# Anmälan mot Kriminalvården, anstalten Sagsjön, om bl.a. omständigheterna i samband med en sjukhustransport

JO 2009-07-31 dnr 3816-2008

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                       Sid
                                                                            2009-07-29              3816-2008                1 (6)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Anmälan mot Kriminalvården, anstalten Sagsjön, om bl.a. omständig-
                        heterna i samband med en sjukhustransport

## Anmälan

AA har i en anmälan till JO anfört bl.a. följande. Den 18 april 2008 blev hon akut
                        sjuk i ett njurstensanfall. Hon bad kl.15.00 om att få komma till sjukhus. Ambulans
                        tillkallades inte. Det tog över fem timmar innan hon fick transport. Väl framme på
                        sjukhuset skrek den medföljande kriminalvårdstjänstemannen, som dessutom bar
                        uniform, att ”här kommer en intagen från Sagsjöanstalten”. Hon upplevde detta
                        som mycket kränkande. AA har vidare framfört missnöje över det sätt på vilket
                        Kriminalvården hanterat två fax ställda till henne och inkomna till anstalten den 20
                        respektive den 21 maj 2008. AA har härutöver anfört att Kriminalvården har brutit
                        mot gällande sekretessregler samt att hon inte har beretts möjlighet att ringa till sin
                        son som utlovat.

## Utredning

Utdrag ur AA:s behandlingsjournal begärdes in och granskades. Kriminalvården
                        anmodades därefter att yttra sig över det som AA anfört.

                        I sitt remissvar anförde Kriminalvården, Region Väst, genom regionchefen BB
                        följande.
                                  –––

                                  Sjukhustransport
                                  AA har framfört klagomål angående ett flertal händelser. Inledningsvis beskriver
                                  AA hur hon den 18 april 2008 fick ett plågsamt njurstensanfall och därför behövde
                                  åka till sjukhus. AA ifrågasätter dels hur det kommer sig att hon från det att hon kl.
                                  15.00 bad om att få komma till sjukhus behövde vänta i över fem timmar på sjuk-
                                  hustransporten, dels varför transporten skedde i anstaltens bil istället för i ambulans,
                                  samt att anstalten mot hennes inrådan först valde att åka till Mölndals sjukhus istäl-
                                  let för till Sahlgrenska. AA uppger vidare att personalen bar uniform och på så sätt
                                  pekade ut henne som intagen inför sjukhuspersonal och besökare, samt att personal-
                                  en även högljutt deklarerade att det rörde sig om en intagen från Sagsjön, vilket var
                                  kränkande.




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                   Dnr 3816-2008       Sid 2 (6)



Utredning
Av anstaltens utredning framgår följande. Fredagen den 18 april, enligt anstaltens
uppgifter runt kl. 16.00, kontaktade AA personal med anledning av smärtor i magen.
Vårdaren samtalade med AA som uppgav att hon trodde att det var njursten. Efter en
stund sade AA att hon ville ringa sin syster, tillika ombud, vilket hon fick göra
genast via anstaltens telefon. Efter ytterligare en stund sade AA till vårdaren att det
nu gjorde så ont att hon var tvungen att åka till sjukhus. Personalen kontaktade då
omgående vakthavande befäl på anstalten Högsbo som beslutade att AA skulle
transporteras till sjukhus. Klockan var då ca 16.45 - 17.00. Vakthavande befäl kom
tillsammans med vårdaren överens om att man skulle försöka få tag på extra
personal. En permissionssedel förbereddes med tidsangivelsen från och med kl.
17.15 till och med kl. 22.15, så man skulle kunna åka så fort personalen infunnit sig.
Transporten lämnade anstalten Sagsjön strax före kl. 18.00 med den särskilt inringda
personal som ankommit till anstalten ca fem minuter tidigare. Under väntetiden
ringde AA:s ombud till regionchef BB och begärde att AA skulle få åka ambulans.
BB ringde till kriminalvårdschef CC ca kl. 17.30 och informerade om läget. CC
ringde därefter till anstaltens centralvakt och fick information om att transport till
sjukhus skulle ske inom kort. Han bedömde därmed att sjukhustransporten var löst
på ett tillfredsställande sätt. AA uppger att hon inte fick transport förrän efter 20.00,
men enligt anstaltens uppgifter fick hon alltså transport kl.18.00. Eftersom AA inte
tillåter att Kriminalvården har insyn i hennes sjukjournaler eller kontakt med hennes
läkare, är det endast hennes uppgifter som ligger till grund för den diagnos som
ställts. Det är alltid en bedömningsfråga hur brådskande en sjuktransport är, och
personalen uppfattade inte att besvären var så svåra att ambulans behövde tillkallas.
Man ansåg det bäst att åka till det sjukhus som ligger närmast anstalten, i detta fall
Mölndals sjukhus. När de kom fram gick vårdaren med AA till luckan och berättade
om besvären, och även att AA själv trodde att det rörde sig om njursten. På
Mölndals sjukhus fick de då svaret att de skulle åka vidare till Sahlgrenska, där
proceduren vid luckan upprepades. Vårdaren har inte skrikit, eller ens nämnt att
sällskapet kom från Sagsjön, men var i enlighet med gällande regler uniformerad.
AA kom tillbaka till anstalten samma kväll.

Författningsbestämmelser
Om en intagen behöver hälso- och sjukvård, skall han eller hon i enlighet med 37 §
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) vårdas enligt de anvisningar som
ges av läkare. Kan erforderlig undersökning och behandling inte lämpligen genom-
föras inom anstalten bör den allmänna sjukvården anlitas. Om det behövs, får en
intagen föras över till ett allmänt sjukhus.
Enligt 1 kap. (2 kap., JO:s anmärkning) 6 § Kriminalvårdens föreskrifter och all-
männa råd för verkställighet i anstalt (KVFS 2008:3) ska detta om den intagne visar
tecken på sjukdom eller drabbas av olycksfall utan dröjsmål anmälas till anstaltens
sjukvårdspersonal och ansvarig kriminalvårdsinspektör. Vid akut fara ska den in-
tagne omedelbart komma under läkarvård. Om sjukdomen eller olycksfallet är av
allvarligt slag, ska anstalten omgående underrätta den som uppgivits vara närmast
anhörig till den intagne.
Vid transport av en intagen ska enligt 42 § KvaL såvitt möjligt ses till att den in-
tagne inte utsätts för obehörigas uppmärksamhet.
Av 2 § Kriminalvårdens administrativa föreskrift (KVAF 2007:2) framgår att
tjänstedräkt skall bäras vid transport av intagna och häktade mellan anstalter, häkten
och polismyndigheter samt i samband med inställelse till domstolsförhandling. Om
det är motiverat av säkerhetsskäl skall tjänstedräkt bäras också vid andra transporter
än de som avses i första stycket, vid sjukhusbevakning och vid bevakad permission.
Om det är möjligt skall dock civil klädsel bäras vid transport av intagna och häktade
där allmänna kommunikationsmedel används.

Kriminalvården gör följande bedömning
Man har från anstaltens sida gjort bedömningen att AA skulle föras till sjukhus.
Fråga är om detta har skett i enlighet med gällande bestämmelser. AA uppger att hon
                                                                  Dnr 3816-2008     Sid 3 (6)



anmält sitt behov av sjukvård redan kl. 15.00. Denna uppgift överensstämmer inte
med vad anstalten framfört, som menar att hon efter kontorstid informerat personal.
Det dröjde även en stund från det att AA informerat personal om att hon hade ont
tills hon själv uttryckte att hon behövde åka till sjukhus. Uppgifterna går isär även
avseende tid för avfärd. AA menar att hon åkte först 20.00, medan anstalten uppger
att det var kl. 18.00. Vid akut fara, ska den intagne enligt föreskrifterna omedelbart
komma under läkarvård. I detta fall har det enligt anstaltens uppgifter tagit ca en
timme och femton minuter innan man i anstaltens bil åkt till sjukhus. Det är vid
sjukhustransport en del praktiska saker som måste lösas, vilket kan medföra en viss
fördröjning. Kriminalvården menar att anstaltens tidsuppgifter är tillförlitliga och
finner inte heller att dröjsmålet innan avfärd varit anmärkningsvärt långt. Det har
som framgår ovan inte gått att verifiera AA:s diagnos, och AA har inte heller
inkommit med ett medicinskt underlag som skulle kunna styrka att behovet var
så akut att en ambulans istället borde ha tillkallats. Personalen har uppfattat att
situationen inte krävde en transport i ambulans.
Personalen har enligt rutin burit tjänstedräkt vid sjukhustransporten, vilket har den
naturliga konsekvensen att medföljande person indirekt kan pekas ut som intagen.
Vårdaren uppger att hon inte har nämnt någonting om att AA kom från Sagsjö-
anstalten, och ord står alltså mot ord. Det har inte framkommit något som styrker
AA:s uppgifter.
Kriminalvården finner att anstalten Sagsjön i denna del har agerat i enlighet med
gällande bestämmelser.

Hantering av fax
AA är även kritisk gentemot anstaltens agerande avseende två fax som den 20
respektive den 21 maj 2008 sänts till anstalten. AA begärdes förflyttad till anstalten
Ystad den 22 maj och fick inte veta något om handlingarna innan avfärd. Först den
8 juli då hon gick igenom sina tillhörigheter i förrådet på anstalten Ystad upptäckte
hon dem. På faxen fanns en post-it lapp med information om att hon inte har del-
givits handlingarna. AA hävdar att handlingarna avsiktligt gömts av anstalten Sag-
sjön. Hon uppger vidare att faxen var ytterst viktiga då de rörde hennes vårdnads-
process, och att hon på grund av den uteblivna delgivningen inte fått träffa sitt barn
på mer än två månader.

Utredning
Anstalten har endast kännedom om ett fax som kom den 21 maj. Vid denna tid var
AA avskild och psykiskt labil, varför anstalten beslutat om ständig tillsyn. Det be-
dömdes som olämpligt att överlämna faxet i den situationen. Den 22 maj, på mor-
gonen, transporterades AA till Ystad. Man valde att skicka faxet med transporten så
att hon under lugnare omständigheter skulle kunna ta del av det. Faxet lämnades vid
avresan till transporttjänsten tillsammans med övriga handlingar i en särskild
förvaringspåse för handlingar. På faxet fästes en lapp med information om att det
ännu inte delgivits AA, så att det skulle kunna göras på Ystad. Det förefaller osanno-
likt att faxet skulle ha hamnat bland hennes kläder som lagts i förrådet. Det är inte
normal rutin att man vid förflyttningar kontrollerar att olika handlingar har kommit
fram, och så gjordes alltså inte heller denna gång. Påståendet att undanhållande av
informationen skulle vara en medveten handling från personalens sida tillbakavisas å
det bestämdaste.
Såvitt avser utebliven kontakt var dottern aktuell för besök tillsammans med AA:s
bror. Besöket ställdes dock in av skäl okända för Kriminalvården. Besök i anstalt av
underårig måste godkännas av vårdnadshavaren, AA:s exmake, och processen har
försvårats av att AA inte har godkänt en sådan kontakt. AA har inte haft besök av sin
dotter under anstaltsvistelsen. Anstalten kan inte vitsorda att kontakten med barnet
har försvårats med anledning av att AA inte delgavs faxet innan avfärd, eftersom
anstalten inte har läst faxet.

Författningsbestämmelser
Av (4 kap., JO:s anmärkning) 1 § KVFS 2008:3 framgår att befordran och gransk-
ning av intagnas post ska ske skyndsamt.
                                                                  Dnr 3816-2008     Sid 4 (6)



Kriminalvården gör följande bedömning
Inledningsvis kan sägas att Kriminalvården inte kan fastställa huruvida anstalten
Sagsjöns hantering av faxen har medfört de konsekvenser AA anger avseende
utebliven kontakt med dottern. Det kan dock konstateras att det inte åvilar anstalten
Sagsjön att, utan läkares inrådan, bedöma huruvida ett besked med anledning av en
intagens psykiska tillstånd ska delges eller ej. Post som inkommer till intagna ska
som huvudregel befordras skyndsamt. Eftersom faxet med anledning av det an-
strängda läge som förelåg inte delgavs fanns det ännu större anledning för anstalten
Sagsjön att genom kontakt med anstalten Ystad försäkra sig om att faxet verkligen
delgivits AA vid hennes ankomst. Det var alltså inte tillräckligt att endast informera
om den uteblivna delgivningen på en lapp; risken att den inte läses är alltför stor.
Bristfällig dokumentation vid överlämning mellan anstalter är ett kvalitetsproblem
som berör flera verksamhetsställen. Regionen kommer därför att vidta åtgärder i
form av utbildning och interkontroller för att förbättra anstalternas rutiner vid
förflyttning av klienter.

Sekretessbrott
AA hävdar att anstalten har diskuterat henne och hennes dotter med AA:s exmake
och därigenom brutit mot de sekretessregler som gäller för kriminalvården. Familje-
rättsbyrån kan enligt uppgift bekräfta denna kontakt.

Utredning
AA:s exmake DD kontaktade kriminalvårdsinspektören EE i maj för att diskutera
vissa frågor rörande AA och erhöll då information om att anstalten inte kan
diskutera konkreta klientärenden med utomstående utan att först inhämta tillstånd
från den intagna. DD ville inte att samtycke skulle inhämtas och fick därför endast
generell information om vad som gäller för besök på en anstalt. EE har inte på något
sätt i samtalet vare sig berört klienten eller kommenterat huruvida AA befunnit sig
på anstalten. Det finns ingen uppgift om att någon annan ur personalen har samtalat
med DD. EE har inte varit i kontakt med Familjerättsbyrån, och känner därför inte
till vad de kan ha lämnat för information till AA.

Författningsbestämmelser m.m.
Enligt 7 kap. 21 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess inom kriminalvården
för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde
eller någon honom eller henne närstående lider men eller att fara uppkommer för att
någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Begreppet ”men”
har enligt förarbetena till sekretesslagen en mycket vidsträckt innebörd. I princip bör
allt som den berörda individen upplever som ett mera påtagligt obehag kunna beak-
tas vid skadeprövningen. Även helt rättsenliga åtgärder, t.ex. att någon satts i fängel-
se, kan därmed bedömas som men (se prop. 1979/80:2, del A s. 83). Av 14 kap 4 § 1
st. sekretesslagen framgår att den enskilde själv genom samtycke kan efterge sek-
retessen.

Kriminalvården gör följande bedömning
Kriminalvården finner det inte styrkt att anstalten brutit mot den sekretess som åvilar
de anställda inom Kriminalvården. Anstalten har, vilket även framkommer av en
daganteckning i det klientadministrativa systemet KLAS daterad den 20 maj 2008,
genom kriminalvårdsinspektör EE endast lämnat generell information till DD om
vad som gäller vid besök på anstalt.

Veckosamtal
AA beskriver hur hon, trots att anstalten beviljat henne ett telefonsamtal i veckan till
sin son, inte hade möjlighet att genomföra samtalet. Telefonen var i ett besöksrum,
och varje gång AA skulle ringa var telefonen upptagen eller rummet bokat. Detta är
enligt AA:s mening inte förenligt med barnkonventionen. Anstalten har dessutom
underlåtit att framföra meddelanden om att sonen såväl som hennes advokat har
ringt till anstalten och sökt henne. Kriminalvårdaren FF har därutöver skällt ut AA.
                                                                       Dnr 3816-2008     Sid 5 (6)

## Utredning

Såvitt avser rutiner för s.k. veckosamtal gäller en överenskommelse mellan anstalt
      och klient om vilken tid samtalet ska ringas. Ibland är det rummet där veckosamtalet
      ska äga rum upptaget så att man inte kan ringa vid den överenskomna tidpunkten.
      Vid sådana tillfällen är det rutin att klienten och personalen kommer överens om en
      annan tid. Detta framgår även i besluten för veckosamtal. Veckosamtal är inte någon
      absolut rättighet för de intagna. AA har utöver möjligheten att ringa ett av anstalten
      bekostat samtal per vecka, praktiskt taget obegränsad möjlighet att ringa till sin son
      och advokat på egen bekostnad, och har alltså fullgoda möjligheter att använda tele-
      fon för de kontakter hon behöver ta. Det är dock vanligt att intagna väljer att ringa
      advokatsamtal från personalavdelningen på den öppna avdelningen, och då sitter
      personal med.
      Anstalten har i motsats till vad AA påstår förmedlat otaliga meddelanden från
      ombud och anhöriga till AA Kriminalvårdare FF har inte vid något tillfälle skällt ut
      AA.

## Författningsbestämmelser

Av 30 § KvaL framgår såvitt nu är av intresse, att telefonsamtal mellan intagna och
      personer utanför anstalten får äga rum i den utsträckning det lämpligen kan ske.
      Enligt 4 kap. 6 § KVFS 2008:3 får en intagen inte använda eller inneha annan
      telefonutrustning i anstalt eller under utevistelse med kriminalvårdspersonal än den
      som tillhandahålls av anstalten. Anstalten ska, i den utsträckning det lämpligen kan
      ske och om det är möjligt av ordnings- och säkerhetsskäl, tillåta intagna att ta emot
      samtal från sitt/sina barn. Av de allmänna råden framgår att i de fall intagna kan
      tillåtas ta emot samtal från sitt/sina barn kan det om det är möjligt lämpligen ordnas
      genom att anstalten inför/tillhandahåller en fast tid i veckan för inkommande samtal.

      Kriminalvården gör följande bedömning
      Av anstaltens utredning framgår att AA haft fullgoda möjligheter att ringa sin son
      samt advokat på egen bekostnad. AA har även i enlighet med anstaltens praxis haft
      möjlighet att, i det fall veckosamtalet inte har kunnat genomföras på avtalad tid-
      punkt, tillsammans med personal komma överens om en ny tid.
      Anstalten menar vidare att de har lämnat otaliga meddelanden till AA om telefon-
      samtal. Det finns dessutom ett flertal daganteckningar i KLAS där det t.ex. anges att
      AA:s ombud sökt henne, och att hon vid upprepade tillfällen har fått möjlighet att
      ringa sin advokat från kontaktmannarummet på avdelningen. Det har inte fram-
      kommit någonting i övrigt som ger Kriminalvården anledning att betvivla anstaltens
      uppgifter.
      Det finns ingenting som stöder AA:s påstående om att hon har blivit utskälld av FF,
      och det kan konstateras att ord står mot ord. Kriminalvården fäster tilltro till FF:s
      uppgifter och har alltså ingen anledning att ifrågasätta hans uppförande gentemot
      AA.
AA kommenterade remissvaret och vidhöll bl.a. sin uppfattning i fråga om vid
vilken tidpunkt hon fick vård.

Bedömning
Sjukhustransporten
Om en intagen behöver hälso- och sjukvård ska han eller hon, enligt 37 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (kriminalvårdslagen) vårdas enligt de
anvisningar som ges av läkare. Kan erforderlig undersökning och behandling inte
lämpligen genomföras inom anstalten bör den allmänna sjukvården anlitas. Om
det behövs, får en intagen föras över till ett allmänt sjukhus. Visar den intagne
tecken på sjukdom eller drabbas hon eller han av olycksfall ska, enligt 2 kap. 6 §
Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i anstalt (KVFS
                                                                  Dnr 3816-2008   Sid 6 (6)



2008:3), detta utan dröjsmål anmälas till anstaltens sjukvårdspersonal och ansvarig
kriminalvårdsinspektör. Vid akut fara ska den intagne omedelbart komma under
läkarvård.

AA och Kriminalvården har olika uppfattning om vilket transportmedel som borde
ha valts för sjukhustransporten, om vad som föregick transporten samt om vid
vilken tidpunkt denna avgick. Ytterligare utredning framstår inte som meningsfull.
Jag kan därför endast konstatera att den utredning som föreligger i ärendet inte ger
stöd för någon kritik från min sida. Vidare lämpar sig inte medicinska frågor för
JO:s prövning.

Bärandet av tjänstedräkt
Vid transport av en intagen ska, enligt 42 § första stycket kriminalvårdslagen, såvitt
möjligt ses till att den intagne inte utsätts för obehörigas uppmärksamhet.

Tjänstedräkt ska, enligt 2 § första stycket Kriminalvårdens föreskrifter om tjänste-
dräkt (KVAF 2007:2) bäras vid transport av intagna och häktade mellan anstalter,
häkten och polismyndigheter samt i samband med inställelse till domstolsför-
handling. Om det är motiverat av säkerhetsskäl ska, enligt andra stycket samma
lagrum, tjänstedräkt också bäras vid andra transporter än de som avses i första
stycket, vid sjukhusbevakning och vid bevakad permission. Om det är möjligt ska
dock civil klädsel bäras vid transport av intagna och häktade där allmänna kom-
munikationsmedel används.

Av andra stycket i de ovan angivna föreskrifterna framgår att tjänstedräkt (uni-
form) vid andra transporter än de som anges i första stycket – och således vid
sjukhustransporter – endast ska bäras om det är motiverat av säkerhetsskäl. Detta
innebär att Kriminalvården måste göra en bedömning av säkerhetsrisken i det en-
skilda fallet (jfr även JO:s beslut den 23 juni 2009, dnr 4794-2008). Såvitt framgår
av Kriminalvårdens remissvar har någon sådan bedömning inte gjorts utan tjänste-
dräkt burits ”enligt rutin”. För detta förtjänar Kriminalvården kritik.

Postbefordran
Enligt 4 kap. 1 § KVFS 2008:3 ska befordran och granskning av intagnas post ske
skyndsamt.

Jag delar Kriminalvårdens uppfattning att det inte ankommer på Kriminalvårdens
personal att bedöma huruvida den intagnes hälsotillstånd hindrar att post vidare-
befordras till honom eller henne. Vidare kan Kriminalvården inte undgå kritik för
sin i övrigt närmast vårdslösa hantering av posten i fråga.

Sekretess, telefonsamtal m.m.
Det som i övrigt har framkommit i ärendet föranleder inte något uttalande från min
sida.

Ärendet avslutas.
