# Handläggningen vid prövning av behandlingsförslag enligt 10 § tandvårdsförordningen (1998:1338). Bl.a. fråga om beslut i sådana ärenden kan överklagas

JO 2002-05-31 dnr 3931-2000

BESLUT
                                                                           Datum                   Dnr                       Sid
                                                                           2002-05-31              3931-2000                1 (7)
Justitieombudsmannen
Kerstin André




                        Handläggningen vid prövning av behandlingsförslag enligt 10 §
                        tandvårdsförordningen (1998:1338). Bl.a. fråga om beslut i sådana
                        ärenden kan överklagas

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Tandvårdsnämnden, Region
                        Skåne, angående handläggningen vid prövning av behandlingsförslag enligt 10 §
                        tandvårdsförordningen. Klagomålen rör att tandvårdsnämnden inte har fattat beslut
                        som kan överklagas. AA klagade vidare på att nämnden inte gjort en omprövning
                        av sin bedömning efter det att komplettering skett i hans ärende. Han fogade till
                        anmälan ett antal handlingar.

                        AA utvidgade senare sin anmälan till att omfatta handläggningen av hans begäran
                        om att få ta del av handlingar. Han riktade också kritik mot tandvårdsnämnden bl.a.
                        för att den inte besvarade hans begäran om att nämnden, och inte
                        tandvårdsdirektören, skulle pröva hans ärende.

## Utredning

Inledningsvis infordrades de handlingar som fanns vid tandvårdsnämndens kansli
                        angående AA. Vidare infordrades en av Region Skåne upprättad promemoria –
                        som nämnden hänvisat till i AA:s ärende – rörande enskilds möjlighet att överklaga
                        landstingets prövning av behandlingsförslag enligt 10 § tandvårdsförordningen.

                        Upplysningar inhämtades per telefon från tandvårdsdirektören BB vid
                        tandvårdsnämndens kansli.

                        Därefter anmodades tandvårdsnämnden att inkomma med utredning och yttrande
                        över vad som framförts i anmälningarna.

                        Tandvårdsnämnden anförde i sitt remissvar följande.

                                  Rättsläget
                                  Inledningsvis vill nämnden redovisa sin syn på hur den uppfattat rättsläget
                                  beträffande ifrågavarande förhandsprövningar.
                                  Den s k tandvårdsreformen trädde i kraft från 1 januari 1999. Genom införandet av 8
                                  a § tandvårdslagen (1985:125) fick landstingen bl a ett ansvar att se till att tandvård
                                  kan erbjudas dem som har behov av särskilda tandvårdsinsatser som ett led i en


 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                  Dnr 3931-2000     Sid 2 (7)



sjukdomsbehandling under en begränsad tid. Enligt 15 a § tredje stycket samma lag
gäller för sådan vård bestämmelserna om vårdavgifter i den öppna vården enligt
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Särskilda bestämmelser om sådan tandvård som avses i 15 a tredje stycket
tandvårdslagen återfinns i tandvårdsförordningen (1998:1338). I 3 § sistnämnda
förordning finns föreskrifter om tandvård som ett led i sjukdomsbehandling. I 10 §
samma förordning anges att innan en vårdgivare inleder en behandling enligt 3 §
skall behandlingsförslaget prövas av det landsting inom vars område patienten är
bosatt. Några särskilda bestämmelser om överklagande finns inte beträffande denna
typ av förhandsprövningar. Före reformen gjordes förhandsprövning av denna typ av
behandlingsförslag av försäkringskassan. Kassans beslut kunde då överklagas till
allmän förvaltningsdomstol. Även i nuvarande förordning (1998:1337) om
tandvårdstaxa finns särskilda överklagandebestämmelser beträffande
försäkringskassans beslut i ärende om förhandsprövning.
I förarbetena till tandvårdsreformen (1997/98:112 s 58) framgår av regeringens
bedömning under rubriken ”8.1 Genomförande” bl a följande:
”Förhandlingar bör inledas med företrädare för landstingen vad gäller överförandet
till landstingen av viss tandvård och kostnadsansvaret för den. Det bör bli
Socialstyrelsens uppgift att utarbeta de allmänna råd och föreskrifter som kan
behövas”.
Någon allmän bestämmelse om förvaltningsbesluts överklagbarhet finns inte i
förvaltningslagen. Överklagbarheten regleras vanligtvis genom besvärsbestämmelser
i specialförfattningar eller i författningar som mera allmänt gäller en viss
myndighets verksamhet. När det gäller beslutsfattande i kommunal verksamhet
skiljer man på formella beslut i kommunallagens (KL:s) mening och på ren
verkställighet. Kommunala beslut går att överklaga genom laglighetsprövning (10
kap KL). Ren verkställighet kan inte angripas genom någon form av besvär.
Frågan är vilken typ av beslut landstingens prövningar av behandlingsförslag utgör.
Ärendena har otvivelaktigt karaktären av förvaltningsärenden med inslag av
myndighetsutövning mot enskild. Några särskilda besvärsbestämmelser saknas
emellertid varför det inte går att angripa ett landstings avgörande genom
förvaltningsbesvär. Återstår hur ärendena skall ses ur ett kommunalrättsligt
perspektiv. Enligt tandvårdsnämndens mening är det inte troligt att lagstiftarens
intentioner varit att ärendena skall avgöras genom kommunala beslut. Att anföra
kommunalbesvär i den här typen av ärenden synes inte vara ändamålsenligt eftersom
någon lämplighetsprövning inte kan göras och något nytt beslut inte kan sättas i ett
upphävt besluts ställe. Därtill är ärendena starkt knutna till enskilda individer vilket
också gör dem olämpliga att hanteras som kommunala beslut. Kommunala beslut
kan som bekant överklagas inte enbart av den beslutet angår utan av samtliga
kommuneller landstingsmedlemmar.
I den till JO tidigare ingivna promemorian 1999-03-25 har regionkontoret särskilt
belyst reformens konsekvenser beträffande möjligheten att överklaga
förhandsprövningar. Vid regionkontorets kontakter med Landstingsförbundet har
besked lämnats att Landstingsförbundet betraktar förfarandet som verkställighet.
Socialstyrelsen har såvitt tandvårdsnämnden känner till inte utarbetat några
föreskrifter eller allmänna råd om hur man skall lösa den aktuella problematiken.
Mot bakgrund härav anser tandvårdsnämnden att den haft fog för att betrakta
förhandsprövningarna som ren verkställighet. I detta sammanhang bör också särskilt
kommenteras vad anmälaren framfört om besvärshänvisning. Besvärshänvisning
lämnas i överklagningsbara förvaltningsärenden. Saknas författningsreglerade
besvärsregler kan besvärshänvisning inte göras. När det gäller kommunala beslut
lämnas aldrig besvärshänvisning. Generella bestämmelser om laglighetsprövning
finns i kommunallagen.

Allmänt om handläggningen hos tandvårdsnämndens kansli
Förhandsprövningarna görs av tandvårdsdirektören som biträds av för ändamålet
kontrakterad sakkunnig expertis. För närvarande finns en bedömningstandläkare.
Dessutom finna fyra bedömningskonsulter att tillgå om bedömningarna kräver
                                                                        Dnr 3931-2000     Sid 3 (7)



      ytterligare sakkunskap. Tandvårdsdirektören har i egenskap av högste tjänsteman
      också varit den som gentemot sökandena ansvarat för prövningarna.
      Tandvårdsnämnden tar inte upp enskilda ärenden av denna karaktär, utan de
      handläggs på tjänstemannanivå.
      De till ansökningarna bifogade medicinska utredningarna prövas mot de i 3 §
      tandvårdsförordningen uppställda villkoren. Förordningen gör en tydlig uppräkning
      av vilken typ av tandvårdsbehandling som berättigar till lägre avgift. Till följd härav
      är merparten av ansökningarna rutinärenden i vilka bedömningarna är förhållandevis
      enkla. Behov av särskilda interna föreskrifter har därför inte ansetts föreligga.
      Tandvårdsnämnden är som ovan nämnts medveten om de begränsade
      besvärsmöjligheter som reformen fört med sig. Nämnden har därför på eget initiativ
      utarbetat en praxis för hanteringen av de ärenden i vilka sökandena varit missnöjda
      med beslutet. Denna praxis är mycket enkel och innebär att samtliga som begär en
      ny bedömning får en sådan. I vissa fall har sökandena kommit in med
      kompletterande utredning vilket lett till att det ursprungliga negativa beskedet har
      ändrats till ett positivt.
      Under år 2000 har ca 2 500 förhandsprövningar handlagts av tandvårdsnämnden. Ca
      10 % av dem har resulterat i ett negativt besked till sökanden. Detta är enligt
      nämndens uppfattning en rimlig bifallsfrekvens som är i nivå med andra landsting.
      Eftersom utgången av ärendena har ekonomisk betydelse för de sökande ligger det
      dock i sakens natur att merparten av de som inte fått bifall är missnöjda. AA har
      begärt att få ta del av de bedömningar som inte bifallits och dessa har avidentifierats.
      Arbetet med detta har varit omfattande med hänsyn till sekretessen för personerna i
      denna grupp. Originalen har först kopierats och sedan har en omsorgsfull
      överstrykning gjorts för att inga personuppgifter ska lämnas ut. Erbjudande till AA
      om att komma till nämndens kansli har lämnats i brev 2000-12-05. Något svar på
      erbjudandet har ej kommit.

      AA:s ärende
      1. Ansökan om förhandsbesked inkom till tandvårdskansliet 1999-12-06. Ansökan
         och bifogade utredning visade vid en första bedömning att förutsättningar för
         bifall inte fanns. Behandlande tandläkare lämnades skriftligt besked om
         bedömningen 1999-12-19.
      2. Tandläkaren kompletterade sin ursprungliga ansökan angående AA med nytt
         medicinskt underlag 2000-02-23.
      3. Vid en ny prövning av AA:s ansökan gjordes bedömningen att inte heller det
         nya underlaget visade att han uppfyllde kraven för att bestämmelserna om
         vårdavgifter i den öppna hälso- och sjukvården skulle tillämpas. Tandläkaren
         lämnades därefter både ett muntligt och 2000-03-07 ett skriftligt besked om
         bedömningens utgång.
      Sammanfattningsvis kan konstateras följande. Nämnden medger att
      tandvårdsreformen inneburit begränsningar i enskildas rätt att föra talan mot vissa
      kategorier av förhandsprövningar. Detta faktum kan dock inte läggas
      tandvårdsnämnden till last. Innebär begränsningen ett reellt problem är det enligt
      nämndens mening lagstiftarens sak att finna en lösning på det. Nämnden anser sig ha
      gjort vad den har kunnat för att tillgodose de enskildas rätt i dessa frågor.
      Beträffande handläggningen av AAs ärende kan sägas att det prövats utifrån samma
      förutsättningar som andra ärendet och att han, i motsats till vad han själv uppger, fått
      en andra bedömning efter att han begärt det.
AA kommenterade remissvaret.

I beslut den 31 maj 2002 anförde JO André följande.

Bedömning
Den rättsliga regleringen angående förutsättningarna att få tandvård enligt de
avgiftsbestämmelser som gäller för öppen hälso- och sjukvård har redovisats i
                                                                 Dnr 3931-2000   Sid 4 (7)




tandvårdsnämndens yttrande till JO. Nämnden har även redogjort för
tandvårdsreformens konsekvenser vad gäller rätten att genom s.k.
förvaltningsbesvär överklaga sådana s.k. förhandsbesked som det här är fråga om.
Beträffande dessa frågor nöjer jag mig med att hänvisa till nämndens framställning.

Möjligheten att överklaga för laglighetsprövning
Som framgått saknas rätt för en part att hos högre instans genom s.k.
förvaltningsbesvär föra talan mot ett negativt besked efter en prövning av ett
behandlingsförslag enligt 10 § tandvårdsförordningen. Detta innebär att en
fullständig överprövning av tandvårdsnämndens avgörande inte kan ske. Frågan är
då om prövningen av behandlingsförslaget utmynnar i ett sådant beslut som varje
medlem av landstinget kan överklaga enligt bestämmelserna om laglighetsprövning
i 10 kap. kommunallagen (1991:900). En grundläggande förutsättning för att denna
väg skall stå öppen är att det föreligger ett kommunalt beslut. Beslutet skall i
föreskriven ordning ha dokumenterats i ett protokoll och justerats. Möjligheten till
laglighetsprövning har begränsats genom att talan mot beslut av rent förberedande
eller rent verkställande art som fattas av en nämnd (eller på nämnds vägnar av en
delegat) inte är tillåten (10 kap. 2 § 2 kommunallagen).

Behandlande tandläkares begäran om bedömning av behandlingsförslaget synes
ske på ett av Region Skåne upprättat formulär. Formuläret innehåller avsnitt om
planerad behandling, bedömningstandläkarens utlåtande och beslut.
Beslutsavsnittet består av tre rutor, ”Faktura avseende ovan specificerade åtgärder
och pris kommer ej att godkännas”, ”Faktura avseende ovan specificerade åtgärder
och pris kommer att godkännas” samt ”Faktura avseende ovan specificerade
åtgärder och pris kommer att godkännas med begränsningar”. I den av Region
Skåne upprättade promemorian anges att det inte är fråga om några formella beslut
utan endast besked om under vilka förutsättningar en faktura kommer att attesteras.
Ett sådant besked är enligt promemorian inte att betrakta som ett beslut i
kommunallagens mening och går inte att överklaga. Promemorian synes ha
upprättats efter det att Landstingsförbundets inställning i frågan efterhörts.

Enligt vad som inhämtats av tandvårdsnämnden tar nämnden inte upp enskilda
ärenden såvitt här är i fråga, utan de handläggs på tjänstemannanivå. Det är
tandvårdsdirektören som ombesörjer prövningarna. Tandvårdsdirektörens beslut
har inte upptagits i protokoll vid något nämndssammanträde och inte heller fattats i
enlighet med delegation. Konsekvensen av denna handläggning är att det således
blir fråga om ett sådant tjänstemannabeslut som inte kan bli föremål för
laglighetsprövning. Tandvårdsnämnden har i remisssvaret upplyst att den betraktat
förhandsprövningarna som ren verkställighet.

Att ett ställningstagande enligt 10 § tandvårdsförordningen inte skulle gå att
överklaga vare sig genom förvaltningsbesvär eller för laglighetsprövning är i och
för sig i linje med vad som i övrigt gäller på hälso- och sjukvårdens område. Det
torde emellertid stå klart att genom den behandlande tandläkarens begäran om en
prövning av ett behandlingsförslag uppkommer ett ärende hos nämnden, något som
också direkt framgår av 11 § tandvårdsförordningen. Det är också utan tvekan så
                                                                  Dnr 3931-2000    Sid 5 (7)




att tandvårdsdirektörens ställningstagande – efter eventuell begäran om
komplettering eller liknande – är ett beslut enligt vilket ärendet avgörs och avslutas
hos nämnden.

Av remissvaret framgår att tandvårdsdirektören vid sin prövning biträds av en
bedömningstandläkare. Därutöver finns sakkunnig expertis att tillgå om
bedömningarna skulle kräva ytterligare sakkunskap. Detta innebär att prövningen
innefattar ett sådant tydligt inslag av självständigt ställningstagande att den i
princip inte kan anses vara av rent verkställande art.

Det är mot den bakgrunden mycket som talar för att landstingen, i enlighet med
kommunallagens bestämmelser, har att meddela formliga beslut efter prövningar av
behandlingsförslag.

Huruvida ett sådant beslut kan överklagas för laglighetsprövning är ytterst en fråga
för domstol att pröva. Jag kan bara konstatera att den laglighetsprövning av beslut
som kan ske enligt 10 kap. kommunallagen endast kan leda till att beslutet i fråga
upphävs. Jag delar därmed tandvårdsnämndens uppfattning att laglighetsprövning i
den här typen av individanknutna ärenden framstår som mindre ändamålsenlig.

Jag kan sammanfattningsvis konstatera att det måste anses råda oklarhet om hur
prövningarna enligt 10 § tandvårdsförordningen skall behandlas i formellt
hänseende. Jag finner därför inte anledning att rikta någon kritik mot
Tandvårdsnämnden, Region Skåne, för det sätt på vilket nämnden har valt att
tillämpa de i ärendet aktuella bestämmelserna.

Jag vill i denna del avslutningsvis nämna att Socialstyrelsen på uppdrag av
regeringen gjort en uppföljning av landstingens tandvård enligt tandvårdslag och
tandvårdsförordning. Uppföljningen publicerades i en rapport i oktober 2001
(”Uppföljning av landstingens tandvård enligt tandvårdslag och
tandvårdsförordning”). Regeringen tillkallade under år 2000 en särskild utredare
med uppdrag att göra en samlad utvärdering av det reformerade tandvårdsstödet
och vid behov föreslå förändringar (Dir. 2000:65). Av direktiven framgår att
utredaren skall se över bl.a. bestämmelserna om tandvård som ett led i en
sjukdomsbehandling och hur de tillämpas samt vid behov föreslå förändringar.
Utredningen beräknas avsluta sitt arbete den 15 juni 2002. Jag finner skäl att sända
en kopia av detta beslut till Socialdepartementet för kännedom.

Omprövning av förhandsbedömningen
AA har gjort gällande att nämnden inte omprövar sina beslut enligt de rutiner som
nämnden själv fastställt. Han har i denna del särskilt hänvisat till en skrivelse av
tandvårdsnämndens ordförande den 20 augusti 1998 i vilken tandvårdsnämnden
föreslås besluta att en eventuell omprövning av behandlingsförslag skall ske i en
utökad krets av tjänstemän kring tandvårdsdirektören. Tandvårdsnämnden
beslutade enligt protokollsutdrag den 3 september 1999 i enlighet med förslaget.

Tandvårdsnämnden har enligt remissvaret också utarbetat en praxis för hanteringen
av de ärenden i vilka sökandena varit missnöjda med beslutet. Samtliga som begär
                                                                   Dnr 3931-2000    Sid 6 (7)




en ny bedömning får enligt nämnden en sådan. Nämnden har angett att AA:s
tandläkare den 7 mars 2000 lämnats ett skriftligt besked om utgången av
omprövningen.

JO:s huvuduppgift är att granska att myndigheter och andra som står under JO:s
tillsyn följer lagar och andra författningar i sin verksamhet. Huruvida nämnden i
förevarande fall följt sina egna rutiner är således inte en fråga för JO.

Jag vill i denna del något kommentera den språkliga utformningen av
skrivelsen/beslutet den 7 mars 2000.

I skrivelsen finner tandvårdsdirektören att det insända underlaget är otillräckligt för
en bedömning. Detta uttryckssätt ger anledning till vissa frågetecken, nämligen om
nämnden därmed ansåg att AA:s ärende var avslutat eller om det var fråga om en
begäran/upplysning om att komplettering måste ske innan en omprövning över
huvud taget kunde göras. Jag vill därför framhålla att det är väsentligt att en
myndighet i möjligaste mån uttrycker sig på ett sätt som inte ger utrymme för
missförstånd.

Handläggningen av framställningen om utlämnande av handlingar
Grundläggande regler om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap.
tryckfrihetsförordningen (TF), vilket även primärt reglerar frågan om utlämnande
av allmän handling. En handling är enligt 3 § allmän, om den förvaras hos
myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos
myndighet. Enligt 12 § skall en allmän handling, som får lämnas ut, på begäran
”genast eller så snart det är möjligt” på stället utan avgift tillhandahållas den som
önskar ta del av den. Av 13 § framgår vidare att den som önskar ta del av en allmän
handling även har rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia av handlingen
till den del den får lämnas ut. En sådan begäran skall behandlas skyndsamt. JO har
i ett flertal beslut uttalat att innebörden härav är att besked i en utlämnandefråga
normalt bör lämnas redan samma dag som begäran gjorts. Någon eller några dagars
fördröjning kan dock godtas om en sådan fördröjning är nödvändig för att
myndigheten skall kunna ta ställning till om den efterfrågade handlingen är allmän
och offentlig. Härtill kommer att ett visst dröjsmål är ofrånkomligt om
framställningen avser eller fordrar genomgång av ett omfattande material. Om en
framställning om att få ta del av en handling inte kan tillmötesgås fullt ut, skall den
som begär handlingen underrättas härom.

AA begärde i en skrivelse som inkom till tandvårdsnämnden den 25 oktober 2000
att erhålla kopior av samtliga förhandsbesked som innefattade avslag under år
2000. Den 27 oktober besvarade tandvårdsdirektören AA:s framställan på så sätt att
upplysning gavs om att hans begäran omfattade 230 ärenden samt att handlingarna
måste avidentifieras på grund av sekretess och att handläggningen därför skulle
komma att ta tid. Han ombads kontakta nämndens kansli för det fall han vidhöll sin
begäran. AA begärde i ett brev som inkom till nämnden den 2 november 2000 att
han skulle få ta del av handlingarna på plats. I en skrivelse den 7 november 2000
upplyste tandvårdsdirektören på nytt om att handlingarna måste avidentifieras och
AA ombads därför att kontakta kansliet för överenskommelse om tid och plats för
                                                                  Dnr 3931-2000    Sid 7 (7)




tillhandahållande av handlingarna. AA framförde i en skrivelse som inkom till
nämnden den 13 november 2000 att han önskade att all kommunikation skulle ske
skriftligt och att han därför avvaktade skriftligt besked om när handlingarna var
tillgängliga.

Enligt remissvaret gavs AA i skrivelse den 5 december 2000 erbjudande om att
komma till nämndens kansli.

Även med beaktande av att handläggningen av AA:s framställning var
arbetskrävande, framstår den tid som förflöt från det att framställningen gjordes till
det att handlingarna tillhandahölls som alltför lång. Med det påpekandet lämnar jag
frågan.

Handläggningen av begäran om att nämnden skulle pröva
tandvårdsärendet
Enligt 4 § förvaltningslagen skall varje myndighet lämna upplysningar, vägledning,
råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens
verksamhetsområde. Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt. Det
är myndigheten, inte den enskilde befattningshavaren, som enligt den nämnda
bestämmelsen åläggs skyldighet att ge den enskilde service. Serviceskyldigheten är
inte obegränsad. Myndigheten avgör själv i vilken utsträckning som hjälp skall
lämnas och på vilket sätt svar på frågor skall ges. Någon form av svar bör dock
normalt utgå och svaret får inte dröja längre än nödvändigt.

Av utredningen här framgår att AA i en skrivelse som inkom till nämnden den 16
oktober 2000 begärde bl.a. att hans ärende skulle prövas av nämnden. Den 18
oktober besvarades hans skrivelse av tandvårdsdirektören. Det saknas således
anledning att rikta någon kritik mot handläggningen i denna del.

Övriga frågor
Vad AA i övrigt har anfört föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande av
mig.

Ärendet avslutas.
