# Disciplinansvar för en polisman för otrevligt bemötande vid en anmälningsupptagning och för användande av ett påhittat namn

JO 2010-01-28 dnr 3818-2008

BESLUT
                                                                       Datum               Dnr                      Sid
                                                                       2009-10-02          3818-2008               1 (5)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Disciplinansvar för en polisman för otrevligt bemötande vid en
                        anmälningsupptagning och för användande av ett påhittat namn

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 15 juli 2008, framförde AA klagomål mot
                        inspektören BB, vid Polismyndigheten i Västra Götaland, polisenhet Alingsås. Hon
                        uppgav bl.a. följande. När hon ringde till polisen för att göra en polisanmälan blev
                        hon bemött på ett otrevligt och hånfullt sätt av en polisman. Polismannen vägrade
                        också att uppge sitt namn och först vid tredje försöket sade han att han hette CC.
                        När hon frågade vem som var hans chef fick hon till svar att det var han själv.
                        Nästa dag ringde hon igen till polisstationen för att få klarhet i det märkliga och
                        oprofessionella beteendet. Hon fick då till svar att det inte fanns någon polisman
                        där vid namn CC. Det kom senare fram att polismannen använt sig av falskt namn
                        och felaktig titel och egentligen heter BB.

## Utredning

Handlingar i polismyndighetens ärende K115798-08 infordrades och granskades.
                        Av dessa framgick bl.a. följande. Den 13 juli 2008 gjorde AA en polisanmälan per
                        telefon om brott mot lagen om tillsyn över hundar och katter och framkallande av
                        fara för annan. Anmälan togs upp av BB och handlade om ett hundslagsmål. Enligt
                        anmälan hade AA:s hund, som var kopplad vid tillfället, blivit påhoppad av en
                        annan lösspringande hund, trots att det var kopplingstvång i det aktuella området.

                        Muntliga upplysningar inhämtades från BB. Han upplyste bl.a. följande. Vid det
                        aktuella tillfället vikarierade han som inre befäl, vilket innebar att han var chef för
                        polisenheten. AA ringde polisen och blev kopplad till honom. Han svarade genom
                        att uppge namn och tjänsteställe. AA ville göra en polisanmälan, vilken hon ville
                        bl.a. skulle rubriceras som framkallande av fara för annan. BB upplyste henne att
                        rekvisiten för brottet inte var uppfyllda men AA stod på sig att anmälan skulle
                        rubriceras som hon begärde. AA begärde också att han skulle utföra vissa
                        utredningsåtgärder. Han upplyste henne om att det inte ingick i hans
                        arbetsuppgifter. Samtalet blev alltmer upprört från båda sidor. Han uppfattade AA
                        som fruktansvärt arg och upplevde henne även som en ”rättshaverist”. I det läget
                        ville hon att han skulle upprepa sitt namn. Då han tidigare varit utsatt för förföljelse
                        och fått rådet av myndighetens personskyddsrotel att uppge tjänstenummer i stället


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                               www.jo.se
                                                                       Dnr 3818-2008    Sid 2 (5)




för namn erbjöd han AA detta, som dock inte ville nöja sig med det. Han upplyste
henne även om att hans namn skulle framgå av anmälan som hon skulle få några
dagar senare. Hon insisterade, trots detta, på att få veta hans namn och då sade han
slutligen att hon kunde fråga efter DD (inte DD som AA uppfattade namnet; JO:s
anm.) om hon ville återkomma. Detta namn är ett alias som han använder sig av
och som också är känt inom polisen. Samma dag besökte AA polisstationen och
frågade efter CC. Han tog då emot henne och hon frågade vem som var hans chef
samt ville få en ursäkt. Han uppgav att han var högste ansvarige och att han inte
hade något att be om ursäkt för. Hon lämnade därefter polisstationen. Han har inte
bemött AA på ett otrevligt eller kränkande sätt. Han har varit mycket tydlig och
försökt förklara varför det som anmälan gällde inte kunde rubriceras som hon
begärde.

Muntliga upplysningar inhämtades också från biträdande polisenhetschefen Jan
Hellnevi, varvid bl.a. följande framkom. BB tjänstgör som yttre befäl men
vikarierar även ibland som inre befäl, vilket innebär att han är chef för polisenheten
under icke kontorstid. EE känner inte till om det är allmänt känt att BB använder
sig av namnet DD.

Mot bakgrund av det som kommit fram remitterades ärendet till polismyndigheten
för upplysningar och yttrande över vad som framförts i anmälan till JO.

Polismyndigheten (länspolismästaren FF) gjorde följande bedömning.
      I ärendet är ostridigt att AA i sin telefonkontakt med BB haft avsikten att göra en
      polisanmälan. Polismyndigheten kan konstatera att det inte har framkommit några
      omständigheter som talar för att en polisanmälan inte skulle ha tagits upp i samband
      med detta samtal. Polismyndigheten konstaterar också att BB i och för sig
      upprättade en polisanmälan samma dag, men att detta föregicks av en diskussion
      mellan honom och AA om huruvida den anmälda händelsen skulle kunna rubriceras
      som brottet framkallande av fara för annan.
      Mot bakgrund av vad som har framkommit om den diskussion som förevarit mellan
      BB och anmälaren, finner Polismyndigheten anledning att understryka vikten av att
      en polisanmälan tas upp på ett sätt som innebär att anmälarens påståenden kan
      prövas i ett oförvanskat skick i den efterföljande utredningen. BB har i sin då
      aktuella egenskap avanmälningsmottagare inte haft att göra någon prövning av det
      inträffade i samband med upprättandet av anmälan. Enligt Polismyndigheten torde
      det i princip inte heller ankomma på den polisman som tar upp en anmälan att på det
      stadiet pröva riktigheten i en brottsrubricering som anmälaren har angett.
      I den enskildes kontakter med polisen har den enskilde rätt att få sådana tillräckliga
      upplysningar så att det i efterhand ska kunna klargöras vilken befattningshavare som
      han eller hon har varit i kontakt med. Särskild betydelse får sådana upplysningar i de
      sammanhang där uppgifterna i ett senare skede behövs för att göra en granskning av
      befattningshavarens agerande (jfr JO:s beslut 2005-09-20, dnr 4368-2004).
      Av vad som framkommit i ärendet kan Polismyndigheten konstatera att BB vid
      tidpunkten för AA:s polisanmälan inte hade tilldelats några fiktiva personuppgifter,
      varken enligt lagen om kvalificerade skyddsidentiteter eller av någon annan
      anledning som varit känd i myndigheten. Något ärende angående särskilt
      personsäkerhetsarbete vid myndighetens personsäkerhetsenhet pågick inte heller vid
      denna tidpunkt.
                                                                        Dnr 3818-2008     Sid 3 (5)




      Av de uppgifter som BB själv har lämnat till JO, framgår att han presenterat sig med
      sitt riktiga namn och tjänstenummer när han svarade i telefonen samt att han uppgett
      för anmälaren att hans riktiga namn skulle framgå av den målsägandekopia som hon
      skulle erhålla några dagar senare. BB har också uppgett att han erbjöd AA uppgift
      om sitt tjänstenummer, vilket i sig skulle ha inneburit att det i efterhand hade varit
      möjligt att bestämma vem anmälaren hade varit i kontakt med. Mot bakgrund av det
      ovan nämnda framstår anledningen till att BB inte ville uppge sitt riktiga namn, när
      anmälaren insisterade på detta, som irrationell. Polismyndigheten har dock inte
      funnit stöd för att BB skulle ha uppgett falska uppgifter i fråga om sin titel.
      Av vad som sammantaget har framkommit i ärendet kan Polismyndigheten inte
      finna någon anledning som medfört att BB i den aktuella situationen haft godtagbara
      skäl för att uppge ett annat namn än sitt riktiga. Polismyndighetens uppfattning är
      därför att BB borde ha besvarat anmälarens fråga om vad han heter med att uppge
      sitt riktiga namn.
      BB borde också ha förstått att AA frågade efternamnet på hans chef och förklarat att
      denne inte var i tjänst på söndagen. AA synes dock påföljande dag och på egen hand
      ha lyckats få tag på ”vikarierande polischefen” (vilket rätteligen torde ha varit
      ställföreträdandepolisenhetschefen vid polisenheten Alingsås) och fått klarhet i vissa
      frågor.
      För allmänhetens förtroende för polisen är det viktigt att anställda i sina kontakter
      med enskilda uppträder på ett sätt som inger förtroende och aktning. BB:s egna
      uppgifter om den aktuella händelsen ger anledning att även i övrigt ifrågasätta om
      han vid anmälningsupptagningen uppträdde på ett sådant sätt som rimligen kunnat
      krävas av honom enligt polisförordningen.
      Polismyndigheten beklagar det sätt på vilket AA har blivit bemött den 13 juli 2008.
      Polismyndigheten vill i detta sammanhang upplysa om att det inom polisen pågår ett
      nationellt projekt med att ta fram en gemensam värdegrund som är förankrad hos
      medarbetarna. Myndigheten avser att fortsätta med detta arbete för att ytterligare
      höja förtroendet för polisen hos allmänheten.
AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.

I ett beslut den 2 oktober 2009 anförde chefsJO Melin följande.

Bedömning
Bemötandet vid anmälningsupptagningen

Det har här kommit fram att AA och BB blev oense om bl.a. brottsrubriceringen av
den händelse som hon ville polisanmäla: ett hundslagsmål. JO har, som
polismyndigheten också påpekat, flera gånger tidigare framhållit att det föreligger
en principiell skyldighet för polisen att ta emot anmälningar om brott. Huvudregeln
är att polisen utan uppskov ska ta emot en sådan anmälan. En anmälan kan göras
såväl muntligen som skriftligen hos vilken polismyndighet som helst. Det finns här
anledning att särskilt betona att någon prövning av det inträffade inte ska ske i
samband med upprättandet av anmälan. Den prövningen ska i stället göras vid den
efterföljande bedömningen av om förundersökning ska inledas eller inte. Polisen
bör också i det initiala skedet i princip godta de påståenden om brottsrubricering
som anmälaren anger (jfr JO 1989/90 s. 64). BB borde alltså rätteligen ha tagit upp
den anmälan AA önskade göra utan att hamna i en diskussion om huruvida
eventuella rekvisit i en viss bestämmelse var uppfyllda eller inte. Den
                                                                     Dnr 3818-2008    Sid 4 (5)




bedömningen ankommer på en förundersökningsledare att göra vid en efterföljande
granskning av anmälan.

Det framstår som mycket möjligt att samtalet mellan AA och BB inte hade bli lika
upprört om han inte hade ifrågasatt hennes uppgifter och hamnat i en juridisk
diskussion om olika brottsrekvisit.

Jag finner att BB inte kan undgå kritik för sitt handlande i denna del.

Användningen av ett påhittat namn
Jag vill inledningsvis framhålla att utredningen i ärendet har bekräftat AA:s
påstående i anmälan att polismannen BB på fråga om vad han hette uppgav ett
påhittat namn. Det står likaså klart att beslut inte fattats om att tilldela BB en s.k.
kvalificerad skyddsidentitet.

Som jag har förstått BB uppgav han ett påhittat namn eftersom han tidigare blivit
utsatt för förföljelse och då fått rådet av personskyddsroteln i Göteborg att i en
sådan situation ange sitt tjänstenummer. När nu AA insisterade på att få hans namn
uppgav han sig i stället heta DD, som han anser är ett alias som är känt inom
polisen. (I förbigående kan nämnas att polisinspektören DD är en rollkaraktär i den
svenska filmen ”I lagens namn” från 1986).

Det framgår visserligen av utredningen att BB i november 2005 i och för sig var
aktuell i ett ärende om personsäkerhet på grund av en viss hotbild men att detta
ärende avslutades redan efter någon månad då hotet inte längre bedömdes som
allvarligt. Jag vill här också framhålla att det inte finns något som helst i ärendet
som tyder på att AA skulle ha varit hotfull mot BB även om hon möjligen var arg
och upprörd.

Som polismyndigheten uttalat var BB:s beteende – utifrån de bevekelsegrunder han
angett – dessutom irrationellt. Jag kan helt instämma i den bedömningen. Han
borde vidare, som myndigheten också anfört, självfallet även ha uppgett namnet på
sin chef när detta efterfrågades och förstått att det inte var han själv som åsyftades
samt förklarat för AA att chefen inte var i tjänst den aktuella dagen.

Det är inte en alltför ovanlig företeelse att polisen möts av t.ex. ifrågasättande,
påstridiga och upprörda personer. I sådana situationer är det naturligtvis av stor
vikt att den enskilde polismannen visar självbehärskning och lägger band på sin
egen eventuella frustration. För allmänhetens förtroende för polisen är det viktigt
att en befattningshavare i sina kontakter med enskilda uppträder på ett sätt som
inger förtroende och aktning. En polisman ska vidare uppträda hövligt, hänsynsfullt
och med fasthet samt iaktta självbehärskning och undvika vad som kan uppfattas
som utslag av ovänlighet eller småaktighet (4 kap. 1 § polisförordningen). Enligt
min uppfattning bör en polismans kontakter med enskilda i så stor utsträckning
som möjligt också präglas av öppenhet, vilket bl.a. innebär att han eller hon – om
inte särskilda skäl föreligger på grund av att det t.ex. är fråga om en hotfull
                                                                  Dnr 3818-2008   Sid 5 (5)




situation – på fråga ska uppge sitt namn och inte gömma sig bakom ett
tjänstenummer och definitivt inte bakom ett påhittat namn.

Sammanfattningsvis har BB enligt min uppfattning – genom att till en anmälare
uppge ett påhittat namn – åsidosatt sina skyldigheter i anställningen på ett sätt som
innefattar sådan tjänsteförseelse som enligt 14 § lagen om offentlig anställning bör
föranleda disciplinpåföljd. Jag beslutar därför att överlämna ärendet till
Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd för prövning av denna fråga.

Slutligen noterar jag att polismyndigheten beklagat det inträffade.

Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnds bedömning
I ett beslut den 15 december 2009 ålade Rikspolisstyrelsens personalansvarsnämnd
BB disciplinpåföljd i form av varning.

I sin motivering slog personalansvarsnämnden fast att BB hade brutit mot
bestämmelserna som reglerar hur anställda ska uppträda i arbetet och att hans
agerande var förvånande och hade skadat allmänhetens förtroende för polisen.
