# Kritik mot Polismyndigheten i Stockholm län och åklagare vid Åklagarmyndigheten, Söderorts åklagarkammare, för långsam handläggning av en förundersökning

JO 2005-06-20 dnr 387-2005

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                     Sid
                                                                      2005-06-20        387-2005               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Polismyndigheten i Stockholm län och åklagare vid Åklagar-
                        myndigheten, Söderorts åklagarkammare, för långsam handläggning av
                        en förundersökning

## Anmälan

I en anmälan, som kom in till JO den 25 januari 2005, framförde föreningen Kor-
                        pen Stockholm MIF kritik mot Polismyndigheten i Stockholms län. Av anmälan
                        framgick bl.a. följande. Under hösten 2003 upptäckte föreningen att en anställd
                        hade förskingrat ett belopp överstigande 500 000 kr. Efter upptäckten gjordes en
                        polisanmälan den 10 september 2003. Polismyndigheten har ännu inte slutfört för-
                        undersökningen trots att föreningen fått besked om att ärendet har hög prioritet.
                        Den långa handläggningstiden har sannolikt bidragit till att föreningens möjlighet
                        att få ekonomisk ersättning försämrats.

## Utredning

Polismyndighetens handlingar i ärendet K232738-03 infordrades. Vissa handlingar
                        fordrades in från Åklagarmyndigheten, Söderorts åklagarkammare i Stockholm, i
                        ärende dnr 105-4052-03. Av handlingarna framgick bl.a. att ärendet lottades på
                        åklagare redan den 11 september 2003.

                        Muntliga upplysningar inhämtades från tf. gruppchefen, kriminalinspektören AA,
                        Polismyndigheten i Stockholms län, Söderorts polismästardistrikt, bedrägeri-
                        gruppen, och därvid framkom följande. Den senaste egentliga utredningsåtgärden
                        vidtogs i ärendet den 25 maj 2004. Ärendet har därefter legat i balans i avvaktan
                        på att någon utredningsman skall kunna få tid att fortsätta utredningen i ärendet.
                        Bedrägerigruppen består för närvarande av en gruppchef och tre utredningsmän.
                        Gruppen har för närvarande 700 bedrägeriärenden som ligger i balans i avvaktan
                        på att kunna läggas ut på en utredningsman.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över dels
                        handläggningstiden i ärendet, dels arbetssituationen vid bedrägerigruppen på
                        Söderorts polismästardistrikt.

                        Polismyndigheten kom i mars 2005 in med ett remissvar enligt följande.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                    Dnr 387-2005     Sid 2 (6)



Bakgrund
Korpen Stockholm Motionsidrottsförbund (MIF) har genom två anmälningar
K232738-03 och K2320802-03, bägge ingivna till Polismyndigheten i Stockholms
län den 10 september 2003, anmält en anställd för att ha förskingrat en större summa
pengar från förbundet. Det misstänkt förskingrade beloppet uppgår enligt anmälaren
till drygt en halv miljon svenska kronor. Av anmälan som ställts till JO framgår att
föreningen MIF klagat på handläggningstiden i ärendet K232738-03.

Inhämtade upplysningar angående handläggning av ärende K232738-03
Av polismästare BB:s skrivelse framgår att aktuellt ärende tilldelades bedrägeri-
gruppen vid Söderortspolisens distriktskriminal där gruppchefen, kriminalkom-
missarien CC, beslöt att ärendet skulle handläggas av kriminalinspektören AA. Med
undantag för några månader i början av 2004 har AA varit ansvarig handläggare.
Ärendet lottades på åklagare den 11 september 2003 och kammaråklagare DD
förordnades som förundersökningsledare den 18 september. Hon ersattes den
7 april 2004 av kammaråklagare EE. Med början i december 2003 har olika ut-
redningsåtgärder vidtagits. Flera förhör har hållits och skriftliga underlag har in-
förskaffats. Den senaste utredningsåtgärden vidtogs den 25 maj 2004. Den 31
augusti fördes ärendet till kategorin ”balans i förtur” i avvaktan på att en utredare
skulle kunna frigöras för att slutföra det. Ärendet har vid flera tillfällen fått läggas
åt sidan på grund av att man prioriterat att utreda andra ärenden exempelvis där
misstänkta varit frihetsberövade.
Det som idag återstår i ärendet är, enligt polismästare BB, att skaffa in ytterligare
verifikationer från målsäganden, slutförhör med den misstänkta samt protokollering.
Ärendet kommer sannolikt, för polisens vidkommande, att kunna slutföras inom
kort. Polismästare BB anser dock att det är otillfredsställande att ett ärende av detta
slag inte blivit föremål för några utredningsåtgärder på över åtta månader.

Inhämtade upplysningar angående situationen på bedrägerigruppen
Då AA tilldelades ärendet var hon den enda utredaren vid gruppen som genomgått
särskild utbildning för att utreda förskingringsbrott. Under en stor del av år 2004 var
hon dessutom den enda utredaren vid gruppen, till största delen på halvtidstjänst.
Under år 2004 har gruppen utrett ett par mycket omfattande ärenden som i praktiken
tagit alla resurser i anspråk under lång tid.
Situationen på bedrägerigruppen har förbättrats något enligt polismästaren BB.
Gruppen består nu av tre utredare och en gruppchef, men med över 700 öppna
ärenden är det naturligtvis inte tillräckligt, varför andra åtgärder också har vidtagits
och andra planeras. Drygt 130 av de öppna ärendena, mestadels enklare bedrägerier,
har fördelats på annan utredningspersonal. Ytterligare ärenden kommer också
löpande att omfördelas till annan personal. Inflödet av nya, enklare ärenden,
kommer att styras från gruppen till andra utredare i avvaktan på att
distriktskriminalen under hösten 2005 omorganiseras. Bedrägerigruppen kommer då
att upphöra och ärendena fördelas därmed på flera utredare. Polismästare BB
hänvisar i sin skrivelse även till den utredning som leds av biträdande
länspolismästare FF som redovisat planer på att koncentrera bedrägeriutredningarna
till färre enheter inom länet. Koncentrationen av resurserna kommer sannolikt leda
till en ökad effektivitet.
Bedrägerigruppen vid Söderortspolisen har på grund av främst resursbrist, som avser
såväl ekonomisk, personalmässig såsom brist på utbildning, tvingats göra stora
prioriteringar bland utredningarna. Bland bedrägeribrotten utreds i första hand, för-
utom ärenden med frihetsberövade, de ärenden där enskilda blivit svårt drabbade, till
exempel åldringsbrott, och andra ärenden som avser mycket stora belopp eller på
annat sätt bedöms som särskilt angelägna.

Rättslig reglering
I 23 kap. rättegångsbalken (RB) finns grundläggande bestämmelser om förundersök-
ning. Av dessa bestämmelser framgår bl.a. att en förundersökning skall inledas så
                                                                          Dnr 387-2005     Sid 3 (6)



      snart det på grund av angivelse eller annat skäl finns anledning att anta att ett brott
      som hör under allmänt åtal har förövats, om det inte är uppenbart att brottet inte
      går att utreda (1 §). Ett beslut om att inleda en förundersökning skall fattas av polis-
      myndigheten eller åklagare (3 § första stycket). När förundersökningen leds av åk-
      lagare, får han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndighet-
      en. Han får också uppdra åt polisman att vidta viss åtgärd som hör till förundersök-
      ningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet (3 § andra styck-
      et).
      Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger
      (skyndsamhetsprincipen). Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning
      skall den läggas ned (4 § 2 stycket). Den så kallade skyndsamhetsprincipen har till-
      kommit både i den enskildes och i det allmännas intresse. För den enskilde är det
      viktigt att slippa sväva i ovisshet om frågan kommer att prövas av domstol eller ej.
      En effektiv utredning ligger i det allmännas intresse eftersom möjligheterna att klara
      upp brottet i normalfallet är större i nära anslutning till brottstillfället. Exempelvis
      finns risk för att bevisningen försämras ju längre tiden går. Vidare är det av vikt att
      det straff som eventuellt utdöms följer snarast efter brottet. Se bl.a. kommentaren till
      rättegångsbalken (Gullnäs m.fl. s. 23:27).
      Av förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att förundersökningsledaren
      har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han eller hon skall se till att för-
      undersökningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till
      vara. Undersökningsledaren skall även ge dem som biträder honom eller henne
      behövliga direktiv för arbetet (1 a § andra stycket).

## Bedömning

Vad avser ärendets handläggning är det otillfredsställande att behöva konstatera att
      utredningen har legat nere under ett antal tidsperioder utan att någon utrednings-
      åtgärd vidtagits. Enligt Söderorts polismästare BB är utredningen i det närmaste
      slutförd. Det enda som saknas, för polisens vidkommande, är att skaffa in ytterligare
      verifikationer från målsäganden, slutförhör med den misstänkta samt protokollering.
      Mot bakgrund av detta är det olyckligt och beklagligt att dessa kompletteringar inte
      har gjorts tidigare. Polismyndighetens uppfattning är att förevarande förundersök-
      ning inte har bedrivits med vederbörlig effektivitet och sådan skyndsamhet som
      föreskrivs i 23 kap. 4 § RB.
      Polismyndigheten anser att ledningen för Söderorts polismästardistrikt inte kan
      undgå viss kritik. Polismyndigheten tar på sig en del av ansvaret för det ovan
      noterade men poängterar också vikten av en pådrivande förundersökningsledare
      för att utredningen skall drivas framåt. Åklagaren har som förundersökningsledare
      ansvar för utredningen i dess helhet och skall se till att förundersökningen bedrivs
      effektivt.
      Polismyndigheten vill avslutningsvis framhålla att bedrägerigruppen vid Söderorts
      polismästardistrikt inom kort, såsom framgår av yttrandet, kommer att ha slutfört
      utredningen i aktuellt förskingringsärende. Rättsenheten vid Polismyndigheten i
      Stockholms län har för avsikt att följa upp ärendets vidare handläggning.
      Arbetssituationen vid Söderortspolisens bedrägerigrupp har varit ansträngd men ser
      ut att komma att bli bättre i och med att gruppen tillförts fler utredare. Det har vidare
      utförts, samt kommer att utföras, omorganisatoriska åtgärder i syfte att öka effek-
      tiviteten och kvaliteten på de framtida utredningarna.
Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten för upplysningar och
yttrande över handläggningen av ärendet och skulle därvid särskilt ange vilka åt-
gärder som vidtagits för att påskynda handläggningen.

Åklagarmyndigheten kom in med ett yttrande jämte yttrande från chefsåklagaren,
Söderorts åklagarkammare (här utelämnat).
                                                                         Dnr 387-2005     Sid 4 (6)



Åklagarmyndigheten
     När en förundersökning leds av åklagare får åklagaren vid förundersökningens verk-
     ställande anlita biträde av polismyndighet. Detta framgår av bestämmelsen i 23 kap.
     3 § andra stycket rättegångsbalken (RB). Enligt 1 a § förundersökningskungörelsen
     (1947:948) har undersökningsledaren ansvar för förundersökningen i dess helhet.
     Han skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhets-
     intressen tas tillvara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom
     behövliga direktiv för arbetet.
     En förundersökning skall enligt 23 kap. 4 § RB bedrivas så skyndsamt omständig-
     heterna medger. Finns inte längre anledning till dess fullföljande skall den ned-
     läggas.
     Av handlingarna framgår att ärendet inkom till Söderorts åklagarkammare i sep-
     tember 2003 och att åklagare gav utredningsdirektiv till polis efter en vecka. Utred-
     ningsåtgärder vidtogs under följande månader 2003. I mars 2004 övertogs hand-
     läggningen av ärendet av annan åklagare. Denna skickade nya direktiv till polis i
     april 2004. Efter sommaren 2004 övertogs ärendet ånyo av en annan åklagare. Den-
     na skickade påminnelse till polisen i slutet av september 2004. Enligt en tjänste-
     anteckning av åklagaren fick hon besked av kommissarie CC att ärendet låg i den
     balanshög som man snarast skulle komma att ta itu med. Då denna åklagare lämnade
     kammaren övertogs ärendet i november 2004 av ännu en annan åklagare. Hon på-
     minde polisen om ärendet i mars 2005.
     Av såväl kammarchefens yttrande som de yttranden som lämnats av Polismyndig-
     heten framgår att utredningsresurserna vid den aktuella utredningsenheten inom
     polisen varit synnerligen ansträngda och begränsade. Åklagare disponerar inte över
     polisens utredningsresurser eller prioriteringar. Det ligger dock i rollen som aktiv
     förundersökningsledare att trycka på och verka för att en utredningsman tillsätts och
     att utredningsarbetet bedrivs effektivt.
     JO har i ett tidigare yttrande (JO 2003/04 s. 82) framhållit vikten av att man inom
     åklagarväsendet är aktiva för att komma tillrätta med problem av det aktuella slaget.
     En åklagare som får besked att han inte inom rimlig tid kan påräkna det biträde med
     en brottsutredning som han bedömer som nödvändigt får inte slå sig till ro med det
     utan bör vända sig till sin kammarchef. Det ankommer sedan på kammarchefen att
     genom kontakter med befattningshavare vid polismyndigheten på motsvarande nivå
     försöka utverka att nödvändiga resurser ställs till åklagarens förfogande. Om detta
     inte visar sig vara möjligt får frågan föras upp till överåklagaren som i sin tur får ta
     upp frågan med länspolismästaren.
     Såvitt jag kan förstå av yttrandet från kammarchefen har problemet med utrednings-
     resurserna i det här aktuella ärendet inte lyfts upp till kammarchefen av de för
     ärendet ansvariga åklagarna. Det finns inte några tjänsteföreskrifter vid kammaren
     som reglerar den frågan. Kammarchefen liksom övriga åklagare vid kammaren har
     varit medvetna om den besvärliga arbetssituation som rått vid Söderortspolisen
     under den aktuella tiden. Kammarchefen har haft fortlöpande kontakter med dess
     ledning om saken på ett allmänt plan. Hon har inte under rådande omständigheter
     bedömt det vara meningsfullt att uppmana åklagarna att alltför ofta parallellt påtala
     bristande aktivitet i varje ärende som inte förts framåt tillräckligt snabbt. Kammar-
     chefen har gett överåklagaren en allmän information om läget vid Söderortspolisen.
     Jag kan konstatera att handläggningstiden i det aktuella ärendet varit oacceptabelt
     lång. Såvitt jag förstått är detta ärende i det avseendet inte unikt. Till största del
     torde detta bero på resursläget hos polisen. Det kan dock inte uteslutas att hand-
     läggningstiden även påverkats av att det varit många åklagarbyten i ärendet.
     Inom Åklagarmyndigheten har under våren 2005 gjorts en genomgång av öppna
     äldre ärenden. Denna granskning har avsett ärenden inkomna år 2003 och dess-
     förinnan. Av genomgången kan konstateras att många ärenden har en oacceptabelt
     lång handläggningstid. Rutinerna för påminnelse till polisen tycks också variera
     mellan de olika åklagarkamrarna, Mot bakgrund av vad som framkommit vid
     granskningen och av vad som erfarits i bl.a. det nu aktuella ärendet kommer det att
                                                                       Dnr 387-2005      Sid 5 (6)



      under hösten 2005 utfärdas riktlinjer för hur åklagarorganisationen och enskilda
      åklagare skall agera i situationer av det nu aktuella slaget.
Korpen Stockholm MIF kommenterade inte remissvaren.

Bedömning
Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken (RB) framgår att en förundersökning
skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.

Undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Han skall
se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen
tas tillvara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom de
direktiv som behövs för arbetet (1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen,
1947:948). När en förundersökning leds av en åklagare får denne enligt 23 kap. 3 §
andra stycket RB anlita biträde av polismyndighet för att verkställa förundersök-
ningen. Han får också uppdra åt en polisman att vidta en viss åtgärd som hör till
förundersökningen om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Som framgår av utredningen har handläggningen av det aktuella ärendet tagit lång
tid och under vissa perioder har ärendet helt legat obearbetat, t.ex. från maj 2004
till mars 2005. Som förklaring har i huvudsak hänvisats till den mycket ansträngda
arbetssituationen vid bedrägerigruppen vid Södertörns polismästardistrikt, till ett
par åklagarbyten och till att åklagaren inte har påskyndat ärendet på ett tillfreds-
ställande sätt.

JO har under de senaste åren i ett stort antal ärenden kunnat konstatera att den
brottsutredande verksamheten uppvisar allvarliga brister och att handläggnings-
tiderna i åtskilliga fall inte står i överensstämmelse med det skyndsamhetskrav som
uttalas i rättegångsbalken – inte minst när det gäller handläggningen av bedrägeri-
ärenden. Jag är således väl medveten om att arbetssituationen inom polis- och
åklagarväsendena är ansträngd och att man därför måste prioritera vissa ärenden
framför andra. Även med beaktande av detta förhållande anser jag emellertid att
handläggningen av det aktuella ärendet är helt oacceptabel och att skyndsamhets-
kravet som läggs fast i 23 kap. 4 § andra stycket RB har åsidosatts.

Polismyndigheten har tagit på sig en del av ansvaret för handläggningen men har
också poängterat vikten av en pådrivande förundersökningsledare. Det är i och
för sig riktigt att åklagaren som förundersökningsledare har det övergripande an-
svaret för utredningen och att denne skall se till att förundersökningen bedrivs
effektivt. Jag är även av den uppfattningen att de inblandade åklagarna i det här
fallet borde ha varit mer aktiva och försökt få polisen att handlägga ärendet mer
skyndsamt än som blev fallet. Men mot bakgrund av den i ärendet beskrivna
arbetssituationen vid bedrägerigruppen är polismyndighetens påpekande, trots allt,
något anmärkningsvärt. Enligt min bedömning är det nämligen uppenbart att den
utdragna handläggningstiden i ärendet till allra största del beror på den ansträngda
arbetssituationen vid bedrägerigruppen. Jag vill även lägga till att jag finner
situationen där alarmerande. Det pågår emellertid en översyn av utredningsverk-
samheten vid polismyndigheten, och det har bl.a. nyligen kommit till min känne-
dom att myndigheten i april 2005 beslutade att uppdra åt en särskild arbetsgrupp att
                                                                    Dnr 387-2005    Sid 6 (6)



utarbeta ett förslag för färre arbetsenheter inom vilka i huvudsak bedrägeribrott
skall utredas. Jag utgår därför från att polismyndigheten vidtar kraftfulla åtgärder
för att säkerställa att utredningsverksamheten framdeles kan bedrivas på ett effek-
tivt och rättssäkert sätt. Jag noterar vidare att Åklagarmyndigheten under hösten
2005 har för avsikt att utfärda riktlinjer beträffande bl.a. rutinerna för påminnelser
till polisen.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.
