktiskt sett inte någon annan än
riksåklagaren som har erforderliga möjligheter att granska det nya materialet i
ljuset av den tidigare domen.

För att riksåklagaren skall kunna inta den aktiva roll som krävs åligger det därför,
som jag ser det, polis och åklagare att, om nya omständigheter framkommer som
ger anledning att ifrågasätta en straffdoms riktighet, informera riksåklagaren.

Det är givetvis inte så att varje påstående om att någon är felaktigt dömd medför en
skyldighet att underrätta riksåklagaren. I de brottsutredande myndigheternas arbete
torde det inte sällan förekomma t.ex. obestyrkta påståenden om att vissa domar
grundats på felaktiga förutsättningar, utan att det uppkommer sådant tvivel på
domens riktighet att riksåklagaren behöver underrättas. Om det emellertid hos polis
och åklagare, t.ex. inom ramen för en förundersökning, framkommer nya uppgifter
som, om de efter utredning visar sig vara vederhäftiga, ger anledning att ifrågasätta
en fällande brottmålsdoms riktighet, krävs att polis och åklagare med skyndsamhet
utreder saken. Utredningen tjänar då ett syfte vid sidan av dem som anges i 23 kap.
2 § RB, där det stadgas bl.a. att under förundersökningen skall utredas vem som
kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot denne.
Den skall också försöka klargöra om det föreligger någon sådan uppgift som skall
vidarebefordras till riksåklagaren för ställningstagande i frågan om det finns skäl
för denne att återuppta förundersökningen i det dömda målet.

Vilka krav på skyndsamhet från polis och åklagares sida som då kan ställas måste
bli beroende av en prövning i det enskilda fallet. Starkare skäl att agera snabbt
torde typiskt sett föreligga om den dömde är frihetsberövad eller inom kort skall
påbörja verkställighet av ett fängelsestraff. Av betydelse kan också vara vilken
grad av tvivel som kan antas uppkomma sedan de nya uppgifterna prövats. Är
dessa sådana att de, om de verifieras, tydligt talar för att den fällande domen kan
vara oriktig, måste naturligtvis stor kraft läggas på att utreda hur det förhåller sig.

I det aktuella fallet fick polismyndigheten och åklagaren genom anmälan angående
urkundsförfalskning information om att AA hade dömts i hovrätt för sexuellt
utnyttjande av underårig och att ett brev inkommit till hovrätten, som angavs vara
skrivet av målsäganden, av innebörd att hon ljugit om övergreppen. Enligt
anmälaren, som var vän med målsäganden, var brevet förfalskat. Brevet, och
anmälan, var emellertid likväl omständigheter som i någon utsträckning var ägnade
att väcka tvivel rörande brottmålsdomens riktighet.

Det tvivel som dessa förhållanden kunde ge upphov till var dock enligt min mening
inte av sådan styrka att det kan anses ha uppkommit en skyldighet för de lokala
brottsutredande myndigheterna att direkt vidarebefordra uppgifterna till
riksåklagaren. Skulle det däremot under utredningen ha visat sig att brevet faktiskt
var skrivet av målsäganden hade detta utgjort en omständighet som gett anledning
att informera riksåklagaren.
                                                                   Dnr 3747-2005   Sid 4 (5)




Mot bakgrund härav, och i enlighet med det ovan förda resonemanget, anser jag att
polis och åklagare i förevarande fall borde ha bedrivit utredningen med särskild
skyndsamhet. AA var inte berövad friheten, men skulle avtjäna ett fängelsestraff.
Enligt vad han uppgett i anmälan till JO, skulle verkställigheten påbörjas i
september 2005. Det är dock inte känt om polis och åklagare fick kännedom om
detta eller när de i så fall fick den kunskapen.

Anmälan om urkundsförfalskning inkom till polisen den 3 januari 2005. Den 19
januari 2005 övertog DD förundersökningsledarskapet. Det finns inte några
åtgärder antecknade i ärendets dagbok förrän under sommaren 2005.

Av utredningen har emellertid framkommit att DD muntligen gav FF direktiv om
att handlingar med namnteckningar från de berörda skulle inhämtas från tingsrätt
och hovrätt. FF skulle också kontrollera med SKL vilket jämförelsematerial som
fordrades för att försöka fastställa vem som skrivit det aktuella brevet. När i tiden
under våren 2005 dessa direktiv gavs har inte kunnat utrönas. Domstolarna
meddelade dock FF att det där inte fanns några undertecknade delgivningskvitton.
Hon kontaktade därefter SKL den 7 och 13 juni 2005.

Det har framkommit att FF fick uppfattningen att SKL behövde ”färska” skriftprov
av de berörda personerna. Hon delgav DD detta, som den 22 juli 2005 lämnade
direktiv om att ”spontanskrift” samt helst även skriftprov skulle inhämtas från BB
och att FF därför skulle kontrollera om och när BB kunde förväntas återvända till
Sverige så att sådant prov kunde erhållas. I vart fall i juni 2005 uppgav AA för DD
att han och hans mor var villiga att lämna skriftprov. AA lämnade i samma månad
sådant prov. Den 4 oktober 2005 fick FF kontakt med BB som då uppgav att hon
skulle återvända till Sverige först under nyår 2005/2006. Skriftprov från AA:s mor
erhölls i december 2005. Sedan BB i januari 2006 lämnat skriftprov skickades
materialet till SKL som i sitt utlåtande lämnade frågan om vem som utfört den
undersökta namnteckningen öppen. Förundersökningen lades ned av DD i mars
2006.

När det först gäller utredningen under våren 2005 har denna inte bedrivits med
någon större skyndsamhet och det framstår som anmärkningsvärt att FF först i juni
2005 kontaktade SKL för att få svar på den grundläggande frågan om vilket
material som krävdes för en bedömning där. Eftersom det inte har kunnat
klarläggas när åklagaren gav direktiv i detta avseende har det inte kunnat utredas
vem som bär ansvaret för att så skedde först då.

Tidsutdräkten i ärendet synes därutöver i viss utsträckning, som också CC funnit,
ha berott på ett missförstånd. CC har uppgett att FF:s uppfattning, att det krävdes
”färska” skriftprov, var felaktig. Hur detta missförstånd uppstått har inte klarlagts.
Hade FF haft klart för sig att det räckte med äldre skriftprov och delgett DD denna
uppfattning hade utredningen sannolikt kunnat bedrivas betydligt snabbare, inte
minst mot bakgrund av att målsäganden befann sig utomlands.
                                                                 Dnr 3747-2005   Sid 5 (5)




Det dröjde således cirka ett år innan jämförelsematerialet skickades till SKL. Jag
kan konstatera att en sådan handläggning inte är acceptabel. De speciella
förhållandena – misstanken om att det kunde föreligga en omständighet som gav
anledning att betvivla en hovrättsdoms riktighet – borde också enligt min
uppfattning ha föranlett en särskilt skyndsam handläggning. Polis och åklagare
förtjänar kritik för att handläggningen drog ut på tiden.
