# Fråga om en socialnämnd vid familjehemsplacering av en fyraårig flicka, vars vårdnadshavare dömts till ett långt fängelsestraff för mord på flickans mor, fullgjort sin skyldighet att överväga en s.k. anhörigplacering

JO 2001-02-14 dnr 3990-1999

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2001-02-14         3990-1999             1 (13)
Justitieombudsmannen                                                                      4128-1999
Kerstin André                                                                             4166-1999




                        Fråga om en socialnämnd vid familjehemsplacering av en fyraårig flicka,
                        vars vårdnadshavare dömts till ett långt fängelsestraff för mord på
                        flickans mor, fullgjort sin skyldighet att överväga en s.k.
                        anhörigplacering


                        AA, som är född 1996, är dotter till BB och CC (namnen på de enskilda
                        personerna har fingerats). I februari 1999 avled CC efter att ha utsatts för yttre
                        våld. BB dömdes den 13 juli 1999 till tio års fängelse för mord på sin hustru.
                        Domen vann laga kraft.

                        Socialnämndens sociala utskott i Trelleborgs kommun beslutade den 27 september
                        1999 att med stöd av 1 och 6 §§ socialtjänstlagen (1980:620), SoL, placera AA i ett
                        familjehem.

                        Utskottets val av familjehem för AA blev föremål för ett tillsynsärende vid
                        Länsstyrelsen i Skåne län. Anmälningarna dit rörde framför allt det förhållandet att
                        AA inte familjehemsplacerades hos sina släktingar på moderns sida.

                        Länsstyrelsen meddelade den 29 oktober 1999 beslut i tillsynsärendet och riktade i
                        flera avseenden allvarlig kritik mot nämndens handläggning av ärendet, bl.a. i fråga
                        om underlåtenhet att utreda släktinghemmen på den avlidna moderns sida.
                        Länsstyrelsen ansåg även att nämnden, då fadern motsatte sig placering i
                        släktinghem på moderns sida, borde ha ansökt om att barnet skulle beredas vård
                        enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och att
                        nämnden också skulle ha gjort framställning till tingsrätten om
                        vårdnadsöverflyttning.

                        I en anmälan till JO klagade AAs: moster DD på Socialnämnden i Trelleborgs
                        kommun med anledning av att AA placerats i ett externt familjehem i stället för hos
                        släktingarna på moderns sida (JO:s dnr 4166-1999). I en annan anmälan framförde
                        EE i huvudsak motsvarande klagomål mot nämnden (JO:s dnr 3990-1999).

                        Makarna FF och GG, som är farföräldrar till AA, inkom till JO med klagomål
                        angående länsstyrelsens hantering av tillsynsärendet (JO:s dnr 4128-1999). De
                        anförde bl.a. att länsstyrelsens handläggning präglats av partiskhet till förmån för
                        AA:s anhöriga på moderns sida.



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                        Dnr 3990-1999    Sid 2 (13)
                                                                            4128-1999
                                                                            4166-1999

Anmälningarna remitterades till Socialnämnden i Trelleborgs kommun för
utredning och yttrande i frågan huruvida nämnden kunde anses ha fullgjort den
skyldighet som följer av 22 § SoL när det gäller placeringen av AA. Nämnden
överlämnade som sitt remissvar en av nämndens ordförande HH och socialchefen
JJ upprättad tjänsteskrivelse, vari anfördes bl.a. följande.

## Bakgrund

AA är född och uppvuxen i Trelleborg. Hennes familjeförhållanden tycks ha varit
      mycket välordnade och positiva. Relationerna till daghemmet har fungerat mycket
      bra. Flickan har haft ett nära och positivt nätverk både av släktingar och vänner i och
      utanför Trelleborg. Familjen har inte haft någon kontakt med socialtjänsten.

      Mordet
      På kvällen 1999-02-21 slås flickans tillvaro i spillror. Modern dödas och pappan
      anhålls som misstänkt för hennes död. Socialtjänsten informeras och i samråd
      arrangeras flickans omhändertagande först av grannar under något dygn, sedan hos
      morfar för att 1999-02-28 flyttas hem till farmor och farfar i Trelleborg.
      Alla dessa åtgärder sker i fullt samförstånd med ett välfungerande släktingnätverk.
      Socialnämndens bedömning är att dessa åtgärder är helt förenliga med flickans bästa
      enligt § 1 SoL. Placeringen bygger på frivillighet enligt § 6 g SoL, och indirekt
      innebär placeringen också att delar av § 22 tillämpas:
      ”Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med anhöriga
      och annan närstående samt kontakt med hemmiljön”.
      Socialtjänsten kontaktar omgående barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid
      Malmö Allmänna Sjukhus för att få råd angående hur kontakten med flickan skall
      ske kring det som inträffat.

      Faderns häktning
      Fadern häktas 1999-02-25. Häktningsförhandling förbereds inom 14 dagar. 1999-03-
      11 omhäktas fadern ytterligare 14 dagar.
      Under denna period har socialtjänsten kontakt med pappan och diskuterar insatser
      för flickan. Här grundläggs också ett samtycke som går ut på att flickan tillsvidare
      bor kvar hos farmor och farfar. Där känner hon trygghet och hennes situation kan så
      långt möjligt normaliseras, bland annat med fortsatt vistelse på daghem, kontakt med
      grannbarn och övrigt nätverk. Dessutom får flickan möjlighet till fortsatt kontakt
      med fadern.
      I detta skede förnekar fadern brott. Socialnämnden bedömer att det inte är rimligt att
      begära omhändertagande enligt LVU eller föranstalta om vårdnadsöverflyttning. I
      samband med länsstyrelsens kritik är det oklart om de menar att dessa överväganden
      borde gjorts i samband med häktningen. Enligt länsstyrelsens bedömning kan
      flickan då teoretiskt sett betraktas som övergiven av fadern som inte kan sörja för
      henne. Socialnämnden anser det dock inte rimligt att agera mot fadern i denna
      situation, då han enligt svensk rättspraxis måste betraktas som oskyldig samt att
      nämnden hade pappans samtycke till föreslagna insatser för flickan.
      Placeringen hos farmor och farfar blir relativt långvarig på grund av att
      rättsprocessen drar ut på tiden. Alla i flickans släktingnätverk är eniga om att denna
      placering är det bästa för henne.

      Rättegång/dom
      Rättegången mot pappan inleds 1999-05-27. Fadern nekar till mord och hävdar att
      tragedin är en olyckshändelse. Senare döms pappan till mord och påföljden blir 10
      års fängelse.
      Socialnämndens handläggare diskuterar en framtida planering för flickan.
                                                                   Dnr 3990-1999      Sid 3 (13)
                                                                       4128-1999
                                                                       4166-1999

I samband med detta görs ett övervägande jämlikt § 22 SoL. Möjliga
släktingplaceringar är farmor och farfar, faster, morfar, mormor och två mostrar.
Med tanke på den mycket speciella situation som bildar bakgrund till flickans behov
vill socialnämnden vidare utreda om en släktingplacering i detta fall är det bästa
alternativet.

Yttrande från BUP
Socialförvaltningen gör 1999-08-10 en framställning till barn- och
ungdomspsykiatriska familjemottagningen. Frågeställningarna är helt koncentrerade
kring de erfarenheter som barn- och ungdomspsykiatriska familjemottagningen har
kring placeringar i liknande fall:
 Barnets rätt och behov av kontakten med pappan.
 Barnets rätt och behov av kontakt med mor- och farföräldrar samt övrigt nätverk.
 Barnets rätt och behov av en trygg uppväxt. Inom nätverket? Utanför nätverket?
Barn- och ungdomspsykiatriska familjemottagningen på lasarettet i Trelleborg,
tillhörande Sydvästra Skånes sjukvårdsdistrikt, är socialnämndens normala
referensmyndighet. Barn- och ungdomspsykiatriska utlåtanden är ofta ett tungt
vägande remissinslag i § 50-utredningar. Normalt utnyttjas endast en barn- och
ungdomspsykiatrisk organisation. I detta fall är det den offentliga myndigheten som
kan betraktas som objektiv och utan partsbildningar. Socialnämnden utgår från att
barn- och ungdomspsykiatriska enheten enbart ser till flickans bästa enligt § 1
socialtjänstlagen med den koppling som görs i § 22 SoL.
I länsstyrelsens kritik framförs att socialnämnden tagit alltför stort intryck av detta
formella yttrande och inte vägt in ett yttrande från en motsvarande enhet i
Linköping. Detta yttrande är uppenbart en partsinlaga och bygger på kontakter med
endast delar av släktingnätverket.
I sitt yttrande 1999-08-23 (här utelämnat; JO:s anm.) framför enhetschef KK att hon
och hennes medarbetare under de senaste två åren varit i kontinuerlig kontakt med
ett barn i samma situation som det nu aktuella. Erfarenheterna har också diskuterats
med handledare utifrån.
I yttrandet utvecklas förslag om att det ur barnets perspektiv är bättre med en
placering i familjehem utanför släktens nätverk, där barnet kan växa upp i en frizon
utan att ständigt bli påmint på grund av de känslor som finns hos alla släktingar om
den svåra händelsen som har varit.
I yttrandet understryks också att en familj utan inblandning av egna minnen och
starka känslor gör att barnet kan besöka de olika släktingarna på ett mer naturligt
sätt.

Placering utanför släktingnätverk
Under denna period överväger socialnämndens handläggare alla släktingar som
möjliga familjehem. Farmor och farfar samt fastern gör dock bedömningen att en
placering enligt BUP:s förslag är att föredra. De ser då möjligheten att fullt ut
fungera i sina normala släktingroller.
Initialt anmäler både morfar och hans nya fru, mormor och de båda mostrarna sitt
intresse och hävdar att de alla har företräde till placering jämlikt § 22. I ett senare
skede utkristalliserar sig en av mostrarna och hennes sambo som denna
släktinggrens huvudalternativ. Socialnämndens handläggare gör en kontinuerlig
avstämning av de olika alternativen. Mest ingående diskussion förs med den moster
som upplevs som moderns släktgrens huvudalternativ.
En fortsatt placering hos farmor och farfar bedöms i detta läge mindre lämplig, trots
att vissa av socialtjänstlagens grunder i form av normalisering och trygghet hade
kunnat uppfyllas här. En alltför nära koppling till pappan hade kunnat innebära en
risk för svårigheter med umgänget för moderns nätverk, vilket inte hade gagnat
flickans bästa. En placering i Trelleborg kunde också på sikt bli en belastning för
flickan med tanke på lokalsamhällets intressefokusering på det grova brottet.
                                                                     Dnr 3990-1999     Sid 4 (13)
                                                                         4128-1999
                                                                         4166-1999

Övervägande kring en placering hos mostern och hennes sambo pekade bland annat
på att det handlade om ett relativt kort förhållande, frågor kring den gemensamma
vårdnaden om den sjuåriga sonen och sambons fadersroll. Kontakten mellan flickan
och mostern hade varit relativt liten. Det biografiska avståndet mellan Linköping
och Trelleborg skulle innebära en försvårad kontakt med grundtryggheten i
Trelleborg och dessutom sannolikt innebära svårigheter kring umgänget med faderns
släktingnätverk.
En mer detaljerad beskrivning av familjehemsutredarnas arbete har lämnats i
yttrandet till länsstyrelsen och bifogas här som bilaga (här utelämnat; JO:s anm.).
Sammantaget gör socialnämnden den bedömningen att det inte kan vara till gagn för
flickan att i denna konfliktfyllda situation placeras i släktinghem. Med stöd av det
barnpsykiatriska yttrandet anser sig socialnämnden kunna göra ett avsteg från
huvudregeln i § 22 att barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående.
Enligt samma paragraf skall också barnets bästa alltid beaktas.
Socialnämnden menar att flickan behöver fostras så att hon rustas för att leva med
det livstrauma som hon genom mordet på mamman utsatts för. En placering i
släktingnätverket på moderns sida ger utrymme för frågor kring hur de i framtiden
kan hantera upplevelser av att flickan påminner dem om sin pappa. Finns det en risk
att hennes beteende tolkas speciellt av släktingar som medvetet eller omedvetet kan
göra en koppling till pappan och hans roll som mördare?
Inom faderns familj hanterar man idag huvudsakligen situationen genom en
förnekelse av brottet och det är inte rimligt att flickan i alltför stor utsträckning dras
med i denna föreställning.
I den aktuella situationen gör nämnden bedömningen att en släktingplacering inte
skulle tillförsäkra flickan rätten till hela sitt nätverk. Hennes möjlighet att med
tilltagande ålder få bilda sig en uppfattning och ta ställning till hur umgänget med
släktingnätverket och pappan skall utformas måste ges stor vikt. Nämnden anser att
denna process bäst sker i en familjehemsplacering utanför nätverket. I detta speciella
ärende anser därför nämnden att barnperspektivet utifrån flickans unika situation
bäst tillgodoses genom en sådan placering.

Utskottsbeslut 1999-09-27
Socialnämndens sociala utskott beslutar 1999-09-27 att flickan skall placeras i ett
familjehem utanför släktingnätverket. Mot detta beslut reserverar sig en ledamot
som förordar släktingplacering.
Länsstyrelsen är i sitt beslut 1999-10-29 kritisk till detta ställningstagande och anser
att det inte angetts bärande skäl för att inte placera i något av de släktingars hem på
moderns sida som velat ta vård om barnet. Socialnämnden bör efter utredning, och
om denna visar att så är lämpligt och förenligt med barnets bästa, placera barnet i
något av dessa hem.
I efterhand förtydligar dock länsstyrelsen att ett sådant beslut måste föregås av
antingen ett beslut om omhändertagande enligt LVU eller att faderns samtycke fås
eller att vårdnaden flyttas från honom efter begäran till tingsrätten. Några klara
indikationer på hur en process i länsrätten kring omhändertagande enligt LVU eller
en vårdnadsprocess i tingsrätten skulle utfalla kan självklart inte lämnas.

Pågående länsrättsprocess
En viktig åtgärd i det aktuella ärendet är inskolningen inför placering i
familjehemmet.
Genom ett överklagande från en person LL i Trelleborg öppnade länsrätten i Skåne
län 1999-10-15 ett mål där länsrätten skall pröva lagligheten i socialnämndens beslut
1999-09-27 att placera den underåriga flickan i ett utomstående familjehem i stället
för hos nära släktingar. LL yrkade att länsrätten prövar beslutets laglighet och därvid
undanröjer det överklagade beslutet. I avvaktan på länsrättens slutliga prövning
anhålles vidare att det överklagade beslutet inhiberas.
                                                                  Dnr 3990-1999     Sid 5 (13)
                                                                      4128-1999
                                                                      4166-1999

Länsrätten i Skåne län beslutade 1999-10-21 att avslå yrkandet om inhibition. I sitt
skäl för beslut skriver länsrätten att enligt rättspraxis bör en bedömning om
inhibition i ett mål om laglighetsprövning enligt kommunallagen grundas på ett
preliminärt ståndpunktstagande till frågan huruvida det överklagade beslutet är
olagligt eller ej enligt de av klaganden åberopade omständigheterna. Inhibition
kommer i fråga endast om starka skäl talar för att beslutet är olagligt och att
verkställighetsförbudet är ägnat att förhindra att ett allmänt eller enskilt intresse
åsamkas beaktansvärd skada.
Detta beslut överklagades till kammarrätten i Göteborg som 1999-11-04 beslutade
att inte meddela prövningstillstånd. Länsrättens avgörande står därför fast. En senare
framställan till regeringsrätten om ändring har inte getts prövningstillstånd.
Socialnämnden i Trelleborg har tolkat dessa beslut som stöd för att fullfölja
inskolningen.
Socialnämnden accepterar att länsstyrelsen kan göra andra bedömningar och
värderingar samt tolka bakgrundsfakta på ett annat sätt och därigenom komma till en
annan konklusion än socialnämnden. Socialnämnden vill dock framföra att
nämndens handläggare har alla bakgrundsfakta och den dagliga kontakten med
flickan och hennes situation.
Socialnämnden anser att nämnden gjort en rimlig § 22-avvägning och om inte
beslutet är olagligt, anser nämnden det vara rimligt att fullfölja placering i ett
familjehem utanför släktingkretsen. Detta för att fullfölja tanken att skapa en frizon
för flickan.
Det aktuella familjehemmet väljs med omsorg för den speciella situation som gäller
för flickan. Placeringen är nära både Trelleborg och Mellbystrand för att underlätta
fortsatt tät kontakt med båda släktgrenarna. Familjehemmets vuxna är något äldre
och har goda förutsättningar att fungera bra tillsammans med farmor och farfar samt
mormor och morfar. De har erfarenhet av tidigare familjehemsplaceringar och
bedöms ha både kompetens och vilja att samarbeta med både socialtjänsten i
Trelleborg och i ett senare skede barnpsykiatrisk expertis.

Länsstyrelsebeslutet och massmedia
Efter länsstyrelsens beslut 1999-10-29 och den förnyade intensiva
massmediadebatten tillförs ärendet en ny dimension. I ett brev till socialnämnden,
vilket senare bifogas en JO-anmälan, skriver farföräldrarna och fastern bland annat:
”Vi anser därför att det bästa för AA är att placeras utanför nätverket, men om
beslutet ändras och AA skall släktplaceras, så är vi givetvis också intresserade”.
Socialnämnden anser att detta förstärker bilden av en konfliktfylld släktingsituation.
Uppenbart handlar det nu om en vårdnadstvist.
Socialnämnden anser inte det vara rimligt med ytterligare övervägande enligt § 22,
även om nämnden gjort minst ingående bedömningar av alternativen på faderns
släktsida.

Nuläge
Under den senaste månaden har inskolningen till familjehemmet genomförts. ”Det
främmande hemmet” har blivit flickans trygga, ombonade vardagsarena. ”De okända
personerna” har snabbt för flickan blivit varma, omtänksamma, stabila vuxna
föräldraförebilder respektive stimulerande lekkamrater.
I § 22 SoL understryks att vården bör utformas så att den främjar den en skildes
samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön. Detta
har redan efter kort tid utvecklats positivt och flickan har redan haft besök av
morfar, mormor och mostrar. Farmor och farfar har som deltagare i
inskolningsprocessen redan etablerat en positiv kontakt.
Vårdplan och umgängesplan säkrar formellt denna kontakt, men viktigare är det
faktiska samspelet mellan familjehemmet och släktingarna på båda sidor.
                                                                          Dnr 3990-1999     Sid 6 (13)
                                                                              4128-1999
                                                                              4166-1999

      Det är alltför tidigt att dra långtgående slutsatser, men erfarenheterna hittills pekar
      på att denna kontakt fungerat mycket bra och allt talar för att den utvecklas enligt
      målsättningen.

      Vårdnadsfrågan
      Socialnämnden har 1999-11-08 beslutat ge socialförvaltningen i uppdrag att utreda
      vårdnadsfrågan. Bakgrunden är bland annat den kritik som riktas i länsstyrelsens
      beslut, motioner i ärendet från riksdagsmän samt många olika myndighetspersoner
      och allmänheten som haft kritiska synpunkter på att en pappa som mördat flickans
      mamma skall få behålla den juridiska vårdnaden.
      En bedömning av en automatisk koppling mellan ett grovt brott och förlust av
      vårdnad görs bäst i tingsrätten. En sådan bedömning borde kunna initieras på andra
      sätt än genom en framställan från socialnämnden. Hur en sådan bedömning skall
      komma till stånd är i dagsläget oklart. Tveksamt om en sådan bedömning måste ske
      via omvägen att socialnämnden gör en framställan enbart på denna grund.
      I en dom i ett liknande ärende har länsrätten i Jönköpings län, 1999-12-06, gjort en
      bedömning som snarast får tolkas som att en överflyttning av vårdnaden inte med
      automatik kan ske endast på grundval av ett grovt brott. Det är möjligt att en mer
      djupgående analys av det nuvarande rättsläget behöver göras på central nivå.

## Sammanfattning

Socialnämnden har tolkat § 22 SoL så att denna, i synnerhet genom senaste
      skärpningen av texten, skall stärka föräldrars, släkts och närståendes ställning vid
      samhällsvård. Att detta alltid skall övervägas, men att paragrafen måste ta hänsyn till
      barnets bästa enligt § 1 SoL och att den inte har någon övergripande roll i
      förhållande till frivillighet enligt § 6.
      Skrivningen i § 22 med ordval som överväga och undersöka tolkar socialnämnden så
      att formella familjehemsutredningar kring tilltänkta släktinghem inte med automatik
      måste göras. Nämnden anser att det är en annorlunda process att överväga och
      undersöka möjligheter av en släktingplacering. I regeringens proposition 96/97:124
      uttrycks detta just som ett krav att i första hand utreda möjligheterna att placera
      barnet i det naturliga nätverket. Med hänsyn till en helhetsbedömning i det aktuella
      ärendet anser socialnämnden att en rimlig avvägning har gjorts utifrån lagens krav.
      Tre huvudsakliga skäl för avsteg från huvudregeln om släktingplacering anser
      socialnämnden föreligga:
       Det finns flera konkurrerande släktinghem och en placering i någondera
        nätverket riskerar att försämra flickans viktiga kontakter med alla släktingar.

       En placering i ett familjehem utanför släktingnätverken kan på ett bättre sätt ge
        flickan en balanserad uppväxt där hon med tilltagande ålder själv kan skapa sig
        en bild av sin livssituation utan direkt eller indirekt påverkan av släktingars
        uppfattning av traumat.

       Faderns synpunkter som vårdnadshavare kan inte helt bortses från. I den tidigare
        nämnda länsrättsdomen i Jönköping har detta ytterligare understrukits.
        Länsstyrelsens i Skåne kritik mot socialnämndens i Trelleborg handläggning har
        åberopats i målet, men genom länsrättsdomen uppenbarligen inte vunnit gehör.
      Avslutningsvis vill socialnämnden framhålla att nämnden anser sig ha arbetat med
      flickans bästa för ögonen i hela handläggningsprocessen. Att den slutliga
      familjehemsplaceringen skett utanför släktingnätverket beror definitivt inte på att
      socialnämnden inte varit medveten om paragrafen och dess innebörd, utan på ett
      noga övervägt ställningstagande.
JO inhämtade yttrande från Socialstyrelsen angående styrelsens syn på
tillämpningen av 22 § fjärde stycket SoL, särskilt i fall där vårdnadshavaren
                                                                        Dnr 3990-1999     Sid 7 (13)
                                                                            4128-1999
                                                                            4166-1999

motsätter sig en anhörigplacering. I ett yttrande som beslutades av tf.
överdirektören MM, anförde Socialstyrelsen följande.

      Lagstiftning m.m.
      Enligt 25 § första stycket SoL får en underårig inte utan socialnämndens
      medgivande tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte
      tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom.
      Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i
      ett visst familjehem. Socialnämnden får inte lämna medgivande enligt första stycket
      utan att förhållandena i det enskilda hemmet och förutsättningarna för vård i hemmet
      är utredda.
      Det finns inga uttryckliga bestämmelser som reglerar vad en familjehemsutredning
      skall innehålla. Viss vägledning ges emellertid genom 26 § SoL. Av bestämmelsen
      framgår att den unge skall kunna garanteras en god vård och fostran i hemmet och i
      övrigt goda uppväxtförhållanden. För att kunna garantera det krävs en mycket god
      kännedom om barnets särskilda behov och förutsättningar samt de omständigheter
      som gjort det nödvändigt att placera barnet i ett familjehem.
      Av förarbetena till bestämmelsen framgår att utredningen bör belysa om de blivande
      vårdarna utgör en för den unge lämplig familjesammansättning och om det
      föreligger goda förhållanden för den unge både i det nya hemmet och i dess
      omgivning. Således krävs även en fördjupad kunskap om familjehemsföräldrarnas
      vilja och förmåga att ge barnet behövlig omsorg och att tillgodose särskilda behov
      hos barnet. Utredningen bör mynna ut i en bedömning av familjehemsföräldrarnas
      förutsättningar att uppfylla barnets behov (se prop. 1989/90:28 s 128 f.).
      Enligt 22 § tredje stycket SoL bör vården utformas så att den främjar den enskildes
      samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.
      Svensk lag har valt att inte lämna något försteg för en placering hos barnets
      släktingar. Emellertid understryks i förarbetena att de vägledande principerna i
      socialtjänstlagstiftningen, kontinuitetsprincipen, bör tolkas så att nämnden inte
      förbiser möjligheten att hitta en bra placering i barnets naturliga nätverk.
      Socialtjänsten bör i varje enskilt fall i första hand utreda möjligheten att placera
      barnet i det naturliga nätverket. Många gånger framstår det även som naturligt att
      placera barnet hos en person som har en släktrelation. Det betyder också att man
      regelmässigt bör undersöka släktens möjligheter att stödja barnet även om det
      placeras i ett ”främmande” familjehem. En placering i släkten eller nätverket
      utesluter emellertid inte kravet på att det tänkta familjehemmet skall utredas och
      godkännas på liknande sätt som ett ”främmande” familjehem (se prop. 1996/97:124
      s. 114 och 1996/97:SoUl8 s. 84).
      Den 1 juli 1999 ändrades bestämmelsen i 22 § fjärde stycket SoL från att
      socialtjänsten bör överväga till skall överväga om barnet kan placeras hos släktingar
      eller andra närstående. Det var med anledning av prop. 1997/98:102 om en
      strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige m.m.
      som Socialutskottet lade fram förslaget till ändring. Utskottet anförde bl.a. att en
      ytterligare betoning bör göras av vikten av att socialtjänsten i första hand överväger
      huruvida placeringen kan ske hos släktingar eller närstående. Utskottet erinrade
      emellertid samtidigt om vad som stadgas i lagrummet, nämligen att barnets bästa
      alltid skall beaktas vid placering. Utskottet vidhöll också uppfattningen att om
      personerna i barnets närhet inte kan tillförsäkra barnet god vård skall placeringen
      givetvis inte ske där utan i ett annat familjehem (se 1998/99:SoU6).

## Bedömning

Ett grunddrag i socialtjänstlagstiftningen är att vård och behandling skall ske i
      frivilliga former och i samråd med dem det berör så långt detta är möjligt.
      Socialtjänstens insatser skall bygga på respekt för människors integritet och
      självbestämmanderätt. Nämndens insatser för den enskilde skall utformas
      tillsammans med honom. Detta gäller även vård av barn och unga.
                                                                   Dnr 3990-1999      Sid 8 (13)
                                                                       4128-1999
                                                                       4166-1999

Socialnämnden har ett ansvar för att de som behöver beredas vård utanför det egna
hemmet tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende och
principerna om flexibilitet, kontinuitet och närhet skall därvid tillämpas. Detta gäller
även vid placering av barn och unga.
De krav som lagen ställer i fråga om samhörighet och kontakt med hemmiljön
handlar inte bara om geografisk närhet. Språkliga och kulturella skillnader i synsätt
och bakgrund kan skapa väl så stora avstånd mellan människor. Att sådana
skillnader beaktas och att man väljer ett hem som kan samarbeta med barnets
biologiska föräldrar är av största betydelse vid alla placeringar. Det innebär att
socialtjänstens personal måste vara lyhörd för föräldrarnas egna önskemål utan att
för den skull göra avkall på den professionella bedömningen av vad som är ett
lämpligt hem för det enskilda barnet.
Vid val av familjehem skall nämnden enligt 22 § fjärde stycket SoL överväga om
barnet kan tas emot av någon anhörig eller annan närstående. De generella reglerna
om att barnets bästa skall tillgodoses, att barnet skall få upprätthålla kontakterna och
att barnet skall få god vård och fostran skall vara vägledande även vid placering hos
släktingar.
Inför den förändrade lydelsen av 22 § SoL som genomfördes den 1 januari 1998
framhölls att socialtjänsten fått stark kritik för att inte vara tillräckligt lyhörd för
möjligheterna att placera barn hos släktingar. Detta trots att forskning visat att
sådana placeringar kan vara att föredra om placeringen ses ur ett livsperspektiv.
Lagstiftaren ansåg emellertid inte att det var möjligt att slå fast en princip som
innebär att släktingplaceringar eller andra placeringar i barnets nätverk alltid skall
prövas i första hand. En sådan placering innebär inte några garantier för att just detta
hem kan tillförsäkra barnet en god vård (se prop. 96/97:124 s. 114).
När det blir aktuellt att placera ett barn utanför det egna hemmet måste vården
planeras utifrån det enskilda barnets behov av stöd, hjälp och skydd. Barnets behov
måste kunna tillgodoses såväl på kort som på lång sikt. En vårdplan måste utarbetas
som redovisar den vård som socialnämnden anser vara nödvändig. Det är sedan
barnets vårdnadshavare och den unge själv när han fyllt 15 år, som har att ta
ställning till den planerade vården och lämna samtycke till vården. Lämnas
samtycke till den planerade vården innebär det som regel att vården kan ges i
frivilliga former. Det är viktigt att påpeka att samtycket skall avse hela den
planerade vården. Det kan förekomma att en vårdnadshavare endast samtycker till
viss form av placering, t.ex. i ett hem för vård eller boende, men inte till placering av
barnet i familjehem. En annan begränsning i samtycket kan vara att endast ett visst
familjehem accepteras, t.ex. hos en nära anhörig. Situationen kan också vara det
omvända, dvs. att samtycke lämnas till alla hem utom det som nämnden förslagit (jfr
RÅ 82 2:74). Den vård som kan anses vara den behövliga för den unge kan
naturligtvis utformas på olika sätt. Nämnden får i varje enskilt fall bedöma om det
begränsade samtycket kan anses ge tillräckligt utrymme för att kunna garantera den
behövliga vården. Om så inte är fallet bör ansökan om vård med stöd av lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) göras. Lagen kan
även vara tillämplig då vårdnadshavaren trots lämnat samtycke kan befaras ingripa i
vården på ett för den unge störande sätt så att den behövliga vården inte kan ges (jfr
RÅ 1987 ref 97).
Att släktingplaceringar skulle ha ett ovillkorligt försteg framför andra familjehem
går inte att utläsa vare sig av lagtext eller av förarbeten. Tvärtom har socialutskottet
uttalat att om ett barn inte kan tillförsäkras god vård i ett närståendehem, skall
placeringen inte ske där utan i ett annat hem.
Det åligger alltid socialnämnden att överväga en placering i ett släktinghem eller
annat närstående hem. Frågan är vad detta ansvar innebär. Socialstyrelsen kan
konstatera att på denna punkt skiljer sig socialtjänstens praxis åt. Det är inte alltid så
att en sådan utredning inleds. Redan på grundval av förhandsinformation om
familjen och barnet samt den speciella situationen kan underlag finnas för att göra en
bedömning av hemmets lämplighet. Vid sådana bedömningar är det även av
betydelse att beakta den forskning och de erfarenheter som finns om barns sätt att
reagera och hantera den speciella situationen. De krav som kan ställas inför en
                                                                            Dnr 3990-1999        Sid 9 (13)
                                                                                4128-1999
                                                                                4166-1999

      placering av ett barn är att tillräckligt underlag finns för att ta ställning till var
      barnets behov av vård, stöd och hjälp bäst tillgodoses.
      Sammanfattningsvis anser Socialstyrelsen att vid val av lämpligt familjehem måste
      principen om barnets bästa gälla. Denna princip skall gälla även vid överväganden
      om släktingplacering. Detta förutsätter att det finns en god kännedom om familjen
      och barnet. Här ställs stora krav på utredaren, inte minst vad gäller kunskaper om
      barnets förutsättningar och behov. Om inte vårdnadshavaren samtycker till hela den
      erforderliga vården, inklusive förslag på familjehem, måste en prövning göras om
      förutsättningar finns för att tillämpa LVU. Detsamma gäller när vårdnadshavaren
      enbart går med på en viss släktingplacering eller när han inte accepterar en sådan
      och nämnden har en annan uppfattning. Det finns således inget ovillkorligt försteg
      för en släktingplacering. Socialnämnden har att noga bedöma för- och nackdelar
      med en sådan placering.

## Övrigt

Länsstyrelsen har i sin tillsynsrapport behandlat frågan om en förälder, tillika
      vårdnadshavare, som dödar den andra föräldern skall ha kvar sitt vårdnadsansvar.
      Svaret på den frågan är inte enkelt och det är tveksamt om det går att ge något
      generellt svar. Situationen ser olika ut i varje enskilt fall. Viktigt är att inte tappa
      bort vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet.
      När händelser av detta slag inträffar ställs frågor om hur socialtjänsten skall agera i
      vårdnadsfrågan och kunskaper söks om hur man bör handla. Denna typ av händelser
      är visserligen inte vanliga men sammantaget över en längre tidsperiod berör det flera
      barn på ett mycket omvälvande sätt. Socialstyrelsen anser därför att det är angeläget
      att dessa fall kartläggs och att man bl.a. följer upp vilken typ av hem barnet placerats
      i och hur vårdnadsfrågan har lösts. Det är önskvärt att en sådan kartläggning görs i
      den aviserade översynen av vårdnadslagstiftningen. Där bör även tas ställning till
      om det, mot bakgrund av dessa fall, finns behov av att göra ändringar i
      vårdnadsbestämmelserna.
Anmälarna gavs tillfälle att kommentera nämndens remissvar och yttrandet från
Socialstyrelsen. Det sistnämnda översändes för kännedom till Socialnämnden i
Trelleborgs kommun och till Länsstyrelsen i Skåne län.

Vid beslutet hade JO tillgång till bl.a. delar av den akt som upprättats i ärendet vid
socialförvaltningen i Trelleborgs kommun och de beslut och domar som Länsrätten
i Skåne län (mål nr 9727-1999) och Kammarrätten i Göteborg (mål nr 1549-2000)
meddelat i ärendet efter det att nämndens beslut om AA:s familjehemsplacering
överklagats för laglighetsprövning.

I ett beslut den 14 februari 2001 anförde JO André följande.

Enligt 12 § SoL skall socialnämnden bl.a. verka för att barn och ungdom växer upp
under goda och trygga förhållanden.

Socialnämnden skall enligt 22 § SoL sörja för att den som behöver vårdas eller bo i
ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller
boende. Enligt bestämmelsens tredje stycke skall vården utformas så att den
främjar den enskildes samhörighet med anhöriga och andra närstående samt
kontakt med hemmiljön. I fjärde stycket anges att vid placering av barn skall i
första hand övervägas om barnet kan tas om hand av någon anhörig eller annan
närstående. Enligt 1 § SoL skall dock barnets bästa alltid beaktas.
                                                                        Dnr 3990-1999     Sid 10 (13)
                                                                            4128-1999
                                                                            4166-1999

Socialnämndens insatser beträffande barn och ungdomar bygger på samtycke från
de berörda enskildas sida. Under vissa förutsättningar är dock nämnden skyldig att
omhänderta barn och ungdomar för vård. Regler om sådana tvångsingripanden
finns i LVU.

BB:s gärning att beröva CC livet innebar för AA att hon förlorade sin mor. BB
satte sig genom gärningen också ur stånd att för lång tid framåt svara för den
faktiska omvårdnaden av AA. Därmed aktualiserades socialnämndens ansvar att
sörja för att AA togs om hand på erforderligt sätt. De alternativ som därvid stod
nämnden till buds var att antingen placera AA i familjehem eller att ansöka om
vårdnadsöverflyttning.

De regler som behandlar överflyttande av vårdnad i en situation som den
förevarande återfinns i 6 kap. 7 § föräldrabalken, FB. Enligt bestämmelsens första
stycke skall rätten besluta om ändring i vårdnaden om en förälder vid utövandet av
vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt
brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets
hälsa eller utveckling. I förarbeten till lagstiftningen anfördes bl.a. följande (prop.
1981/82:168 s. 68).

      I de flesta fall torde sålunda förevarande paragraf i praktiken aktualiseras bara när
      barnet har tagits om hand med stöd av LVU. En överflyttning av vårdnaden bör inte
      heller ske annat än om det finns någon annan lämplig person som är villig att utöva
      vårdnaden och som barnet har ett så gott förhållande till att barnet självt kan eller
      rimligen bör acceptera denne som vårdnadshavare. Det betyder att ett beslut om att
      omedelbart skilja en förälder från vårdnaden om ett barn redan när förälderns
      olämplighet kommer till myndighetens kännedom i allmänhet kan meddelas bara om
      den andra föräldern är villig att ensam ta över ansvaret för barnet. I övriga fall torde
      det många gånger vara nödvändigt att barnet har bott en tid i ett fosterhem för att
      man skall kunna avgöra hur denna placering har utfallit.
Av det sagda följer att en sådan åtgärd som att överflytta vårdnaden inte helt enkelt
låter sig göras i fall där barnet ännu inte har placerats i familjehem och där den
andra föräldern inte kan överta vårdnadsansvaret. Det kan däremot ofta vara
befogat för nämnden att under ett senare skede, t.ex. efter det att en
familjehemsplacering pågått under en tid och utfallit positivt, väcka frågan om att
överflytta vårdnaden om barnet till familjehemsföräldrarna. Så kan vara fallet
särskilt om föräldern är frihetsberövad under lång tid och därför inte har möjlighet
att aktivt ta tillvara barnets intressen. Frågan om vårdnadsöverflyttning har varit
föremål för övervägande i LVU-utredningens betänkande Omhändertagen, SOU
2000:77.

För det fall frågan om vårdnadsöverflyttning inte aktualiseras är den möjlighet som
kvarstår för nämnden att placera barnet i familjehem. En sådan placering kan ske
antingen som en frivillig placering enligt SoL eller med stöd av LVU. Det ligger i
sakens natur att det finns skäl för socialnämnden att överväga behovet av att bereda
barn vård enligt LVU i en situation som den förevarande. Om vårdnadshavaren
medger de förslag om insatser för barnet som nämnden föreslår är emellertid
utrymmet för att tillämpa LVU begränsat. LVU-utredningen har i det ovan nämnda
betänkandet även tagit upp denna fråga. Utredningen fann dock inte skäl att föreslå
någon ändring av lagstiftningen såvitt avsåg de fall där en förälder berövat den
                                                                        Dnr 3990-1999     Sid 11 (13)
                                                                            4128-1999
                                                                            4166-1999

andra föräldern livet utan ansåg att frågan om tillämpligheten av LVU måste
besvaras utifrån förhållandena i det enskilda fallet, betänkandet s. 87.

Då såväl reglerna om vårdnadsöverflyttning som frågan om LVU:s tillämplighet i
fall som det förevarande nu bereds inom Regeringskansliet finns det inte skäl för
mig att här uppehålla mig ytterligare vid den saken.

Det kan konstateras att nämnden i det inledande skedet av handläggningen valde att
inte väcka talan om vårdnadsöverflyttning. I stället påbörjades arbetet med att
ordna en familjehemsplacering åt AA. Nämndens agerande ger så långt inte
anledning till någon kritik från min sida.

Den utredning som jag har företagit har framför allt avsett frågan om hur nämnden
utrett placeringen av AA och om nämnden utan godtagbara skäl har underlåtit att
placera AA hos någon av hennes släktingar.

Som angetts ovan stadgas numera i 22 § fjärde stycket SoL att vid placering av
barn i första hand skall övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller
annan närstående. Bestämmelsen, som har tillkommit på initiativ av
Socialutskottet, var ursprungligen avfattad på så sätt att socialnämnden vid
placering av barn i första hand borde överväga s.k. anhörigplacering. I samband
med införandet av fjärde stycket i lagrummet anförde Socialutskottet
(1996/97:SoU18 s. 84) bl.a. följande.
      Barnets bästa skall vara en ledstjärna i arbetet med barn. Svensk och utländsk
      forskning visar att placeringar av barn hos släktingar kan vara att föredra om man
      ser placeringen ur ett livsperspektiv.... Det är angeläget att socialtjänsten i varje
      enskilt fall prövar att placera barnet i det naturliga nätverket. Det finns dock inga
      garantier för att en sådan placering tillförsäkrar barnet god vård.... Om personerna i
      barnets nätverk inte kan tillförsäkra barnet en god vård skall placering givetvis inte
      ske där utan i ett annat familjehem. I dessa fall bör socialtjänsten utreda anhörigas
      och närståendes möjligheter att på andra sätt stödja barnet.
Ordalydelsen i 22 § fjärde stycket SoL ändrades den 1 juli 1999, även detta på
initiativ av Socialutskottet, från att anhörigplacering ”bör” övervägas till att sådan
placering ”skall” övervägas. Enligt utskottsbetänkandet (1998/99:SoU6 s. 43) ville
man ytterligare betona vikten av att socialtjänsten i första hand överväger huruvida
placeringen kan ske hos släktingar eller andra närstående.

Frågan om vad som är barnets bästa låter sig inte enkelt besvaras utan är
naturligtvis beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Det är inte
självklart att de syften som ligger bakom bestämmelsen om anhörigplacering alltid
gör sig gällande med lika styrka. I de flesta fall kan sannolikt enighet uppnås om att
det är till fördel om barnet kan placeras hos släktingar eller andra närstående
eftersom en sådan placering normalt innebär att barnet kan behålla det nätverk som
redan finns omkring det. Barnet ges därigenom också större möjligheter att
bibehålla kontakten med föräldrar och andra anhöriga. Det går emellertid inte att
helt bortse ifrån att det finns fall där det kan befaras att en placering hos anhöriga
kan medföra att barnets kontakter med andra närstående försvåras. Så kan vara
fallet bl.a. om det föreligger konflikter mellan dessa grupper eller om förhållandet
mellan dem annars är ansträngt. Rent allmänt kan det inte antas vara till fördel för
                                                                     Dnr 3990-1999    Sid 12 (13)
                                                                         4128-1999
                                                                         4166-1999

ett barn att växa upp i en miljö som är fientligt inställd till barnets förälder. I de
allra flesta fall är det i vart fall på lång sikt till förmån för barnet om någon kontakt
kan upprätthållas med föräldern. Det är emellertid inte alltid så att kontakt och
umgänge med föräldrarna eller någon av dem gagnar barnet.

Skyldigheten att beakta barnets bästa innebär att socialnämnden i sin utredning
måste planera vården utifrån det enskilda barnets behov av stöd, hjälp och skydd. I
denna planering bör vårdnadshavaren inte ges något avgörande inflytande över
barnets framtid utan i stället måste utgångspunkten vara att det är det enskilda
barnets förhållanden och framtida behov som skall ligga till grund för
socialnämndens bedömning av var barnet skall placeras.

Först efter det att nämnden tagit ställning till vad som kan anses vara bäst för
barnet aktualiseras frågan om barnets vårdnadshavare, och den unge själv när han
fyllt 15 år, samtycker till den planerade vården. Lämnas samtycke till hela den
erforderliga vården innebär det som regel att vården kan ges i frivilliga former.
Först om vårdnadshavaren, eller i förekommande fall barnet själv, motsätter sig
den planerade vården uppkommer fråga om att bereda barnet vård enligt LVU.

Inledningsvis placerades AA hos sina farföräldrar. Vad som kommit fram i denna
del föranleder inte något uttalande från min sida. I samband med att fadern därefter
dömdes för mord på sin hustru hade nämnden att ordna en stadigvarande placering
för AA. Därvid framfördes olika uppfattningar om var AA skulle placeras.
Släktingar på moderns sida uttryckte önskemål om att flickan skulle placeras hos
dem medan fadern och dennes anhöriga ansåg det vara lämpligast att flickan
placerades i ett hem som inte hade någon anknytning till familjen.

Vilka krav som ligger i nämndens skyldighet att överväga anhörigplacering anges
inte närmare i lagtexten eller i förarbetena. Det kan emellertid konstateras att en
sådan placering inte medför någon befrielse från kravet på att det tänkta
familjehemmet skall utredas och godkännas på liknande sätt som ett ”främmande”
familjehem (se prop. 1996/97:124 s. 114 och socialutskottets betänkande
1996/97:SoU18 s. 84).

Av Socialstyrelsens yttrande framgår att socialtjänstens praxis skiljer sig åt i detta
avseende och att det inte alltid är så att en familjehemsutredning inleds. En
familjehemsutredning ger i och för sig en bra bild av hemmets möjlighet att ge
barnet god vård. Det går emellertid inte att bortse från att det ofta ändå kan finnas
underlag för att göra en tillfredsställande bedömning av lämpligheten att placera
barnet i ett visst hem.

I uttrycket överväga måste enligt min mening främst ligga att nämnden skall
undersöka det befintliga nätverk som finns runt barnet för att utröna om det finns
möjlighet att placera barnet inom den kretsen och i vad mån det finns intresse hos
och möjlighet för någon i denna krets att ta emot barnet. För det fall nämnden kan
konstatera att det inte finns någon i barnets nätverk som har möjlighet att ta emot
barnet måste nämnden redan här anses ha fullgjort den skyldighet som ålagts den i
22 § fjärde stycket SoL. Om däremot någon anhörig förklarar sig villig att ta emot
                                                                  Dnr 3990-1999    Sid 13 (13)
                                                                      4128-1999
                                                                      4166-1999

barnet måste det åligga nämnden att närmare utreda förutsättningarna för en sådan
placering. Om flera anhöriga var för sig förklarar sig villiga att ta emot barnet bör
denna skyldighet gälla i förhållande till var och en av dem.

I AA:s fall fanns det släktingar på hennes avlidna moders sida som var villiga att
fungera som familjehem för henne, nämligen hennes morfar och hennes två
mostrar. Jag har vid min granskning av den utredning som gjorts av
familjehemsutredarna NN och OO inte kunnat dra annan slutsats än att nämnden de
facto fullgjort sin skyldighet att utreda förutsättningarna för en placering av AA
hos någon av dessa släktingar. Det kan därvid konstateras bl.a. att utredarna har
gjort hembesök hos morfadern och hos den ena mostern. Utredarna har även haft
enskilda samtal med de släktingar som haft önskemål om att bli familjehem för
AA. Det förtjänar att framhållas att det härvidlag inte påvisades några
missförhållanden av något slag och att placeringen av AA i ett externt familjehem
grundades på helt andra överväganden.

Genom nämndens beslut den 27 september 1999 placerades AA, i enlighet med det
förslag som förvaltningen avgett efter företagen utredning, i ett familjehem utanför
släktingnätverket. Fadern, som fortfarande är vårdnadshavare för AA, samtyckte
till placeringen. I och med detta aktualiserades inte någon tillämpning av LVU. Det
har självfallet varit en mycket grannlaga uppgift för nämnden att i detta fall försöka
komma fram till ett beslut som så påtagligt har betydelse för AA:s hela framtid. JO
är mycket återhållsam med att överpröva myndigheters bedömningar i olika
sakfrågor. Jag finner inte skäl att här göra något avsteg från denna princip. Det
finns dock anledning att framhålla att jag vid min granskning av ärendet inte har
gjort några andra iakttagelser än att nämndens handläggning präglats av en vilja att
komma fram till den lösning som kan antas vara bäst för AA.

Fallet angående AA har varit uppmärksammat och har diskuterats utifrån olika
aspekter. Det ligger i sakens natur att man kan anföra synpunkter på hur
socialnämnden har handlat. Detta har visat sig inte minst genom det beslut som
Länsstyrelsen i Skåne län har meddelat i det tillsynsärende som inleddes i
anledning av klagomål från AA:s släktingar på moderns sida. I beslutet har
länsstyrelsen i flera avseenden riktat allvarlig kritik mot nämndens handläggning
av ärendet. Mot bakgrund av de mycket svåra överväganden som är för handen i ett
fall som det förevarande finner jag inte anledning att göra något särskilt uttalande
med anledning av de klagomål som makarna FF och GG har anfört mot
länsstyrelsens handläggning av ärendet.
