# En åklagares och polismyndighets handläggning av i beslag och senare i förvar tagna kontanter samt tingsrättens handläggning av ett kvarstadsyrkande

JO 2003-06-11 dnr 3788-2001

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                      Sid
                                                                      2003-06-11        3788-2001              1 (11)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        En åklagares och polismyndighets handläggning av i beslag och senare
                        i förvar tagna kontanter samt tingsrättens handläggning av ett
                        kvarstadsyrkande

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot chefsåklagaren BB vid
                        Åklagarmyndigheten i Linköping. Han anförde därvid bl.a. att tingsrätten i en dom
                        hävt ett beslag av pengar som verkställts hos honom men att det sedan, trots att han
                        ringde en gång i veckan, kom att dröja ett och ett halvt år innan han återfick
                        pengarna. Vid sina kontakter med polisen hänvisade de honom till åklagaren och
                        åklagaren hänvisade till polisen.

## Utredningsåtgärder

Inledande åtgärder
                        Handlingar i Polismyndighetens i Östergötlands län ärende, åklagarkammarens i
                        Linköping ärende samt Motala tingsrätts (numera Linköpings tingsrätt) mål – – –
                        infordrades och granskades.

                        Med anledning av iakttagelser som gjordes vid granskningen av de infordrade
                        handlingarna beslutade chefsJO Eklundh den 16 november 2001 att inleda
                        förundersökning angående tjänstefel.

                        Förundersökningen
                        Målsägandeförhör hölls med AA. Förhör enligt 23 kap. 6 § RB hölls med
                        advokaten CC samt med kriminalinspektören DD, kriminalinspektören EE,
                        assistenten FF och polisintendenten GG, alla vid Polismyndigheten i Östergötlands
                        län. Muntliga upplysningar inhämtades också från redovisningschefen HH vid
                        polismyndigheten.

                        Vidare infordrades kvittens avseende utbetalade 17 441 kr samt Göta hovrätts dom
                        – – –.

                        Med anledning av vad som kommit fram under utredningen fann chefsJO Eklundh
                        att det saknades anledning att fortsätta förundersökningen. Han beslutade därför
                        den 7 juni 2002 att lägga ned den.



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                     Dnr 3788-2001     Sid 2 (11)



Förundersökningens resultat
Granskade handlingar
Vid kroppsvisitation av AA i samband med att han greps av polisen den 18 januari
1999 påträffades 17 420 kr i en filofax. Kontanterna togs i beslag och beslaget
fastställdes den 25 januari av BB (beslagsliggare – – – ). Övriga punkter i beslaget
rörde narkotika, varför kontanterna, efter beslut av DD, den 3 mars överfördes till
beslagsliggare nr – – – för att sättas in på ett konto i Nordbanken.
Beslagshandläggaren FF satte den 4 mars in 16 420 kr på nämnda konto.
Resterande 1 000 kr insattes på kontot den 12 mars, sedan dessa kontanter den 9
mars återkommit från teknisk undersökning.

Den 18 juni 1999 beslutade BB att kontanterna skulle tas i förvar. Av diariebladet i
åklagarmyndighetens ärende framgår att beslutet expedierades till
polismyndigheten den 23 juli.

I ansökan om stämning den 21 juni 1999 yrkade BB att bl.a. AA skulle fällas till
ansvar för grovt narkotikabrott m.m. Hon yrkade också att 459 000 kr skulle
förklaras förverkade hos AA och en medtilltalad solidariskt såsom värde och
vinning av överlåten narkotika. Enligt åklagaren kunde det skäligen befaras att AA
och den medtilltalade genom att undanskaffa egendom eller annorledes skulle
undandra sig att betala värdet av förverkad egendom som kunde antas att på grund
av brotten ådömas dem, varför hon även yrkade att rätten skulle förordna om
kvarstad på så mycket av deras egendom att fordringen kunde antas bli täckt vid
utmätning. Hon anmärkte därvid att hon, i avbidan på rättens beslut om kvarstad,
jämlikt 26 kap. 3 § rättegångsbalken hade tagit 17 420 kr, som påträffats hos AA, i
förvar.

Tingsrätten, som påbörjade huvudförhandling i målet den 29 juni 1999, dömde den
4 augusti AA till fängelse i sju år för grovt narkotikabrott och häleri, varvid vissa
av åklagaren framställda åtal ogillades. AA förpliktades vidare bl.a. att utge 150
000 kr såsom förverkat värde och vinning av överlåten narkotika medan
förverkandeyrkandet lämnades utan bifall beträffande den medtilltalade.
Åklagarens kvarstadsyrkande lämnades utan bifall. I domskälen angavs därvid
följande.

      Domen kan jämlikt 3 kap. 6 § utsökningsbalken genast verkställas, såvitt gäller nu
      ifrågavarande betalningsskyldighet. Behov av särskild åtgärd för säkerställande
      härav föreligger således icke vidare. Kvarstadsyrkandet skall därför lämnas utan
      bifall.
BB överklagade domen till Göta hovrätt och yrkade bl.a. att ytterligare 8 000 kr
skulle förklaras förverkade såsom värde och vinning av överlåten narkotika.
Tingsrättens beslut i kvarstadsfrågan överklagades inte. Även AA överklagade
domen. Göta hovrätt ändrade i sin dom den 2 december 1999 tingsrättens dom
avseende AA endast på så sätt att påföljden bestämdes till åtta års fängelse. Högsta
domstolen beslutade den 7 januari 2000 att inte meddela prövningstillstånd i målet.

Enligt en anteckning i beslagsprotokollet daterad den 3 maj 2000 skulle GG ha
beslutat att de hos AA påträffade pengarna skulle sättas in på Rikspolisstyrelsens
                                                                       Dnr 3788-2001    Sid 3 (11)




konto, vilket gjordes den 22 maj. Den 6 oktober fattade han ett nytt beslut av
följande lydelse.

      ÄNDRING AV BESLUT – – –
      Polismyndighetens felaktiga beslut den 3 maj 2000 att sätta in 17 441 kronor på
      RPS-konto skall ändras till att pengarna skall återföras till polismyndighetens konto
      och därefter utbetalas till AA. (personnummer)
AA kvitterade ut pengarna men kvittensen är inte daterad. Redovisningschefen HH
har emellertid uppgett att kvittensen ingår i en serie verifikationer med löpnummer,
varför man av övriga verifikationer i serien kan sluta sig till att pengarna
kvitterades någon gång mellan den 7 och den 13 november 2000.

Förhör
AA berättade bl.a. följande. Sedan han fått del av tingsrättens dom och konstaterat
att kvarstadsyrkandet hade lämnats utan bifall, tog han kontakt med polisen för att
få tillbaka kontanterna. Det var till en början främst DD som han hade kontakt
med. Denne hänvisade honom till BB som i sin tur hänvisade tillbaka till polisen.
Han uppskattar att han talade med DD flera gånger i veckan under den period efter
tingsrättens dom som han satt häktad. Även hans offentlige försvarare i hovrätten,
CC, var vid flera tillfällen i kontakt med DD i denna fråga. Denne uppgav vid
förfrågningarna att han inte visste var pengarna fanns eller vem som hade hand om
dem. Han lämnade olika besked vid varje telefonsamtal. Vid ett tillfälle sade BB att
pengarna fanns hos kronofogdemyndigheten. Han kontrollerade då saken med
myndigheten, som emellertid inte hade fått pengarna. Omkring julen 1999 uppstod
en konflikt mellan AA och DD och därefter hade AA i stället kontakt med EE i
saken. Denne försökte hjälpa honom att få reda på vad som hade hänt med
pengarna och det var också EE som slutligen upplyste om att de var insatta på ett
konto. AA kontaktade då åter BB och konfronterade henne med dessa uppgifter.
Hon vidhöll till en början att de ”hade rätt att ta pengarna” men sedan hon på eget
initiativ läst högt ur domen för honom insåg hon att det inte förhöll sig på det viset.
Då sade hon att hon inte hade med det hela att göra utan att det var polisen som
skulle lämna ut beslagen, men att hon skulle kontakta polisen i frågan. Detta samtal
mellan honom och BB ägde rum strax före jul 2000, cirka tre veckor innan han fick
tillbaka pengarna.

CC uppgav i huvudsak följande. AA tog kontakt med honom efter
tingsrättsförhandlingen och ville att han skulle företräda honom i hovrätten, vilket
han också gjorde. AA informerade honom om kontanterna och sade att han ville ha
tillbaka dem men att han inte hade fått något besked i saken från polisen. CC
kontaktade då polisen; han talade bl.a. med DD och han var också i kontakt med
BB i fråga om kontanterna. Som han minns det hänvisade BB honom till polisen.
Sammanlagt rörde det sig om cirka tre till fem samtal. Han fick bl.a. ett besked om
att pengarna var insatta på något separat konto och sedan överförda till
kronofogdemyndigheten. Eftersom AA, när han upplyste denne om detta, sade att
han inte hade några skulder, kontaktade han polisen igen och, efter vad han
kommer ihåg, sades då att man skulle ”titta på” det.
                                                                 Dnr 3788-2001   Sid 4 (11)




DD berättade bl.a. följande. När den tekniska undersökningen av pengarna var klar
den 3 mars 1999, lämnade han över dem till beslagshanteraren FF. Efter det hade
han inte med pengarna att göra. Han tror att AA kan ha ringt någon gång angående
pengarna och att han då berättade för denne vart han skulle vända sig för att få
besked i saken. Det är möjligt att även CC ringde honom.

Vid förhöret med FF upplyste hon att hon sedan år 1997 är ensam beslagshanterare
och godshanterare för Norrköping, Finspång och Valdemarsvik. Vidare uppgav
hon att hon normalt direkt via postöppningen får domar i vilka beslut om beslag
meddelats. Om hon är osäker på vad som förordnats brukar hon i första hand fråga
chefen för kriminalavdelningen, JJ. Det händer också att hon tar kontakt med
åklagaren. Om ett beslag görs om till förvarstagande noterar hon på
beslagsprotokollet att pengarna är tagna i förvar.

Hon bekräftade att hon i det aktuella fallet satt in pengar på konto i enlighet med
vad som framgick av det till JO infordrade beslagsprotokollet. Vidare uppgav hon
att hon av en stämpel på tingsrättens dom drog slutsatsen att hon fick del av den
domen den 27 augusti 1999. Att döma av en annan stämpel vidarebefordrade hon
sedan domen till narkotikaroteln som erhöll domen den 30 augusti 1999. Göta
hovrätts dom kom enligt en inkomststämpel in till narkotikaroteln den 10 december
1999 och Högsta domstolens beslut kom in dit den 19 januari 2000. FF gjorde för
egen del vissa anteckningar på Högsta domstolens beslut, bl.a. angående ett
beslagsnummer som narkotikaroteln troligen hade hjälpt henne att hitta. Detta
beslagsnummer fanns nämligen inte i någon av domarna. Tydligen hade
domstolarna ”glömt bort att ange beslagsnumret vad beträffade kontanterna”.
Dessutom hade hon antecknat ”pengar i beslag 20249-99 utges till staten enligt GG
000426” samt ”sidan 2 plus 50-51 i tingsrättsdomen”.

När hon fick del av tingsrättens dom förstod hon inte hur hon skulle tolka den. Hon
tror att JJ funderade över hur domen skulle tolkas innan de bad om mer hjälp.
Därefter kontaktades ”tjejerna på knarket” som inte heller förstod hur domen skulle
tolkas, varför GG frågades om råd. Den 26 april 2000 gav GG henne beskedet att
kontanterna skulle sättas in på Rikspolisstyrelsens konto. Det är det kontot de
använder sig av när kontanter inte skall ges ut till någon annan. Hon satte in
pengarna på kontot den 22 maj. Hon fick sedan den 9 oktober ett beslut av GG att
kontanterna skulle utbetalas till AA. Hon känner inte till varför beslutet ändrades.
Hon hjälpte till att förmedla beslutet till HH på ekonomienheten men egentligen
var saken utagerad för hennes del när pengarna sattes in på Rikspolisstyrelsens
konto. Kontakterna med Rikspolisstyrelsen hanterades av ekonomienheten. Hon
har ingen notering om att beslaget omvandlades till ett förvarstagande.

GG uppgav att han ansåg att tingsrättens dom var mycket krångligt skriven. Han
fattade ett beslut på det sätt som han förstod domen, vilket innebar att pengarna
skulle sättas in på Rikspolisstyrelsens konto. Han frågade inte någon annan till råds
eftersom han trodde att han förstod domen. Han kommer inte ihåg hur frågan kom
upp igen. Bakgrunden kan vara att AA tog kontakt med polisen. Om han inte minns
fel tog han också kontakt med BB.
                                                                  Dnr 3788-2001   Sid 5 (11)




EE uppgav att han inte har något minne av att AA skulle ha varit i kontakt med
honom rörande några pengar. De hade däremot kontakt beträffande en klocka som
varit föremål för beslag och som han sedermera överlämnade till AA.

Remissförfarandet
Sedan förundersökningen hade lagts ned inhämtades upplysningar och yttrande
från Åklagarmyndigheten i Linköping och Linköpings tingsrätt.

Åklagarmyndigheten anmodades att lämna upplysningar om och yttra sig enligt
följande.

1. Vilken var anledningen till att de kontanter som togs i beslag hos AA den 18
   januari 1999 inte togs i förvar förrän den 18 juni 1999?
2. Underrättades polismyndigheten om att kontanterna hade tagits i förvar och,
   om så var fallet, när och på vilket sätt skedde detta?
3. Tog numera chefsåklagaren BB någon befattning med ärendet rörande
   kontanterna efter tingsrättens dom den 4 augusti 1999 och i så fall på vilket
   sätt?
4. Har BB efter tingsrättens dom haft kontakt med AA och/eller hans försvarare
   angående kontanterna och, om så är fallet, vilket besked har därvid lämnats?

Tingsrätten anmodades att lämna upplysningar om och yttra sig enligt följande.

1. Vilken var den rättsliga grunden för att åklagarens yrkande om kvarstad
   beträffande i förvar tagna kontanter som kom in till tingsrätten den 21 juni
   1999 behandlades först vid huvudförhandlingen som påbörjades den 29 juni
   1999?
2. Vilka rättsliga överväganden föranledde tingsrätten att vid prövningen av
   kvarstadsyrkandet hänvisa till 3 kap. 6 § utsökningsbalken (se domen den 4
   augusti 1999 s. 51)?
3. Expedierades domen till Rikspolisstyrelsen?

Åklagarmyndigheten (överåklagaren KK) inkom med ett yttrande till vilket var
fogat upplysningar från chefsåklagaren BB.

Tingsrätten (lagmannen LL) inkom med ett yttrande i vilket han hänvisade till ett
bifogat yttrande från rådmannen MM.

I ett beslut den 11 juni 2003 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

Rättslig reglering
Beslag
Bestämmelser om beslag finns i 27 kap. RB. Enligt 1 § första stycket får föremål,
som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara genom brott
någon avhänt eller på grund av brott förverkat, tas i beslag. Om ett beslag verkställs
utan beslut av undersökningsledaren eller åklagaren skall det, enligt 4 § tredje
stycket, skyndsamt anmälas till denne, som har att omedelbart pröva om beslaget
skall bestå.
                                                                    Dnr 3788-2001   Sid 6 (11)




Om det inte längre finns skäl för ett beslag, skall det, enligt 8 §, omedelbart hävas.
Om hävande av beslag förordnar rätten eller, om beslaget inte meddelats eller
fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Då målet avgörs skall
rätten pröva om beslaget fortfarande skall bestå.

Pengar kan tas i beslag exempelvis för spårsökning eller kontroll av sedelnummer.
Det är då fråga om ett beslag som kan antas ha betydelse för utredning om brott.
Ett annat skäl för beslag av pengar är att det skäligen kan antas att sedlar som
påträffas hos någon som är misstänkt för ett förmögenhetsbrott har avhänts
målsäganden genom brottet. Det bör emellertid anmärkas att sådana situationer är
ovanliga. För att säkerställa exempelvis målsägandens rätt eller statens krav på
förverkat värde och vinning av överlåten narkotika kan endast kvarstadsinstitutet
användas (jfr Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt rättegångsbalken, 3 uppl.,
s. 250).

Förvarstagande och kvarstad
I 26 kap. RB finns bestämmelser om kvarstad i brottmål. Om någon är skäligen
misstänkt för brott och det skäligen kan befaras att han genom att avvika eller
genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrar sig att betala böter,
värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna
eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antas att på grund
av brottet ådömas honom, får det förordnas om kvarstad på så mycket av hans
egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning (1 § första stycket).

Beslut om kvarstad meddelas av rätten (2 § första stycket). En fråga om kvarstad
får tas upp på yrkande av undersökningsledaren, åklagaren eller målsäganden. Efter
åtalet får rätten även självmant ta upp frågan om kvarstad (2 § andra stycket).

Väcks en fråga om kvarstad skall en förhandling äga rum inför rätten så snart det
kan ske. Är det fara i dröjsmål får rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla till
dess något annat förordnas (2 § fjärde stycket).

I avvaktan på rättens beslut om kvarstad får undersökningsledaren eller åklagaren
ta lös egendom i förvar (3 § första stycket). Har undersökningsledaren eller
åklagaren tagit lös egendom i förvar skall han så snart det kan ske och senast fem
dagar därefter lämna in en framställning om kvarstad till rätten. Görs inte en sådan
framställning skall egendomen omedelbart återställas (4 § första stycket).

När en framställning kommit in skall rätten så snart det kan ske och, om synnerligt
hinder inte möter, senast på fjärde dagen därefter hålla en sådan förhandling som
avses i 2 §. Utsätts huvudförhandling att hållas inom en vecka sedan
framställningen kom in får dock, om inte rätten finner att särskild förhandling bör
äga rum, förhandlingen anstå till huvudförhandlingen (4 § andra stycket).

Beslutas kvarstad, beträffande egendom som tagits i förvar, skall, om rätten inte
beslutar annat, egendomen bli kvar i myndighetens vård till dess beslutet verkställts
(4 § tredje stycket).
                                                                   Dnr 3788-2001   Sid 7 (11)



Särskild rättsverkan av brott
Av 36 kap. 1 § brottsbalken framgår att utbyte av brott skall förklaras förverkat om
det inte är oskäligt. När det, som i det aktuella fallet, är fråga om misstanke om
narkotikabrott finns särskilda bestämmelser om förverkande i 6 §
narkotikastrafflagen (1968:64). Av denna bestämmelse följer att narkotika som
varit föremål för brott enligt lagen eller värdet därav eller vinning av sådant brott
skall förklaras förverkat om det inte är uppenbart obilligt.

Uppbörd, dvs. frivillig betalning, eller indrivning beträffande sådan särskild
rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet skall verkställas enligt
bestämmelserna i bötesverkställighetslagen (1979:189) och
bötesverkställighetsförordningen (1979:197). Av 2 § första stycket
bötesverkställighetslagen framgår att uppbörd sker så snart dom, strafföreläggande
eller föreläggande av ordningsbot har meddelats. Indrivning får däremot inte ske
förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts.

Rikspolisstyrelsen är central uppbördsmyndighet och upprättar saköreslängd till
grund för indrivning av obetalda belopp.

Av förordningen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem följer att
tingsrätten inom tio dagar från dagen för en dom i ett brottmål skall lämna uppgift
om avgörandet till Rikspolisstyrelsen. Sedan tiden för fullföljd utgått skall uppgift
lämnas till Rikspolisstyrelsen huruvida domen vunnit laga kraft eller överklagats
(5, 6 och 7 §§).

Bedömning
Beslaget och förvarstagandet av kontanterna
Den 18 januari 1999 togs 17 420 kr i beslag hos AA i samband med att han greps
som anhållen i sin frånvaro med anledning av misstanke om grovt narkotikabrott.
Sedan beslaget fastställts skickades 1 000 kr för spårsökning, medan resterande
belopp den 4 mars sattes in på ett konto i Nordbanken. Den 12 mars sattes även
dessa 1 000 kr in på kontot i banken. Den 18 juni beslutade BB att ta pengarna i
förvar.

Ändamålet med beslaget av kontanterna var enligt protokollet att utröna
omständigheter som kunde antas äga betydelse för utredningen. BB har i sitt
yttrande anfört att hon, i samband med att kontanterna togs i beslag, gav muntliga
direktiv om att det skulle utredas ”vad det var för pengar” samt att polisens
tekniker skulle undersöka dem. Såvitt framgår av utredningen vidtogs inga andra
åtgärder avseende kontanterna än att 1 000 kr undersöktes tekniskt. Uppenbarligen
ledde denna undersökning inte till något resultat, eftersom hela den beslagtagna
summan efter den 12 mars 1999 fanns insatt på polisens konto i Nordbanken.

För att säkerställa statens kommande krav på förverkat värde och vinning av
överlåten narkotika beslutade BB den 18 juni 1999 att ta kontanterna i förvar. Med
anledning av frågan om orsaken till att beslutet inte fattades tidigare har BB
uppgett följande. Enligt uppgift från polisen sattes merparten av kontanterna på
polisens initiativ in på konto den 4 mars medan några av sedlarna kvarstannade för
                                                                   Dnr 3788-2001      Sid 8 (11)




ytterligare teknisk undersökning. Utredningen om vems kontanterna var eller
huruvida de utgjort vederlag för narkotika eller stöldgods var då inte klar. Hon har
vidare anfört att hon under våren gjorde ett flertal förfrågningar om hur
undersökningen avseende pengarna fortskred och att hon då fick veta att det inte
var färdigutrett och att hon skulle få besked så snart det var klart. Hon fick
emellertid inte kännedom om undersökningen förrän i samband med att
utredningen redovisades den 16 juni.

Åklagarmyndigheten har uttalat att de i beslag tagna pengarna borde ha tagits i
förvar då dessa sattes in på ett bankkonto i mars 1999, eftersom sedlarna då
rimligen inte längre kunde undersökas i brottsutredande syfte. Jag delar denna
uppfattning. Av utredningen framgår inte när BB fick kännedom om insättningen
den 4 mars. Av hennes yttrande drar jag emellertid den slutsatsen att hon i varje fall
inte förrän den 16 juni fick kännedom om att det återstående beloppet om 1 000 kr
hade satts in på konto den 12 mars. Enligt åklagarmyndigheten var detta resultatet
av en oacceptabel brist i rutinerna.

BB har inte kunnat dra sig till minnes om någon muntlig underrättelse om
förvarstagandet gjordes samma dag som hon fattade beslutet. Hon har emellertid
anfört att förvarstagandet framgick av stämningsansökan som överlämnades till
dåvarande rotelchefen NN vid polismyndigheten samma dag som åtal väcktes,
varför myndigheten i vart fall då torde ha fått kännedom om förvarstagandet samt
att två kriminalinspektörer också var närvarande vid huvudförhandlingen som
pågick mellan den 29 juni och den 20 juli 1999. Underrättelse om förvarstagandet
expedierades till polismyndigheten först den 23 juli 1999.

Som åklagarmyndigheten har anfört skulle en underrättelse om förvarstagandet
självfallet ha skickats till polismyndigheten i omedelbar anslutning till beslutet.

Av förhöret med FF framgår att hon, när hon fick del av domarna i målet,
reagerade över att domstolarna hade glömt bort att ange beslagsnumret beträffande
kontanterna. Hon hade inte heller gjort någon notering om förvarstagandet.
Slutsatsen att beslagshandläggaren inte hade fått något besked om förvarstagandet
ligger därför nära till hands. Skälet till detta har inte kunnat klarläggas.

Tingsrättens handläggning
BB:s ansökan om stämning kom in till tingsrätten den 21 juni 1999. I anslutning till
åtalet för bl.a. grovt narkotikabrott yrkade hon att 459 000 kr skulle förklaras
förverkade hos AA och en medtilltalad solidariskt såsom värde och vinning av
överlåten narkotika. Hon yrkade också att rätten skulle förordna om kvarstad på så
mycket av deras egendom att fordringen kunde antas bli täckt vid utmätning och
anmärkte därvid att hon, i avbidan på rättens beslut om kvarstad, hade tagit 17 420
kr, som påträffats hos AA, i förvar.

Huvudförhandlingen i målet påbörjades den 29 juni 1999, dvs. åtta dagar senare.

Om lös egendom tagits i förvar skall en framställning om kvarstad, som har angetts
i det föregående, prövas av rätten vid förhandling så snart det kan ske och, om
                                                                   Dnr 3788-2001   Sid 9 (11)




synnerligt hinder inte möter, senast på fjärde dagen efter det att den kommit in. Om
huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan framställningen kom in
får emellertid, om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum,
förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

MM har uppgett att tingsrätten varit medveten om gällande tidsfrister för rättens
prövning av kvarstadsyrkandet men att det hade varit förenat med betydande
praktiska svårigheter att hålla särskild förhandling i kvarstadsfrågan. Han beaktade
vid avvägningen mellan de motstående intressena att den i förvar tagna egendomen
utgjordes av medel som under flera månader varit i beslag utan någon invändning
från AA:s sida. Den olägenhet som en dags dröjsmål kunde innebära för AA kunde
inte anses som alltför betydande och kunde inte uppväga olägenheten med att
endast få dagar före inledandet av en mycket omfattande huvudförhandling avsätta
tid för ett särskilt sammanträde. Frågan fick därför anstå till huvudförhandlingen,
vilket fick till följd att den yttersta tidsfristen överskreds med en dag.

Jag har förståelse för de svårigheter som är förknippade med uppgiften att
förbereda en så omfattande huvudförhandling som det här var fråga om. Det kan
emellertid konstateras att valet av tidpunkt för förhandlingen i kvarstadsfrågan
saknade stöd i lag.

Tingsrätten dömde AA till fängelse i sju år för grovt narkotikabrott och häleri och
förpliktade honom bl.a. att utge 150 000 kr såsom förverkat värde och vinning av
överlåten narkotika. Kvarstadsyrkandet lämnades utan bifall. Som skäl därför
angavs i domskälen att domen jämlikt 3 kap. 6 § utsökningsbalken genast kunde
verkställas, såvitt gällde ifrågavarande betalningsskyldighet.

Utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av dom genom vilken
betalningsskyldighet har ålagts någon är emellertid inte tillämpliga i fall av det här
aktuella slaget. Särskild rättsverkan som innebär betalningsskyldighet skall i stället
verkställas enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen och
bötesverkställighetsförordningen. Om frivillig inbetalning genom uppbörd inte
sker, får indrivning äga rum först när det föreligger en lagakraftägande dom.

MM har uppgett att han – med största sannolikhet på grund av tidspress – gjorde ett
tankefel vid bedömningen av kvarstadsyrkandet. Det kan i varje fall konstateras att
han inte hanterat frågan med den noggrannhet som krävts av honom i hans
egenskap av rättens ordförande.

Som angetts under den rättsliga regleringen skall domar av aktuellt slag expedieras
till Rikspolisstyrelsen. Någon anteckning om att så skett har inte återfunnits. MM
har i sitt yttrande uppgett att det inte är möjligt att få upplysning om hur domen
expedierades, eftersom det gått lång tid sedan den meddelades. Han har vidare
framhållit att det inte finns någon särskild anledning att anta att domen inte skulle
ha expedierats i enlighet med gällande föreskrifter. Jag finner inte skäl att
uppehålla mig vidare vid den frågan.
                                                                    Dnr 3788-2001    Sid 10 (11)



Handläggningen efter tingsrättens dom
Tagande i förvar är ett provisoriskt beslut i avvaktan på ett beslut om kvarstad. I
och med att rätten tar ställning i kvarstadsfrågan upphör förvarsbeslutet att gälla.
De i förvar tagna pengarna skulle därför rätteligen ha återställts till AA omedelbart
efter det att tingsrätten i sin dom hade ogillat åklagarens kvarstadsyrkande.

Tingsrättens dom den 4 augusti 1999 kom enligt vad som framgår av utredningen
in till polismyndigheten först den 27 augusti. Det dröjde därefter till månadsskiftet
april/maj 2000 innan GG beslutade att det belopp som hade tagits i förvar skulle
sättas in på Rikspolisstyrelsens konto. Jag kan ha viss förståelse för att man vid
polismyndigheten hade svårt att förstå tingsrättens dom. Detta kan emellertid inte
förklara varför det dröjde så lång tid innan det förelåg ett ställningstagande i fråga
om pengarna. Man borde självfallet långt tidigare – t.ex. genom en förfrågan hos
Rikspolisstyrelsen – ha försökt få klarhet i hur man skulle förfara med dessa.

Det som skapade förvirring hos polismyndigheten var troligen det felaktiga
uttalandet i domen att denna var omedelbart verkställbar i fråga om den
betalningsskyldighet som hade ålagts AA. GG uppfattade tydligen detta uttalande
på så sätt att polismyndigheten som en verkställighetsåtgärd skulle sätta in beloppet
på Rikspolisstyrelsens konto. Han har också uppgett att han, när han fattade
beslutet, trodde sig förstå vad tingsrätten avsåg.

GG har vidare anfört att han i efterhand har förstått att hans beslut att beloppet
skulle sättas in på Rikspolisstyrelsens konto var felaktigt. Det har emellertid inte
varit möjligt att klarlägga vad som föranledde honom att ompröva sitt tidigare
ställningstagande och den 6 oktober 2000 besluta att pengarna skulle återföras till
polismyndighetens konto och därefter utbetalas till AA.

BB har beträffande sin befattning med frågan om pengarna efter tingsrättens dom
uppgett att hon vid något tillfälle, oklart när, fick en förfrågan från
länsnarkotikaroteln. Hon försökte därvid förklara tingsrättens dom och upplyste att
hon, i och med att tingsrätten avgjort saken genom dom, inte kunde fatta något
beslut rörande pengarna. Hon har beträffande sina kontakter med AA och dennes
försvarare uppgett att hon vid något tillfälle haft kontakt med AA men inte med
hans försvarare och att hon då hänvisat till polisen. Hennes uppgifter i detta
avseende har således inte kunnat kasta något ljus över händelseförloppet.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att slutresultatet av polismyndighetens
handläggning av frågan om det hos AA påträffade beloppet var att denne återfick
pengarna i november år 2000, dvs. först drygt ett år och tre månader efter
tingsrättens beslut i kvarstadsfrågan. Det inträffade visar på allvarliga brister i fråga
om polismyndighetens kunskaper om de regler som gäller för kvarstad och
förvarstagande och för verkställigheten av domar med beslut om sådan särskild
rättsverkan av brott som innefattar betalningsskyldighet.

Avslutande synpunkter
Av utredningen i ärendet framgår att såväl åklagarens som polismyndighetens
förfarande med de kontanter som togs i beslag hos AA den 18 januari 1999
                                                                   Dnr 3788-2001    Sid 11 (11)




uppvisar anmärkningsvärda brister. Det finns anledning att se allvarligt på det som
kommit fram. Jag anser mig emellertid inte kunna hävda att någon av de
befattningshavare som handlagt frågan har gjort sig skyldig till straffbart tjänstefel.
Jag har av den anledningen beslutat att lägga ned förundersökningen.

Som framgår av vad som har sagts i det föregående kan invändningar också riktas
mot tingsrättens handläggning av kvarstadsfrågan.
