# Fråga angående förutsättningarna för ett LVM-hem att omhänderta försändelser, beställningskuponger, som en intagen hade för avsikt att skicka m.m.

JO 2003-04-04 dnr 3764-2001

## Beslut

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                       Sid
                                                                            2003-04-03              3764-2001                1 (5)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Fråga angående förutsättningarna för ett LVM-hem att omhänderta
                        försändelser, beställningskuponger, som en intagen hade för avsikt att
                        skicka m.m.


                        I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Frösö behandlingshem angående
                        att tf. institutionschefen BB har omhändertagit såväl utgående som ankommande
                        postförsändelser utan att informera de intagna om detta.

                        Anmälan remitterades till Statens institutionsstyrelse (SiS) för utredning och
                        yttrande. Generaldirektören CC anförde, efter att ha inhämtat yttrande från tf.
                        institutionschefen BB (yttrandet har här utelämnats), följande.

                                  Omhändertagande enligt 31 § LVM
                                  Enligt 31 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) får den som
                                  vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem inte inneha alkoholhaltiga drycker, narkotika,
                                  flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses i lagen (1991:1969) om förbud mot
                                  vissa dopningsmedel eller sådana varor som omfattas av lagen (1999:42) om förbud
                                  mot vissa hälsofarliga varor eller injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som
                                  är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika.
                                  Han får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller
                                  ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom som nu angetts, får den
                                  omhändertas.
                                  Tf. institutionschefen har omhändertagit beställningssedlar med stöd av 31 § LVM
                                  och gjort den bedömningen att AA:s beställningar skulle vara till men för vården och
                                  ordningen vid hemmet. Frågan är om aktuellt omhändertagande av
                                  beställningssedlar ryms inom paragrafen.
                                  I förarbetena till 31 § LVM har angetts att med föremål som kan vara till men för
                                  vården eller ordningen vid hemmet avses företrädesvis vapen och tillhyggen som
                                  kan skada personalen eller andra intagna (prop. 1981/82:8 s. 93 f. och 1987/88:147
                                  s.107). JO har i tidigare beslut uttalat att även större penningsummor som innehas av
                                  de intagna kan omhändertas med stöd av 31 § LVM, när syftet med
                                  omhändertagandet varit bl.a. att förhindra utpressningssituationer samt för att
                                  undvika att droger förs in på anstalten (JO 1995/96 s. 294 f.).
                                  Av yttrandet från Frösö behandlingshem framgår att 53 beställningssedlar avseende
                                  beställning av varor till ett värde av ca 35 000 kr omhändertagits. Om
                                  beställningarna hade skickats iväg hade de således orsakat AA stor olägenhet i form
                                  av bl.a. höga kostnader. Det är uppenbart att detta skulle ha varit till men för honom
                                  själv personligen, vilket i sin tur sannolikt även skulle ha lett till men för vården av
                                  honom. Beslutet om att omhänderta beställningssedlarna fattades således med AA:s
                                  bästa för ögonen.



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 3764-2001     Sid 2 (5)



      Enligt SiS:s uppfattning ger emellertid bestämmelserna i 31 § LVM inte stöd för att
      omhänderta beställningssedlar. Dessa kan knappast i sig anses utgöra sådana föremål
      som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Beställningssedlarna
      borde således ha vidarebefordrats till respektive mottagare. Om AA sedermera fått
      varorna tillskickade sig hade däremot – beroende på vad det var för varor –
      institutionschefen möjligen kunnat fatta ett beslut om omhändertagande enligt 31 §
      LVM om dessa var till men för vården.
      Det bör särskilt framhållas att ”öppna” beställningssedlar inte torde omfattas av
      regeringsformens skydd för brev och annan förtrolig post. Institutionspersonalen
      begick således inget fel genom att läsa beställningssedlarna.
      Inom såväl LVM-vården som ungdomsvården uppmärksammas då och då att
      klienter – oftast till följd av en psykiatrisk problematik – inte har kontroll över sina
      privata ekonomiska angelägenheter. När det gäller vuxna missbrukare har
      socialnämnden i sådana situationer en skyldighet att anmäla behov av god man eller
      förvaltare till överförmyndaren (jfr 42 § andra stycket socialtjänstförordningen
      [1981:750]). Detta är således en fråga för socialnämnden och inte för ett LVM-hem.
      Det är dock oftast personalen vid institutionen som får kännedom om problemet.
      Fråga uppkommer då om LVM-hemmet kan informera socialtjänsten om problemet
      eller om sekretessen lägger hinder i vägen för sådan information.
      Inom socialtjänsten gäller sekretess till skydd för enskild enligt 7 kap. 4 §
      sekretesslagen (1980:100). Sekretessen gäller även mellan myndigheter.
      Uppgift för vilken sekretess gäller får därvid inte röjas för annan myndighet i andra
      fall än som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken
      sekretesslagen hänvisar.
      Syftet med tvångsvården är enligt 3 § LVM att motivera missbrukaren att frivilligt
      medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk.
      Institutionschefen skall, enligt 26 § LVM, fortlöpande hålla socialnämnden
      underrättad om hur vården framskrider och samråda med nämnden i alla frågor av
      vikt. Kravet på institutionschefen i 26 § LVM att hålla socialnämnden underrättad
      om hur vården framskrider torde utgöra en sådan uppgiftsskyldighet som bryter
      sekretessen (14 kap. 1 § sekretesslagen). Bestämmelsen tar emellertid sikte på rena
      missbruksvårdsfrågor och det framstår som tveksamt om en LVM-institution med
      stöd av bestämmelsen kan underrätta socialnämnden om ett eventuellt behov av god
      man eller förvaltare utom i de fall där behovet är relaterat till den enskildes
      missbruk. Det är önskvärt med ett klarläggande från JO i denna fråga.

      Kontroll av försändelser enligt 35 § LVM
      Enligt 35 § LVM får försändelser till den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-
      hem för särskilt noggrann tillsyn kontrolleras, om det behövs med hänsyn till
      ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en
      ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 §, får
      egendomen omhändertas.
      I SiS:s interna allmänna råd (1997:1) för verksamheten vid LVM-hemmen sägs att
      kontroll av försändelser syftar till att förhindra missbruk på institutionen och avser
      endast de försändelser som ankommer till institutionen. Kontrollen skall begränsas
      till sådana försändelser som i varje enskilt fall kan innehålla t.ex. berusningsmedel
      eller sådant som klienten enligt 31 § LVM inte får inneha. Försändelserna som
      kontrolleras skall öppnas i närvaro av klienten. Som regel bör kontrollen genomföras
      utan att brev och andra meddelanden läses. Det framgår också av tf.
      institutionschefens yttrande att institutionen följer de råd som angivits. Något
      omhändertagande eller beslagtagande, enligt 31 § och 36 § LVM, av själva
      försändelsen sker inte.
      Det bör slutligen nämnas att SiS har för avsikt att under våren 2002 se över de
      interna allmänna råden avseende LVM och kommer då att förtydliga när och hur de
      särskilda befogenheterna kan användas.
AA bereddes tillfälle att kommentera remissvaret.
                                                                  Dnr 3764-2001    Sid 3 (5)




I ett beslut den 4 april 2003 anförde JO André följande.

Omhändertagande enligt 31 § LVM
Enligt 31 § LVM får den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-hem inte inneha
alkoholhaltiga drycker, narkotika, flyktiga lösningsmedel, sådana medel som avses
i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller sådana varor som
omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor eller
injektionssprutor, kanyler eller andra föremål som är särskilt ägnade att användas
för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Han får inte heller inneha
något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas
sådan egendom som nu angetts, får den omhändertas.

Av utredningen framgår att tf. institutionschefen, med stöd av nämnda
bestämmelse, beslutade att omhänderta ett stort antal beställningar av varor som
AA hade för avsikt att sända iväg. Av beslutet, som fattades den 15 oktober 2001,
framgår bl.a. att mängden varor och tjänster samt den höga kostnaden gjorde att
beställningarna ansågs vara till men för vården av AA.

Av 2 kap. 6 § regeringsformen följer att varje medborgare gentemot det allmänna
är skyddad mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse. I

## Utredning

remissvaret har angetts att ”öppna” beställningssedlar inte torde omfattas av
regeringsformens skydd för brev och annan förtrolig post. Med anledning härav vill
jag framhålla att även meddelanden i en öppen försändelse, t.ex. vykort, i princip
omfattas av skyddet i 2 kap. 6 § regeringsformen. Skyddet för meddelanden som
överförs i en öppen försändelse blir dock av naturliga skäl begränsat (se JO:s
ämbetsberättelse 1995/96 s. 330). I detta fall är det oklart hur granskningen har gått
till. Det har dock inte framkommit annat än att beställningssedlarna var urklippta ur
tidskrifter och skulle skickas i öppet skick. Således torde det av själva försändelsen
som sådan, dvs. utan att man behövde läsa innehållet, ha varit ganska uppenbart
vad som avsågs. Mot bakgrund av vad som har framkommit i detta avseende finner
jag inte skäl att vidare uppehålla mig vid det förhållandet att personalen tog del av
innehållet i beställningssedlarna.

Frågan är emellertid om beställningssedlarna kan anses utgöra sådana föremål som
kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. I förarbetena till
bestämmelsen i 31 § LVM har angetts att med föremål som kan vara till men för
vården eller ordningen vid hemmet avses företrädesvis vapen och tillhyggen som
kan skada personalen eller andra intagna (prop. 1981/82:8 s. 93 f. och 1987/88:147
s. 107). JO har tidigare uttalat att större penningsummor som innehas av de intagna
kan omhändertas med stöd av 31 § LVM, när syftet med omhändertagandet varit
bl.a. att förhindra utpressningssituationer samt för att undvika att droger förs in på
anstalten (se JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 294). Även bankomatkort har ansetts
falla under begreppet. På motsvarande sätt har innehavet av en
legitimationshandling ansetts kunna vara till men för vården eller ordningen vid
hemmet. En sådan handling, som bl.a. möjliggör uttag av medel i bank, kan således
representera ett sådant värde att handlingen kan vara att jämställa med
bankomatkort eller kontanter. Det bör inte föreligga något hinder mot att
                                                                   Dnr 3764-2001   Sid 4 (5)




omhänderta bankomatkort och identitetshandlingar med stöd av 31 § LVM när
förutsättningarna för omhändertagande i övrigt är uppfyllda (se JO:s
ämbetsberättelse 2000/01 s. 310).

Som framgår av det anförda har således föremål som kunnat främja ett fortgående
missbruk eller störa ordningen vid hemmet ansetts kunna omhändertas med stöd av
bestämmelsen i 31 § LVM. En beställningssedel i sig kan inte anses utgöra ett
sådant föremål. Såsom har framhållits i remissvaret hade institutionschefen
däremot, beroende på vad för slags varor AA fått sig tillsänt, möjligen kunnat
omhänderta dessa varor med stöd av den aktuella bestämmelsen. Hemmet ställdes i
förevarande fall inför en svårlöst situation. Jag har inte anledning att anta annat än
att hemmet handlade utifrån vad som bedömdes stå i överensstämmelse med AA:s
bästa. Ledningen för hemmet måste dock se till att hemmet handlar inom
lagstiftningens ramar och, som SiS har anfört i remissvaret, har det inte med stöd
av 31 § LVM funnits utrymme för att omhänderta beställningssedlarna.

Kontroll av försändelser enligt 35 § LVM
AA har i anmälan gjort gällande att tf. institutionschefen BB även har
omhändertagit ankommande försändelser.

Enligt 35 § LVM får försändelser till den som vårdas enligt denna lag i ett LVM-
hem för särskilt noggrann tillsyn kontrolleras, om det behövs med hänsyn till
ordningen vid hemmet eller till den intagnes särskilda förhållanden. Om en
ankommande försändelse innehåller egendom som inte får innehas enligt 31 §, får
egendomen omhändertas.

I remissvaret och i yttrandet från tf. institutionschefen har redogjorts för de rutiner
som enligt SiS:s interna allmänna råd (1997:1) bör tillämpas vid LVM-hemmen vid
granskning av ankommande försändelser med stöd av 35 § LVM. Vidare har
uppgetts att Frösö behandlingshem följer angivna råd samt att något
omhändertagande eller beslagtagande av själva försändelsen inte sker.

Vad som har framkommit i denna del föranleder ingen kritik från min sida.

Övrigt
I remissvaret har SiS väckt frågan om möjligheten för ett behandlingshem att, med
hänsyn till den sekretess som gäller inom socialtjänsten, vidarebefordra uppgifter
angående behov av god man eller förvaltare till socialnämnden. Jag delar SiS:s
uppfattning att det är tveksamt om 26 § LVM, jämförd med 14 kap. 1 §
sekretesslagen (1980:100), ger utrymme för att underrätta socialnämnden om ett
eventuellt behov av god man eller förvaltare utom i de fall där behovet är relaterat
till den enskildes missbruk.

Jag vill för egen del peka på att i viss utsträckning kan uppgifter inom
socialtjänsten lämnas med stöd av 14 kap. 2 § sista stycket sekretesslagen. Av
bestämmelsen framgår att sekretess enligt 7 kap. 4 § första och tredje styckena inte
hindrar att uppgift om enskild som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården eller
                                                                  Dnr 3764-2001   Sid 5 (5)




socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall
få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. I förarbetena till bestämmelsen
anfördes bl.a. att syftet med bestämmelsen är att vårdmyndigheterna inte skall vara
förhindrade att utbyta uppgifter med varandra för att bistå en enskild som är i
behov av vård, behandling eller annat stöd. Det skall alltså vara fråga om att
vårdmyndigheterna behöver samverka med varandra eller annars lämna varandra
information för vård, behandling eller annat stöd (prop. 1990/91:111 s. 40).

Frågor som rör sekretess och myndigheternas möjligheter att samverka utreds för
närvarande av Offentlighets- och sekretesskommittén. Av utredningens direktiv
(1998:32) framgår att kommittén skall utreda förutsättningarna för att öka
möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom
myndigheterna i syfte att förbättra förutsättningarna för deras samverkan. Mot
denna bakgrund föranleder den fråga som SiS har väckt inte något ytterligare
uttalande från min sida. Frågeställningen torde dock kunna vara av intresse för
kommitténs arbete. Jag finner därför skäl att tillställa kommittén en kopia av detta
beslut.

Det kan även tilläggas att regeringen under år 2002 tillkallade en särskild utredare
med uppdrag att se över tillämpningen av LVM (dir. 2002:10). Av direktiven
framgår att utredaren, utöver att analysera hur lagen har kommit att användas under
1990-talet, även skall överväga om LVM i sin nuvarande utformning motsvarar de
höga krav på rättssäkerhet som måste ställas på åtgärder som kan vidtas mot en
enskild mot dennes vilja. Jag finner skäl att tillställa utredningen en kopia av
beslutet för kännedom.
