# Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av underlåtenhet att underställa länsrätten ett beslut om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall m.m.

JO 2004-04-02 dnr 3962-2002

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2004-04-02        3962-2002              1 (9)
Stf justitieombudsmannen
Leif Ekberg




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av
                        underlåtenhet att underställa länsrätten ett beslut om omedelbart
                        omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
                        vissa fall m.m.

## Anmälan

I en anmälan till JO riktade institutionschefen AA vid Ö. LVM-hem klagomål mot
                        Polismyndigheten i Stockholms län. Han anförde bl.a. följande. Den 8 oktober
                        2002 beslutade polismyndigheten att omedelbart omhänderta BB i enlighet med
                        bestämmelserna i 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
                        (LVM). Den 9 oktober 2002 förpassades BB till Ö. LVM-hem. Avdelnings-
                        föreståndaren på Ö. LVM-hem kontaktade den 4 november 2002 Länsrätten i
                        Stockholms län för att kontrollera var ärendet beträffande BB låg. Han upplystes då
                        om att det inte fanns något sådant ärende där. Avdelningsföreståndaren kontaktade
                        därefter socialtjänsten i Norrtälje, varvid det upplystes att man inte hade följt upp
                        ärendet. I det uppkomna läget beslutade biträdande institutionschefen på Ö. LVM-
                        hem den 4 november 2002 att överföra BB från tvångsvård till frivillig vård och
                        han daterade beslutet den 12 oktober 2002. – Enligt AA underställde
                        polismyndigheten inte genast länsrätten sitt beslut, vilket bl.a. medförde att BB
                        under tiden den 9 oktober till den 4 november 2002 kom att betraktats som
                        omhändertagen enligt LVM. AA ansåg att det var nödvändigt att JO granskade
                        ärendet då det inte kunde uteslutas att BB blivit utsatt för brott.

## Utredningsåtgärder

Polismyndighetens handlingar i ärendena AA-613-63282-2002 och AA-601-
                        63200-2002 samt journalanteckningar från Ö. LVM-hem infordrades och
                        granskades. Av de granskade handlingarna framgick bl.a. att polismyndigheten
                        hade omhändertagit BB med stöd av 13 § LVM och att omhändertagandet därefter
                        inte hade underställts länsrätten för prövning.

                        På grund av vad som kom fram vid granskningen fann dåvarande chefsjustitie-
                        ombudsmannen Claes Eklundh anledning anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 §
                        brottsbalken hade begåtts. Han beslutade därför den 9 december 2002 att inleda
                        förundersökning angående sådant brott. Claes Eklundh uppdrog åt f.d. över-
                        åklagaren CC att verkställa förundersökningen.


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                 Dnr 3962-2002   Sid 2 (9)



Under förundersökningen hölls några förhör. Till följd av vad som kom fram under
utredningen fann Claes Eklundh inte längre anledning till dess fullföljande. Han
beslutade därför den 16 april 2003 att lägga ned förundersökningen. Ärendet
remitterades därefter till polismyndigheten beträffande frågan om delegation av
beslutanderätt m.m. I det följande lämnas en redovisning av det som kommit fram i
ärendet samt mina synpunkter på det inträffade. Upplysningsvis kan nämnas att
Claes Eklundh pensionerades som chefsjustitieombudsman den 31 december 2003.

Utredning
Av de granskade handlingarna framgick bl.a. följande.

Den 8 oktober 2002 kl. 09.40 beslutade Norrtälje tingsrätt att BB skulle hämtas till
en tingsrättsförhandling. Polisinspektörerna DD och EE åkte därefter till BB:s
bostad i Norrtälje för att hämta honom. Kommissarien FF, Roslagens polis-
mästardistrikt, beslutade kl. 10.00 om husrannsakan i bostaden enligt 20 § polis-
lagen (1984:387) PL. Enligt polismännen var BB vid påträffandet ett ”fullständigt
vrak” som inte längre kunde ta hand om sig själv och som levde i yttersta misär. FF
beslutade sedan att BB omedelbart skulle omhändertas enligt 13 § LVM (enligt
polismyndighetens delegationsordning var han behörig att fatta ett sådant beslut).
BB transporterades därefter omedelbart till tillnyktringsenheten på S:t Görans
sjukhus. Kl. 11.30 underrättades GG vid socialtjänsten i Norrtälje om
omhändertagandet av BB.

Enligt polismyndighetens diarium (AA-601-63200-2002 – omhändertagandet
enligt LVM) överlämnades ärendet till polisintendenten HH den 9 oktober 2002 för
åtgärd. I diariet noterades den 10 oktober 2002 ”Ärendet åtgärdat i Norrtälje, se
AA-613-63282-2002” (handräckningsärendet). I det ärendet noterades i diariet den
9 oktober 2002 endast ”Handling A.A.”.

Av de journalanteckningar från Ö. LVM-hem som granskades framgick att BB
fortfarande var kvar på hemmet den 11 november 2002.

Muntliga upplysningar inhämtades den 12 november 2002 från Länsrätten i
Stockholm, varvid det framkom att det aktuella LVM-omhändertagandet inte hade
underställts länsrätten för prövning.

Under förundersökningen hölls förhör med bl.a. polisintendenten HH, polis-
inspektören JJ och FF. FF hördes som misstänkt för tjänstefel.

Polisintendenten HH: Roslagens polismästardistrikt är indelat i två operativa
enheter, Norrtälje och Täby. Vid det aktuella tillfället var hon operativ chef i
Norrtälje och FF var detsamma i Täby. Den 8-10 oktober 2002 deltog hon i en
konferens i Huskvarna. Under den tiden svarade FF även som operativ chef i
Norrtälje. FF hade befogenhet att fatta polischefsbeslut. Under år 2002 fattade hon
uppskattningsvis ca 16 beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM. Hon
trodde däremot inte att FF hade någon erfarenhet av sådana beslut eftersom han
inte hade haft den beslutsbefogenheten så länge och det inte var så många
omhändertaganden enligt LVM i Täby.
                                                                       Dnr 3962-2002    Sid 3 (9)



Polisinspektören JJ: Han arbetade vid tillfället som biträdande stationsbefäl vid
polisen i Norrtälje. Den aktuella dagen fick han in en handräckningsbegäran från
Norrtälje tingsrätt om att BB skulle hämtas till rätten. Han kontaktade då FF för att
få ett beslut om husrannsakan enligt 20 § polislagen för att eftersöka BB i
bostaden, vilket han fick. Polispatrullen som påträffade BB gjorde sedan
bedömningen att denne hade missbruksproblem och var ett klart fall enligt 13 §
LVM. Polispatrullen kontaktade då honom och han ringde i sin tur till social-
förvaltningen för att efterhöra om det fanns någon plan för BB, vilket det inte
fanns. Han ringde därefter FF, som troligen satt i ett möte, och föredrog ärendet för
denne. FF beslutade att BB omedelbart skulle omhändertas enligt 13 § LVM och
föras till sjukhus. JJ faxade därefter handlingar i ärendet till FF. JJ underrättade
socialförvaltningen om händelsen. Han utgick däremot från att FF skulle underrätta
länsrätten om omhändertagandet. HH har i ett tidigare ärende gjort klart för honom
att han inte ska ha kontakt med länsrätten utan att det är den som fattat beslutet som
ska göra en framställan till länsrätten.

Kommissarien FF
FF hördes som misstänkt och underrättades om misstanke för tjänstefel (20 kap. 1 §
brottsbalken) enligt följande.

      FF har av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom underlåtenhet åsidosatt vad
      som gällde för uppgiften enligt följande.
      Den 8 oktober 2002 beslutade FF om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen
      (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) av BB, Norrtälje. FF har
      emellertid underlåtit att enligt 15 § första stycket LVM genast underställa länsrätten
      beslutet om omedelbart omhändertagande.
FF bestred ansvar och gjorde i första hand gällande att han inte hade varit oaktsam
och i andra hand att gärningen var att anse som ringa. FF vitsordade de faktiska
omständigheterna.

FF arbetade vid det aktuella tillfället som operativ chef i den södra delen av
Roslagens polismästardistrikt, dvs. den gamla Polismyndigheten i Täby. Han hade
haft den befattningen sedan år 1996. Eftersom han inte hade någon polischefs-
utbildning utan var en ”vanlig polis” fick han delegation på vissa beslut. Det var
troligen på vårkanten 2002 som han fick delegationsförordnande att fatta beslut om
omedelbart omhändertagande av missbrukare enligt 13 § LVM. Han fick emellertid
inte någon utbildning i samband med förordnandet. Han hade inte heller någon
tidigare erfarenhet av tillämpningen av LVM. Det nu aktuella omhändertagandet
var det första och enda han haft. Han kände inte till om det fanns några utarbetade
rutiner för handläggningen av LVM-ärenden. Han kände dock till att länsrätten och
socialtjänsten skulle underrättas om ett omhändertagande enligt LVM.

Den aktuella dagen, dvs. den 8 oktober 2002, deltog han i en arbetsmiljöutbildning.
Han fick då ett samtal från stationsbefälet i Norrtälje som ville ha ett beslut om
husrannsakan enligt 20 § PL för att man skulle hämta en person till en tingsrätts-
förhandling. Efter övervägande beslutade han om sådan husrannsakan. Efter mellan
en halvtimme och en timme fick han ett nytt samtal från polisen. Han blev då
underrättad om att personen i fråga var i så dåligt skick att polispatrullen måste
                                                                        Dnr 3962-2002    Sid 4 (9)



köra denne till sjukhus. FF kom dock inte riktigt ihåg på vilken grund det skedde.
Han kom inte ihåg att han fattade ett beslut enligt 13 § LVM; han kom inte ens
ihåg att de talade om LVM. Som han minns i efterhand så har han för sig att han
blev underrättad om att det inte skulle bli någon tingsrättsförhandling. Han hade
inte heller någon minnesbild över vad som skulle hända med personen efter det att
polisen kört denne till sjukhuset men det borde han naturligtvis ha kollat upp. Han
fick säkert ärendet föredraget för sig på ett riktigt sätt men han missade i före-
dragningen.

Påföljande dag, den 9 oktober 2002, deltog han i arbetsmiljöutbildningen fram till
kl. 12.00 och kl. 14.00 hade han ett möte inne i stan. Däremellan rensade han
förmodligen skrivbordet på handlingar som kommit in. Bland dessa handlingar
fanns den promemoria som polispatrullen upprättade vid omhändertagandet. På
promemorian längst ner finns en anteckning ”Beslut 2002-10-09 kopia soc
Norrtälje”. Det är han som har undertecknat anteckningen. Han har inte någon
annan förklaring till att han ”inte vaknade till” när han tog del av innehållet och
skrev under promemorian än, om man skulle uttrycka sig formellt, bristande rutin
och, om man skulle uttrycka sig väldigt hårt, bristande kunskap. Han missade helt
enkelt att underrätta länsrätten.

FF genomgick en ”radikal” operation hösten 2001, och det enda sättet för honom
att efteråt förstå att han var frisk var att inte vara sjukskriven. Han var en s.k. sjuk-
skrivningsvägrare. Vid det i ärendet aktuella tillfället var han rekommenderad
sjukskrivning men han arbetade i alla fall. Han ville vara på jobbet och känna att
han var frisk.

Vid förhörstillfället uppgav FF vidare att hade en överenskommelse med
myndigheten att han skulle sluta som operativ chef per den 1 oktober 2003.
Därefter skulle han få andra arbetsuppgifter och förhoppningsvis en något
lugnare tillvaro.

–––

Med hänsyn till det som kom fram under förundersökningen lade Claes Eklundh
ned densamma den 16 april 2003.

Ärendet remitterades därefter till polismyndigheten för upplysningar och yttrande
över

        vilka överväganden som myndigheten generellt gör vid delegation av
         beslutanderätt med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket polisförordningen
         (1998:1558) och

        vilka överväganden som gjordes inför beslutet att delegera behörighet att
         fatta beslut om att omedelbart omhänderta missbrukare (13 § LVM) till FF

Polismyndigheten kom in med ett remissvar enligt bl.a. följande.
        Upplysningar i ärendet har inhämtats från chefen för Roslagens polismästardistrikt.
                                                                   Dnr 3962-2002     Sid 5 (9)



Bakgrund
Länspolismästaren KK beslutade efter föredragning av polismästaren LL den 2 april
2002 att kommissarien FF skulle erhålla delegation att fatta beslut i ärenden som
anges i 3 kap. 8 § första stycket PF.
Den 8 oktober 2002 beslutade polismyndigheten att en person omedelbart skulle
omhändertas med stöd av 13 § LVM. Myndigheten underlät dock att genast under-
ställa länsrätten beslutet varför JO, efter anmälan, inledde förundersökning angående
misstanke om tjänstefel. Under förundersökningen hördes kommissarie FF som
misstänkt för tjänstefel varvid han bestred ansvar. Förundersökningen lades därefter
ned den 16 april 2003.

Rättslig reglering m.m.
I 3 kap. PF finns bestämmelser om länspolismästarens och andra anställdas upp-
gifter. Av 6 § framgår att ärenden vid en polismyndighet som inte skall avgöras av
polisstyrelsen eller polisnämnd avgörs av länspolismästaren. Om ett sådant ärende
inte behöver avgöras av länspolismästaren, får det avgöras av någon annan anställd
enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.
I 6 a § samma kapitel anges att polismyndigheten skall fördela ärenden mellan de
anställda enligt deras kvalifikationer och beakta vad som krävs för att upprätthålla
kvalité och säkerhet i handläggningen samt att se till att effektivitet och snabbhet i
verksamheten främjas.
I 8 § första stycket samma kapitel föreskrivs att länspolismästare, biträdande
länspolismästare, polismästare, polisöverintendenter, polisintendenter eller polis-
sekreterare bl.a. får fatta beslut om frihetsberövanden. Vidare framgår av andra
stycket i samma paragraf att polismyndigheten får uppdra åt annan anställd än som
anges i första stycket att fatta beslut i ärenden som anges där, om den anställde har
den kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs. Vid Polismyndigheten i
Stockholms län är det länspolismästaren som, efter föredragning av polismästare
(motsvarande), beslutar om en viss befattningshavare skall få ett bemyndigande att
fatta beslut i nyssnämnda ärenden.

Bedömning m.m.
Möjligheten för en polismyndighet att uppdra åt annan anställd än s.k. polischefs-
personal att fatta beslut i ärenden som anges i 3 kap. 8 § första stycket PF har
använts i begränsad utsträckning inom myndigheten. De överväganden som
myndigheten generellt gör vid sådan delegation är att endast personer som är väl
skickade att svara upp mot kraven i 3 kap. 8 § andra stycket PF kan anförtros denna
delegation. Det görs således en individuell bedömning av varje person innan denne
erhåller den aktuella beslutsbefogenheten. Denna bedömning görs i princip alltid
inom det polismästardistrikt (motsvarande) där personen i fråga tjänstgör. Om den
aktuella personen inte bedöms ha den fullständiga kunskap som krävs för att
kunna fatta de aktuella besluten, erbjuds denne kompletterande utbildning. Denna
utbildning måste genomgås innan delegationsfrågan prövas på nytt.
I fråga om delegationen till FF har chefen för Roslagens polismästardistrikt,
polismästaren LL, anfört att FF ansågs väl lämpad att inneha aktuell delegation med
hänsyn till hans mycket stora erfarenhet och kompetens av frihetsberövanden. Det
ansågs därför inte nödvändigt med några riktade utbildningsinsatser.
Inom myndigheten pågår f.n. ett arbete med att se över delegationsordningen för
Polismyndigheten i Stockholms län. Vad som framkommit i det aktuella fallet
kommer att uppmärksammas särskilt inom ramen för denna översyn. I samband med
översynen kan myndigheten också bedöma om det finns anledning att se över de
rutiner som tillämpas vid handläggningen av bemyndiganden enligt 3 kap. 8 § andra
stycket PF.
                                                                     Dnr 3962-2002    Sid 6 (9)



Rättslig reglering
LVM
I 13-19 §§ LVM finns bestämmelser om omedelbart omhändertagande av miss-
brukare. Enligt 13 § första stycket får socialnämnden eller polismyndigheten
besluta att en missbrukare omedelbart skall omhändertas, om det är sannolikt att
han kan beredas vård med stöd av LVM, och rättens beslut om vård inte kan
avvaktas på grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om
han inte får omedelbar vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande
risk för att han till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller
någon närstående.

Av 15 § första stycket framgår att om socialnämnden eller polismyndigheten har
beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet genast underställas läns-
rätten. Enligt andra stycket skall polismyndigheten om den har fattat beslutet
genast underrätta socialnämnden om sitt beslut.

Enligt 17 § första stycket skall länsrätten så snart det kan ske och senast inom fyra
dagar från det att beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är verkställt
när det underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva om omhändertagandet
skall bestå. Denna tid får förlängas till en vecka, om det på grund av någon särskild
omständighet är nödvändigt. I andra stycket föreskrivs att om det inte finns skäl för
omhändertagande, skall rätten genast upphäva beslutet.

Polisförordningen (1998:1558)
I 3 kap. polisförordningen finns föreskrifter om en polismyndighets uppgifter.
Polisstyrelsens uppgifter regleras i 1-4 §§, polisnämndens uppgifter i 5 § och
länspolismästarens och andra anställdas uppgifter i 6-9 §§.

Enligt 6 § skall ärenden vid en polismyndighet som inte skall avgöras av polis-
styrelsen eller polisnämnden avgöras av länspolismästaren. Om sådana ärenden
inte behöver prövas av länspolismästaren, får de dock avgöras av någon annan
anställd enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.

Av 6 a § följer att när polismyndigheten bestämmer om fördelning av ärenden
enligt 6 § skall den se till att ärendena fördelas mellan de anställda efter deras
kvalifikationer. Vid fördelningen skall myndigheten beakta vad som krävs för att
upprätthålla kvalitet och säkerhet i handläggningen och se till att effektivitet och
snabbhet i verksamheten främjas. Myndigheten skall också beakta i vilken ut-
sträckning handläggningen kräver särskild kompetens, utbildning eller erfarenhet.
Samtidigt skall myndigheten se till att ärendena inte handläggs av personal som är
mer kvalificerad än vad ärendet kräver. Polismyndigheten får inte överlämna åt
någon annan än en polisman att avgöra eller leda handläggningen av ärenden som
enligt rättegångsbalken skall skötas av en polismyndighet.

I 8 § första stycket finns en uppräkning av olika beslut som länspolismästare,
biträdande länspolismästare, polismästare, polisöverintendenter, polisintendenter
eller polissekreterare får fatta, t.ex. beslut om frihetsberövande (1 punkten). Enligt
andra stycket får polismyndigheten uppdra åt en annan anställd än som anges i
                                                                      Dnr 3962-2002    Sid 7 (9)



första stycket att fatta beslut i ärenden som anges där, om den anställde har den
kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.

Bedömning
Som framgår av utredningen beslutade tingsrätten den 8 oktober 2002 att BB skulle
hämtas till en förhandling. De polismän som åkte till BB:s bostad för att verkställa
hämtningsbeslutet behövde ett beslut om husrannsakan i bostaden för att där
eftersöka BB. JJ kontaktade därför FF som fattade ett beslut om husrannsakan
enligt 20 § PL.

Vad gäller detta beslut vill jag endast framhålla att det borde ha grundats på
bestämmelserna i rättegångsbalken om husrannsakan (se 28 kap. 2 § RB). I 20 §
fjärde stycket PL hänvisas till rättegångsbalkens regler bl.a. när det gäller hus-
rannsakan för eftersökande av den som skall inställa sig vid domstol. Polislagens
bestämmelser är inte tillämpliga i de fall som rättegångsbalken tar sikte på (Polis-
lagen, En kommentar, Berggren, Munck, 4:e uppl. s. 135). En annan sak är att
förordnandet om husrannsakan skall meddelas av polismyndigheten eller polisman
enligt bestämmelserna i PL (28 kap. 4 § tredje stycket RB; se även JO 1997/98 s.
133).

När polismännen påträffade BB gjorde de den bedömningen att han inte var
kapabel att inställa sig vid tingsrätten utan i stället borde köras till sjukhus för att få
vård. Mot den bakgrunden kontaktade de JJ som i sin tur återigen ringde FF som
då, såvitt utredningen ger vid handen, beslutade att BB omedelbart skulle
omhändertas enligt 13 § LVM. Det kan emellertid noteras att FF under förhöret
med honom inte riktigt kom ihåg att han hade fattat ett sådant beslut.

Som framgår av redovisningen för den rättsliga regleringen får en polismyndighet
under vissa förutsättningar besluta att omedelbart omhänderta en missbrukare.
Utredningen ger vidare vid handen att FF var behörig att fatta ett sådant
myndighetsbeslut. Det finns således inte någon anledning att ifrågasätta FF:s beslut
enligt 13 § LVM.

En polismyndighets beslut om omedelbart omhändertagande av en missbrukare
skall på sätt som framgår av 15 § LVM genast underställas länsrättens prövning
och socialnämnden skall också underrättas om beslutet. Genom utredningen i
ärendet har kommit fram att en tjänsteman vid socialförvaltningen underrättades
redan samma dag som omhändertagandet gjordes, dvs. den 8 oktober 2002, men att
polismyndigheten underlät att underställa länsrätten beslutet. Någon laglig
möjlighet att avstå från underställning, t.ex. för att möjliggöra övergång från
tvångsvård till frivillig vård, finns inte (jfr JO 1991/92 s. 270).

Det ankommer på den person som på polismyndighetens vägnar har fattat ett beslut
enligt 13 § LVM att också se till att beslutet underställs länsrätten, dvs. i detta fall
var det FF:s skyldighet att så skulle ske. Han har också uppgett att han kände till att
länsrätten skulle underrättas men att han missade detta.
                                                                   Dnr 3962-2002   Sid 8 (9)



Tillämpningen av 13 § LVM innebär att man genom ett administrativt beslut med
stöd av en social lagstiftning i vårdsyfte berövar någon friheten. Ingripanden av
detta slag är i princip tänkta för fall där det föreligger en akut nödsituation och
där den enskilde inte är beredd eller inte är i stånd att frivilligt medverka till att
komma under vård. Beslut om ingripanden får ofta fattas på grundval av ett ganska
begränsat utredningsmaterial. För att garantier för ett rättssäkert handhavande av
omhändertagandet skall uppnås måste beslutet därför underställas domstols-
prövning. Lagstiftaren har markerat betydelsen av denna prövning genom
föreskriften att sådan underställning skall ske genast. I praktiken rör det sig,
beroende på omständigheterna, om högst någon dag (se Nya sociallagarna med
kommentarer, Norström, Thunved, 11:e uppl s. 282).

FF:s underlåtenhet att kontakta länsrätten fick till följd att BB var tvångs-
omhändertagen utan någon domstolsprövning från den 9 oktober ända fram till den
4 november 2002 då beslut om frivillig vård fattades. Detta är naturligtvis av
rättssäkerhetsskäl helt oacceptabelt.

Jag konstaterar för min del att FF inte handlagt ärendet med den noggrannhet
och omsorg som man kan kräva av en befattningshavare i hans ställning.
Även om Claes Eklundh med hänsyn till de uppgifter som kom fram under för-
undersökningen – huvudsakligen under förhöret med FF – beslutat att lägga ned
förundersökningen om tjänstefel, återstår för mig att bedöma hur FF:s hand-
läggning av omhändertagandeärendet skall värderas. Jag kan då inte finna annat än
att FF förtjänar mycket allvarlig kritik för sin underlåtenhet att underställa
länsrätten beslutet att omhänderta BB enligt 13 § LVM.

Eftersom det under förhöret med FF kom fram att han saknade både erfarenhet och
utbildning för sin beslutsbehörighet enligt LVM remitterades ärendet till
polismyndigheten bl.a. för att utröna vilka överväganden som polismyndigheten
generellt gör vid delegation av beslutanderätt.

Enligt polismyndigheten görs det en individuell bedömning av varje person innan
denne erhåller en viss beslutsbefogenhet och om den aktuelle personen inte bedöms
ha den fullständiga kunskap som krävs för att kunna fatta de aktuella besluten
erbjuds denne kompletterande utbildning. Denna utbildning måste genomgås innan
delegationsfrågan prövas på nytt. Det som polismyndigheten anfört i denna del
föranleder inte något uttalande från min sida.

Vad sedan gäller delegationen till FF har anförts att denne ansågs som väl lämpad
att inneha aktuell delegation med hänsyn till hans mycket stora erfarenhet och
kompetens av frihetsberövande. Jag har inte någon anledning att ifrågasätta detta.
Utredningen i ärendet har också visat att FF:s underlåtenhet att underrätta läns-
rätten inte var ett resultat av okunskap. Enligt min mening bör emellertid en
befattningshavare som tilldelas nya arbetsuppgifter också erbjudas viss uppföljande
utbildning om denne inte tidigare har någon bredare erfarenhet av det aktuella
rättsområdet.
                                                                Dnr 3962-2002     Sid 9 (9)



Vad som kommit fram i övrigt föranleder inte något åtgärd eller något uttalande
från min sida.

Ärendet avslutas.
