# Initiativärende mot ett kommunalförbund angående fråga om inskränkning av offentliganställdas yttrande- och meddelarfrihet

JO 2003-02-19 dnr 3929-2002

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                      Sid
                                                                       2003-02-19         3929-2002               1 (6)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Initiativärende mot ett kommunalförbund angående fråga om
                        inskränkning av offentliganställdas yttrande- och meddelarfrihet


                        I ett beslut den 19 februari 2003 anförde JO Berggren följande.

## Initiativet

Av en artikel i Sundsvalls Tidning den 7 november 2002 framgick bl.a. följande.

                        Med anledning av att brandmannen AA fört debatt i medierna med förslag att
                        Sundsvall-Timrå Räddningstjänstförbund skulle upphöra och ersättas av ett avtal
                        mellan de två kommunernas räddningstjänster, formulerade ledningen för
                        räddningstjänstförbundet den 30 augusti 2002 ett brev till de anställda inom
                        räddningstjänsten med bl.a. följande innehåll: ”Interna frågor hanteras internt, inte i
                        media eller i andra forum utanför våra väggar.” AA fråntogs sitt arbete med
                        information och externa kontakter. Räddningschefen BB meddelade personalen i
                        en skrivelse den 25 september 2002 bl.a. följande. ”Som en följd av olika
                        debattinlägg under sommaren har förutsättningarna för AA:s roll som ambassadör
                        dessvärre skadats i grunden. Ambassadörens behov av trovärdighet för de saker
                        han för fram finns inte längre kvar. Efter samtal med varandra är AA och jag
                        överens om att AA:s samtliga uppdrag i den utåtriktade verksamheten upphör med
                        omedelbar verkan.”

                        Jag beslutade att i ett särskilt ärende utreda frågan om inskränkning av de
                        anställdas yttrande- och meddelarfrihet.

## Utredning

Sundsvall-Timrå Räddningstjänstförbund anmodades att göra en utredning och
                        yttra sig med anledning av innehållet i tidningsartikeln. Remissvar avgavs av
                        förbundsdirektionen tillika förbundsstyrelse. Svaret inleddes med en redogörelse
                        för organisationen och en kort presentation av de personer som nämnts i
                        tidningsartikeln. Det framgick bl.a. att BB hade varit räddningschef sedan slutet av
                        år 2000 och att AA varit anställd som brandman sedan 1980 med olika
                        brandmannauppgifter på i huvudsak stationen i Sundsvall samt att han sedan 2001
                        suttit i lokalstyrelsen för Svenska Kommunalarbetareförbundet.




 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                                www.jo.se
                                                                          Dnr 3929-2002      Sid 2 (6)




Beträffande det aktuella ärendet uttalade direktionen följande (bilagorna
utelämnade här).

      AA har med start under försommaren 2002 skrivit ett antal insändare, enligt egen
      förklaring till räddningschefen BB, med ett politiskt syfte att få till stånd en
      utredning om en sammanslagning av kommunerna Sundsvall och Timrå, se bl.a.
      bilagorna 1–3.
      I en insändare den 21 augusti 2002 beskrev AA den tidigare räddningstjänsten i
      Timrå som finansierad av Sundsvalls kommun eftersom Timråkåren vid
      sammanslagningen 1990 var i sådant skick att den annars inte hade kunnat bevaras
      på den nivå som den hade, bilaga 15. Andra uttalanden i insändaren pekade ut
      dåvarande Räddningstjänsten i Timrå kommun som ”monument” över en felaktigt
      förd politik.
      Personalen på brandstationen i Timrå kände sig mycket illa berörd av insändaren.
      Resultatet av AA:s insändare kan skildras som att det klöstes i gamla sår och att
      gamla motsättningar mellan de två heltidsstationerna åter kom i dagen.
      I början av september månad 2002 hade räddningschefen BB två samtal med AA om
      reaktionerna på insändarna. Räddningschefen påpekade det olyckliga i att så split
      mellan stationerna och att argumentationen i artiklarna inte var till nytta för
      räddningstjänsten inför de stundande besluten om övningsfältets finansiering.
      Räddningschefen uppmuntrade AA att på olika sätt vara aktiv som medborgare i
      samhällsdebatten, men bad honom att inte använda räddningstjänstförbundet som
      verktyg i debatten. Räddningschefen ville också att AA skulle klargöra att han förde
      argumentationen som medborgare och att han inte skulle använda sin tjänstetitel i
      artiklarna. Räddningschefen påtalade även att AA borde överväga om det är lämpligt
      att agera på det sätt han gjort med tanke på att han i sin fackliga roll företräder
      medlemmarna på de båda heltidsstationerna. AA förklarade för räddningschefen att
      han skrev sina inlägg under valrörelsen, att hans motiv var politiska och att han
      skrev insändarna som privatperson. Han uttryckte förståelse för räddningschefens
      synpunkter och sade att han respekterade chefens argument.
      Även chefen för räddningsavdelningen, den avdelning som AA organisatoriskt
      tillhör, förklarade vid flera tillfällen för AA att hans artiklar väckte split mellan de
      två stationernas personal och påverkade samarbetet dem emellan negativt.
      I en skrivelse till personalen den 30 augusti 2002 beskrev direktionens ordförande
      CC, vice ordförande DD och räddningschefen BB sin syn på tillkomsten av
      räddningstjänstförbundet och utvecklingen fram till i dag, bilaga 17. Deras syfte var
      att reda ut de oklarheter och ifrågasättanden som insändaren givit upphov till. I
      skrivelsen uppmanades alla medarbetare inom räddningstjänstförbundet att tala med
      varandra i stället för att föra diskussionen i media.
      I efterföljande samtal under september månad mellan AA och räddningschefen BB
      har räddningschefen frågat hur AA själv bedömt sina möjligheter att i framtiden ta
      på sig nya utåtriktade uppdrag för räddningstjänstens räkning efter det att han i olika
      medier så tydligt tagit ställning mot förbundet som organisationsform. AA svarade
      då att han inte bedömde det som möjligt att åta sig sådana uppdrag under en tid
      framöver. Räddningschefen delade den uppfattningen och en skrivelse som
      bekräftade denna överenskommelse skickades av räddningschefen till
      organisationen, bilaga 22.
      Efter att Sundsvalls Tidning publicerat artiklar den 7 och 8 november 2002, bilaga
      25 och 26, medverkade AA och BB tillsammans med en reporter i programmet
      Pulsen i lokalradion (Radio Västernorrland) för att diskutera det inträffade. De fick
      var och en möjlighet att redovisa sin syn på vad som skett. BB bad om ursäkt för att
      han formulerat sig på ett sådant sätt att det har gett möjlighet till den tolkning som
      gjorts av eller redovisats i media, bilaga 47.
      En ursäkt med likartat innehåll har också framförts i ett pressmeddelande av BB,
      vilket skickades ut den 8 november 2002, bilaga 44, samt i en artikel i Sundsvalls
      Tidning den 9 november 2002, bilaga 28.
                                                                  Dnr 3929-2002      Sid 3 (6)



Direktionens ordförande och vice ordförande framförde också en ursäkt via
pressmeddelande den 10 november 2002, bilaga 45. Ursäkter internt i organisationen
har framförts både muntligt och skriftligt, bilaga 46.
AA har i en skrift den 29 november 2002 ställd till personalen bett om ursäkt för att
det i hans artiklar funnits syftningar som av personal i Timrå uppfattats som
kränkande och sårande, bilaga 42.
AA och BB har efter det inträffade fört flera samtal. De båda anser att de rett ut
sakfrågan och betraktar ärendet som avslutat.
AA har varit behjälplig i arbetet med denna utredning genom att svara för urvalet
och sammanställa kopior på insändare, debattartiklar m.m. från Sundsvalls Tidning
och Dagbladet som bilägges denna utredning.

Yttrande
Artikelurvalet visar att det i media under år 2002 förts diskussioner i skilda frågor
men som i olika avseenden indirekt eller direkt kan sägas beröra Sundsvall-Timrå
Räddningstjänstförbund. En läsning i dag av de samlade artiklarna ger vid handen att
såväl den politiska ledningen som tjänstemannaledningen har många angelägna och
komplicerade frågeställningar att arbeta med. Frågorna spänner över många
områden, alltifrån behov av att arbeta med policies och organisationens kultur till att
finansiera och bygga ett övningsfält.
Vad gäller det aktuella ärendet kan i korthet sägas att räddningschefen BB
uppfattade situationen enligt följande. En chef skall ingripa när anställda på grund av
uttalanden av en medarbetare blir ledsna. Om det uppfattas som att en medarbetare
väljer delar av sanningen och utesluter andra för att förstärka sina syften, har
arbetsgivaren en skyldighet att för verksamhetens bästa korrigera sakförhållanden
och visa på helheten. För att en verksamhet skall fungera måste samtliga
medarbetare efter en demokratisk beslutsprocess acceptera fattade beslut och, i
enlighet med gällande arbetsrätt, lojalt verka för att de fattade besluten skall följas.
Att fortlöpande så split mellan olika personalgrupper påverkar arbetsmiljön på ett
negativt sätt och kan, om det inte korrigeras, leda till omfattande
arbetsmiljöproblem. Chefen har ett ansvar för att genom sitt arbete medverka till att
aktivt skapa en bra arbetsmiljö.
BB har därtill uppgett att det under sommaren 2002 vid flera olika tillfällen
förekommit att s.k. arbetsmaterial nått olika lokala media som sedan skrivit om
förvaltningen ur olika perspektiv. Det har handlat bl.a. om hanteringen av
investeringsmedel, ackumulerade övertidsskulder och medborgarnas säkerhet till
följd av den nya organisationen. AA har inte haft någon inblandning i någon av
artiklarna. I dessa situationer har förvaltningsledningen tydligt markerat att den som
vill lämna uppgifter vidare till medierna har en grundlagsskyddad rättighet att göra
det. Ledningen har dock bett personalen tänka igenom vilka konsekvenser ett sådant
agerande kan leda till för räddningstjänsten som organisation och för medarbetare.
–––
Som framgått återstår en hel del arbete för att skapa en räddningstjänst av de båda
tidigare två räddningstjänsterna. Den gemensamma räddningstjänsten har
regelbundet ifrågasatts sedan förbundet bildades 1990. Vad som skall göras i det
hänseendet kan diskuteras och naturligtvis finns det flera vägar att pröva. Det är
dock tydligt att förvaltningsledningen i den uppkomna situationen under hösten
2002 fokuserat såväl på problemet att räddningstjänsten ännu inte blivit en enhet
som på AA:s insändare och därvid förb isett att anlägga ett bredare angreppssätt på
problemet och att tänka på den grundlagsfästa yttrandefriheten.
Förvaltningsledningen har med sina skrivningar inte i något avseende velat beskära
någon medarbetare rättigheten att uttrycka sin mening vare sig inom eller utanför
organisationen. Formuleringarna i det diskuterade brevet är emellertid av det slaget
att en sådan tolkning lätt låter sig göras. Även förvaltningsledningen har insett att
formuleringarna kan tolkas på ett sätt som ger intrycket av att ledningen förbjuder
medarbetare att uttrycka sin mening. Förvaltningsledningen har beklagat sin
                                                                           Dnr 3929-2002     Sid 4 (6)



      otydlighet i brevet och förklarat sitt agerande med att den i sin tro och i sitt syfte att
      ha organisationens bästa för ögonen haft ett för smalt synfält. Att
      förvaltningsledningen har intresse av att åsikter bryts mot varandra understryks av
      det ovan redovisade arbetet som bedrivits under 2001–2002; att tysta en anställd är
      en helt främmande tanke för ledningen.
      Efter de aktuella tidningsartiklarna har ett flertal beslut av JO lästs och studerats,
      bland dem i första hand två mycket tydliga beslut av JO i ärendena 3690-1993
      (1994-03-25) och 4365-2000 (2002-10-17) men även JO:s beslut i ärendet 968-2002
      (2002-06-04). Av besluten följer att det för en chef gentemot en offentligt anställd
      saknas spelrum, i vart fall är utrymmet mycket begränsat, när det gäller att genom
      samtal eller på något annat sätt avhandla frågor som har en koppling till vad denne
      har framfört i media. Det kan anses tveksamt om BB m.fl. i de samtal med AA som
      redovisats ovan, har klarat den svåra balansgång som krävs.
      När det aktuella ärendet var som mest i fokus i media den 7–9 november 2002 var
      räddningschefen BB i Bryssel på studiebesök m.m. tillsammans med Sundsvalls
      kommuns förvaltningschefer, bolagschefer, kommundirektör och stadsjurist.
      Självfallet avsattes tid för att under olika former diskutera ärendet och ärendet fanns
      även på agendan vid det avslutande chefsmötet lördag förmiddag den 9 november
      2002. Det tidigare nämnda JO-beslutet från 1994 fanns med som underlag vid de
      diskussioner som fördes.
      Den 13 november 2002 höll EE, stadsjurist vid Sundsvalls kommun, ett inledande
      anförande vid ett sammanträde med deltagande bl.a. av nämndsordföranden och
      förvaltningschefer vid Sundsvalls kommun samt av de kommunala bolagens
      ordförande och verkställande direktörer. Hans anförande hade det aktuella ärendet
      som grund och var indelat i tre avsnitt. I det första avsnittet redogjorde han för
      bestämmelserna om yttrandefrihet, meddelarfrihet och förbud att efterforska. I det
      andra avsnittet berördes arbetsrätten och de två begreppen lojalitetskrav och
      kritikrätt. Han förklarade i den avslutande delen att han för sin del såg
      arbetsplatsträffar och utvecklingssamtal som grundläggande instrument för en ledare
      att diskutera såväl rättighetslagstiftningen som organisationens policy, men betonade
      att en sådan diskussion bör förberedas och att tidpunkten för diskussionen inte skall
      styras utifrån vad som rapporterats i media.
      Avslutningsvis önskar förbundsdirektionen framföra sitt beklagande till att brevet,
      som i och för sig skrevs i ett pressat arbetsläge, fick ett innehåll som kunnat tolkas
      på det sätt som presenterats i media. Förbundsdirektionen vill dock att JO
      uppmärksammar den skyndsamhet som präglade BB:s och den politiska ledningens
      agerande att ta avstånd från den kränkning av de medborgerliga rättigheterna som
      med visst fog hävdades ha skett.

Bedömning
I 2 kap. 1 § första stycket 1 regeringsformen föreskrivs att varje medborgare
gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, varmed avses frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar,
åsikter och känslor. Begränsning av denna rättighet får enligt 2 kap. 12 §
regeringsformen ske endast genom lag eller, i vissa fall, genom annan författning.
Yttrandefriheten utgör en förutsättning för en fri debatt om lämpligheten och
riktigheten av myndigheternas handlande och möjliggör därmed också en
granskning av hur offentliga tjänstemän sköter sina åligganden.

Genom tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarfrihet ges
yttrandefriheten till viss del ett särskilt skydd. Meddelarfriheten enligt 1 kap. 1 §
andra stycket tryckfrihetsförordningen innebär att det står varje medborgare fritt att
– med iakttagande av de bestämmelser som är meddelade i
tryckfrihetsförordningen till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet – i tryckt
                                                                   Dnr 3929-2002    Sid 5 (6)




skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt meddela
uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst.

Lagregleringen ger offentligt anställda samma skydd som alla andra medborgare.
En offentligt anställd kan således fritt ge uttryck för sin uppfattning, även rörande
den egna myndighetens verksamhet. I sekretesslagen (1980:100) finns emellertid
regler som begränsar den offentligt anställdes rätt att yttra sig om vad han fått veta
i samband med sin tjänst.

Det skydd för yttrandefriheten som regeringsformen anger är ett skydd gentemot
”det allmänna”. Det allmänna omfattar t.ex. kommunens valda församlingar och
förvaltningsorgan. Skyddet innebär att en myndighet inte får ingripa mot någon för
att han eller hon har använt sig av sin grundlagsstadgade rätt att yttra sig i
massmedier eller på annat sätt ge uttryck för sin uppfattning. En myndighet får inte
heller försöka motarbeta att den anställde använder sig av sina rättigheter. En
arbetsgivare får således inte genom generella uttalanden eller genom kritik i
enskilda fall söka påverka arbetstagaren i fråga om det sätt på vilket denne utnyttjar
sin yttrandefrihet. Detta gäller även i de fall en myndighet anser att arbetstagaren
lämnat felaktiga uppgifter. Detta hindrar emellertid inte en myndighet från att
bemöta sådana påståenden som myndigheten anser vara felaktiga eller
vilseledande. Ett sådant bemötande kan t.ex. ske i samma forum som den anställde
har använt.

Den som är anställd vid en myndighet har således rätt att, utan repressalier från
myndighetens sida, offentligt framföra från arbetsgivarens uppfattning avvikande
synpunkter på myndighetens organisation och verksamhet. Detta gäller givetvis
såväl före som efter det ett beslut fattats hos myndigheten. Reglerna till skydd för
yttrandefriheten fritar självfallet inte den anställde från skyldigheten att i sin
verksamhet lojalt rätta sig efter arbetsgivarens beslut och direktiv angående hur
verksamheten skall bedrivas, oavsett vilken uppfattning han eller hon kan ha om
dessa.

För undvikande av missförstånd vill jag här uttala följande. Enligt 2 § lagen
(1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän omfattar JO:s tillsyn inte
ledamöter av beslutande kommunala församlingar. Sundsvall-Timrå
Räddningstjänstförbunds förbundsdirektion som beslutande församling står således
inte under min tillsyn. Direktionen utgör dock även förbundsstyrelse (jfr 3 kap. 25
§ kommunallagen, 1991:900) och står i denna egenskap under tillsyn. Mina
uttalanden i det följande avser direktionen som förbundsstyrelse.

Vad som kommit fram i ärendet om räddningschefens och den politiska ledningens
befattning med frågan kring AA:s mediekontakter ger anledning att diskutera
huruvida framför allt hans men även övriga anställdas rättigheter enligt det nyss
sagda har trätts för när.

Skrivelsen till personalen den 30 augusti 2002 innehåller, förutom förtydliganden
m.m. avseende motiven för bildandet av räddningstjänsten Sundsvall-Timrå, ett
uttalande att ”interna frågor hanteras internt inte i media eller i andra forum utanför
                                                                    Dnr 3929-2002     Sid 6 (6)




våra väggar”. Ett sådant besked till de anställda står självfallet i klar strid med den
grundlagsskyddade yttrandefriheten.

När det gäller de samtal räddningschefen hade med AA i början av september
månad 2002 kan de enligt min mening inte uppfattas på annat sätt än som
påtryckningar för att förmå AA att upphöra med att skriva insändare eller att i vart
fall ändra innehållet i dem. Vidare har AA, enligt meddelandet den 25 september
2002, som en direkt följd av sina debattinlägg fråntagits sitt arbete med information
och externa kontakter av olika slag.

I remissvaret har räddningstjänstförbundet uppgett att andra anställda känt sig
mycket illa berörda av innehållet i AA:s uttalanden i tidningen och att hans artiklar
påverkade samarbetet mellan de två brandstationernas personal negativt.
Räddningschefen hade i den situationen, enligt remissvaret, sett som sin uppgift att
ingripa för att aktivt medverka till att skapa en bra arbetsmiljö. Vidare sägs att
förvaltningsledningen med sina skrivningar inte i något avseende velat beskära
någon medarbetares rätt att uttrycka sin mening vare sig inom eller utanför
organisationen, och att förvaltningsledningen har insett att formuleringarna i
skrivelsen till personalen kan tolkas på detta sätt.

Oberoende av syftet med samtalen med AA och den påtalade formuleringen i
brevet har detta enligt min mening på ett anmärkningsvärt sätt utgjort allvarliga
kränkningar av de anställdas grundlagsfästa rättigheter. Jag är mycket kritisk till
det inträffade. Jag konstaterar emellertid att förbundet numera kommit till insikt
om vad som gäller och lämnar därmed frågan.

Tilläggas kan att det självfallet inte är något som hindrar att en myndighet utser en
särskild person, exempelvis en informationschef, att svara gentemot medierna och
allmänheten för myndighetens officiella policy. Det kan inte heller anses fel att
myndigheten upplyser sina anställda om den policy som utarbetats av myndigheten
och meddelar de anställda att de alltid har möjlighet att hänvisa medierna till den
utsedde informatören. Som framgått ovan kan det emellertid aldrig godtas att
myndigheten, som nu skett genom den påtalade formuleringen i brevet, mer eller
mindre direkt förbjuder de anställda att dryfta interna frågor i medierna eller i
andra sammanhang utanför myndigheten.

Ärendet avslutas.
