# En kommunal myndighets rätt att till enskilda överlämna förvaltningsuppgifter: att på gator anordna farthinder och sätta upp
vägmärken härom

JO 2002-01-08 dnr 3976-1999

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                      Sid
                                                                            2002-01-08              3976-1999               1 (7)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        En kommunal myndighets rätt att till enskilda överlämna
                        förvaltningsuppgifter: att på gator anordna farthinder och sätta upp
                        vägmärken härom

## Bakgrund

Av de i en anmälan ingående handlingarna framgick bl.a. att Tekniska nämnden i
                        Botkyrka kommun enligt protokoll den 14 april 1997, § 32, hade beslutat att
                        fastställa ”riktlinjer för utplacering av egna tillfälliga farthinder i bostadsområden”
                        enligt följande.

                        Riktlinjer för tillfälliga farthinder i bostadsområden

                                  Antalet telefonsamtal från föräldrar som kräver åtgärder för att förbättra barnens
                                  säkerhet i trafiken ökar för varje år. Oftast är det fråga om lokalgator och
                                  återvändsgator i bostadsområden. Genomgående är att man vill att 30-skyltar skall
                                  sättas upp eller att farthinder av något slag – helst gupp – skall anläggas.
                                  Tekniska förvaltningen anger i tjänsteutlåtande 1997-03-14 bl a att möjligheterna att
                                  besluta om hastighetsbegränsning till 30 km/tim i rena bostadsområden är små.
                                  Enligt Trafiksäkerhetsverkets, nuvarande Vägverket, rekommendationer skall sådan
                                  föreskrift endast utfärdas vid skolor och barnstugor, där antalet barn på eller vid
                                  vägen är större än man har anledning förvänta sig.
                                  Möjligheterna för de boende att få farthinder anlagda genom kommunens försorg är
                                  inte heller stora, då antal fordon per timme liksom uppmätt hastighet praktiskt taget
                                  aldrig uppgår till sådana nivåer som motiverar anläggande av farthinder.
                                  De boende upplever riskerna mera påtagligt än vad förvaltningen har möjlighet till.
                                  Därför har under senare år de boende själva fått placera ut farthinder sommartid i
                                  form av blomlådor, ställda i sicksack på lämplig sträcka med varningsmärke
                                  ”Avsmalnande väg” i varje ände.
                                  Dessvärre har utformning, placering och skötsel av blomlådorna varierat. Eftersom
                                  kommunen har väghållaransvar är det viktigt att tillse att lådorna utformas och
                                  placeras på ett tilltalande och trafiksäkert sätt. För att få ett enhetligt utseende på
                                  dessa tillfälliga farthinder har tekniska förvaltningen utarbetat riktlinjer för
                                  utformning, utmärkning och placering enligt följande:
                                  4. Utplacering skall endast medges på lokalgator och återvändsgator i
                                  bostadsområden.
                                  5. Blomlådorna skall vara av trä, fyrkantiga, vitmålade, storlek 100 x 100 cm, med
                                  självhäftande eller fastspikade reflexer på varje sida.
                                  6. Blomlådorna skall placeras på följande avstånd:




 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                         Dnr 3976-1999     Sid 2 (7)



               vägbredd         avstånd mellan blomlådorna, ca
               5m               10 m
               6m               9m
               7m               8m
      7. Blomlådorna får endast vara utställda 1 maj –30 september.
      8. De boende svarar på egen bekostnad för tillverkning, anskaffning, utplacering och
      tillsyn av lådor, plantor och varningsmärken efter samråd med väghållningsenheten.
      9. De boende skall utse kontaktperson, som dels håller kontakt med
      väghållningsenheten, dels informerar sina grannar om blomlådeprojektet.
      10. Särskild överenskommelse skall träffas om villkoren för utplacering av
      blomlådorna.
I en inom väghållningsenheten upprättad, odaterad handling, rubricerad
”Utformning av tillfälliga farthinder i bostadsområden”, återgavs ovan angivna
riktlinjer med några undantag och tillägg, bl.a. följande punkt (en dubblerad ”5”):

Varningsmärket VMF 1.1.3.1 ”Avsmalnande väg” – – – skall uppsättas i varje ände
av den aktuella sträckan.

Anmälan
I en i slutet av oktober 1999 gjord anmälan till JO ifrågasatte AA, med hänvisning
till tekniska nämndens beslut om farthinder och följder härav, om kommunen hade
rätt att ”anmana/tillåta kommuninnevånarna bilda medborgargarde”. Därvid
beskrev han trafiksäkerhetsmässiga brister som enligt hans mening hade
uppkommit, delvis genom att nämndens riktlinjer inte hade efterlevts; bl.a.
förekom att vägmärken saknades. I vad han ytterligare anförde reste han frågor om
bl.a. ansvar enligt vissa bestämmelser om rubbande av anordningar för trafiken
samt om förorsakande av fara eller olägenhet för trafiken på en väg.

Utredning
Genom remiss begärdes av tekniska nämnden yttrande över anmälan mot bakgrund
av kommunens ansvar som väg- eller gatuhållare, varvid angavs att – bland annat –
80, 82 och 85 §§ vägmärkesförordningen (1978:1001) var att beakta. Nämnden
svarade genom att överlämna tekniska förvaltningens utlåtande i ärendet.
      –––
      Då många önskemål framförts till förvaltningen från boende om att förbättra
      trafiksäkerheten så behandlade nämnden 1997-04-14, § 32 riktlinjer för tillfälliga
      farthinder i bostadsområden. Dessa riktlinjer framgår av bifogade handlingar [se
      Bakgrund ovan; JO:s anm.] Som underlag för dessa riktlinjer har kunskaper
      inhämtats från andra kommuner som prövat att låta enskilda personer på egen
      bekostnad få anordna tillfälliga anordningar för att på så sätt skapa ökad
      trafiksäkerhet under sommarhalvåret. Utformning av anordningar och tillhörande
      vägmärken följer de regler som finns i vägmärkesförordningen. När ett önskemål
      blir aktuellt så sker en prövning från fall till fall. Vad som är väsentligt i de fall
      kommunen tillstyrker önskemålet är att utformningen blir korrekt, att berörda
      grannar tillstyrker förslaget samt att det under hela perioden finns ansvarig person
      som kommunen kan nå. Efterlevnaden av dessa villkor är väsentliga eftersom
      kommunen som väghållare är ansvarig för trafiksäkerheten på vägarna även om
      anordningarna bekostas och placeras ut av enskilda personer.
                                                                          Dnr 3976-1999     Sid 3 (7)



      Under de tre sommarperioder som dessa riktlinjer funnits har ett tiotal ansökningar
      behandlats varje sommar. Ansökningarna har i de flesta fall berört lokala
      bostadsgator. De riktlinjer som ställts upp har i huvudsak följts.
      Under den gångna sommaren har det visat sig att det vid flertal tillfällen kommit upp
      anordningar utan förvaltningens kännedom eller tillstånd. Vidare har vid flera
      tillfällen gällande föreskrifter ej följts. Detta har också i brev framförts till
      kommunen av AA. Handläggningen av detta brev påbörjades ca en vecka innan
      tiden för de tillfälliga tillstånden löpte ut. I tjänsteanteckningar har förvaltningen per
      telefon försökt meddela AA att en generell översyn och omprövning av villkoren för
      tillstånden skulle ske via tekniska nämnden under hösten. AA:s begäran om att få
      placera blomlådor vid fastigheten T 21:434 har inte behandlats av skäl som
      redovisats ovan. Av olika anledningar kunde förvaltningen ej komma i kontakt med
      den sökande per telefon. Något skriftligt svar har ej lämnats. Skälet till detta är att de
      aktuella frågeställningarna vid ett flertal tillfällen har diskuterats med AA varför
      förvaltningen bedömde att ett skriftligt svar ej var nödvändigt.
      En utvärdering av de av nämnden godkända riktlinjerna har behandlats vid
      nämndens sammanträde 1999-11-15, § 82. Förvaltningen konstaterade bl.a. vid
      utvärderingen att fastighetsägarna över lag ej följde gällande regler och vissa
      tillfrågade inte kommunen utan arrangerade diverse egna anordningar. Resultatet av
      detta var att trafiksäkerheten i många fall försämrades. Utvärderingen av riktlinjerna
      innebar att nämnden beslöt ”– – – [se nedan; JO:s anm.]
      –––”
I nämndens protokoll redovisades utvärderingen, efter en inledning, så som följer.
      –––
      Under 1999 har överenskommelse tecknats med boende på ett 10-tal vägar.
      Åtgärderna har medverkat till sänkt hastighet vid farthindren, men i övrigt har
      försöket till övervägande del givit negativa erfarenheter. Dessa redovisas i tekniska
      förvaltningens tjänsteutlåtande 1999-10-27.
      Förvaltningen som efter försöksperiodens slut inte kan finna att utplaceringen av
      farthinder i form av blomlådor givit några tydliga positiva effekter föreslår att
      fartdämpning i stället bör göras permanent av kommunen enligt den plan som ska
      upprättas efter det att trafiknätsanalys gjorts för kommunen med ”Lugna gatan” som
      målsättning.
      Tekniska nämnden beslutar
      att inför kommande år inte tillåta utplacering av egna tillfälliga farthinder annat än i
      speciellt motiverade fall.
AA yttrade sig över vad nämnden anfört.

I ett beslut den 8 januari 2002 anförde JO Berggren följande.

Bedömning
Anmälan har gett anledning att ställa den grundläggande frågan huruvida
kommunen över huvud taget ägt överlåta till enskilda att på gator anordna
farthinder och att sätta upp tillhörande vägmärken. Bakgrunden är bestämmelser i
regeringsformen och kommunallagen (1991:900) om möjligheterna att till enskilda
överlämna förvaltningsuppgifter. En förvaltningsuppgift kan sålunda enligt 11 kap.
6 § tredje stycket regeringsformen överlämnas till bolag, förening, samfällighet,
stiftelse, registrerat trossamfund eller någon av dess organisatoriska delar eller till
enskild individ. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall det ske med stöd av
lag.
                                                                         Dnr 3976-1999     Sid 4 (7)




I avsaknad av en närmare reglering har frågor om överlämnande på det kommunala
området av sådana förvaltningsuppgifter, som inte innefattar myndighetsutövning,
varit diskuterade i den juridiska litteraturen (se Marcusson, Offentlig förvaltning
utanför myndighetsområdet, 1989, bl.a. s. 29 f., 104 f. och 382 f. med
hänvisningar). Rättsfall har emellertid förekommit, innebärande att en kommuns
skyldighet enligt en viss lag inte får överlåtas på någon annan (jfr RÅ 1976 ref. 51
och RÅ 1977 ref. 38).

Bestämmelser har så småningom införts i kommunallagen genom regler om
kommunala företag (bet. 1990/91:KU38 s. 42 f. och 161). Efter en senare
utvidgning av tillämpningsområdet föreskrivs med allmän räckvidd (prop.
1993/94:188 s. 38 f.) följande i 3 kap. 16 §.

      Kommuner och landsting får efter beslut av fullmäktige lämna över vården av en
      kommunal angelägenhet, för vars handhavande särskild ordning inte föreskrivits, till
      ett aktiebolag, ett handelsbolag, en ekonomisk förening, en ideell förening, en
      stiftelse eller en enskild individ.
      Vården av en angelägenhet som innefattar myndighetsutövning får dock enligt 11
      kap. 6 § regeringsformen överlämnas endast om det finns stöd för det i lag.
      –––
Vad som menas med att en särskild ordning föreskrivits har i någon mån belysts i
förarbeten till paragrafen. Regeringen anförde sålunda följande (prop. 1992/93:43
s. 5; se även prop. 1990/91:117 s. 51).
      En grundläggande princip är att den verksamhet som överlämnas till privaträttsliga
      organ skall falla inom den kommunala kompetensen och att risken för
      kompetensöverskridanden vid verksamhetens utövande skall vara ringa.
      –––
      En ytterligare begränsning gäller på de specialreglerade områdena. En kommunal
      angelägenhet får i princip inte överlåtas till ett särskilt rättssubjekt, om det i en
      författning har angivits att ett visst kommunalt organ skall handha detta. Detta
      utesluter dock inte att vissa delar av en specialreglerad uppgift, t.ex. vissa
      driftsfrågor eller andra verkställighetsuppgifter, kan bedrivas i privaträttsliga former.
      Möjligheterna till detta är främst beroende av hur speciallagstiftningen är utformad
      inom det aktuella området.
      En förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning får överlämnas till ett
      privaträttsligt subjekt bara om det finns lagstöd för detta. Detta följer av 11 kap. 6 §
      regeringsformen. Också andra författningsbestämmelser kan innebära att
      verksamheten skall bedrivas i viss form.
När det nu gäller förhållandena i ärendet förutsätter jag att kommunen är
huvudman för berörda gator och därmed skall svara för iordningställandet och
underhållet av dessa i enlighet med 6 kap. 26 och 30 §§ plan- och bygglagen
(1987:10, PBL). PBL anger inget om möjligheter att till enskilda överlämna sådana
uppgifter, utom genom bestämmande om själva huvudmannaskapet. I fråga om
kommunens organiserande av dessa uppgifter anges i det nu berörda avsnittet i
lagen inte något närmare. Enligt 1 kap. 7 § gäller emellertid att det i varje kommun
skall finnas en eller flera nämnder som skall fullgöra kommunens uppgifter inom
plan- och byggnadsväsendet och ha det närmaste inseendet över
byggnadsverksamheten. (Lydelsen, som tillkommit med nya kommunallagen och
därvid inte särskilt motiverats i förarbetena, var ursprungligen en annan, men
                                                                  Dnr 3976-1999    Sid 5 (7)




”kommunen” förutsattes då vid tillämpningen av ett näraliggande avsnitt av 6 kap.,
om gatukostnader m.m., verka genom en kommunal nämnd efter delegation; prop.
1985/86:1 s. 222 och 660.)

Redan det i 6 kap. PBL angivna får anses innebära att en i kommunallagens
mening ”särskild ordning” gäller för kommunens gatuhållning. Området är, med ett
annat uttryck, ”specialreglerat”, varför enligt lagens ordalydelse sådan förvaltning
inte får överlämnas till enskild.

Vad beträffar den närmare innebörden av uppgifterna med gatuhållning märks att
gator m.m. till bredd och utformning i övrigt skall stämma överens med
detaljplanen för området; mindre avvikelser får göras, om syftet med planen inte
motverkas (6 kap. 27 §). I en detaljplan kan bestämmas även ”sådana detaljer som
bredd på körbanor, separering av olika trafikslag, beläggning, farthinder,
utfartsbegränsningar, plantering, belysning etc.” (Boverket, Boken om detaljplan
och områdesbestämmelser, Allmänna råd 1996:1, s. 74; se även s. 75, 90 och 161.
Jfr 5 kap. 3 § andra stycket PBL och prop. 1985/86:1 s. 583 f.).

Av detta framgår att gatuhållning inbegriper åtskilligt mer än ren skötsel av gator
o.d. Med det senare avser jag sådant som beträffande allmänna vägar, för vilka
staten – genom Vägverket – i allmänhet är väghållare (1, 5 och 6 §§ väglagen,
1971:948), framgår av de relativt utförliga bestämmelserna om i väghållning
ingående ”drift av väg”. Däri innefattas t.ex. reparation, renhållning och
underhållsarbeten (4 och 26 §§ väglagen samt 45 § vägkungörelsen, 1971:954).
Motsvarande åtgärder med gator torde kunna hänföras till vad som enligt nyss
återgivna förarbeten till kommunallagen kan överlämnas till enskilda (”driftsfrågor
eller andra verkställighetsuppgifter”).

I gatuhållning ingår, enligt vad som alltså följer av planlagstiftningen, något mera:
kvalificerade ställningstaganden till och kontroll av gatornas utformning, t.ex.
begränsningar i deras användning ”för avsett ändamål” (6 kap. 26 § andra stycket
PBL). Att en kommun till enskilda överlämnar sådana centrala, i en författning
föreskrivna uppgifter är inte ens enligt kommunallagens ovan återgivna förarbeten
tillåtet.

Nämnden har i det aktuella fallet visserligen fattat ett grundläggande beslut
härvidlag, om ”riktlinjer”. Men enligt dessa har de enskilda fått svara för bl.a.
”utplacering och tillsyn” av lådor m.m. ”efter samråd med” företrädare för
nämnden. Något uppdrag åt t.ex. en anställd att besluta på nämndens vägnar i de
enskilda fallen har inte meddelats, såvitt direkt framkommit om handläggningen i
anslutning till fastställandet av riktlinjerna (jfr 6 kap. 33, 35 och 37 §§
kommunallagen, om delegering av ärenden inom en nämnd). Däremot uppges i
nämndens yttrande till JO att det skulle ha förekommit ”ansökningar” och att en
prövning skett från fall till fall, något som i och för sig kan tyda på att beslut om
utformningen har fattats av nämnden eller av någon på dess vägnar. Av
utredningen framgår att nämnden ändå inte haft det inflytande på de faktiska
förhållandena som varit nödvändigt.
                                                                  Dnr 3976-1999    Sid 6 (7)




Med hänsyn till det nu angivna är det oklart i vad mån tekniska nämnden – genom
beslutet om riktlinjer och efterföljande handläggning – till enskilda överlämnat
delar av gatuhållningen. I alla händelser tyder inget på att kommunfullmäktige i
sammanhanget skulle ha fattat något beslut av det slag som avses i 3 kap. 16 §
första stycket kommunallagen, vilket utgör en förutsättning för en kommunal
förvaltningsuppgifts överlämnande.

Vad som enligt riktlinjerna kunde överlämnas till de enskilda inbegrep uppgiften
att ombesörja vägmärken om farthindren. Därvidlag blir den närmare regleringen i
vägmärkesförordningen av intresse.

Sådana märken som det här gällde (varningsmärke enligt 15 § 1.1.3.1) skall enligt
80 § första stycket sättas upp och underhållas, i fråga om väg som inte är enskild,
av den myndighet som handhar väg- eller gatuhållningen. Detsamma gäller för
övrigt även andra trafikanordningar som är tänkbara i sammanhanget, såsom
utmärkning av fast hinder enligt 68 §. Vidare skall, med här inte aktuella undantag,
kostnader för uppsättning och underhåll betalas av den som svarar för åtgärderna
(82 §). Dessa åtgärder får inte utföras av någon annan än den som det åligger att
vidta dem, och de får inte heller utföras på annat sätt än som anges i förordningen
eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av den (85 §). Förbudet är
straffsanktionerat: Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 85 § döms
till böter (86 §).

Specialregleringen av gatuhållningen innebär i denna del således ett uttryckligt
förbud mot att annan än ansvarig myndighet utför åtgärderna. Nämndens riktlinjer
var inte förenliga med detta förbud och kunde tydligen leda till att enskilda begick
straffbelagda förseelser. Dessutom var de oförenliga med förordningens reglering
av betalningsansvaret. – Även om den rättsliga regleringen i ärendet i övrigt kan
anses på sätt och vis svårgripbar, föreligger i fråga om vägmärkena tydliga
bestämmelser, som nämnden alltså har förbisett eller satt sig över.

Vägmärken har, jämte sin uppenbara praktiska betydelse, följande särskilda
rättsliga innebörd. Vägmärkesförordningen gäller anvisningar för trafik på väg och
i terräng genom bl.a. vägmärken – såsom varningsmärken – och vägmarkeringar
(1, 3 och 5 §§ vägmärkesförordningen). Enligt 2 kap. 2 § första stycket
trafikförordningen (1998:1276) skall trafikanter följa anvisningar för trafiken som
meddelas genom bl.a. vägmärken. Brott mot denna bestämmelse medför straff
(penningböter) enligt 14 kap. 3 § 1 a och 6 § 1 a. (Motsvarande bestämmelser var
tidigare 7 § första stycket och 164 § första stycket 2 vägtrafikkungörelsen,
1972:603.) Med hänsyn härtill kan det göras gällande att befattning med
vägmärken utgör myndighetsutövning, åtminstone i den utsträckning som därvid
bestäms att sådana skall sättas upp och var det skall ske (jfr bl.a. 11 §
vägmärkesförordningen). Det rör sig här visserligen inte om myndighetsutövning
av välkänd typ, såsom meddelande av tillstånd och förbud. Men åtgärderna har
”indirekta rättsverkningar på det sättet, att de kommer att läggas till grund för
senare beslut eller kommer att utgöra rättsfakta vid tillämpning av olika rättsregler”
(Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 20 u. 2000 s. 59 f., jfr s. 20; se även
Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 7 u. 1992 s. 32).
                                                                   Dnr 3976-1999   Sid 7 (7)




I så fall krävs, enligt den inledningsvis angivna grundlagsbestämmelsen, stöd i lag
för att överlämna förvaltningsuppgifter som innefattar sådan befattning med
vägmärken. Sådant stöd finns inte i detta fall. Av vad jag ovan sagt följer
emellertid att tekniska nämndens förfarande i den nu berörda delen stred mot
författning, oberoende av vilken uppfattning man har i frågan om
myndighetsutövning.

Vad AA anfört i övrigt ger inte tillräcklig anledning till utredning. – – –

Med den kritik i vissa hänseenden som jag ovan uttalat avslutas ärendet.
