# Ett ärende angående rätten till ränta på utmätta medel som en kronofogdemyndighet placerat på räntebärande konto i avvaktan på redovisning

JO 2002-04-15 dnr 3828-2001

BESLUT
                                                                          Datum              Dnr                     Sid
                                                                          2002-04-15         3828-2001              1 (4)
Justitieombudsmannen
Jan Pennlöv




                        Ett ärende angående rätten till ränta på utmätta medel som en
                        kronofogdemyndighet placerat på räntebärande konto i avvaktan på
                        redovisning


                        I en anmälan till JO klagade AA på att kronofogdemyndigheten inte till henne
                        hade betalat ut den ränta som upplupit på ett belopp som utmätts för hennes
                        räkning. Hon anförde bl.a. följande.

                        Hon begärde verkställighet av en dom enligt vilken BB förpliktigats att till henne
                        betala 51 000 kr. Eftersom BB överklagade utmätningen betalades pengarna dock
                        inte omedelbart ut till henne. På hennes fråga till kronofogdemyndigheten hur hon
                        skulle kunna tillförsäkra sig ränta på beloppet under den tid överklagandet
                        prövades fick hon av kronofogde CC till svar att hon inte skulle förlora några
                        pengar eftersom pengarna hade satts in på ett räntebärande konto. När det åtta
                        månader senare stod klart att gäldenären inte vunnit framgång med sitt
                        överklagande redovisades emellertid endast kapitalbeloppet till henne. När hon
                        skrev och frågade varför, fick hon ett skriftligt svar av kronofogde DD, i vilket han
                        anförde att hon inte hade rätt till någon ränta eftersom någon sådan inte skulle utgå
                        enligt domen. Hon tyckte att det var märkligt och skrev därför på nytt och bad om
                        ett förtydligande. Då hon inte fått något svar på närmare två veckor ringde hon upp
                        DD. Det blev en diskussion i vilken han, enligt hennes uppfattning, uttalade sig
                        nedlåtande om henne och bl.a. undrade om en sådan liten summa verkligen var så
                        mycket att bråka om. På begäran fick hon därefter ett till brev i saken. Det innehöll
                        emellertid inte några nya argument. Som hon har uppfattat det anser
                        kronofogdemyndigheten, helt utan lagstöd, att det är staten som har rätt till räntan
                        på hennes pengar.

                        Ärendet remitterades till Kronofogdemyndigheten i Stockholm och därefter till
                        Riksskatteverket.

                        Kronofogdemyndigheten – regionkronodirektören EE – anförde i sitt svar följande.

                                  Av bifogade redogörelse från kronofogde DD framgår vilka ställningstaganden som
                                  gjorts under handläggningen av det ärende som anmälts av AA till
                                  justitieombudsmannen.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                       Dnr 3828-2001       Sid 2 (4)



      Till denna redogörelse kan tillfogas att kronofogde CC upplyst om att hon lämnat
      generella besked till AA om hur kronofogdemyndigheten hanterar utmätta medel.
      Det finns inga handläggningsnoteringar som kan styrka eller bekräfta detta.
      För det fall justitieombudsmannen finner att de utbetalda medlen skulle utbetalats så
      snart som möjligt efter utmätningen är ett belopp om 951 kr på grund av dröjsmålet,
      befogat.
Av kronofogde DD:s yttrande framgår följande.

## Redogörelse för ärendet

AA (sökanden) har i ansökan som inkom till kronofogdemyndigheten den 19
      december 2000 begärt fullständig verkställighet av Handens tingsrätts dom avseende
      stadfäst förlikning den 1 mars 2000 (Mål nr T 1776-99). Enligt förlikningens första
      punkt skall BB (gäldenären) den 2 mars 2000 till AA betala i kontanter
      femtioentusen (51 000) kronor. Kronofogdemyndigheten beslutade den 15 februari
      2001 att utmäta gäldenärens innestående medel på postgirokonto intill ett belopp om
      52 000 kronor, varav 1 000 kr avsåg kronofogdemyndighetens grundavgift. Efter
      invändning från gäldenären om att hinder för verkställighet var för handen, fann
      kronofogdemyndigheten i beslut den 21 februari 2001 att något sådant hinder inte
      förelåg. Kronofogdemyndighetens beslut överklagades till Stockholms tingsrätt som
      lämnade överklagandet utan bifall. Tingsrättens beslut överklagades. Svea hovrätt
      meddelade inte prövningstillstånd. Med anledning av att BB den 13 mars 2001
      överklagade beslutet den 21 februari 2001 om att hinder mot verkställighet inte
      förelåg, insattes de utmätta postgiromedlen på kronofogdemyndighetens
      räntebärande konto. Efter det att Svea Hovrätts beslut vunnit laga kraft gjordes den
      24 augusti 2001 en utbetalning till sökanden. Endast ett belopp om 39 200 kronor
      utbetalades på grund av att kronofogdemyndigheten samma dag utmätte 11 800
      kronor för AA:s restförda skulder i enskilt mål.

      Sakfrågan
      AA har gjort gällande att räntan som uppkommit under den tid när det utmätta
      beloppet innestått på kronofogdemyndighetens konto skall tillfalla henne. Hon anför
      att pengarna har utmätts för hennes räkning, varför de tillhör henne och att hon på
      grund härav är berättigad till upplupen ränta på kapitalbeloppet. I detta fall
      aktualiseras frågan till vem det utmätta penningbeloppet kan anses ha tillhört under
      den tid det varit insatt på kronofogdemyndighetens räntebärande konto.
      På grund av att gäldenärens invändning mot verkställighet var föremål för
      domstolsprövning, har kronofogdemyndigheten inte ansett att utmätta medel har
      kunnat utbetalas till sökanden. Under tid utmätt belopp varit insatt på
      kronofogdemyndighetens räntebärande konto kan varken förfogande- eller
      äganderätten till dessa medel anses ha övergått till AA. Hon har därför inte varit
      berättigad till den ränta som uppkommit under tiden medlen varit räntebärande.
      Gäldenären har enligt exekutionstiteln förpliktats att utge 51 000 kronor till
      sökanden. Någon ränta skall enligt den stadfästa förlikningen ej utgå på
      kapitalbeloppet. Kronofogdemyndigheten verkställer i enlighet med exekutionstiteln
      och sökanden har erhållit betalning i enlighet med denna. Även på denna grund kan
      kronofogdemyndigheten inte finna att AA skulle vara berättigad till aktuellt
      räntebelopp.
      Enligt 13 kap. 14 § tredje punkten utsökningsbalken (UB) får medel ej betalas ut
      utan att säkerhet ställts, om rätten till medlen är beroende av ett överklagande av
      utmätningen. En analog tillämpning av denna bestämmelse bör kunna göras när ett
      beslut enligt 3 kap. 21 § UB har överklagats. På grund av gäldenärens överklagande
      av kronofogdemyndighetens beslut i frågan om hinder mot verkställighet, har
      myndigheten bedömt att utmätta medel inte skall betalas ut till sökanden. Av
      ovannämnda lagstadgande framgår dock att AA omgående hade kunnat tillgodogöra
      sig det utmätta beloppet om hon i enlighet med 13 kap. 14 § UB ställt säkerhet. I
      detta läge hade således pengarna kunnat utbetalas och hon hade därmed haft
      möjlighet att själv göra pengarna räntebärande.
                                                                       Dnr 3828-2001    Sid 3 (4)



      Kronofogdemyndigheten återbetalade den 29 augusti 2001 den upplupna räntan om
      951 kronor till gäldenären.
Riksskatteverket avgav remissvar genom kronodirektören FF. Av verkets yttrande
framgår följande.

      Av 13 kap. 1 § 1 st. UB framgår att medel som flyter in till KFM i mål om
      utmätning ska redovisas så snart som möjligt. Bestämmelsen är tillämplig oavsett av
      vilken anledning medel flyter in till KFM (utmätning av kontanter, försäljning av lös
      eller fast egendom, frivillig betalning av gäldenären m.m.).
      Enligt kompletterande föreskrift i 13 kap. 3 § 1 p UF ska influtna medel redovisas
      inom två veckor om inte hinder möter eller särskilda skäl föreligger. I vilka fall
      KFM inte får utbetala medel utan att säkerhet ställs framgår av 13 kap. 14 § UB.
      Utbetalningsförbud föreligger t.ex. när rätten till medlen är beroende av ett
      överklagande av utmätningsbeslutet (13 kap. 14 § 3 p UB). Det bör här anmärkas att
      hinder mot utbetalning inte innebär hinder mot att KFM fördelar och därmed
      reserverar medel för viss borgenär. Om däremot beslut om inhibition meddelats
      innan fördelning ägt rum ska givetvis ingen fördelning äga rum.
      KFM:s beslut med anledning av invändning mot verkställighet gäller omedelbart.
      Även om beslutet överklagas ska verkställigheten fortgå om inte annat förordnas av
      domstol (2 kap. 19 § UB). Enligt RSV:s uppfattning innebär ett överklagande av
      nämnda beslut inte hinder mot utbetalning. Om däremot överklagandet till sitt
      innehåll bedöms utgöra ett överklagande av t.ex. själva utmätningsbeslutet är
      förhållandet givetvis ett annat.
      KFM har i förevarande fall ansett att utmätta medel inte skulle utbetalas till
      sökanden. Medlen har därför gjorts räntebärande enligt 13 kap. 1 § UF. Fråga har nu
      uppkommit avseende vem som har rätt till den upplupna räntan på influtna medel.
      I 13 kap. 2 § UB stadgas att vad som sägs om influtna medel gäller även den ränta
      som utgår på medlen t.o.m. den i 6 § angivna fördelningsdagen. Ränta på belopp
      som innestår därefter tillkommer den som är berättigad till beloppet. Bestämmelsen
      om ränta överensstämmer med sättet för beräkning av anmälda fordringar enligt 13
      kap. 6 § UB. Av förarbetena och kommentarerna till UB framgår att principerna om
      ränta ska tillämpas även om någon formlig fördelning inte ska ske, dvs. när endast
      en borgenär finns.
      Enligt 13 kap. 6 § 1 st. UB ska anmäld fordran räknas fram och upptas med det
      belopp till vilket den uppgår på fördelningsdagen. När det som i detta fall endast
      finns en borgenär anses utbetalningsdagen som fördelningsdag och fordran beräknas
      och tas upp med det belopp den uppgår till den dag då KFM beslutar om utbetalning.
      Om influtet belopp avsätts t.ex. på grund av tvist om bättre rätt till medlen, bör
      beslutet om avsättning räknas lika som betalning. Vid tidpunkten för KFM:s beslut
      om att avsätta medlen uppgick fordringsanspråket till 51 000 kronor.
      Av 13 kap. 2 § 2 p UB följer att ränta som utgår efter dagen för beslut om avsättning
      fram till utbetalningsdagen tillkommer den borgenär som är berättigad till det avsatta
      beloppet. Enligt RSV:s uppfattning är kommentaren till UB mycket tydlig i detta
      avseende. ”Borgenär som får vänta på betalning har rätt till den ränta som faktiskt
      upplupit på hans fordran från fördelningsdagen t.o.m. utbetalningsdagen”. Således är
      det fråga om en form av kompensationsränta för att borgenären får vänta på
      utbetalningen. Endast om dröjsmålet beror på borgenären, t.ex. om han inte företer
      löpande skuldebrev, upphör borgenärens rätt till ytterligare ränta. Vilket det inte är
      fråga om i detta fall.
      Enligt RSV:s mening är det ovidkommande att B. inte har rätt till ränta enligt den
      stadsfästa förlikningen då det gäller rätten till den s.k. kompensationsräntan. Den
      ränta om 951 kronor som upplupit på det avsatta beloppet från dagen för KFM:s
      beslut fram till själva utbetalningen borde därför ha tilldelats B.
AA har yttrat sig över remissvaren.
                                                                 Dnr 3828-2001     Sid 4 (4)




I sitt den 15 april 2002 meddelade beslut anförde JO Pennlöv i bedömningsdelen
följande.

Riksskatteverket har i sitt remissvar redogjort för de bestämmelser som reglerar
kronofogdemyndighetens förfarande med medel som influtit till myndigheten i
utmätningsmål.

I förevarande fall har kronofogdemyndigheten – på grund av att gäldenären
överklagat ett beslut av myndigheten att inte finna att hinder mot verkställighet
förelåg – ansett att de utmätta medlen i enlighet med 13 kap. 14 § utsökningsbalken
inte skulle betalas ut utan säkerhet. Jag vill här framhålla att jag inte delar
kronofogdemyndighetens åsikt att man kan jämställa ett överklagande av ett beslut
att inte finna hinder mot verkställighet föreligga med ett överklagande av ett
utmätningsbeslut, när det gäller bedömningen av om hinder mot utbetalning av
utmätta medel föreligger enligt nämnda bestämmelse. Jag har dock inte funnit skäl
att uttala mig om riktigheten i kronofogdemyndighetens bedömning i det här
aktuella fallet.

Enligt 13 kap. 2 § 2 p utsökningsbalken tillfaller ränta på influtna medel som
innestår efter den i 6 § angivna fördelningsdagen den som är berättigad till
beloppet. Det förhållandet att en borgenär genom att ställa säkerhet kan framtvinga
utbetalning av utmätta medel i den aktuella situationen saknar betydelse för frågan
om vem som slutligen skall anses ha rätt till räntan på beloppet.

Jag delar Riksskatteverkets uppfattning att nyss nämnda bestämmelse i förevarande
fall innebär att AA är den som har rätt till den ränta som har upplupit på det belopp
som utmätts för hennes räkning från det att kronofogdemyndigheten beslutade att
avsätta medlen till dess att de betalades ut till henne. Genom
kronofogdemyndighetens förfarande har räntan kommit att tillfalla en person som –
enligt vad utredningen har visat – under den tid som räntan löpte inte hade rätt till
det kapitalbelopp som generade den, vilket måste anses vara direkt lagstridigt.
