# Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av ett gripande m.m.

JO 2005-11-10 dnr 3980-2003

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2005-11-10         3980-2003              1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av ett
                        gripande m.m.

## Anmälan

I en anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län, Södertörns polismästar-
                        distrikt, begärde AA att JO skulle utreda omständigheterna kring ett gripande i
                        mars 2003.

                        Av anmälan framgick i huvudsak följande. Den aktuella dagen bråkade AA och
                        hans exhustru, vilket fick till följd att exhustruns dotter tillkallade polis. När AA
                        strax därefter var på väg ut för att rasta hunden mötte han polisen nere i porten.
                        Han ombads att följa med upp till lägenheten. Polispatrullen bestod av en manlig
                        och en kvinnlig polis. Den kvinnliga polisen förhörde exhustrun. Det hölls inte
                        något förhör med AA. Han ifrågasatte varför polismännen inte inhämtade hans
                        version av vad som hade hänt och begärde att få en skriven rapport grundad på
                        bådas berättelser. Den kvinnliga polisen avvisade hans begäran. AA blev då
                        irriterad och otrevlig samt hävdade att han skulle följa med till polisstationen så
                        att ett förhör kunde hållas med honom. Innan de gick skulle han dock ”rulla en
                        cigarett”. Den kvinnliga polisen blev otålig och efter en diskussion uppstod ett visst
                        handgemäng. Det slutade med att AA lades ned på golvet och belades med hand-
                        fängsel samt att han därefter fördes till polisstationen.

## Utredning

Förundersökningsprotokoll i polismyndighetens ärende K78426-03 m.fl. och beslut
                        om tvångsmedel m.m. i dåvarande Åklagarmyndighetens i Stockholm, 7:e åklagar-
                        kammaren, ärende C07-8-1742-03 infordrades och granskades.

                        Av handlingarna framgick bl.a. följande. Med anledning av ett bråk i en bostad på
                        kvällen den 29 mars 2003 beordrades kl. 20.43 inspektörerna BB och CC till den
                        aktuella adressen. På platsen möttes de av AA som var på väg ut med hunden. Han
                        tilltalades i trappan och ombads följa med upp till lägenheten. Där höll BB förhör
                        med målsäganden mellan kl. 21.00 och 22.00 och CC med AA mellan kl. 21.15
                        och 21.30. AA hördes inte som misstänkt. Han kom sedan att misstänkas för
                        misshandel bestående bl.a. i att han hade slängt sin exhustru i väggen, i sängen
                        samt på golvet så smärta uppstått. Efter ”förhör och samtal” med AA och exhustrun



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                        Dnr 3980-2003         Sid 2 (6)



resonerade polismännen med AA om han frivilligt ville följa med till och därefter
kvarstanna på psykakuten vid Huddinge sjukhus. Detta för att hjälpa honom i en
besvärlig situation och för att hans familj skulle få lugn och ro över natten. Enligt
polismännen var AA emellertid inte mottaglig för detta resonemang och ville inte
medverka. Han verkade inte förstå situationen och ville inte lyssna på
polismännens förklaringar. I stället blev AA aggressiv och fällde okvädningsord
mot BB samt gjorde klart att han tänkte stanna i lägenheten. Det tidigare inträffade
misshandelsbrottet och svängningen i AA:s humör och attityd gjorde att
polismännen ansåg att det fanns fortsatt risk att AA skulle bråka med sin exhustru
under natten (recidivfara). Efter två timmar beslutades därför att AA skulle gripas
och föras till polisstationen. Eftersom AA gjorde motstånd belades han med hand-
fängsel. AA greps kl. 22.40 och sattes in i arrest kl. 23.00. Den 30 mars 2003
mellan kl. 01.22 och 01.50 hölls ett förhör med AA och kl. 03.13 anhölls han av
chefsåklagaren DD som misstänkt för misshandel och våldsamt motstånd. Som
anhållningsskäl åberopades kollusions- och recidivfara.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över
vilka rättsliga överväganden som hade föregått beslutet att gripa AA och vilka
åtgärder som vidtogs med anledningen av gripandet. Polismyndigheten kom in med
ett remissvar jämte ett yttrande från Södertörns polismästardistrikt (här utelämnat).
Polismyndigheten gjorde följande bedömning.

      De rättsliga överväganden som föregick beslutet att gripa AA.
      Polismyndigheten kan inledningsvis konstatera att polispatrullen tillbringat
      ungefär två timmar i lägenheten. Under den tiden synes ett intensivt polisarbete ha
      bedrivits. En anmälan har upprättats och förhör med parterna har skett, där ett av
      förhören pågick under en hel timme, det andra i femton minuter. Av de upplysningar
      som myndigheten begärt från Södertörns polismästardistrikt framgår att inspektör
      EE under denna tid också varit i kontakt med en jouråklagare för att få dennes
      ställningstagande till om AA skulle frihetsberövas. Polispatrullen har dessutom
      resonerat med AA och försökt förmå honom att söka psykiatrisk hjälp och erbjudit
      sig att transportera honom till en sådan mottagning.
      Vad avser kontakten med jouråklagaren har inspektör EE uppgett att åklagaren
      ifrågasatt varför hon över huvud taget ringt till honom och att han skulle ha uttryckt
      ungefär: ”Det är väl bara att gripa och sedan är det bra med det”. Inspektör EE fann
      svaret märkligt och avvaktade därför med att vidta någon åtgärd mot AA i detta
      skede. Kontakten med åklagaren har beklagligtvis inte dokumenterats i ärendet.
      JO har tidigare anfört att om en åklagare skulle lämna direktiv om att en person
      skall gripas, så är det att betrakta som ett anhållningsbeslut (JO 1995/96 s. 107).
      Inspektör EE har dock av allt att döma inte uppfattat åklagarens yttrande som ett
      anhållningsbeslut. Så här i efterhand kan det tyckas att hon borde krävt ett för-
      tydligande från åklagaren.
      Frågan om det finns förutsättningar för ett frihetsberövande måste bedömas med
      hänsyn till misstankegraden, den aktuella brottsmisstanken och förekomsten av
      flykt-, kollusions- eller recidivfara. För att en polisman skall få gripa någon krävs
      dessutom att det skall föreligga ett brådskande fall, dvs. att åklagarens beslut om
      anhållande inte utan fara kan avvaktas (se bl.a. JO dnr 2318-2002).
      Inspektör EE synes ha uppfattat AA som misstänkt för en ej ringa misshandel där
      åtminstone recidivfara förelåg men att det inte förelåg något brådskande fall i och
      med att hon kontaktat åklagare. Polismyndigheten delar hennes bedömning om att
      det förelåg skäl för frihetsberövande och att det inte var frågan om något brådskande
      fall. Självklart skall samarbetet mellan polisen och åklagaren vid frågor rörande
                                                                          Dnr 3980-2003     Sid 3 (6)



      frihetsberövanden fungera tillfredsställande, inte minst är det av vikt för den en-
      skildes rättstrygghet. Den kontakt som förevarit mellan polismannen och åklagaren
      såsom det redovisats i detta ärende kan därför inte anses acceptabel.
      Trots att åklagaren inte synes ha tagit ställning till ett eventuellt anhållande så
      slutade situationen ändå med att AA frihetsberövades. När inspektör EE väl fattade
      beslut om att gripa AA hade stämningen i lägenheten emellertid förändrats och blivit
      mer fientlig. Hon ansåg uppenbarligen att det i detta läge förelåg ett brådskande fall.
      Det är som JO tidigare påpekat (dnr 2318-2002) svårt att i efterhand sätta sig in i hur
      en enskild polisman upplevt en viss situation. Därför bör självfallet viss försiktighet
      iakttas vid en prövning av polismannens agerande vid ingripandet. Generellt sett kan
      det vara mycket vanskligt ur säkerhetssynpunkt om en polisman i en negativt laddad
      situation lämnar sin kollega och går undan för att kontakta åklagaren.
      Polismyndigheten anser därför att det är svårt att rikta kritik mot inspektör EE
      bedömning av att händelseförloppet utvecklat sig till ett brådskande fall.
      Vid gripandet gjorde AA motstånd och polismännen ansåg det nödvändigt att
      använda visst våld. Polismyndigheten vill här framhålla att det naturligtvis alltid är
      olyckligt att någon skadas till följd av ett polisiärt ingripande, men att polisen i vissa
      situationer har rätt att använda visst mått av våld för att utföra sina tjänsteåtgärder.

      De åtgärder som vidtogs med anledning av gripandet
      När AA förts till arrestavdelningen vid Flemingsbergs polisstation gjordes en s.k.
      förmansprövning varvid beslut fattades om att gripandet skulle kvarstå och att AA
      skulle sättas i arrest. Sedan ett anhållningsförhör genomförts med AA underrättades
      åklagaren om frihetsberövandet. Då hade drygt fyra timmar förflutit från gripandet.
      Polismyndighetens uppfattning är att den tid det tog från gripandet till det att
      åklagaren underrättades om frihetsberövandet inte kan anses onormalt lång. Att en
      underrättelse till åklagaren i de flesta fall kan anstå till efter ett anhållningsförhör
      framgår också av ett uttalande i förarbetena till bestämmelserna i 24 kap. 8 § RB (se
      prop. 1986/87:112 s. 74). En fördel med att vänta med underrättelsen till åklagaren
      till efter anhållningsförhöret är att denne därmed får ett bredare underlag för sitt
      beslut om att frige eller anhålla den gripne.
      Beslutet att sätta AA i arrest har dokumenterats på arrestantbladet. Det framgår dock
      inte vilka omständigheter som låg till grund för beslutet. Det behöver emellertid inte
      betyda att sådana omständigheter inte funnits som med hänsyn till ändamålet med
      gripandet, ordning eller säkerhet motiverat beslutet. AA var ju i detta läge misstänkt
      för både misshandel och våldsamt motstånd.
Därefter inhämtades muntliga upplysningar från BB, varvid framkom bl.a.
följande. På kvällen den 29 mars 2003 ringde hon till jourhavande åklagare för
Stockholms län när hon befann sig i lägenheten hos AA. Hon kommer nu inte ihåg
namnet på åklagaren men hon är nästan säker på att det var en man. Hon redo-
gjorde för åklagaren om vad som kommit fram och ville ha ett beslut om an-
hållande av AA. Åklagaren ifrågasatte emellertid varför hon tagit kontakt med
honom och uttryckte sig ungefär att ”det är väl bara att gripa och sedan är det bra
med det”.

Muntliga upplysningar inhämtades också från personalchefen FF, dåvarande
Åklagarmyndigheten i Stockholm och därvid framkom bl.a. följande. Den 29 mars
2003 var två jourhavande åklagare i tjänst från kl. 16.00 till kl. 09.00 påföljande
dag. Kammaråklagaren GG hade jouren för City polismästardistrikt och Västerorts
polismästardistrikt medan chefsåklagaren DD hade övriga polismästardistrikt inom
polismyndigheten. I samband med att Ekobrottsmyndigheten bildades flyttade en
del åklagare över från Åklagarmyndigheten i Stockholm. Efter beslut av dåvarande
                                                                        Dnr 3980-2003     Sid 4 (6)



överåklagaren HH godkändes att dessa åklagare skulle kunna få ingå i jouren för
åklagarmyndigheten. Chefsåklagaren DD var en av dem som kom att ingå i jouren.

Ärendet remitterades till Ekobrottsmyndigheten för upplysningar och yttrande över
vad som förevarit vid telefonsamtalet den 29 mars 2003 mellan BB och åklagaren.
Ekobrottsmyndigheten kom in med ett yttrande enligt bl.a. följande.

      Ekobrottsmyndighetens utredning och bedömning
      Vid kontakt med chefsåklagaren DD har framkommit att han inte har några
      minnesbilder av ärendet. Han har uppgett att han – då ett ärende föredras för honom
      vid jourtjänstgöring som medför att ett anhållningsbeslut fattas – fyller i en tvångs-
      medelsblankett som sedan överlämnas till åklagarmyndigheten i Stockholm.
      Enligt protokoll från förhöret den 29 mars har AA blivit hörd upplysningsvis. Av
      den tjänsteanteckning som finns i ärendet framgår att EE samma dag tagit kontakt
      med jourhavande åklagaren i syfte att få ett beslut om anhållande. Det framgår
      emellertid inte vid vilken tidpunkt hon ringt åklagaren eller vad hennes föredragning
      av ärendet innehållit.
      Åklagaren har enligt EE:s uppgifter visserligen uttryckt sig slarvigt, men hon har
      inte begärt något klargörande från åklagaren och samtalet finns inte heller dokumen-
      terat. Om EE hade ansett att ett anhållningsbeslut fattats, skulle det ha ankommit på
      henne att dokumentera detta. Varken hon eller åklagaren tycks dock ha uppfattat att
      ett sådant beslut har tagits, utan situationen är snarare att uppfatta som att EE vänt
      sig till åklagaren för att få viss vägledning. Att situationen även uppfattats på det
      sättet av polisen visar den omständigheten att förnyad kontakt tagits med åklagaren
      senare för att få till stånd ett anhållningsbeslut.
      EBM kan inte dra någon annan slutsats än att polismannen vid det första förhöret
      inte hade helt klart för sig de rättsliga förutsättningarna för ett anhållande.
      Om telefonsamtalet är rätt återgivet, är det uttalande som åklagaren påstås ha
      gjort mindre lämpligt. JO har tidigare uttalat att en åklagares direktiv om att en
      person skall gripas, skall betraktas som ett anhållningsbeslut (JO 1995/96 s. 107).
      För egen del anser jag att åklagaren i sådana här situationer bör uttrycka sig så
      tydligt att eventuella missförstånd kan undvikas. Jag har därför för avsikt att sprida
      information om detta till samtliga åklagare vid EBM. Jag vill dock avslutningsvis
      framhålla att det inte kan anses vara utrett att DD uttalat sig enligt ovan.
      Enligt min uppfattning finns det på grund av vad som anförts ovan inte någon
      anledning att rikta kritik mot chefsåklagaren DD.

Rättslig reglering
Regler om häktning, anhållande och gripande finns i 24 kap. rättegångsbalken
(RB).

En grundläggande förutsättning för att häktning skall kunna ske är att den miss-
tänkte är på sannolika skäl misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse
ett år eller däröver. För att häktning skall få ske krävs vidare att det med hänsyn till
brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet
finns risk för att han avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff
(flyktfara), genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens
utredning (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara).
Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter får emellertid
inte häktning ske (1 § fjärde stycket).
                                                                   Dnr 3980-2003    Sid 5 (6)



Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning
av häktningsfrågan. Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte
skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas om det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande meddelas av
åklagaren (6 §).

Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom
även utan anhållningsbeslut (7 § första stycket). Ett gripande med stöd av denna
bestämmelse är en provisorisk åtgärd i förhållande till anhållande och häktning och
får tillgripas endast om ett anhållningsbeslut inte kan avvaktas.

Har någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman
eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det
skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta
om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall beslutet om
gripande omedelbart hävas (8 § andra stycket). Innan åklagaren har underrättats om
frihetsberövandet, får beslutet om gripande hävas av polismyndigheten, om det är
uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt frihetsberövande. I omedelbar anslut-
ning till gripandet får beslutet under samma förutsättningar hävas även av en polis-
man som har fattat beslutet (8 § tredje stycket).

Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar. Den som är gripen
behöver emellertid inte tas i förvar om det inte är nödvändigt med hänsyn till
ändamålet med gripandet, ordning eller säkerhet (22 § första stycket).

Bedömning
Som framgår av redogörelsen för den rättsliga regleringen förutsätter ett beslut
att gripa någon med stöd av 24 kap. 7 § första stycket RB att anhållningsskäl
föreligger. För ett anhållningsbeslut krävs i sin tur i princip att det föreligger skäl
för häktning. För att en polisman skall få gripa någon krävs vidare att det är fråga
om ett brådskande fall. JO har tidigare uttalat att det inte kan sägas vara frågan om
ett brådskande fall om de polismän som finns på brottsplatsen har tid och möjlighet
att kontakta en åklagare för att få dennes ställningstagande i frågan om frihets-
berövande (se JO 2003/04 s. 67 och JO:s beslut den 16 maj 2003 i dnr 2318-2002).
I dessa båda fall fanns den misstänkte personen tillgänglig på platsen. I det först
nämnda ärendet kontaktade polismännen ett polisiärt befäl för rådgivning i stället
för att försöka nå en åklagare.

I de nyss nämnda besluten har emellertid inte gjorts några uttalanden om vad en
åklagare bör göra om denne blir kontaktad av polisen direkt från en brottsplats. I
dessa avhandlas i stället i princip uteslutande frågan om det funnits förutsättningar
för polisman att gripa en person i en viss uppkommen situation.

Det har kommit till min kännedom att ett mått av osäkerhet uppstått hos vissa
åklagare om vad de bör göra när de blir kontaktade direkt från en brottsplats av
polisen. Några åklagare har i liknande situationer fattat beslut om anhållande utan
att något förhör med den misstänkte hållits. Med anledning härav har riksåklagaren
i ett beslut den 15 oktober 2004 om ifrågasatt tjänstefel behandlat denna sak (dnr
                                                                    Dnr 3980-2003   Sid 6 (6)



RÅ-2004/0058 och RÅ-2004/0156). I beslutet har riksåklagaren uttalat bl.a. att
det i sådana här situationer saknas möjlighet att anhålla den misstänkte i dennes
utevaro eftersom personen är omedelbart tillgänglig för verkställighet av ett an-
hållningsbeslut och att det inte är korrekt att fatta beslut om anhållande i den miss-
tänktes närvaro utan att denne först har hörts. I stället bör, enligt Riksåklagaren, en
åklagare som kontaktas av polisen i en sådan situation – efter att ha tagit över
ledningen av förundersökningen – ge direktiv om förhör med den misstänkte. Jag
instämmer i denna bedömning och har således inte någon annan uppfattning i sak-
frågan.

I det nu aktuella ärendet framgår av utredningen att inspektörerna BB och CC den
29 mars 2003 kallades till en adress i Huddinge med anledning av bråk i lägenhet.
På platsen uppstod misstanke om att AA misshandlat en närstående. Som
polismyndigheten anfört synes BB i ett första skede gjort bedömningen att det inte
var frågan om ett brådskande fall eftersom hon kontaktade jouråklagaren för att få
dennes ställningstagande till om AA skulle frihetsberövas. Enligt BB ställde sig
emellertid jouråklagaren frågande till att han blev uppringd och yttrade ungefär:
”Det är väl bara att gripa och sedan är det bra med det”. Jag har inte någon
anledning att ifrågasätta BB:s uppgifter i denna del.

Även om mycket talar för att det var DD som BB talade med är det inte klarlagt att
så var fallet. Han har i vart fall inte någon minnesbild av händelsen. Oavsett hur det
förhåller sig med den saken är ett sådant uttalande inte acceptabelt. Om en åklagare
kontaktas av en polisman för ett ställningstagande i fråga om en person skall
anhållas är åklagaren givetvis skyldig – sedan det underlag som behövs i form av
förhör med den misstänkte m.m. redovisats – att besvara frågan och ge ett klart och
tydligt besked till polismannen. För det fall att sådant underlag saknas har
åklagaren, som nämnts ovan, att ge direktiv om att det skall införskaffas.

Utredningen ger vid handen att situationen i den aktuella lägenheten senare för-
ändrades drastiskt och att AA blev hotfull och aggressiv, vilket så småningom
ledde till att BB beslutade att AA trots allt skulle gripas. Mot denna bakgrund och
med beaktande av att BB tidigare hade haft kontakt med jouråklagaren har jag
förståelse för att hon inte kontaktade jouråklagaren på nytt. Jag anser mig därför
inte kunna kritisera BB för beslutet att gripa AA.

I sammanhanget finns det anledning att nämna att Beredningen för rättsväsendets
utveckling (BRU) i sitt nyligen avlämnade delbetänkande En ny uppgifts- och
ansvarsfördelning mellan polis och åklagare (SOU 2005:84) föreslagit bl.a. att
regeln i 24 kap. 7 § första stycket RB ändras på så sätt att det inte längre skall
krävas att det är fråga om ett brådskande fall för att en polisman skall ha rätt att
gripa någon utan föregående anhållningsbeslut. Jag kommer att i sedvanlig ordning
yttra mig om den nu nämnda föreslagna lagändringen.

Vad som i övrigt förekommit i ärendet föranleder ingen åtgärd eller några
uttalanden från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.
