# Kritik mot en överförmyndare och en tingsrätt för brister i utredningen av en blivande god mans lämplighet

JO 2009-03-17 dnr 3958-2007

BESLUT
                                                                            Datum                 Dnr                       Sid
                                                                            2009-03-17            3958-2007                1 (6)
Justitieombudsmannen                                                                              4296-2007
Cecilia Nordenfelt




                        Kritik mot en överförmyndare och en tingsrätt för brister i utredningen
                        av en blivande god mans lämplighet

## Anmälan

I en anmälan till JO klagade AA, såsom ombud för BB, på Överförmyndarens i
                        Örkelljunga kommun och – som det får förstås – Helsingborgs tingsrätts
                        handläggning av ett godmansärende. Hon anförde bl.a. följande. BB:s fostermor,
                        CC, hade en stor förmögenhet. Hon hade inga egna barn eller andra släktingar men
                        däremot en ny bekantskap, DD, som hon ville ha som god man. Såväl
                        överförmyndaren som tingsrätten, som fattade beslut i ärendet, godtog detta utan
                        att göra någon som helst utredning av DD:s lämplighet. BB informerades inte om
                        ansökan och bereddes inte tillfälle att yttra sig.

## Utredning

Överförmyndaren i Örkelljunga kommun anmodades att yttra sig över den
                        utredning som gjorts inför överförmyndarens förslag om att förordna DD som god
                        man för CC.

                        I remissvaret från Överförmyndaren i Örkelljunga kommun anförde
                        överförmyndaren EE att hon tillträdde som överförmyndare först den 1 januari
                        2007 och att DD utsågs till god man den 28 november 2005. Hon hade därför
                        hämtat in och hänvisade till följande yttrande från den tidigare överförmyndaren
                        FF.

                                  Angående tillsättande av god man för CC
                                  När ansökan om god man inkom, kontaktade jag biståndshandläggarna, (GG och
                                  HH) som gjort utredning, eftersom jag ställde mig frågande till relationen mellan CC
                                  och DD. Jag fick till svar att DD var en god vän som hjälpte henne och som varit
                                  närvarande vid all kontakt med dem samt vid vårdplanering på sjukhuset efter ett
                                  lårbensbrott. Biståndshandläggarnas intryck av DD var bara gott och att han ville CC
                                  väl. Jag frågade angående åldersskillnaden och undrade över ”god vän” och fick
                                  förklarat för mig att DD varit god vän under lång tid till familjen, redan då CC:s
                                  make levde, och att man inte alls uppfattade hans avsikter annat än att han var
                                  mycket mån om henne. Vid telefonsamtal med CC förklarade jag för henne att det
                                  inte var självklart att DD skulle bli hennes gode man. CC var klar och redig att prata
                                  med och mycket bestämd. Det skulle vara DD som var god man för henne annars
                                  tog hon tillbaka sin ansökan om godmanskap. Hon sade sig ha fullt förtroende för
                                  DD och ingen annan fick ha insyn i hennes ekonomi. Detta gällde även



 Riksdagens ombudsmän                           E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                      Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                               Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                 Fax:           08-21 65 58                                  www.jo.se
                                                                        Dnr 3958-2007     Sid 2 (6)
                                                                            4296-2007




      fosterdottern. Angående detta var hon mycket bestämd och tydlig. Hon förklarade att
      DD hade fullständiga fullmakter och att hon var mycket nöjd med hans sätt att
      förränta hennes pengar. Hon nämnde inga summor och jag hade i det här skedet
      ingen kännedom om hennes ekonomi. Men CC var tydlig med att hennes pengar
      ökat under DD:s försorg. CC förklarade också att DD varit god vän till familjen
      redan då hennes make levde (han avled 1985), jag fick intrycket att DD varit också
      honom behjälplig, och att DD efter makens död hjälpt henne med allehanda göromål
      alltså inte enbart med ekonomin. När läkarintyg bifogades ansökan fanns det även i
      detta angivet att DD var god vän med fullständiga fullmakter sedan flera år tillbaka.
      Läkarintyget överlämnades till mig av DD själv, och jag kände då igen honom från
      ett annat sammanhang något år tidigare där jag träffat på honom tillsammans med
      CC. Med fullständiga fullmakter hade DD utan ett godmanskap full tillgång och
      frihet att hantera CC:s tillgångar. Med ett godmanskap spärrades alla konton med
      överförmyndarspärr, och ingen förutom CC själv hade därmed möjlighet att ta ut
      pengar från hennes konton. Dessutom innebär ett godmanskap att gode mannen
      redovisar samtliga transaktioner gällande huvudmannens ekonomi vid den årliga
      redovisningen till överförmyndaren. Detta sammantaget gjorde att jag inte tyckte att
      jag behövde göra någon ytterligare utredning av den tilltänkte gode mannens
      lämplighet. Han var känd och erkänd som CC:s ”gode man” redan sedan flera år
      tillbaka. Med ett godmanskap som DD villigt medverkade till att ansöka om, skulle
      det finnas en kontrollerande myndighet och överförmyndaren hade dessutom
      möjlighet att omedelbart entlediga den gode mannen om så hade behövts.
Handlingarna i tingsrättens ärende Ä 5329-05 infordrades. Tingsrätten anmodades
därefter att lämna upplysningar och yttrande om handläggningen av det aktuella
ärendet.

I remissvaret från tingsrätten anförde lagmannen JJ följande.
      Efter en genomgång av handlingarna i Ä 5329-05 kan konstateras att ärendet vid
      tingsrätten har handlagts på sedvanligt sätt. När en person enligt läkarintyg förstår
      vad saken gäller och självmant har ansökt om att erhålla en god man, finner
      tingsrätten det obehövligt att kommunicera ansökan med personens anhöriga.
      Ansökan beviljas i sådana fall i enlighet med personens egen vilja.
      Vad gäller valet av god man utgår tingsrätten från att den person som föreslås av
      överförmyndarnämnden är lämplig för uppdraget. Tingsrätten gör ingen egen
      kontroll av personens lämplighet och utser den föreslagna gode mannen såvida det
      inte i ärendet framförts invändningar mot personens lämplighet.
      Tingsrättens bedömning är att ärendet har handlagts av tingsrätten på ett korrekt sätt.
AA kommenterade remissvaret från Överförmyndaren i Örkelljunga kommun. Av
till kommentaren bifogade handlingar framgick bl.a. följande. Sedan den 31 mars
2005 hade DD fullmakt som omfattade uttag från och insyn i ett konto tillhörande
CC Den 20 maj 2005 utökades fullmaktens omfattning.

AA gavs även tillfälle att kommentera remissvaret från tingsrätten.

I beslut den 17 mars 2009 anförde JO Nordenfelt följande.
                                                                Dnr 3958-2007   Sid 3 (6)
                                                                    4296-2007




Bedömning
Överförmyndarens handläggning
Av utredningen i ärendet framgår att CC den 26 maj 2005 undertecknade en
ansökan om god man och däri angav att hon ville att DD skulle förordnas som
sådan. Enligt en skrivelse, daterad den 24 oktober 2005, tillstyrkte
Överförmyndaren i Örkelljunga kommun ansökan och överlämnade densamma till
Helsingsborgs tingsrätt tillsammans med läkarintyg, personbevis och ”utredning av
biståndshandläggare”. Såvitt framgår avsågs med den senare Vård- och
omsorgsförvaltningens i Örkelljunga kommun utredning med anledning av CC:s
ansökan om korttidsplats. I utredningen, som var undertecknad av
biståndshandläggarna GG och HH, nämns DD som en god vän som varit CC
behjälplig med ”småsysslor”.

I sitt remissvar anför överförmyndaren att de båda biståndshandläggarna GG och
HH kontaktades i syfte att klargöra relationen mellan CC och DD
Överförmyndaren anför vidare att hon även kontaktade CC själv som bl.a. uppgav
att DD hade ”fullständiga fullmakter” och att hon var nöjd med hans sätt att
förränta hennes pengar. Några ytterligare utredningsåtgärder vidtogs inte. Det har
inte heller påståtts att DD sedan tidigare var känd inom överförmyndarens
verksamhet.

Enligt 11 kap. 4 och 7 §§ föräldrabalken (FB) prövas ansökningar om anordnande
av godmanskap och förvaltarskap av rätten. Enligt nämnda bestämmelser ska
rätten, när den meddelar ett beslut att anordna godmanskap eller förvaltarskap,
samtidigt förordna en god man eller förvaltare att utföra uppdraget. Behörig
domstol i frågor som gäller godmanskap enligt 11 kap. 4 § eller förvaltarskap är
enligt 11 kap. 25 § FB normalt tingsrätten i den ort där den som avses med
ansökningen har sitt hemvist. Ansökan får enligt 11 kap 15 § FB göras av bl.a.
överförmyndaren, den som ansökningen avser eller dennes närmaste släktingar. Av
11 kap. 16 § FB framgår att det är rätten som har utredningsansvaret i ärenden om
anordnande av godmanskap och förvaltarskap och som har att ta in de yttranden
och det underlag som behövs för att kunna ta ställning i ärendet.

Ansökningar till överförmyndaren om framför allt förordnande av god man från
någon som tillhör den ansökningsberättigade kretsen är mycket vanligt
förekommande.

Förklaringen till att ansökningarna ges in till överförmyndaren och inte till
tingsrätten torde oftast vara att den enskilde inte känner till att det ankommer på
rätten att besluta i frågan. Från JO:s sida har tidigare framhållits att en
överförmyndare som får in en ansökan om god man eller förvaltare snarast bör
sända över ansökan, eventuellt tillsammans med ett eget yttrande i saken, till
tingsrätten (jfr JO 2002/03 s. 417 och 2005/06 s. 422). Reglerna i FB ålägger inte
överförmyndaren någon annan skyldighet i detta avseende än att i enlighet med vad
                                                                   Dnr 3958-2007   Sid 4 (6)
                                                                      4296-2007




som kommer till uttryck i 4 § förvaltningslagen (1986:223) hjälpa sökanden till
rätta.

Jag har i ett tidigare ärende (se JO 2008/09 s. 476) anfört att en överförmyndare
som väljer att lämna över en ansökan om ställföreträdare till tingsrätten med
hänvisning till att den får anses vara felsänd utan att bifoga något yttrande enligt
min mening inte kan kritiseras. Däremot får överförmyndaren i ett sådant fall räkna
med att tingsrätten kommer att begära in ett yttrande i saken enligt 11 kap. 16 §
andra stycket FB. Överförmyndaren är i sådana fall, enligt 11 kap. 16 § fjärde
stycket FB, skyldig att yttra sig till domstolen. Den skyldigheten måste anses
innefatta att även lämna förslag på god man eller förvaltare.

Som nyss framgått kan överförmyndaren, enligt min mening, från strikt juridisk
synpunkt helt avstå från att lämna något yttrande i samband med att en ansökan
från en anhörig lämnas till tingsrätten. Lagregleringen till trots är det emellertid
mycket vanligt att överförmyndaren företar en fullständig beredning av ett
inkommet ansökningsärende innan det överlämnas. I dessa fall måste det, enligt
min mening, också krävas att den till ansökningshandlingen bifogade utredningen
är väl underbyggd. Detsamma gäller naturligtvis när överförmyndaren själv är
sökande.

Till god man eller förvaltare ska, enligt 11 kap. 12 § FB, utses en rättrådig, erfaren
och i övrigt lämplig man eller kvinna. För att kunna avgöra om en person uppfyller
dessa krav måste överförmyndaren rimligen företa vissa utredningsåtgärder. Hur
omfattande dessa ska vara får avgöras från fall till fall. Det är emellertid aldrig
tillräckligt att enbart godta huvudmannens uppfattning i lämplighetsfrågan. Om det
rör sig om en person som inte tidigare varit god man eller förvaltare krävs
naturligtvis en mer omfattande utredning än om den tilltänkte ställföreträdaren
sedan tidigare är känd för välfungerande uppdrag. Om den blivande
ställföreträdaren inte är känd inom verksamheten bör överförmyndaren t.ex. alltid
kontrollera om hon eller han förekommer i belastningsregistret eller i
Kronofogdemyndighetens register. Huvudmannens ekonomi kan också ha
betydelse för vilken utredning som krävs. Överförmyndaren bör därför skaffa sig
en god uppfattning om huvudmannens ekonomiska och övriga situation inför
utredningen. Utifrån denna kännedom bör överförmyndaren, t.ex. genom tagande
av referenser och egen kontroll, förvissa sig om den föreslagne gode mannens
allmänna lämplighet för uppdraget. Att, som i förevarande fall, endast ta uppgifter
för gott, är således inte tillräckligt.

Enligt min mening kan Överförmyndaren i Örkelljunga kommun inte undgå kritik
för bristerna i handläggningen.
                                                                   Dnr 3958-2007    Sid 5 (6)
                                                                       4296-2007




Tingsrättens handläggning
Ansökan kom in till tingsrätten den 17 november 2005. Till denna var fogad bl.a.
ett läkarintyg, i vilket angavs att CC förstod vad saken gällde, och ovan nämnda
utredning av biståndshandläggare vid vård- och omsorgsförvaltningen inom
kommunen. Tingsrätten beslutade den 28 november 2005 att, i enlighet med
ansökan, anordna godmanskap och förordna den föreslagne gode mannen. Några
utredningsåtgärder hade då inte vidtagits vid tingsrätten.

Av 11 kap. 16 § FB framgår att i ärenden om bl.a. förordnande av god man för
någon som fyllt 16 år ska rätten eller överförmyndaren ge denna person tillfälle att
yttra sig, om det kan ske. I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 § ska,
om det inte är obehövligt, rätten också inhämta yttrande från den enskildes make
eller sambo och barn, överförmyndaren och vårdinrättning. Yttrande ska också, om
det behövs, inhämtas från bl.a. andra närstående.

Make, sambo och barn ska således som huvudregel höras, om det inte är
obehövligt. Det förhållandet att den enskilde själv har ansökt om eller samtyckt till
den begärda åtgärden kan göra det obehövligt att inhämta yttrande från anhöriga.
Saken måste dock bedömas från fall till fall. Om t.ex. tveksamhet råder om den
enskildes förmåga att inse sakens betydelse, bör anhörigas mening inhämtas. Det
väsentliga är att beslutsunderlaget måste vara tillräckligt. Om det inte finns några
släktingar i den trängre krets som nyss behandlats, måste behov av att ta in yttrande
från övriga anhöriga anses finnas (prop. 1993/94:251 s. 202 f.).

Tingsrätten har angett att ansökan, i enlighet med domstolens sedvanliga rutiner,
inte kommunicerades med någon anhörig till CC eftersom hon själv ansökt om att
erhålla god man och det av det ingivna läkarintyget framgick att hon förstod vad
saken gällde.

Av nyssnämnda förarbetsuttalanden framgår att det ytterst är en bedömningsfråga
huruvida en ansökan ska kommuniceras, inte minst när ansökan grundar sig på den
enskildes eget önskemål och det av utredningen framgår att denne förstår vad saken
gäller. Jag har därför inte underlag för att kritisera tingsrätten för att ansökan inte
kommunicerades med någon anhörig. Jag vill emellertid understryka vikten av att
en individuell bedömning görs i varje ärende.

När det sedan gäller frågan om den föreslagna gode mannens lämplighet fanns,
som ovan nämnts, ingen annan utredning rörande denna än att det i ansökan och i
den bifogade utredningen från vård- och omsorgsförvaltningen angavs att DD hade
varit CC behjälplig i det vardagliga. Därutöver hade överförmyndaren också angett
att ansökan tillstyrktes.

Tingsrätten har uppgett att, såvida det inte i ärendet framförts invändningar mot
personens lämplighet, tingsrätten utgår från att den person som föreslås av
överförmyndarnämnden är lämplig för uppdraget.
                                                                   Dnr 3958-2007   Sid 6 (6)
                                                                       4296-2007




För tingsrättens handläggning gäller officialprincipen i dessa slag av ärenden. Detta
innebär att domstolen har ett eget ansvar för att utredningen är tillräcklig. Jag har i
och för sig viss förståelse för att det förhållandet att överförmyndaren tillstyrkt
ansökan kan ha fått tingsrätten att tro att en kontroll av den föreslagne gode
mannens lämplighet vidtagits. Tingsrätten får i viss mån också anses ha rätt att utgå
från att överförmyndaren, innan denne gör eller tillstyrker en ansökan, har vidtagit
erforderlig utredning. Man kan dock inte utan vidare utgå från att så alltid är fallet
(jfr JO 1992/93 s. 560).

Jag anser att, eftersom uppgifterna om den föreslagne gode mannens lämplighet i
detta fall var så knapphändiga, tingsrätten borde ha förvissat sig om att erforderliga
kontroller av den gode mannens lämplighet vidtagits av överförmyndaren. När det
vid en kontakt med överförmyndaren då framkom att någon utredning inte hade
gjorts kunde tingsrätten med stöd av 11 kap. 16 § FB ha begärt att
överförmyndaren skulle inkomma med en sådan utredning. För sin underlåtenhet i
detta avseende kan tingsrätten inte undgå kritik.

Vad gäller tingsrättens handläggning har samråd skett med chefsjustitie-
ombudsmannen Mats Melin som har tillsyn över de allmänna domstolarna.
