# Kritik mot en lantmätare för handläggningen av en ansökan om ledningsförrättning

JO 2017-05-22 dnr 4002-2016

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                     Sid
                                                                          2017-05-22              4002-2016              1 (4)
Justitieombudsmannen
Lars Lindström




                        Kritik mot en lantmätare för handläggningen av en ansökan om
                        ledningsförrättning


                          Beslutet i korthet: I ett ärende om ledningsrätt krävdes ett medgivande från
                          Energimarknadsinspektionen. Förrättningslantmätaren ansökte för sökandens räkning
                          om detta medgivande. JO konstaterar att lantmätaren genom att upprätta och ge in
                          ansökan om medgivande lämnat hjälp som klart går utöver vad som kan anses
                          lämpligt. Ett sådant agerande kan enligt JO skada tilltron till Lantmäteriets opartiskhet,
                          och lantmätarens handlande var därför inte förenligt med regeringsformens krav på
                          opartiskhet. Lantmätaren får kritik.

## Initiativet

Under min inspektion av Lantmäteriets kontor i Falun den 19–21 april 2016
                        uppmärksammades följande:

                        Ett pågående ärende hade inletts genom en ansökan om ledningsförrättning.
                        Under handläggningen framkom att det saknades en giltig koncession. Enligt en
                        dagboksanteckning den 18 december 2013 begärde lantmätaren AA att ansökan
                        skulle kompletteras med ett medgivande från koncessionsmyndigheten
                        Energimarknadsinspektionen att inleda en ledningsförrättning. Enligt en
                        dagboksanteckning samma dag ville sökandens ombud att lantmätaren skulle
                        begära medgivande från Energimarknadsinspektionen vilket lantmätaren gjorde.
                        I ett beslut den 6 februari 2014 avslog Energimarknadsinspektionen
                        Lantmäteriets ansökan om medgivande.

                        Jag beslutade att i ett särskilt ärende utreda hur handläggningen förhållit sig till
                        myndigheternas serviceskyldighet i 4 § förvaltningslagen (1986:223), FL.
                        Därefter uppmanade JO Lantmäteriet att lämna upplysningar om och yttra sig i
                        den frågan.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                        Dnr 4002-2016         Sid 2 (4)




Utredning
Lantmäteriet (generaldirektören BB) lämnade ett yttrande till JO med i
huvudsak följande lydelse:

## Bakgrund

Ärendet gällde en ansökan om ledningsrätt för starkströmsledning. För att sådan
      ledningsrätt ska kunna beviljas krävs bl.a. ett giltigt koncessionsbeslut från
      behörig koncessionsmyndighet. I ärendet yrkades att en befintlig ledningsrätt
      skulle upphävas och ersättas av en ny ledningsrätt för ett bredare markområde.
      Vid en kontroll uppmärksammade förrättningslantmätaren att det tidsbegränsade
      koncessionsbeslut som tidigare funnits hade gått ut. Hon mailade sökanden och
      begärde in komplettering av ansökan med medgivande enligt 17 §
      ledningsrättslagen (1973:1144), LL, varvid hon också upplyste att ansökan kan
      komma att avvisas om komplettering inte inkommer. Sökanden uppgav genom
      sitt ombud att en ansökan om förlängd koncession hade lämnats till
      Energimarknadsinspektionen. Någon dag senare kontaktade ombudet
      förrättningslantmätaren och bad henne att begära medgivande från
      Energimarknadsinspektionen så att förrättningen kunde fortsätta trots att
      koncession ännu inte hade erhållits. Förrättningslantmätaren upprättade och gav
      in en begäran om medgivande. Energimarknadsinspektionen avslog sedermera
      ansökan om medgivande att inleda ledningsrättsförrättning.

      Rättsliga utgångspunkter
      I 17 § LL regleras förutsättningarna för att inleda ledningsrättsförrättning utan att
      giltigt koncessionsbeslut föreligger:
         Avser förrättning ledning för vilken koncession fordras men ännu ej erhållits,
         får förrättningen inledas, om den som har att meddela koncession medger det.
      I Lantmäteriets handbok LL framgår bl.a. följande om 17 § LL (Texten är
      hämtad från kommentaren till 17 § LL i Lantmäteriets Handbok LL, utgåva
      publicerad den 1 juli 2016, s. 100. […])
         Om något medgivande inte har getts kan LM förelägga sökanden enligt
         4 kap. 9 § fastighetsbildningslagen (1970:988), FBL. Om ansökan inte
         kompletteras föreligger ett formellt hinder för prövning av den ansökta
         åtgärden och LM ska då avvisa ansökan enligt 4 kap. 10 § FBL.
      Vid handläggning av ledningsrättsförrättning finns bestämmelser kring
      lantmäterimyndighetens utredningsskyldighet i 19 § LL, vilken alltså utgör
      speciallagstiftning i förhållande till den generella lagstiftning om myndighetens
      serviceskyldighet som finns i 4 § FL. Bestämmelsen i 19 § LL har följande
      lydelse:
         Lantmäterimyndigheten ska utreda förutsättningarna för upplåtelse av
         ledningsrätt och ombesörja de tekniska arbeten och de värderingar som
         behövs för att genomföra upplåtelsen. Myndigheten bör då rådgöra med
         sakägarna. Vid behov ska myndigheten samråda med de myndigheter som
         berörs av upplåtelsen.
         Om det är nödvändigt att det finns tillstånd till viss verksamhet för att
         myndigheten ska kunna bedöma om upplåtelse av ledningsrätt är tillåten och
         under förutsättning att det i övrigt finns förutsättningar för att genomföra
         upplåtelsen, får myndigheten förelägga en sakägare att inom viss tid ge in
         bevis om att ansökan om tillstånd har gjorts.
      I Lantmäteriets handbok finns en beskrivning av utredningsskyldigheten:
         Utredning
         Enligt 19 § första stycket åligger det LM att fullständigt utreda
         förutsättningarna för upplåtelse av en ledningsrätt. LM ska inte bara pröva
                                                                   Dnr 4002-2016        Sid 3 (4)




   om villkoren för ledningens framdragande är uppfyllda utan också ta
   ställning till de faktiska möjligheterna att utföra ledningsbygget och olika
   alternativ för det. En sådan utredning behöver inte ske vid en omvandlings-
   förrättning enligt 16 § andra stycket (prop. 1973:157 s. 146). Utrednings-
   skyldigheten gäller givetvis inte enbart förutsättningarna för att upplåta
   ledningsrätt, utan alla de olika åtgärder som kan beslutas enligt LL. (Texten
   är hämtad från kommentaren till 19 § LL i Lantmäteriets Handbok LL,
   utgåva publicerad den 1 juli 2016, s. 104.)
Lantmäterimyndighetens utredningsskyldighet är alltså relativt omfattande i
ledningsrättsförrättningar.
JO har i sin remiss begärt att Lantmäteriet särskilt ska yttra sig vad gäller frågan
om hur vår handläggning av ärendet förhåller sig till myndigheternas
serviceskyldighet i 4 § FL, vilken lyder enligt följande:
   Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan
   hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.
   Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till
   frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet.
   Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt.
   Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten
   hjälpa honom till rätta.
Regleringen i 4 § FL är tillämplig på myndigheternas förhållande till medborgare
i allmänhet men också på förhållandet till parter i ärenden. Bestämmelsen ger
uttryck för myndigheternas skyldighet att vägleda parter och allmänhet, vilket
bl.a. innebär att bistå med råd om behövliga kompletteringar.
Serviceskyldigheten är vidsträckt men inte obegränsad. I 4 § FL första stycket
sägs att hjälpen ska lämnas ”i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till
frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet”.
Myndigheten har alltså att göra en allmän lämplighetsbedömning av hur långt
den ska sträcka sin service i det enskilda fallet.
Det bör understrykas att i ärenden med parter som har motstridiga intressen finns
det särskild anledning för myndigheten att vara försiktig vid utövandet av service
och vägledning. Om myndigheten bistår ena parten i något avseende kan det
ibland vara till nackdel för en eller flera motparter, vilket kan väcka misstanke
om partiskhet och jäv. I praxis har betonats att serviceskyldigheten i FL är
underordnad regeringsformens krav på opartiskhet och saklighet. (Se exempelvis
JO 2009/10 s. 191 i vilket JO kritiserade en chefskronofogde som hade hjälpt en
part att bemöta ett överklagande.)
En annan omständighet som får betydelse vid avvägningen om i vilken
utsträckning som en myndighet ska bistå med service är huruvida den enskilde
har juridiskt biträde i ärendet eller inte. En enskild som företräds av ett juridiskt
ombud förväntas således klara sig med en mindre serviceinsats än en enskild
utan sådant ombud.

Lantmäteriets bedömning
Inledningsvis konstaterar Lantmäteriet att en komplettering i form av ett
medgivande att inleda ledningsrättsförrättning var nödvändig för att ansökan
skulle kunna prövas. Den utredningsskyldighet som åvilar lantmäteri-
myndigheten vid en ledningsrättsförrättning är visserligen omfattande, men den
är inte obegränsad. En komplettering av sådant slag som det är fråga om i
förevarande fall ligger inte inom ramen för förrättningslantmätarens
utredningsskyldighet, utan den ska sökanden föreläggas att inkomma med. Detta
framgår tydligt av Lantmäteriets Handbok LL och det var också så
förrättningslantmätaren hanterade frågan inledningsvis.
                                                                           Dnr 4002-2016          Sid 4 (4)




      När förrättningslantmätaren därefter gick ombudet tillmötes och upprättade och
      gav in begäran om medgivande till Energimarknadsinspektionen, står det enligt
      Lantmäteriets uppfattning klart att hon har gått utöver vad
      utredningsskyldigheten enligt LL kräver.
      Frågan är då om förrättningslantmätarens agerande ändå kan anses ha varit
      motiverat av att det ingår i myndighetens serviceskyldighet. Vid en sådan
      bedömning menar Lantmäteriet att det särskilt bör fästas vikt vid att LL
      innehåller flera bestämmelser som möjliggör för lantmäterimyndigheten att
      besluta om ledningsrätt mot sakägarnas vilja och det ofta förekommer
      motstridiga intressen i ledningsrättsförrättningar. Det är därför av stor betydelse
      att lantmäterimyndigheten vid sin handläggning agerar på ett sätt som präglas av
      objektivitet och opartiskhet. Med hänsyn till de intressemotsättningar som skulle
      kunna finnas i ärendet, ledningsrättslagens expropriativa karaktär och det faktum
      att sökanden företräddes av ett juridiskt kunnigt ombud, anser Lantmäteriet att
      förrättningslantmätaren inte har haft stöd i FL:s regler om serviceskyldighet för
      sitt agerande.
      Förrättningslantmätaren som handlade ärendet i slutet av 2013 har berättat vilka
      överväganden hon har gjort i samband handläggningen. Hon har framhållit att
      Lantmäteriet alltid har varit en serviceinriktad myndighet och att vi därmed i
      vissa fall kanske har gått lite längre i vår service än vad som har krävts enligt
      FL:s regler. Vidare har hon berättat att hon sannolikt inte skulle ha agerat på det
      här sättet idag, bl.a. sett i ljuset av att det under de senaste åren har varit en intern
      dialog inom fastighetsbildningsverksamheten i Lantmäteriet om att myndigheten
      ibland har gett en service till allmänhet som har gått utöver vad som kan krävas
      och att det kan finnas anledning att vara mer restriktiv med att bistå med råd.
      Sammanfattningsvis finner Lantmäteriet således att den service som sökanden
      har fått genom vår handläggning av ärendet inte har hållit sig inom ramarna för
      serviceskyldigheten i FL. Vi kan dock bekräfta handläggarens bild av att det
      under de senaste åren har varit en diskussion inom fastighetsbildnings-
      verksamheten där det har förespråkats en mer restriktiv hållning vad gäller råd
      inom ramen för vår serviceskyldighet. Det är vidare vår uppfattning att det är
      ovanligt att våra handläggare går utanför de ramar som 4 § FL ställer på sätt som
      har skett i det aktuella ärendet.

Bedömning
Lantmäteriet har redogjort för relevanta bestämmelser i bl.a. LL. Därtill
kommer 1 kap. 9 § regeringsformen som innebär att förvaltningsmyndigheter
ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet i sin
verksamhet.

Jag delar Lantmäteriets bedömning att lantmätaren – genom att för sökandens
räkning ansöka om medgivande från koncessionsmyndigheten – har gått utöver
vad utredningsskyldigheten i 19 § LL kräver. Lantmäteriet har vidare beskrivit
de lämplighetsavvägningar som krävs vid tillämpningen av serviceskyldigheten
och som kan vara särskilt viktiga i ledningsförrättningar. I detta fall har
lantmätaren genom att upprätta och ge in den aktuella ansökan lämnat hjälp som
klart går utöver vad som kan anses lämpligt. Ett sådant agerande kan skada
tilltron till myndighetens opartiskhet. Lantmätarens handlande var därför inte
förenligt med regeringsformens krav på opartiskhet.

Med den kritik som ligger i det ovan sagda avslutas ärendet.
