# Kriminalvårdens användning av spotthuvor

JO 2023-01-12 dnr 376-2021

[P]

## BESLUT

Datum                    Dnr                   Sid
                                                                         2023-01-12               376-2021            1 (16)
Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                        Kriminalvårdens användning av spotthuvor


                          Beslutet i korthet: Användningen av spotthuvor är en mycket integritetskänslig
                          åtgärd som innebär en inskränkning av den enskildes grundläggande fri- och
                          rättigheter enligt regeringsformen. Det har i flera sammanhang uppmärksammats att
                          åtgärden medför en risk för kvävning och, om den kombineras med fängsel, även en
                          risk för halsskador.
                          JO konstaterar att Kriminalvården använder spotthuvor i sin verksamhet för att hindra
                          frihetsberövade från att spotta på personal och andra, men att det inom olika delar av
                          myndigheten finns betydande skillnader i tillämpningen och övrig hantering.
                          Vid sidan av regler om allmänna grunder för ansvarsfrihet finns det inte någon
                          författningsreglering som avser Kriminalvårdens möjligheter att använda sig av
                          spotthuvor eller andra hjälpmedel för att värja sig mot att en intagen spottar. Den
                          huvudsakliga ledningen för myndighetens personal ges i stället i en handbok. Att
                          tillämpningen i olika delar skiljer sig åt illustrerar enligt JO tydligt att nuvarande
                          reglering är otillräcklig. JO anser också att det framstår som en omotiverad skillnad att
                          tillämpningsområdet för fängsel uttömmande har reglerats i fängelselagen och
                          häkteslagen medan så inte är fallet när det gäller användningen av spotthuvor. Det är
                          enligt JO uppenbart att det finns ett behov av att explicit reglera Kriminalvårdens
                          användning av spotthuvor i syfte att åstadkomma en enhetlig och rättssäker
                          tillämpning.
                          Mot den bakgrunden finner JO anledning att, med stöd av 4 § JO-instruktionen, göra
                          en framställning till regeringen om en översyn av lagstiftningen.
                          Vidare uttalar JO att Kriminalvården i avvaktan på en tydlig rättslig reglering behöver
                          förvissa sig om att tillämpningen av tvångsåtgärden omgärdas av restriktivitet,
                          proportionalitet och enhetlighet samt korrekt dokumentation.

## Initiativet

I ett beslut den 22 januari 2021 (ärende dnr 273-2020) uttalade jag kritik mot
                        Kriminalvården, häktet Kronoberg, för bristande dokumentation i samband med
                        att en intagen under transport hade varit belagd med en s.k. spotthuva. Åtgärden
                        hade vidtagits för att hindra den frihetsberövade att spotta på personalen.



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se                www.jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A          Fax:           08-21 65 58
                                                                        Dnr 376-2021        Sid 2 (16)




Det som kom fram i ärendet väckte frågor om Kriminalvårdens användning av
spotthuvor. Jag beslutade därför att utreda saken i ett särskilt initiativärende.
Initiativet har handlagts i detta ärende.

Utredning
JO begärde att Kriminalvården skulle lämna en redogörelse för myndighetens
användning av spotthuvor och angav att yttrandet skulle omfatta de punkter som
framgår av remissvaret nedan.

I sitt remissvar anförde Kriminalvården, genom generaldirektören, i huvudsak
följande (bilagorna har här utelämnats):

## Utredning

Uppgifter om sakförhållandena har hämtats in från Kriminalvårdens samtliga
      regioner, som i sin tur inhämtat uppgifter från sina respektive anstalter och
      häkten, samt från Nationella transportenheten, Säkerhetsavdelningen och
      Enheten för verksamhetsutveckling i anstalt och häkte. Av uppgifterna framgår
      sammanfattningsvis i huvudsak följande.

      1.   Vad är det rättsliga stödet för att belägga frihetsberövade med spotthuva?
      Kriminalvårdens bedömning är att anställda inom myndigheten som har till
      uppgift att hålla intagna i häkte eller kriminalvårdsanstalt under uppsikt har,
      utöver den nödvärnsrätt som tillkommer envar, rätt att med stöd av 24 kap. 1 och
      2 §§ brottsbalken bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är
      försvarligt för att hindra den intagne från att rymma eller upprätthålla ordningen.
      Kriminalvården gör samma bedömning när det gäller sådana handräcknings-
      uppdrag som Kriminalvården svarar för enligt tvångslagstiftning eller som
      överlämnas till Kriminalvården av Polismyndigheten med stöd av 29 a §
      polislagen (1984:387), vilka avser frihetsberövade personer. De omnämnda
      bestämmelserna i brottsbalken innebär en begränsning av det skydd mot
      påtvingade kroppsliga ingrepp som tillförsäkras enskilda i 2 kap. 6 §
      regeringsformen.

      2.   Anser Kriminalvården att användning av spotthuva är en tvångsåtgärd?
      Kriminalvården anser att användning av spotthuva är en tvångsåtgärd.

      3.   Har Kriminalvården identifierat några alternativa åtgärder till användning av
           spotthuva? Vilka är dessa i så fall? Finns det exempelvis anledning att förse
           personalen med skyddsutrustning, t.ex. visir, i stället för att belägga en
           intagen med spotthuva?
      De alternativa åtgärder till användning av spotthuva som har identifierats är
      användande av skyddsutrustning såsom visir, skyddshjälm, sköld samt skydds-
      kläder inkl. stövlar. Den samlade erfarenheten är att alternativa åtgärder i de
      situationer som uppkommer i verksamheten utreds och att skyddsutrustning för
      personalen används i de fall där det är lämpligt, medan den intagne beläggs med
      spotthuva endast i de fall där inga alternativa åtgärder bedöms möjliga. Använd-
      ning av skyddsutrustning för personalen i stället för att belägga en intagen med
      spotthuva bedöms inte alltid utgöra en möjlig alternativ åtgärd dels eftersom
      utrustningen sällan är heltäckande, dels eftersom den kan försvåra ett ingripande
      där det förekommer tumult. Användande av visir i den beskrivna situationen kan
      vidare innebära en säkerhetsrisk p.g.a. reducerad synförmåga hos personalen.

      4.   I vilka situationer används spotthuvor inom myndigheten?
      Enligt Kriminalvårdens säkerhetshandbok ska spotthuva användas med
      restriktivitet och inte i förebyggande syfte.
                                                                         Dnr 376-2021      Sid 3 (16)




Utgångspunkten är att spotthuva kan användas vid situationer där det finns en
uppenbar risk för spridande av smitta eller där säkerheten och arbetsmiljön för
kriminalvårdare hotas. Spotthuva används restriktivt och först när en klient
tydligt hotar att spotta eller på annat sätt visar avsikt att spotta eller faktiskt
spottar på personal. Det enda undantaget när användande av spotthuva kan bli
aktuellt i förebyggande syfte som rapporterats från ett av Kriminalvårdens
verksamhetsställen är när det funnits en långvarig historik hos klienten av
spottande mot personal eller när klienten i närtid har spottat på personal.

5.   Vilka riktlinjer eller andra typer av styrande dokument finns inom
     Kriminalvårdens olika verksamhetsgrenar för användningen av spotthuvor?
Kriminalvårdens användning av spotthuva regleras i säkerhetshandboken, avsnitt
28, se bilaga 1.
Därutöver regleras användningen i viss mån även i följande dokument.
Kriminalvårdens Transportanvisning KV COVID-19, avsnitt 5.4 om Munskydd
för klienten, 2021-02-01, dnr 2020-4313, version 1.4, s. 10, se bilaga 2.
Kriminalvårdens Instruktion för användande av skyddsutrustning samt sanering
vid covid-19, avsnitt I om Arbete med misstänkt/konstaterat smittade personer,
2021-01-27, dnr 2021-783, version 10, s. 4, se bilaga 3.
För Nationella transportenheten finns en lokal anvisning till säkerhetshandboken,
avsnitt om Planering av transport och utevistelse, 2020-12-11, se bilaga 4.
a.  Vilken typ av spotthuvor används inom myndigheten?
Av säkerhetshandboken framgår att endast spotthuva som har godkänts av
Kriminalvården får användas.
Den spotthuva som för närvarande används inom Kriminalvården kallas ”Pol-i-
Veil” och är en s.k. lättviktsspotthuva med transparent framsida som inte hindrar
klientens sikt. En region har rapporterat att den även har tillgång till en spotthuva
som kallas ”The Tranzport Hood”. Denna senare huva är transparent från näsa
och upp och har direktupphandlats av verksamheten innan spotthuvan Pol-i-Veil
introducerades. Kriminalvården har nyligen genomfört en upphandling av nya
spotthuvor som kallas ”Milrab Original”. Denna typ av huva är heltransparent.
Något beställningssystem för de nya spotthuvorna har ännu inte införts.
b.   Har alla verksamheter tillgång till sådana huvor eller inom vilka verksamheter
     finns de? Var förvaras spotthuvor och i vilka situationer finns de tillgängliga för
     personalen?
Anstalts-, häktes- och transportverksamheterna har tillgång till spotthuvor. Var
dessa förvaras skiljer sig till viss del åt mellan olika verksamhetsställen. En del
verksamhetsställen förvarar spotthuvor i flera olika utrymmen, medan andra
förvarar de i ett och samma utrymme.
Inom anstalt förvaras spotthuvorna i samma utrymme som övrig skyddsutrust-
ning, på inskrivnings- och/eller avskildhetsavdelningar, i egna transportfordon
för klienter eller hos centralvakten och/eller vakthavande befäl. Endast personal
som ingår i larmstyrkan eller som arbetar på avskildhetsavdelningen har tillgång
samt vakthavande befäl eller övrig personal efter beslut av vakthavande befäl,
kriminalvårdsinspektör eller kriminalvårdschef i beredskap. Undantaget ett
verksamhetsställe som angett att spotthuva kan hämtas ut med loggad nyckel.
På häktena förvaras spotthuvorna hos vakthavande befäl, larmchefen och/eller
säkerhetshandläggaren samt på avskildhets- och bevakningsavdelningar, i
arrestlokaler, i särskilda utrymmen och/eller i ombytesrum eller utrustnings-
förråd för insatsstyrkan.
Inom transportverksamheten förvaras spotthuvorna på sådant sätt att de är
lättåtkomliga under färd vid transport med fordon, dvs. i transportväska eller i
förvaringsutrymme i fordonet. Spotthuvor medtas även under utrikesuppdrag.
                                                                            Dnr 376-2021       Sid 4 (16)




    Spotthuvor kan därutöver bäras i benficka av den personal som dagligdags
    arbetar nära en klient som återkommande spottar mot personal.
    c.   Vem beslutar om att en intagen ska beläggas med spotthuva?
    Enligt säkerhetshandboken har endast vakthavande befäl, kriminalvårdsinspektör
    eller kriminalvårdschef alt. kriminalvårdschef i beredskap befogenhet att besluta
    om användning av spotthuva. Inom Nationella transportenheten får beslut om
    spotthuva fattas av utrikes- och inrikestransportchefer, transportledare och
    transportplanerare. Härifrån undantas incidenter eller andra påbörjade angrepp,
    där åtgärder behöver vidtas direkt (faktiskt handlande). I sådana fall får beslut
    inhämtas i efterhand.
    Inga verksamhetsställen har rapporterat någon avvikelse från vem som beslutar
    om användande av spotthuva än vad som framgår av säkerhetshandboken.
    d.     Omprövas beslut om användning av spotthuva och hur går i så fall omprövningen
           till?
    Det finns ingen fastställd rutin för omprövning av beslut om användning av
    spotthuva. Beslutet att använda spotthuva omprövas i stället kontinuerligt under
    användandet genom att alternativa åtgärder som medför att behovet av spotthuva
    inte längre är nödvändigt utreds, genom bedömning av klientens tillstånd och
    proportionaliteten i användandet samt genom löpande dialog med klienten. Vid
    dialog tillfrågas klienten om denne kommer att upphöra med beteendet eller inte.
    Svarar klienten jakande testas att ta av spotthuvan. Vid endast kortvarig
    användning har beslutet i vissa fall inte omprövats.
    Ett antal verksamhetsställen har svarat att en omprövning beslutas av
    vakthavande befäl, kriminalvårdsinspektören, kriminalvårdschefen alternativt
    kriminalvårdschefen i beredskap eller ledaren för insatsstyrkan. Inom
    transportverksamheten omprövas beslutet av transportledaren.
    e.  På vilket sätt dokumenteras användningen av spotthuva?
    Av säkerhetshandboken framgår följande om dokumentation efter beslut om
    användning av spotthuva.
•        Daganteckning upprättas i det klientadministrativa systemet (KVR). Av
         anteckning ska framgå beskrivning av incident/händelse, grund för beslutet,
         beslutsfattare, tid för åtgärdens början och slut samt övrig medverkande
         personal.
•        Vid hantering av extern klient, person som inte är eller ska skrivas in i
         kriminalvård, ska berörd myndighet informeras muntligen eller via e-post.
         Såväl avsändare som mottagare ska informeras.
•        Händelsen rapporteras i ISAP (Kriminalvårdens incidentrapporteringssystem).

    De allra flesta verksamhetsställena har svarat att dokumentation sker i enlighet
    med denna rutin, medan ett antal har svarat att dokumentation endast sker i det
    klientadministrativa systemet. Ett verksamhetsställe har svarat att någon
    dokumentation inte sker och ytterligare några verksamhetsställen har svarat att
    de saknar rutiner för hur dokumentation ska ske.
    f.     Förvaras alternativ utrustning, t.ex. visir, på samma ställe som spotthuvorna och
           lika lättåtkomlig för personalen?
    Med anledning av pandemin covid-19 förvaras skyddsutrustning, såsom visir, på
    de allra flesta verksamhetsställena så att den är mer lättillgänglig för personal än
    spotthuvorna. Många verksamhetsställen har tillagt att detta utgör en förändring i
    förhållande till vad som gällde före pandemin, då visir var mer svåråtkomliga.
    Ett fåtal verksamhetsställen har svarat att visir alltjämt förvaras på samma ställe
    som spotthuvorna.
                                                                      Dnr 376-2021         Sid 5 (16)




g.   Vilken roll har läkare och/eller sjuksköterska i samband med användandet av
     spotthuva?
Enligt säkerhetshandboken bör, när en klient har ett sådant beteende att
användning av spotthuva övervägs eller beslutas om, en psykiatrisk bedömning
efterfrågas av sjukvården så snart som möjligt.
Läkare och/eller sjuksköterska har inte del i beslutsfattandet om användande av
spotthuva. Flera verksamhetsställen har angett att läkare eller sjuksköterska
konsulteras för psykiatrisk bedömning av klienten alternativt informeras om
användandet antingen i samband med användandet eller i efterhand, medan andra
har angett att läkare och/eller sjuksköterska inte har någon roll vid användandet
alternativt inte hinner tillfrågas.
En klient som är belagd med spotthuva kan samtidigt vara belagd med fängsel.
Om en klient har belagts med fängsel på grund av att han eller hon uppträder
våldsamt ska denne så snart som möjligt undersökas av läkare, se 8 kap. 10 §
fängelselagen respektive 4 kap. 10 § häkteslagen.
h.   Sker det något uppföljande samtal med en intagen som har belagts med
     spotthuva?
Det finns ingen fastställd rutin för huruvida uppföljande samtal med en intagen
som har belagts med spotthuva ska ske.
Verksamhetsställenas svar kring huruvida uppföljande samtal sker varierar.
Frågan har bevarats nekande främst inom den verksamhet som ombesörjer
klienttransporter och där personal som medverkat vid användandet av spotthuva
avlämnar klienten till en annan enhet eller inrättning inom eller utom myndig-
heten. En majoritet av de verksamhetsställen som har besvarat frågan jakande
har förklarat att uppföljande samtal genomförs antingen via sjukvården eller
inom ramen för ett ärende om misskötsamhet. Ett antal verksamhetsställen har i
stället angett att uppföljande samtal sker under själva användandet.

6.   Hur ofta och inom vilken sorts verksamheter används spotthuvor inom
     Kriminalvården? Har det skett någon förändring av användandet över tid? Om
     det saknas statistik ska myndigheten i stället ange sin uppfattning om
     omfattningen.
Användande av spotthuva sker främst i samband med klienttransporter, t.ex. till
sjukvårdsinrättning, vid inställelse till domstol eller vid placering respektive
omplacering vid anstalter och häkten. Ett användande kan även aktualiseras vid
intern förflyttning, t.ex. efter beslut om placering i avskildhet efter misskötsam-
het. Samtliga verksamhetsställen, förutom ett fåtal som har svarat att användande
av spotthuva aldrig har skett, har svarat att spotthuvor används sällan eller
mycket sällan. Nationella Transportenheten, som genomför ca 70 000 transporter
årligen, har uppgett att det är svårt att bedöma omfattningen av användandet. Av
Nationella Transportenheten inrapporterade tillfällen framgår att spotthuva
används inom verksamheten ungefär en gång per månad. Användande av
spotthuva har därutöver rapporterats in främst från säkerhetshäkten.
Enligt Kriminalvårdens inrapporteringssystem, ISAP, har användande av
spotthuva rapporterats in enligt följande. 2016; 24 tillfällen, 2017; 24 tillfällen,
2018; 30 tillfällen, 2019; 28 tillfällen, 2020; 44 tillfällen, och hittills för 2021; 15
tillfällen (uppgifter per den 15 april 2021). Utifrån denna statistik förefaller en
ökning ha skett sedan föregående år. Statistiken kan dock inte anses helt
återspegla det verkliga användandet mot bakgrund av vad som framkommit om
att flera verksamhetsställen inte rapporterar in användandet i ISAP. Huruvida ett
ökat antal inrapporterade tillfällen beror på en verklig ökning eller om den kan
hänföras till en bättre följsamhet till den rutin som finns har inte gått att utreda.
Det har vidare framkommit att metoden för att ta fram statistiken baseras på en
s.k. fritextsökning. Det finns således en risk för att det kan finnas fler
inrapporterade fall än vad som har kunnat sökas fram.
                                                                   Dnr 376-2021       Sid 6 (16)




7.   Hur följs användningen av spotthuvor upp centralt och sker det någon
     utvärdering inom myndigheten?
Det sker ingen central uppföljning eller utvärdering av användandet av
spotthuvor inom Kriminalvården.

8.   Anser Kriminalvården att det finns behov av att särskilt reglera användning av
     spotthuva i lag eller föreskrifter?
Kriminalvården anser att det finns ett behov att reglera användningen av spott-
huva i större utsträckning än vad som hittills har skett och att detta bör göras i
särskild ordning. Kriminalvården anser det vara tillfyllest att användningen
regleras på föreskriftsnivå.

Rättslig reglering
Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad
mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§.
Enligt 2 kap. 20 § första stycket 2 regeringsformen får, i den utsträckning som
medges i 21–24 §§, begränsning genom lag ske av skyddet mot annat kroppsligt
ingrepp än som avses i 4 och 5 §§.
Enligt 24 kap. 1 § första stycket och andra stycket första punkten brottsbalken
utgör en gärning som någon begår i nödvärn brott endast om den med hänsyn till
angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt
är uppenbart oförsvarlig. Rätt till nödvärn föreligger mot ett påbörjat eller
överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom.
Av 24 kap. 2 § första stycket brottsbalken framgår att om den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt eller som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten
rymmer eller om han eller hon sätter sig med våld eller hot om våld till motvärn
eller gör han eller hon på annat sätt motstånd mot någon som han eller hon står
under uppsikt av, när denne ska hålla honom eller henne till ordningen, får det
våld användas som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att
rymningen ska hindras eller ordningen upprätthållas. Detsamma ska gälla om
någon annan än de som nu har nämnts gör motstånd i ett sådant fall.
Enligt 1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610), FäL, respektive häkteslagen
(2010:611), HäL, ska varje intagen bemötas med respekt för sitt människovärde
och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med
frihetsberövandet.
Enligt 1 kap. 6 § FäL respektive HäL får verkställigheten inte innebära andra
begränsningar i den intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är
nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En
kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion
till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den
användas.
Av 8 kap. 10 § FäL respektive 4 kap. 10 § HäL framgår att en intagen får
beläggas med fängsel
  1. vid förflyttning inom anstalt respektive förvaringslokalen och vid transport
eller annan vistelse utanför anstalt respektive lokalen, om det är nödvändigt av
säkerhetsskäl, eller
  2. om han eller hon uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med
hänsyn till den intagnes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa.
En läkare ska så snart som möjligt undersöka en intagen som belagts med fängsel
enligt första stycket 2.
Enligt 9 kap. 3 § FäL och 5 kap. 3 § HäL ska, om en transport kan befaras skada
den intagnes hälsa, läkares medgivande till transporten inhämtas.
                                                                      Dnr 376-2021        Sid 7 (16)

## Kriminalvårdens bedömning

Samtliga anstalts-, häktes- och transportverksamheter inom Kriminalvården har
      tillgång till spotthuvor. Genom utredningen har det framkommit att olika rutiner
      tillämpas ute i verksamheten när det gäller var spotthuvorna förvaras, vilken del
      av personalen som har tillgång till dem, vem som beslutar om användningen, hur
      användningen dokumenteras, var eventuell alternativ skyddsutrustning förvaras
      och huruvida läkare och/eller sjuksköterska involveras i användandet. Det har
      även framkommit att tydliga rutiner som är direkt kopplade till användningen
      saknas avseende de delar som avser omprövning och uppföljande samtal.
      Myndighetens samlade bild är att spotthuvor används restriktivt inom alla delar
      av verksamheten och aldrig i förebyggande syfte. Användningen är sällan eller
      mycket sällan förekommande, vilket återspeglas av den statistik som hämtats
      från Kriminalvårdens incidentrapporteringssystem. Denna statistik är dock inte
      heltäckande och någon central uppföljning eller utvärdering av användningen av
      spotthuvor har inte gjorts.
      Kriminalvården delar fullt ut JO:s bedömning att åtgärden att belägga en intagen
      med spotthuva är en mycket integritetskänslig åtgärd som innebär en inskränk-
      ning av den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. För att säkerställa en
      rättssäker och enhetlig hantering samt för att kunna följa upp användningen över
      tid avser Kriminalvården att inom det närmaste se över dels hur användningen av
      spotthuvor inom Kriminalvården kan regleras ytterligare, dels hur uppföljning av
      användningen ska ske.

Bedömning
Beslutets disposition
Utredningen visar att Kriminalvården använder spotthuvor i sin verksamhet för
att hindra frihetsberövade från att spotta på personal och andra, men att
tillämpningen inom myndigheten skiljer sig åt såväl mellan anstalts-, häktes-
och transportverksamheterna som mellan enskilda verksamhetsställen.

Jag kommer i det följande att komplettera den redovisning för rättslig reglering
som Kriminalvården lämnat i sitt yttrande och närmare redogöra för den
normbildning som i dag åberopas till stöd för användningen av spotthuvor.
Därefter belyser jag vissa frågor som rör tillämpningen för att avslutningsvis
uttala mig om huruvida åtgärden bör regleras annorlunda än vad som nu är
fallet.

Rättsliga utgångspunkter
Enligt artikel 3 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) får ingen
utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller
bestraffning. Begreppen omänsklig och förnedrande behandling har inte
definierats i konventionen men Europadomstolen har funnit att exempelvis
                                                                    Dnr 376-2021      Sid 8 (16)




användningen av handfängsel, kedjor och bältesläggning i vissa fall strider mot
förbudet. 1

Vidare har FN och Europarådet antagit särskilda regler för behandlingen av
frihetsberövade personer i t.ex. fängelse och häkte (Nelson Mandela-reglerna
respektive de europeiska fängelsereglerna). Som medlem av FN och
Europarådet har Sverige medverkat vid antagandet av dessa dokument. I båda
regelverken finns bestämmelser som kräver att varje frihetsberövad behandlas
med respekt för sina mänskliga rättigheter och att de restriktioner som åläggs
frihetsberövade ska vara så lite ingripande som möjligt och stå i proportion till
det legitima syftet med åtgärderna. Därutöver specificeras förutsättningarna för
användningen av fängsel/tvångsmedel (”instruments of restraint”). 2 Även om
internationella standarder av det slag som nu redovisats inte är direkt bindande
har de stor betydelse i Kriminalvårdens arbete med styrande dokument, liksom
vid proportionalitetsbedömningen i enskilda fall.

Utöver det nu redovisade finner jag anledning beröra följande. Av fängelselagen
och häkteslagen framgår att verkställigheten inte får innebära andra
begränsningar i den intagnes frihet än som följer av lagen eller som är
nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. 3
Lagtekniskt innebär detta att begränsningar i de intagnas frihet i vissa fall har
fått en särskild och uttömmande reglering i fängelselagen respektive
häkteslagen medan andra inskränkningar följer av att Kriminalvården har i
uppdrag att upprätthålla ordningen och säkerheten. Av förarbetena framgår att
en uttrycklig reglering i lagen i vissa fall ansågs vara nödvändig, t.ex. när det
gäller åtgärder som omfattas av grundlagsskyddet i 2 kap. 6 § regeringsformen
mot bl.a. kroppsvisitation och undersökning av förtroliga försändelser. Andra
mindre ingripande begränsningar i de intagnas frihet har således inte särskilt
reglerats utan motiveras i stället av ordnings- och säkerhetsskäl, t.ex. vissa
former av övervakning och intagnas skyldighet att följa de rutiner som gäller
och de anvisningar som ges av personalen. 4

En inskränkning av de intagnas frihet som särskilt reglerats i fängelselagen och
häkteslagen är Kriminalvårdens möjlighet att belägga intagna med fängsel. I




1
  Se t.ex. Hénaf mot Frankrike 65436/01, 27 november 2003, Tarariyeva mot Ryssland,
4353/03, 14 december 2006 och Wiktorko mot Polen, 14612/02, 31 mars 2009.
2
  Se United Nations Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners (the
Nelson Mandela Rules), 17 december 2015, A/RES/70/175, artikel 1, 36 och 47–49
samt Ministerkommitténs rekommendation Rec [2006]2-rev till medlemsstaterna
avseende de europeiska fängelsereglerna, den 1 juli 2020, artikel 1, 3 och 68.
3
  Se 1 kap. 6 § fängelselagen (2010:610) och 1 kap. 6 § häkteslagen (2010:611).
4
  Se prop. 2009/10:135 s. 65 och 108.
                                                                  Dnr 376-2021       Sid 9 (16)




dessa lagar finns ingen definition av begreppet men med fängsel avses ett
tekniskt hjälpmedel som binder samman händer eller fötter. 5

Det finns inte någon särskild författningsreglering, varken i fängelselagen och
häkteslagen eller i någon annan lag, som uttryckligen avser Kriminalvårdens
möjligheter att använda sig av spotthuvor eller andra hjälpmedel för att hindra
en frihetsberövad från att spotta. Vissa likheter finns visserligen mellan
användningen av fängsel och spotthuvor. Fängsel hindrar den frihetsberövade
från att t.ex. rymma, bruka våld eller annars sätta sig till motvärn. En spotthuva
hindrar den enskilde från att spotta och riskerar att begränsa hans eller hennes
sinnen och förmåga att orientera sig. Båda tvångsåtgärderna inskränker alltså
den enskildes frihet. Trots dessa likheter saknas det emellertid enligt min
mening utrymme att låta fängelselagens och häkteslagens bestämmelser om
fängsel omfatta användningen av spotthuvor. Jag noterar att Kriminalvården gör
samma bedömning.

Som myndigheten har pekat på i sitt remissvar framgår av brottsbalkens regler
om allmänna grunder för ansvarsfrihet att den som håller intagna under uppsikt
har, utöver den nödvärnsrätt som tillkommer var och en, rätt att bruka det våld
som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att hindra den intagne
från att rymma eller för att upprätthålla ordningen. 6 JO har med hänvisning till
dessa regler tidigare uttalat att om en frihetsberövad spottar på andra får
Kriminalvården vidta åtgärder för att skydda omgivningen. 7

Det saknas således bestämmelser i lag som uttryckligen ger Kriminalvården en
rätt att använda spotthuvor. Åtgärden, som innebär en inskränkning av den
enskildes grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. 6 § regeringsformen,
får i stället enbart stöd i regler om ansvarsfrihet för en annars straffbelagd
gärning. Det är enligt min mening problematiskt, inte minst mot bakgrund av de
skäl som enligt förarbetena till fängelselagen och häkteslagen låg till grund för
om inskränkningar i de intagnas frihet uttryckligen reglerades i de lagarna eller
annars fick motiveras av ordnings- och säkerhetsskäl. Jag återkommer senare i
detta beslut till behovet av ytterligare reglering.

Av utredningen framgår att den huvudsakliga ledningen för användningen av
spotthuvor inom Kriminalvården ges genom myndighetens säkerhetshandbok.
Handböckerna innefattar ofta sammanställningar av lagar, förordningar,
föreskrifter, allmänna råd, förarbeten och praxis. Där kan det även finnas




5
  Se t.ex. prop. 2016/17:57 s. 35
6
  Se 24 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken.
7
  Se JO 2010/11 s. 230.
                                                                           Dnr 376-2021       Sid 10 (16)




handlingsregler och rutinbeskrivningar som är bindande för personalen. 8 I
avsnittet om spotthuvor i säkerhetshandboken anges i huvudsak följande:

         När en klient spottar på andra har Kriminalvården möjlighet att använda
         spotthuva för att skydda omgivningen.
         Spotthuvan får inte hindra klienten att använda syn och hörsel eller att orientera
         sig i tid och rum. Utrustningen ska användas med restriktivitet och inte i
         förebyggande syfte.
         När en klient har ett sådant beteende, att användning av spotthuva övervägs eller
         beslutas om, bör en psykiatrisk bedömning efterfrågas av sjukvården så snart
         som möjligt.
         Endast spotthuva som godkänts av Kriminalvården får användas.
         Spotthuvan får användas först då det är aktuellt att upprätthålla ordningen. Inför
         beslut ska en individuell bedömning göras.
         Endast vakthavande befäl, kriminalvårdsinspektör eller KVC [kriminalvårdschef,
         JO:s anm.] alt. KVC Beredskap har befogenhet att besluta om användning av
         spotthuva. Inom NTE [myndighetens nationella transportenhet, JO:s anm.] får
         beslut om spotthuva fattas av utrikes- och inrikestransportchefer, transportledare
         och tranportplanerare. Undantag: Incidenter eller andra påbörjade angrepp, där
         åtgärder behöver vidtas direkt (faktiskt handlande). I sådana fall får beslut
         inhämtas i efterhand.
         Efter beslut om användning av spotthuva ska följande åtgärder vidtas:
         •        Daganteckning upprättas i det klientadministrativa systemet (KVR). Av
                  anteckning ska framgå beskrivning av incident/händelse, grund för
                  beslutet, beslutsfattare, tid för åtgärdens början och slut samt övrigt
                  medverkande personal.
         •        Vid hantering av extern klient, person som inte är eller ska skrivas in i
                  kriminalvård, ska berörd myndighet informeras muntligen eller via e-
                  post. Såväl avsändare som mottagare ska informeras.
         •        Händelsen rapporteras i ISAP [Kriminalvårdens incidentrapporterings-
                  system, JO:s anm.].
         För att spotthuvan inte ska kunna tas bort ska användning av spotthuva kombi-
         neras med fängsel. Fängselnivån som gäller för den situationen är midjefängsel.
         Vid förflyttning utanför skalskydd ska fängselnivån som lägst vara att personal
         håller i transporthandtagen. För användning av fängsel i en situation där den
         spottande klienten inte uppvisar ett våldsamt, hotfullt eller aggressivt beteende,
         måste en bedömning göras särskilt noga utifrån lagstödet och proportionalitets-
         principen. Om sådant stöd inte bedöms föreligga ska åtgärder istället vidtas för
         att skydda personalen.

Proportionalitetsprincipens betydelse
Jag ifrågasätter inte att det finns tillfällen då kriminalvårdspersonal har behov
av att hindra frihetsberövade från att spotta på dem eller andra genom att
använda spotthuvor. Det är dock frågan om en mycket integritetskänslig åtgärd
som innebär en inskränkning av den enskildes grundläggande fri- och




8
    Se avsnitt 6, Medarbetares ansvar, i arbetsordning för Kriminalvården.
                                                                         Dnr 376-2021        Sid 11 (16)




rättigheter. För den som beläggs med spotthuva måste åtgärden dessutom
uppfattas som förödmjukande. Att i ett upprört tillstånd få ett föremål trätt över
sitt huvud bör också kunna ge stresspåslag och upphov till panik. Åtgärden är
inte heller helt ofarlig. Eftersom spotthuvor täcker munnen och ofta även näsan
har det i flera sammanhang uppmärksammats att de medför en risk för kvävning
och om de kombineras med fängsel har det konstaterats att det också finns risk
för halsskador. 9 Jag noterar att frågan om det över huvud taget ska vara tillåtet
att använda spotthuvor på barn är föremål för överväganden i Norge.10

Den aktuella tvångsåtgärden bör följaktligen endast komma i fråga om den är
oundgängligen nödvändig. Det är därutöver självklart att ett användande av
spotthuva måste stå i rimlig proportion till syftet i det enskilda fallet och att om
en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas i stället. 11

För att säkerställa en restriktiv och konsekvent tillämpning är det angeläget att
det inom Kriminalvården råder en enhetlig syn på i vilka situationer
användandet av spotthuvor är oundgängligen nödvändigt. Myndigheten har
förklarat att utgångspunkten är att det kan bli aktuellt när det finns en uppenbar
risk för spridande av smitta eller säkerheten och arbetsmiljön för kriminal-
vårdare hotas. Vidare används enligt remissvaret endast spotthuvor, med något
undantag, först när en frihetsberövad tydligt hotar att spotta eller på annat sätt
visar avsikt att spotta eller faktiskt spottar på personal. Jag anser att det är av
största vikt att användningen begränsas på detta sätt. Spotthuvor får således
enligt min mening inte annat än i yttersta undantagsfall komma i fråga, med
mindre än att omständigheter i nära anslutning till användningen visar en
konkret risk för att den frihetsberövade kommer att spotta. Ett sådant undantag
skulle, som Kriminalvården också har nämnt, kunna vara en långvarig historik
hos den enskilde av att spotta mot personal. Även i ett dylikt fall finns det
emellertid anledning att ha ett restriktivt förhållningssätt och att föra en dialog
med den berörde.

I syfte att tillgodose fängelselagens och häkteslagens krav på proportionalitet
måste det vidare göras kontinuerliga omprövningar av behovet i det enskilda
fallet av att använda spotthuva, så att åtgärden inte pågår längre än vad som är
absolut nödvändigt. Av utredningen framgår att det i Kriminalvårdens styrande




9
  Se Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/125 av den 16 januari 2019
om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff, tortyr eller annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, punkt (21).
10
   Norges institusjon for menneskerettigheter har rapporterat att landets justitieminister
överväger ett förbud mot användningen av spotthuvor på barn, se
https://www.nhri.no/2022/justisministeren-vurderer-a-forby-bruk-av-spytthette-overfor-
barn/.
11
   Jfr 1 kap. 6 § fängelselagen och 1 kap. 6 § häkteslagen.
                                                                    Dnr 376-2021       Sid 12 (16)




dokument saknas en fastställd rutin för sådan omprövning. Inte minst ur den
enskildes perspektiv är det oroväckande. Myndigheten har visserligen gjort
gällande att behovet trots avsaknaden av rutiner omprövas kontinuerligt genom
såväl en bedömning av den enskildes tillstånd och proportionaliteten i
användandet som en löpande dialog med honom eller henne. Jag har inte
tillräckligt underlag för att ifrågasätta den uppgiften. Det finns dock skäl att
framhålla att avsaknaden av tydliga handlingsregler för myndighetens personal i
detta avseende innebär en klar risk också för en oenhetlig tillämpning.

Utredningen visar att ett alternativ till spotthuvor är att personalen använder
skyddsutrustning såsom visir, skyddshjälm, sköld och skyddskläder.
Förekomsten av alternativa hjälpmedel och åtgärder är väsentlig för att
möjliggöra den intresseavvägning som proportionalitetsprincipen kräver. Sådan
skyddsutrustning tycks emellertid inte alltid vara ett realistiskt alternativ, bl.a.
eftersom utrustningen enligt myndigheten sällan är heltäckande. Jag vill därför
påpeka att den intresseavvägning som ska göras i ett enskilt fall också måste
kunna leda till att en åtgärd inte alls ska vidtas, t.ex. om den bedöms få
skadeverkningar som inte är rimliga i förhållande till vad som eftersträvas. 12 För
att skyddsutrustning för kriminalvårdspersonal i ett enskilt fall ska kunna ersätta
behovet av spotthuvor måste den vara lätt tillgänglig. Jag vill i det
sammanhanget framhålla att Kriminalvården bör ta vara på erfarenheterna från
hanteringen under covid-19-pandemin, då tillgängligheten till utrustningen har
varit bättre än tidigare.

För att möjliggöra en rättssäker och enhetlig användning av spotthuvor är det av
yttersta vikt att de regler och rutiner som omgärdar användningen är tydliga. Jag
återkommer som sagt senare i detta beslut till behovet av ytterligare reglering,
men vill redan nu peka på en inkonsekvens i nuvarande handlingsregler. I
Kriminalvårdens Transportanvisning KV COVID-19 sägs att frihetsberövade
som i samband med en transport uppträder våldsamt, hotfullt och/eller uppvisar
motstånd mot transportens genomförande i stället för munskydd bör iföras
spotthuva. Det beteende som beskrivs kan nog i flera fall vara förenat med
någon form av risk för att den som ska transporteras kan komma att spotta. Det
beskrivna uppträdandet torde dock likaväl kunna ta sig uttryck på ett sätt som
inte medför en konkret risk för det. Trots Kriminalvårdens uppfattning att
spotthuvor aldrig används i förebyggande syfte kan jag konstatera att orda-
lydelsen i transportanvisningarna medför ett oacceptabelt utrymme för att
använda spotthuvor även utan att det föreligger en konstaterad konkret risk för
att en intagen kommer att spotta.




12
     Se prop. 2009/10:135 s. 66.
                                                                       Dnr 376-2021    Sid 13 (16)




Närmare om användningen av spotthuvor och angränsande frågor
Typ av huvor
I de fall där det inte finns något annat handlingsalternativ än att tillgripa
åtgärden är det angeläget att huvorna är anpassade till ändamålet, så att
ingripandet inte går längre än påkallat. Tillgången till ändamålsenliga
hjälpmedel minskar också risken för mindre lämpliga provisoriska lösningar. 13
I det avseendet ser jag positivt på att Kriminalvården genom sin säkerhets-
handbok har anvisat att utrustningen ska vara sådan att den som belagts med
spotthuvan inte fråntas möjligheten att använda sina sinnen, syn och hörsel,
eller att orientera sig i tid och rum. Detta framstår som helt grundläggande. Jag
noterar vidare att endast spotthuvor som är godkända av Kriminalvården får
användas i verksamheterna.

Medicinsk personals roll
När en intagen har belagts med fängsel ska en läkare så snart som möjligt
undersöka den intagne i de fall beslutet grundar sig på att han eller hon uppträtt
våldsamt och åtgärden är absolut nödvändig med hänsyn till den intagnes egen
eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. Krav på läkarundersökning
föreligger således inte vid beslut om fängsel – vid förflyttning inom
anstalt/förvaringslokal eller vid transport eller annan vistelse utanför en sådan –
som grundar sig på att åtgärden är nödvändig av säkerhetsskäl. 14

Även om fängsel och spotthuvor inte helt kan likställas har jag svårt att se att
behovet av en läkarundersökning efter ett beslut om spotthuva normalt skulle
vara mindre än efter ett beslut om fängsel som grundar sig på våldsamt
uppträdande. Enligt min mening bör därför en läkarundersökning göras så snart
som möjligt när en frihetsberövad har belagts med spotthuva. Jag noterar att
Kriminalvårdens egen rutin går längre än så och innebär att en psykiatrisk
bedömning ska efterfrågas av sjukvården redan när användning av spotthuva
övervägs (eller beslutas om). Självfallet har jag inte någon invändning mot det.
Utredningen har dock visat att tillämpningen av rutinen skiljer sig väsentligt
mellan verksamheterna inom Kriminalvården. Att vissa verksamhetsställen vid
användningen av spotthuvor konsulterar läkare eller sjuksköterska för
psykiatrisk bedömning medan denna yrkeskategori vid andra verksamhets-
ställen inte har någon roll belyser att det regelsystem som finns i dag inte leder
till en rättssäker och enhetlig användning av tvångsåtgärden. Detta är allvarligt.
Det förhållandet att spotthuvor rutinmässigt förenas med fängsel ändrar inte den
bedömningen, särskilt då fängsel alltså inte i varje fall kräver en uppföljande
läkarundersökning.




13
   Jfr tidigare nämnda JO 2010/11 s. 230 där kriminalvårdspersonal drog ett örngott över
huvudet på en intagen för att skydda omgivningen.
14
   Se 8 kap. 10 § fängelselagen och 4 kap. 10 § häkteslagen.
                                                                      Dnr 376-2021       Sid 14 (16)




Dokumentation m.m.
JO har vid upprepade tillfällen framhållit betydelsen av att Kriminalvården
dokumenterar sina beslut, åtgärder och ställningstaganden på ett korrekt sätt.
Det är viktigt såväl för de enskilda som är föremål för myndighetens åtgärder
som för Kriminalvården och dess personal. Korrekt dokumentation är en
förutsättning både för intern uppföljning och extern granskning.

Kriminalvården har genom säkerhetshandboken anvisat hur verksamheterna
inom myndigheten ska dokumentera användningen av spotthuvor.
Omfattningen av dokumentationsskyldigheten framstår som lämplig och
överensstämmer huvudsakligen med de krav som ställs i samband med
användningen av fängsel. 15 Av utredningen framgår dock att ett antal
verksamhetsställen inte följer denna rutin och att andra inte är medvetna om den
samt att ett verksamhetsställe inte alls dokumenterar användningen av
spotthuvor. Det är utomordentligt bekymmersamt och illustrerar också tydligt
att den nuvarande regleringen är otillräcklig.

Utredningen visar vidare att antalet rapporterade fall då spotthuvor använts har
ökat under senare år, men att Kriminalvården inte kan bedöma om ökningen
beror på att spotthuvor används mer frekvent eller om det är en följd av en mer
noggrann rapportering. Enligt remissvaret rapporterar vissa verksamhetsställen
inte alls, varför eventuell användning av spotthuvor där inte återspeglas i
statistiken. Spotthuvor används enligt Kriminalvården främst i samband med
klienttransporter men trots det har NTE, myndighetens nationella
transportenhet, svårt att bedöma frekvensen. Det är allvarligt att myndigheten
inte har underlag för att på ett tillförlitligt sätt bedöma omfattningen av
användningen av denna tvångsåtgärd. Detsamma gäller det faktum att det inte
heller förekommer någon central uppföljning eller utvärdering.

Behov av ytterligare reglering
Frågan om användningen av spotthuvor har varit aktuell i tidigare ärenden hos
JO. Kriminalvården aviserade redan 2009 att myndigheten hade sett över
användningen av spotthuvor och att det skulle utarbetas stöd i form av
instruktioner och rutiner. 16 Som det får förstås är det detta arbete som har
resulterat i de handlingsregler som ges i Kriminalvårdens säkerhetshandbok.
Det är visserligen en förbättring jämfört med tidigare då det saknades
anvisningar som var tillämpliga för alla delar av verksamheten där tvångs-
åtgärden kunde komma i fråga. Utredningen i det här ärendet visar dock att
denna form av normbildning har varit otillräcklig. Som framgått finns inom
olika delar av Kriminalvården betydande skillnader i tillämpningen och övrig




15
     Se 24 § fängelseförordningen (2010:2010) och 14 § häktesförordningen (2010:2011).
16
     Se tidigare nämnda JO 2010/11 s. 230.
                                                                     Dnr 376-2021      Sid 15 (16)




hantering. Åtgärden kan jämföras med användningen av fängsel, vars
tillämpningsområde uttömmande har reglerats i fängelselagen och häkteslagen.
Den lagliga grunden för Kriminalvårdens användning av spotthuvor bygger
i stället på regler som handlar om ansvarsfrihet vid annars brottslig gärning. Det
framstår som en omotiverad skillnad att det ena tvångsmedlet fått ett positivt
lagstöd, medan det andra endast kan härledas genom regler som tar sikte på i
vilka situationer straffrättsligt ansvar inte kan utkrävas.

Även om jag ser positivt på den översyn som Kriminalvården har aviserat inom
ramen för detta ärende bedömer jag att den nuvarande ordningen inte är
godtagbar, i synnerhet när det gäller en så ingripande åtgärd. Det är enligt min
mening uppenbart att det finns ett behov av att explicit reglera myndighetens
användning av spotthuvor i syfte att åstadkomma en enhetlig och rättssäker
tillämpning.

Enligt Kriminalvården är det tillräckligt att detta regleras på föreskriftsnivå.
Regeringen har bemyndigat Kriminalvården att meddela föreskrifter om bl.a.
verkställigheten av fängelselagen och häkteslagen samt föreskrifter i
organisatoriskt hänseende som behövs för att uppnå samordning, effektivitet,
enhetlighet och följdriktighet inom kriminalvårdsverksamheten. 17 Det kan
diskuteras om detta innebär att Kriminalvården har ett formellt utrymme att
närmare reglera användningen av spotthuvor. Jag är under alla förhållanden
mycket tveksam till om det är lämpligt. Spotthuvor används också inom
Polismyndigheten. Det förhållandet att den myndigheten har reglerat
användningen genom föreskrifter och allmänna råd medför inte någon annan
bedömning från min sida.18 Jag noterar att rätten för poliser att använda våld är
tydligare reglerat i lag och att Polismyndigheten har rätt att meddela föreskrifter
om klädsel, utrustning och annat som krävs för enhetlighet i polisarbetet. 19

Med hänsyn till rättssäkerhetsaspekter menar jag vidare att Kriminalvården inte
bör reglera användningen av tvångsåtgärder, vars lagstöd alltså endast finns i
regler om allmänna grunder för ansvarsfrihet. En ordning där myndigheten
beslutar om föreskrifter riskerar att öppna för att även andra tvångsåtgärder som
Kriminalvården i framtiden anser sig behöva kan komma att tillåtas utan
närmare överväganden från lagstiftaren. Att belägga en person med spotthuva




17
   Se 41 § fängelseförordningen, 30 § häktesförordningen och 14 § förordningen
(2007:1172) med instruktion för Kriminalvården.
18
   Se Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om Polismyndighetens särskilda
hjälpmedel vid våldsanvändning, PMFS 2019:6, FAP 104-10, samt 5 kap. 2 och 3 §§ i
myndighetens föreskrifter och allmänna råd om polisarrester, PMFS 2015:7,
FAP 102-1.
19
   Se 10 § polislagen (1984:387) samt 20 § första stycket 7 polisförordningen
(2014:1104).
                                                                 Dnr 376-2021     Sid 16 (16)




utgör också en klar inskränkning i hans eller hennes grundläggande fri- och
rättigheter och dessutom kan en felaktig hantering stå i strid med både lag och
konventionsåtaganden.

Sammantaget bedömer jag att det finns ett behov av ytterligare reglering på
högre nivå i fråga om användningen av spotthuvor. Jag finner därför anledning
att, med stöd av 4 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens
ombudsmän, väcka frågan om en översyn av lagstiftningen när det gäller
Kriminalvårdens användning av denna tvångsåtgärd. En kopia av detta beslut
skickas därför till regeringen.

I avvaktan på en tydlig rättslig reglering behöver Kriminalvården förvissa sig
om att tillämpningen av tvångsåtgärden omgärdas av restriktivitet,
proportionalitet och enhetlighet samt korrekt dokumentation.

Vad som i övrigt har kommit fram i ärendet ger inte skäl till några uttalanden
från min sida.

Ärendet avslutas.
