# Initiativärende. Allvarlig kritik mot en psykiatrisk klinik för att en patient som vårdats enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, getts ECT-behandling utanför landstingets vårdinrättning

JO 2015-04-30 dnr 3953-2013

BESLUT
                                                                        Datum                 Dnr                     Sid
                                                                        2015-04-30            3953-2013              1 (7)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Initiativärende. Allvarlig kritik mot en psykiatrisk klinik för att en patient
                        som vårdats enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT, getts ECT-
                        behandling utanför landstingets vårdinrättning


                          Beslutet i korthet: Vård enligt LPT ska ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av ett
                          landsting (15 § LPT). En patient som vårdades med stöd av LPT vid Norra Stockholms
                          psykiatri, S:t Görans sjukhus, gavs som ett led i tvångsvården elektrokonvulsiv
                          behandling (ECT) på Capio S:t Görans sjukhus. JO uttalar allvarlig kritik mot att ECT-
                          behandlingarna, i strid med bestämmelserna i LPT, utfördes på en vårdinrättning som inte
                          drivs av landstinget.

## Initiativet

JO:s NPM-enhet (numera Opcat-enheten) genomförde den 20–21 mars 2013 en
                        inspektion av avdelning 5 vid S:t Görans sjukhus, Norra Stockholms psykiatri,
                        Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO), Stockholms läns landsting (JO:s ärende
                        dnr 1491-2013).

                        I protokollet från inspektionen antecknades under rubriken ”Tvångsåtgärder” bl.a.
                        att elektrokonvulsiv behandling (ECT) ges på Capio S:t Görans sjukhus,
                        operationsavdelningens ”uppvak”. Med anledning av vad som hade antecknats om
                        tillvägagångssättet vid beslut om tvångsåtgärder beslutade JO att utreda frågan
                        inom ramen för ett särskilt ärende (dnr 3953-2013).

## Utredning

Journalanteckningar om AA, född 1993, hämtades in. Av dessa framgick bl.a.
                        följande:

                        AA vårdades vid avdelningen enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
                        LPT, fr.o.m. den 13 november t.o.m. den 10 december 2012. Under LPT-vården
                        ”ordinerades” AA ECT-behandling, vilket utfördes vid tio tillfällen. Vid fyra av
                        dessa tillfällen beslutade överläkaren BB om fastspänning av AA för att ECT-
                        behandlingen skulle kunna genomföras.

                        Chefsöverläkaren CC uppgav vid telefonsamtal med en föredragande hos JO att det
                        finns ett muntligt avtal mellan landstinget och Capio S:t Görans sjukhus som
                        reglerar de ekonomiska aspekterna vid ECT-behandling.


 Riksdagens ombudsmän                        E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                   Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                            Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4              Fax:           08-21 65 58                                 www.jo.se
                                                                            Dnr 3953-2013       Sid 2 (7)




JO begärde att styrelsen för SLSO skulle yttra sig. Yttrandet skulle innefatta en
redogörelse för den ECT-behandling som verkade ha utförts på AA utanför
landstingets vårdinrättning, på Capio S:t Görans sjukhus, vilka tvångsåtgärder som
förekommit i det sammanhanget och styrelsens rättsliga överväganden i dessa
delar.

Styrelsen beslutade att som sitt remissvar ge in ett yttrande som hade undertecknats
av CC. I yttrandet anfördes bl.a. följande:

      I regeringens proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. s 128 och 129
      föreslår beredningen att psykiatrisk tvångsvård i första hand bör ges på sjukhus där
      den psykiatriska vården är samlokaliserad med somatisk vård. En av anledningarna
      var ”att man lättare kan utesluta somatiska sjukdomar som orsaker till psykiska
      störningar”. Det kan tilläggas att i dagens verklighet behövs relativt ofta akuta somatiska
      insatser, ibland av livräddande karaktär. Både patienter som enbart vårdas enligt Hälso-
      och sjukvårdslagen och de som vårdas enligt LPT (och HSL) får tillgång till eventuell
      somatisk vård enligt lagberedningens närhetsprincip. I detta kan hänvisas till HSL 2 §:
      ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela
      befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för
      den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och
      sjukvård skall ges företräde till vården.”
      Vi gör ingen skillnad på frivilligt respektive tvångsvårdade patienter när det gäller att ge
      snabba och effektiva somatiska insatser på ett intilliggande sjukhus, vi anser att alla
      har rätt till den.
      Det kan i vissa fall krävas tvångsåtgärder för patienter som vårdas enligt LPT även
      när de befinner sig på ett somatiskt sjukhus. Alternativet vore till exempel att avbryta en
      akut somatisk behandling och transportera patienten tillbaka till psykiatrisk avdelning
      med de uppenbara medicinska risker det skulle innebära. De eventuella tvångsåtgärder
      som kan krävas för att vårda en patient på ett somatiskt sjukhus beslutas av
      chefsöverläkare och genomförs av psykiatrisk personal.
      I regeringens proposition 1990/91:58 sid 255, tredje stycket, tydliggörs detta. ”Det finns
      naturligtvis inget hinder mot att psykiatrisk tvångsvård ges på en annan sjukvårdsenhet än
      en psykiatrisk. En patient med t.ex. akut hjärtinfarkt och psykos eller svår
      kroppsskada i kombinationen med en allvarlig psykisk störning kan inledningsvis vara i
      behov av vård på en medicinsk eller kirurgisk avdelning och samtidigt i behov av
      psykiatrisk tvångsvård. En för psykiatrisk vård ansvarig läkare kan i sådant fall
      besluta att patienten kan intas och tillfälligt vårdas på en somatisk enhet. Denne
      läkare har självfallet ansvar för den psykiatriska vården medan läkare på den
      somatiska enheten har ansvar för den somatiska vården.”
      Det fall som JO granskar rör en ung man med lindrig utvecklingsstörning som
      befann sig i ett fulminant maniskt tillstånd. Uppgifterna nedan kommer från
      patientjournal och från överläkaren BB som var ansvarig för vården hösten 2012 samt
      från journalhandlingar. Patienten var uppvarvad, helt splittrad och
      osammanhängande i tal och tanke. Han var fysiskt aggressiv mot personal och
      inredning och bedömdes därför som påtagligt farlig. Den medicinering som givits
      saknade väsentligen effekt och patienten åt och drack mycket dåligt. Det var mycket svårt
      att föra ett samtal med honom. ECT som ansågs vara den bästa och kanske enda
      möjliga behandlingsform i denna dramatiska situation. Patienten informerades om
      behandlingen men det var oklart om han i det tillstånd han befann sig kunde ta emot den
      informationen. I enlighet med HSL 2b § informerades därför modern om behandlingen
      vid ett tolksamtal dagen innan första behandlingen. Detta finns dokumenterat i
      journalanteckning den 20 nov 2012 (BB).
      Det gavs initialt tre behandlingar enligt tvångslagstiftning. Vid den fjärde
      behandlingen, den 26 november hade tillståndet förbättrats så pass mycket att patienten
                                                                         Dnr 3953-2013       Sid 3 (7)




      accepterade ECT. Vid den femte behandlingen den 28 november krävdes ånyo
      fastspänning vid ECT. Patientens tillstånd förbättrades därefter påtagligt och resterande
      sex behandlingar gavs frivilligt. Tvånget bestod av fastspänning som nödvändiggjordes
      till följd av patientens farlighet. Behandlingen var mycket framgångsrik. Under den i
      sammanhanget korta slutenvårdsperioden mellan 14 november och 10 december blev
      patienten återställd och kunde skrivas ut till hemmet. Vid ECT i Sverige är man alltid
      kortvarigt nedsövd. Då psykiatrin inte har anställda narkosläkare eller
      narkossjuksköterskor eller för den delen lokaler lämpliga för nedsövning används
      det somatiska sjukhusets resurser för detta. Själva den elektrokonvulsiva
      behandlingen genomförs av läkare inom psykiatrin.
      Sammanfattningsvis har adekvat framgångsrik behandling givits till en ung man
      med synnerligen allvarlig sjukdom. För att möjliggöra behandlingen har det krävts
      upprepade tvångsåtgärder. Patienten accepterade inte elektrokonvulsiv terapi och initialt
      omöjliggjordes den dessutom av en uttalad farlighet. Därför tvingades man att vid fyra
      behandlingstillfällen tillgripa tvång i form av fastspänning som genomfördes på den
      psykiatriska avdelning han vårdades på. Detta är väl dokumenterat i patient-
      journalen.
      Patientens tillstånd var potentiellt letalt och utan nämnda behandling hade även
      omgivningens säkerhet riskerats. Den psykiatriska vården utfördes under ledning av
      psykiater och nedsövningen under ledning av narkosläkare. Tvångsbehandling
      genomfördes av psykiatrisk personal.
JO begärde att Socialstyrelsen skulle yttra sig. Yttrandet skulle avse frågan om det
är förenligt med regelverket om vård enligt LPT att en patient som vårdas enligt
den lagen ges – frivilligt eller med tvång – ECT-behandling utanför landstingets
vårdinrättning.

I sitt yttrande anförde Socialstyrelsen bl.a. följande (fotnoter har utelämnats):

## Yttrande

Socialstyrelsen bedömer att det inte är förenligt med LPT att ge en patient som vårdas
      enligt nämnda lag ECT-behandling utanför en sjukvårdsinrättning som drivs av ett
      landsting eller av en kommun som inte ingår i ett landsting. Detta gäller oavsett om
      behandlingen har getts frivilligt eller med tvång. Undantag gäller dock om regeringen
      har fattat beslut om att vården får ges på en viss annan vårdinrättning.
      –––

      Tillämpliga bestämmelser m.m.

      Lagstiftning
      I 15 § LPT anges följande. Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som
      drivs av ett landsting (första stycket). Om det finns synnerliga skäl får regeringen
      bestämma att vård får ges även på någon annan vårdinrättning. På en sådan
      inrättning ska tillämpas det som i denna lag sägs om sjukvårdsinrättning som drivs av
      ett landsting (andra stycket).
      Av l § tredje stycket LPT följer att tvångsvård även får ges på en sjukvårdsinrättning
      som drivs av en kommun som inte ingår i ett landsting.

      Förarbeten
      I förarbetena till LPT framförde regeringen att det måste ställas särskilda krav på
      vårdens kvalitet när en patient vårdas med tvång. Regeringen menade att tvångsvård i
      första hand borde ges på ett sjukhus där den psykiatriska vården är samlokaliserad med
      somatisk vård. En fördel med att förlägga psykiatrisk vård tillsammans med somatisk
      vård var, enligt regeringen, att man lättare kunde utesluta somatiska sjukdomar som
      orsaker till psykiska störningar. Regeringen menade emellertid att det inte var lämpligt
                                                                      Dnr 3953-2013      Sid 4 (7)




att införa närmare bestämmelser i lagstiftning om vilka vårdenheter som får ta emot
patienter för tvångsvård. Intagning för psykiatrisk vård med tvång skulle dock, enligt
regeringen, inte få ske på en enskild institution. Det skulle inte heller gå att föra över en
patient till en enskild institution sedan intagning skett.
Regeringen framförde vidare att det inte fanns något hinder mot att psykiatrisk
tvångsvård gavs på en annan sjukvårdsenhet än en psykiatrisk. En patient med t.ex.
akut hjärtinfarkt och psykos eller svår kroppsskada i kombination med en allvarlig
psykisk störning inledningsvis kan vara i behov av vård på en medicinsk eller kirurgisk
avdelning och samtidigt i behov av psykiatrisk tvångsvård. En för psykiatrisk vård
ansvarig läkare kunde i sådant fall besluta att patienten skulle intas och tillfälligt
vårdas på en somatisk enhet.
Bestämmelsen, i 15 § andra stycket LPT, om att regeringen vid synnerliga skäl kan
besluta att psykiatrisk tvångsvård får ges på en annan vårdinrättning än sådan som
drivs av ett landsting tillkom efter förslag från Socialutskottet. Socialutskottet
underströk att det var viktigt att tvångsvård bara kommer till stånd på
sjukvårdsinrättningar och i former som kan erbjuda en bra vård. Utskottet hänvisade
till att det år 1983, i den då gällande lagen om psykiatrisk tvångsvård i vissa fall
(LSPV), hade införts en möjlighet att efter dispens av regeringen bedriva vård även
på andra vårdinstitutioner än sådana som drivs av ett landsting. Dispensregeln hade
införts dels för att psykiatrisk tvångsvård skulle kunna ges på mindre vårdenheter
och därigenom öka patientens kontakt med anhöriga och den egna miljön, dels för
att särskilt vårdkrävande personer skulle kunna ges vård på enskilt vårdhem.
Socialutskottet menade att möjligheten att, efter dispens av regeringen, placera en
patient på en annan vårdinrättning än sådan som har ett landsting som huvudman
borde finnas kvar, även om sådana fall bedömdes vara ytterst sällsynta. Dispens
borde dock, enligt utskottet, kunna ges endast om synnerliga skäl förelåg.

Socialstyrelsens bedömning
I det aktuella ärendet har en patient getts psykiatrisk tvångsvård vid Norra
Stockholms psykiatri, S:t Görans sjukhus, som drivs av landstinget. Patienten har fått
ECT-behandlingar på Capio S:t Görans sjukhus, som drivs av en enskild vårdgivare.
Av regelverket för psykiatrisk tvångsvård och förarbeten framgår att psykiatrisk
tvångsvård endast får ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av någon annan än
ett landsting, eller av en kommun som inte ingår i ett landsting, om regeringen
har fattat beslut om dispens för den aktuella vårdinrättningen. Enligt vad som
framgår av det underlag Socialstyrelsen har tagit del av saknas ett sådant beslut för
Capio S:t Görans sjukhus.
Landstinget har i sitt yttrande till JO bl.a. hänvisat till att det i förarbetena till LPT
anges att det inte finns något hinder mot att psykiatrisk tvångsvård ges på en annan
sjukvårdsenhet än en psykiatrisk. Enligt Socialstyrelsens bedömning beskriver
förarbetena i denna del att en patient får ges psykiatrisk tvångsvård när han eller hon
vårdas för en somatisk sjukdom på en enhet vid en sjukvårdsinrättning som drivs av
ett landsting. Uttalandet ger enligt Socialstyrelsen således inte stöd för att
psykiatrisk tvångsvård skulle kunna ges på en annan vårdinrättning inom den
enskilda hälso- och sjukvården.
Enligt Socialstyrelsens bedömning är ECT-behandlingar ett led i den psykiatriska
vården och ska därmed, om en patient vårdas enligt LPT, ges på en
sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting eller av en kommun som inte ingår i
ett landsting. LPT gör här ingen åtskillnad mellan behandlingar som ges frivilligt eller
med tvång. För att ECT-behandlingar ska kunna ges vid en annan
sjukvårdsinrättning än en som drivs av ett landsting, eller av en kommun som inte
ingår i ett landsting, krävs beslut av regeringen.
                                                                           Dnr 3953-2013       Sid 5 (7)




Styrelsen för SLSO fick tillfälle att kommentera Socialstyrelsens yttrande.
Styrelsen gav in ett yttrande som hade undertecknats av sjukvårdsdirektören DD. I
yttrandet anfördes bl.a. följande:

      Enligt Socialstyrelsens bedömning är ECT-behandlingen ett led i den psykiatriska vården
      och strider därför mot 15 § LPT som förbjuder vård vid enskild sjukvårdsinrättning.
      Sjukvårdsområdet gör följande bedömning:
      Vården enligt LPT bedrivs hos landstingets enhet Norra Stockholms psykiatri och är
      inte överlämnad till enskild vårdinrättning. Patienterna har således aldrig varit intagna och
      placerade på en enskild vårdinrättning enligt 15 § LPT. Enligt förarbetena till lagen skall
      bestämmelsen ses mot bakgrund av 3 § LPT. Syftet med 15 § LPT avser helt andra
      situationer än det förevarande. Vård vid ett enskilt vårdhem är inte för handen. Vården
      hos S:t Göran Capio är offentligt finansierad och är att jämställa med landstingsdriven
      verksamhet. För att beskriva detta bifogas avtal mellan Stockholms läns landsting och
      Capio S:t Göran. Ansvaret och genomförandet av ECT-behandlingen genomförs
      dessutom inte av en enskild juridisk person. Var patienten rent fysiskt befinner sig
      saknar enligt landstingets bedömning betydelse. Begreppet vårdinrättning bör tolkas
      som begreppen vårdgivare eller sjukvårdshuvudman som tar sikte på den juridiska person
      som bedriver vården. Norra Stockholms psykiatri och Capio är för övrigt lokaliserade i
      samma fastighet som ägs av Stockholms läns landsting. Själva ECT behandlingen
      genomförs av personal från Norra Stockholms psykiatri. Capios personal biträder endast
      med anestesi i samband med behandlingen.
      –––
      Skulle JO finna att förfarandet strider mot bestämmelserna i LPT kommer
      landstinget att ansöka om dispens hos regeringen. Vidare kommer SLSO att
      tillskriva regeringen om det föreligger ett behov av lagändring.
JO begärde att Socialstyrelsen skulle yttra sig över SLSO:s yttrande. I sitt yttrande
anförde Socialstyrelsen bl.a. följande:

## Yttrande

Socialstyrelsen vidhåller vad myndigheten anfört i yttrandet från den 4 september 2014.
      –––

      Socialstyrelsens bedömning
      Genom regeringsformen är var och en gentemot det allmänna skyddad mot bl.a.
      påtvingade kroppsliga ingrepp och frihetsberövanden. Av 2 kap. 20 § första stycket
      regeringsformen framgår att begränsningar av dessa grundläggande fri- och rättigheter
      endast får ske genom lag. Enligt Socialstyrelsen följer av den nämnda ordningen också att
      bestämmelser i lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna ska ges en
      restriktiv tolkning.
      Genom LPT inskränks bl.a. den personliga friheten och skyddet mot kroppsligt ingrepp
      för personer som ges psykiatrisk tvångsvård. I enlighet med vad som anförts ovan anser
      Socialstyrelsen att uttrycket sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting i 15 § LPT, inte
      får tolkas på ett sätt som vidgar möjligheterna bedriva tvångsvård vid andra än
      landstingets vårdinrättningar. Socialstyrelsen anser därför att begreppet sjukvårds-
      inrättning inte kan ges den vida tolkning som har redovisats i SLSO:s remissvar.
      Enligt Socialstyrelsens bedömning gäller kravet i 15 § LPT under hela den tid
      tvångsvården ges, och inte endast vid själva intagningen.
      Capio S:t Görans sjukhus bedriver, enligt vad som framgår av handlingarna i ärendet,
      hälso- och sjukvård i form av ett aktiebolag och utifrån ett avtal med Stockholms läns
      landsting (SLL). I avtalet anges att SLL, som beställare, uppdrar åt vårdgivaren Capio S:t
      Görans sjukhus att tillhandahålla viss somatisk sjukvård. Den vård som utförs hos bolaget
                                                                            Dnr 3953-2013       Sid 6 (7)




      kan, enligt Socialstyrelsen, inte anses vara driven av ett landsting på ett sådant sätt som
      avses i 15 § LPT.
      Socialstyrelsen bedömer, som framgått av myndighetens tidigare yttrande i ärendet, att
      ECT-behandlingarna har varit ett led i den psykiatriska vården. Enligt Socialstyrelsen
      måste vidare anestesin och själva ECT-behandlingen ses som en helhet, där nedsövningen
      sker för att behandlingen ska kunna genomföras.
      Sammanfattningsvis finner Socialstyrelsen inte skäl att ändra den bedömning myndigheten
      gjort i det tidigare yttrandet.
I ett beslut den 30 april 2015 anförde JO Wiklund följande:

Bedömning
Ärendet gäller frågan om det har varit förenligt med bestämmelserna i LPT att ge
AA ECT-behandling vid Capio S:t Görans sjukhus (Capio). Av utredningen
framgår bl.a. följande.

AA vårdades enligt LPT vid landstingets enhet Norra Stockholms psykiatri, S:t
Görans sjukhus (Sjukhuset). Under LPT-vården fick han ECT-behandling vid ett
flertal tillfällen. Vid fyra av de tillfällena var det nödvändigt att spänna fast AA
med bälte för att behandlingarna skulle kunna genomföras. Fastspänningen
genomfördes på den psykiatriska avdelning där han vårdades. De övriga ECT-
behandlingarna genomfördes med AA:s samtycke. Alla ECT-behandlingar ägde
rum på Capios operationsavdelning. De utfördes av Sjukhusets personal. Vid
samtliga tillfällen var AA nedsövd. Capios personal biträdde med anestesin
(narkosen) i samband med behandlingarna.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande redovisat den aktuella rättsliga regleringen. Som
framgått där ska vård enligt LPT ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av ett
landsting eller av en kommun som inte hör till ett landsting. Vården får endast ges
på någon annan sjukvårdsinrättning om det finns synnerliga skäl som motiverar det
och regeringen har bestämt att vården får ges där (15 § LPT). Regeringen har inte
fattat något beslut om att tillåta landstinget att ge AA vård enligt LPT vid Capio.

Landstingsstyrelsen har hänvisat till ett uttalande i förarbetena till LPT, av vilket
det bl.a. framgår att vård enligt LPT får ”ges på annan sjukvårdsenhet än en
psykiatrisk” (prop. 1990/91:58 s. 255). Det åberopade uttalandet är hämtat från
författningskommentaren till regeringens förslag till 15 § LPT. Enligt den
föreslagna ordalydelsen av 15 § skulle vård enligt LPT ges på en
sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting. Något undantag från den
bestämmelsen föreslogs inte av regeringen. Jag instämmer i Socialstyrelsens
bedömning att uttalandet inte ger stöd för att psykiatrisk tvångsvård skulle kunna
ges vid en vårdinrättning inom den enskilda hälso- och sjukvården.

Landstingsstyrelsen har också anfört att vården hos Capio är att jämställa med
landstingsdriven verksamhet, bl.a. för att den utfördes av landstingets personal och
för att patienten under vårdtiden inte var intagen vid någon annan
sjukvårdsinrättning.
                                                                 Dnr 3953-2013   Sid 7 (7)




Av 2 kap. 6 och 8 §§ regeringsformen framgår att var och en gentemot det
allmänna är skyddad mot bl.a. frihetsberövanden och påtvingade kroppsliga
ingrepp. Dessa grundläggande fri- och rättigheter får endast begränsas genom lag
och bara under vissa förutsättningar som anges särskilt i regeringsformen (se 20
och 21 §§). Som Socialstyrelsen har anfört följer det av den ordningen att
bestämmelser i lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna ska
tolkas restriktivt.

Genom LPT inskränks bl.a. den personliga friheten och skyddet mot kroppsliga
ingrepp för de personer som ges psykiatrisk tvångsvård. Det är en självklar
utgångspunkt att uttrycket sjukvårdsinrättning som drivs av ett landsting i 15 §
LPT inte får tolkas på ett sätt som vidgar möjligheterna att bedriva tvångsvård vid
andra än landstingets vårdinrättningar.

Capio utgör en annan sjukvårdsinrättning än Sjukhuset. De ECT-behandlingar som
utfördes på Capio var ett led i den psykiatriska vården av AA. Som Socialstyrelsen
har anfört måste anestesin och ECT-behandlingarna ses som en helhet, eftersom
nedsövningen var nödvändig för att behandlingarna skulle kunna genomföras. Att
det var Sjukhusets personal som utförde själva ECT-behandlingarna medför inte att
behandlingarna kan anses ha utförts vid Sjukhuset. De ECT-behandlingar som AA
fick under tiden som han vårdades enligt LPT har alltså utförts på en vårdinrättning
som inte drivs av landstinget. Att ECT-behandlingarna utfördes på Capio trots att
det stod i strid med bestämmelserna i LPT förtjänar allvarlig kritik.

Ärendet avslutas.
