# Frågor om protokollering vid förundersökningar, delgivning av brottsmisstanke per telefon och användandet av civilanställd personal för utredningar av butikstillgrepp

JO 2000-11-15 dnr 3932-1999

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                   Sid
                                                                      2000-11-15        3932-1999            1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Frågor om protokollering vid förundersökningar, delgivning av
                        brottsmisstanke per telefon och användandet av civilanställd personal
                        för utredningar av butikstillgrepp

## Bakgrund

I en anmälan till JO begärde AA att JO skulle granska hur befattningshavare vid
                        Polismyndigheten i Jämtlands län handlagt ett ärende där han misstänktes för
                        snatteri. Vid granskningen av infordrade handlingar och inhämtade muntliga
                        upplysningar framkom bl.a. följande.

                        AA hade vid ett förhör som hölls per telefon av civilanställd personal vid
                        Polismyndigheten i Jämtlands län delgetts misstanke om snatteri, och civilanställd
                        personal vid myndigheten hade i ett flertal ärenden per telefon delgett personer
                        misstanke om snatteri. Vidare fanns i flertalet anmälningar antecknat att
                        utredningen skulle ske jämlikt 23 kap. 21 § tredje stycket rättegångsbalken (RB).

                        Ärendet remitterades till Polismyndigheten i Jämtlands län för upplysningar och
                        yttrande över bl.a.följande frågeställningar.

                         Vad avses med anteckningen i anmälningarna - - - om ”utredn. jml. RB 23:21, 3
                          st ”?

                         Lämpligheten av att den misstänkte i ärendena - - - delgavs misstanke om brott
                          per telefon samt skälet till att förhöret genomfördes av civilanställd personal.

                        Polismyndigheten (länspolismästaren BB) kom in med ett yttrande.

                        I ett beslut den 15 november 2000 anförde chefsJO Eklundh bl.a. följande.

## Bedömning

Protokollering med stöd av 23 kap. 21 § tredje stycket rättegångsbalken
                        och användandet av civilanställd personal för utredningar av butikstillgrepp
                        Vid förundersökningar skall protokoll föras över vad som därvid förekommit av
                        betydelse för utredningen (23 kap. 21 § första stycket RB). Närmare föreskrifter
                        om protokoll och anteckningar vid förundersökningar finns i 20–25§§ FUK.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                      Dnr 3932-1999    Sid 2 (4)




I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över det
väsentliga, som förekommit i förundersökningen (23 kap. 21 § tredje stycket RB).
Sådana anteckningar får föras, om det brott, som förundersökningen avser, kan
antas inte föranleda annan påföljd än böter samt förundersökningen är av mindre
omfattning. Utsagor av personer som hörts under förundersökningen behöver
härvid inte återges annorlunda än som en av förhörsledaren lämnad redogörelse för
utsagans väsentliga innehåll. Vidare gäller att redogörelsen inte behöver vara
granskad av den hörde (24 § FUK).

De nu granskade ärendena, i vilka polismyndigheten använt den
dokumentationsmetod som anges i 23 kap. 21 § tredje stycket RB, avsåg alla
snatteri. Det var således fråga om brott som i normalfallet kan antagas inte
föranleda annan påföljd än böter. Som jag har utvecklat i ett beslut om den s.k.
snattefonen (JO 2000/01 s. 137) ger emellertid utredningen av brottsbalksbrott ofta
upphov till rättsliga problem av olika slag.

I det nyss nämnda beslutet uttalade jag bl.a. följande i denna fråga. Den
omständigheten att ett stöldbrott är att bedöma som ringa och till följd därav
betecknas som snatteri innebär inte att de rättsliga problem som man möter vid
utredningen är mindre än vid ett brott som avser egendom av större värde eller av
annat skäl är att bedöma som stöld. Utredningar av butikstillgrepp är i själva verket
förenade med särskilda svårigheter såvitt avser bedömningen av såväl det objektiva
som det subjektiva brottsrekvisitet. Man kan här särskilt peka på det förhållandet
att det fysiska tillgripandet av en vara i en snabbköpsbutik eller ett varuhus inte
bara är tillåtet utan i själva verket i de flesta fall är förutsatt som ett i praktiken
nödvändigt led i inköpet av varan. Det är först när varan förs förbi en viss punkt –
t.ex. kassan eller gränsen mellan skilda avdelningar i ett varuhus – som tillgreppet
övergår till att bli olovligt. Såvitt gäller snatteribrottet tillkommer att försök till
snatteri är straffritt. Detta förhållande ger upphov till särskilda svårigheter i rättsligt
hänseende, eftersom gränsdragningen mellan stöld och snatteri inte bestäms enbart
av det tillgripnas värde utan också av andra omständigheter av mångskiftande slag.
De nu nämnda omständigheterna är ägnade att försvåra också bedömningen av om
det subjektiva rekvisitet för straffansvar – tillägnelseuppsåt – är uppfyllt.
Erfarenheterna från det praktiska rättslivet visar att det i fråga om butikstillgrepp
inte är ovanligt att förundersökningar läggs ned och åtal ogillas på den grunden att
det inte förelegat något fullbordat snatteribrott eller att tillägnelseuppsåt inte kunnat
styrkas.

I det fall som avses i anmälan till JO hade AA förnekat brott. Det är inte heller
ovanligt att en person, som enligt målsägandens polisanmälan har erkänt ett
butikstillgrepp, sedan antingen förnekar brott när han hörs eller underlåter att
godkänna ett utfärdat strafföreläggande. Åklagaren måste i sådana fall åberopa
vittnesbevisning för att kunna styrka brott.

Av det sagda följer att man vid utredningen av butikstillgrepp inte kan nöja sig med
ett enkelt erkännande av den misstänkte, oavsett om gärningen är att bedöma som
stöld eller som snatteri. Händelseförloppet måste i stället klarläggas i alla de
hänseenden som krävs för att åklagaren skall kunna göra ett välgrundat
                                                                      Dnr 3932-1999    Sid 3 (4)




ställningstagande i ansvarsfrågan. Det blir självfallet också lättare för den
misstänkte att förbereda sitt försvar, om utredningen dokumenteras enligt vad som i
allmänhet gäller för förundersökningar. Det är således enligt min mening inte
tillfyllest att dokumentera snatteriutredningar på det enkla sätt som anges i 23 kap.
21 § tredje stycket RB.

I de nu granskade ärendena har utredningarna utförts av civilanställd personal vid
polismyndigheten. Av vad som nyss har sagts om de problem i rättsligt hänseende
som kan uppkomma under utredningen av ett butikstillgrepp följer att det är
angeläget att sådana utredningar görs av erfaren utredningspersonal med goda
kunskaper i straffrätt. Av detta skäl bör normalt polismän anlitas för uppgiften. Det
har, såvitt gäller den utredning som avsåg AA, upplysts att den civilanställda
utredare som verkställde denna tidigare under tio års tid hade tjänstgjort som
polisman vid en annan polismyndighet och nu åter är anställd i en sådan befattning.
Det finns därför inte anledning att tro annat än att hon hade den kompetens som
uppgiften krävde.

Delgivning av brottsmisstanke per telefon
Ärenden vid en polismyndighet som inte skall avgöras av polisstyrelsen eller
polisnämnden avgörs av länspolismästaren. Om sådana ärenden inte behöver
prövas av länspolismästaren, får de emellertid avgöras av någon annan anställd
enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut (3 kap.6 §
polisförordningen [1998:1558]).

Av den arbetsordning som gällde för Polismyndigheten i Jämtlands län vid
handläggningen av de här aktuella ärendena framgår att föredragning och beslut
vad gällde förundersökningsledning beträffande brott av enkel beskaffenhet kunde
handläggas av vissa inspektörer.

Jag utgår mot denna bakgrund från att en inspektör har varit
förundersökningsledare i de olika ärendena och i denna egenskap beslutat om
inledande av förundersökning och om vem som skulle delges misstanke om brott.
Den civilanställda handläggaren har därefter per telefon hållit ett förhör med den
misstänkte vid vilket denne delgetts misstanke om brott. Den ende som med
anledning av brottsmisstanken haft någon direktkontakt med den misstänkte är
således den person – exempelvis en butiksinnehavare eller en butikskontrollant –
som ertappat denne med tillgreppet.

Det är uppenbart att det nu beskrivna förfarandet medför betydande risker vad
gäller identifieringen av den misstänkte. Det får självfallet inte förekomma att
någon felaktigt blir föremål för åtal eller tillställs ett strafföreläggande av det skälet
att den person som har blivit ertappad med ett brottsligt handlande inte har blivit
identifierad på ett godtagbart sätt. Det får med andra ord, när åklagaren beslutar i
åtalsfrågan, inte finnas något utrymme för tvivel om vilken person beslutet rör.

Som jag närmare har utvecklat i det tidigare nämnda beslutet om snattefonen är
identifieringen av den misstänkte en åtgärd som vidtas vid polisens
myndighetsutövning. Uppgiften att fastställa den misstänktes identitet kan således
                                                                   Dnr 3932-1999   Sid 4 (4)




inte överlämnas till en butikskontrollant eller annan privatperson. Det ligger vidare
i sakens natur att det för att en identitetskontroll skall uppfylla rättssäkerhetens
krav fordras att den misstänkte konfronteras med den som gör kontrollen.

Det är således en uppgift för befattningshavare inom polisen att vid ett personligt
sammanträffande med den misstänkte exempelvis ta ställning till om en
legitimationshandling som företes av denne kan godtas som underlag för
identifieringen. Det finns också andra metoder för att vid ett sådant
sammanträffande fastställa den misstänktes identitet. Som jag har uttalat i mitt
beslut i ärendet dnr 2540-1993 kan det emellertid inte godtas att en viss persons
identitet anses fastställd enbart på grund av att han har lämnat korrekta svar på
kontrollfrågor avseende uppgifter som finns i offentliga register eller annars är
lättåtkomliga.

Jag har förståelse för att polismyndigheten av resursskäl måste höra personer per
telefon. Det kan emellertid av nu angivna skäl normalt inte godtas att ett
telefonförhör med den misstänkte utgör den enda kontakten mellan denne och
polismyndigheten i ärendet. Om det inte har varit möjligt att höra den misstänkte
på platsen i samband med ertappandet och därvid delge honom misstanke, måste
han därför kallas till ett förhör för identifiering och misstankedelgivning. Ett sådant
förfarande kan underlåtas endast om förhörsledaren har sådan personlig kännedom
om den misstänkte att han vid ett telefonförhör med säkerhet kan utesluta risken att
han förhör fel person.
