# Kritik mot Halmstads tingsrätt med anledning av handläggningstiden i ett tvistemål

JO 2010-12-09 dnr 4006-2010

BESLUT
                                                                          Datum                     Dnr                      Sid
                                                                          2010-12-09                4006-2010               1 (6)
Chefsjustitieombudsmannen
Mats Melin




                        Kritik mot Halmstads tingsrätt med anledning av handläggningstiden i
                        ett tvistemål


                          Beslutet i korthet: Det tog 19 år från det att ett tvistemål rörande fel i fastighet inleddes
                          vid Halmstads tingsrätt till dess att det slutligen avgjordes genom dom. Under den tiden
                          har målet varit föremål för överinstansers prövning under knappt fem år. – Jag framhåller
                          att oavsett det sätt på vilket en part utför sin talan är rätten skyldig att driva målet framåt
                          mot ett avgörande inom skälig tid. Även domstolschefen har ett ansvar att se till att
                          handläggningen inte drar ut på tiden. Jag riktar allvarlig kritik mot tingsrätten för den
                          exceptionellt långa handläggningstiden.

## Anmälan

AA framförde i en anmälan klagomål mot Halmstads tingsrätts handläggning av ett
                        tvistemål. Hon uppgav bl.a. att tingsrätten dömt utöver vad som yrkats i målet och
                        grundat domen på nya uppgifter som framförts vid huvudförhandlingen samt att
                        tingsrätten förhalat avgörandet av målet. Av anmälan framgår att målet
                        anhängiggjordes vid tingsrätten år 1990 och att tingsrätten meddelade dom i maj
                        2009. Hon klagade även på att varken Hovrätten för Västra Sverige eller Högsta
                        domstolen meddelat prövningstillstånd.

## Utredningen

Handlingar i tingsrättens mål T 542-90 och T 2265-07 begärdes in.

                        Av utredningen framgick att AA år 1990 ansökte om stämning mot dels en
                        privatperson, BB, dels Halmstads kommun (mål T 542-90). I mars 1997 vilande-
                        förklarades målet såvitt det avsåg talan mot kommunen. Tingsrätten meddelade
                        deldom såvitt avsåg talan mot BB år 1998. Sedan den domen överklagats och
                        prövats av överinstanser återupptog tingsrätten år 2002 handläggningen av målet
                        såvitt avsåg kommunen. Målet vilandeförklarades dock åter i augusti 2003. Sedan
                        handläggningen återupptagits avvisade tingsrätten i december 2006 AA:s talan.
                        Avvisningsbeslutet överklagades och hovrätten återförvisade i oktober 2007 viss
                        del av målet till tingsrätten. Tvisten handlades därefter i tingsrätten under
                        målnummer T 2265-07 och dom meddelades i maj 2009.




 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                Fax:           08-21 65 58                                      www.jo.se
                                                                    Dnr 4006-2010    Sid 2 (6)



Muntliga upplysningar inhämtades därefter från rådmannen CC och
administratören DD. Det framkom bl.a. att rådmannen EE var den domare som haft
ansvaret för mål T 542-90. Han hade numera avgått med pension. Tingsrätten
anmodades därefter att lämna upplysningar och yttrande om anledningen till att
målet T 542-90 sedermera T 2265-07 avgjordes först år 2009. Av yttrandet skulle
även framgå om lagmannen vidtagit några åtgärder i syfte att driva målet framåt.

Tingsrätten (lagmannen FF) kom in med ett yttrande till vilket var fogat
upplysningar från f.d. rådmannen EE och CC.

EE uppgav bl.a. följande.

      Målet inleddes 1990 genom att AA ansökte om stämning mot BB och Halmstads
      kommun. AA biträddes då inte av ombud. Redan tidigt i målet uppgavs det av AA:s
      då anlitade ombud att talan mot kommunen var sekundär i förhållande till talan mot
      BB. Parterna begärde därför att målet såvitt det avsåg talan mot kommunen skulle
      förklaras vilande i avvaktan på att lagakraftägande dom fanns mot BB. Tingsrätten
      avslog vid tre tillfällen begäran om vilandeförklaring. Genom beslut den 10 mars
      1997 förklarades dock målet vilande till dess att det förelåg ett lagakraftägande
      avgörande i den del av målet som avsåg BB. Det hade då från ett av AA:s ombud
      skriftligen uppgivits att vann AA framgång i målet mot BB så skulle talan mot
      kommunen inte behöva fullföljas. Målet mot BB avgjordes av tingsrätten genom en
      deldom den 8 maj 1998. I domen ogillades AA:s talan. Hovrätten för Västra Sverige
      biföll genom dom den 19 oktober 2001 AA:s talan och Högsta domstolen beslutade
      efter överklagande av BB den 26 mars 2002 att inte meddela prövningstillstånd.
      Den tidsutdräkt som hittills förekommit kan förklaras bl.a. av att AA i målet hade
      anlitat fem olika ombud. – Inför huvudförhandlingen stod dock AA utan ombud och
      huvudförhandlingen genomfördes utan att AA företräddes av ombud. –
      Handläggningen av målet påverkades vidare av att AA eller hennes olika ombud vid
      ett mycket stort antal tillfällen begärde anstånd med att företa olika process-
      handlingar i målet.; vissa anstånd var direkt hänförliga till bytena av ombud. AA
      begärde också flera gånger att utsatta muntliga förberedelser skulle ställas in.
      Handläggningen av målet påverkades vidare av att AA samtidigt förde talan mot den
      statliga Fonden för fukt- och mögelskador. Det kan anmärkas att tingsrätten den 4
      november 1996 utfärdade ett s.k. stupstocksföreläggande mot AA. Under målets
      handläggning råkade AA också i tvist med ett av ombuden rörande ombudsarvode.
      Handläggningen av målet påverkades även av att AA tidvis var sjuklig.
      Efter det att målet såvitt det avsåg BB slutligt avgjorts genom Högsta dom
      stolens beslut den 26 mars 2002 återupptog tingsrätten handläggningen av målet i
      nu återstående del och förelade den 17 april 2002 AA att inom 14 dagar från
      delfåendet ange om hon vidhöll talan och om så var fallet bestämma sin talan. Det
      visade sig att AA trots de tidigare förmodandena önskade vidhålla talan mot
      kommunen. Hon begärde och erhöll sedan i olika omgångar anstånd med att besvara
      föreläggandet. Kommunen hade inget att erinra emot dessa framställningar. Bak-
      grunden till framställningarna om anstånd och senare framställning om vilande-
      förklaring hade samband med den process som AA förde mot Fonden för fukt- och
      mögelskador. Målet förklarades genom beslut den 20 augusti 2003 vilande i
      avvaktan på att Svea Hovrätt skulle avgöra målet mellan AA och Fonden för fukt-
      och mögelskador; målet skulle dock vila längst till den 31 mars 2004. Avgörandet av
      AA process mot Fonden för fukt- och mögelskador dröjde. AA ville avvakta den
      rättegångens utgång och kommunens ombud hade inget att erinra emot detta. AA
      anförde härvid att om det målet fick en för henne gynnsam utgång så kunde det
      underlätta möjligheterna att träffa förlikning med Halmstads kommun. Först den 18
      oktober 2005 kunde AA, efter flera framställningar om anstånd vilka kommunen
      inte hade något att erinra emot, genom nytt ombud precisera sin talan mot Halmstads
      kommun. Kommunen ansåg sedan den tagit del av AA:s talan att denna skulle
      avvisas eftersom fråga var om otillåten taleändring. Målet i återstående del
                                                                        Dnr 4006-2010       Sid 3 (6)



      avgjordes genom att tingsrätten genom beslut den 19 december 2006 avvisade AA:s
      talan. AA stod nu utan ombud. Hovrätten för Västra Sverige återförvisade genom
      beslut den 22 oktober 2007 viss del av målet till tingsrätten. Den återstående saken
      handlades sedan i tingsrätten under mål nr T 2265-07. Undertecknad deltog inte i
      handläggningen av det målet.
      Den tidsutdräkt som förekommit efter det att tingsrätten återupptagit målet är till
      alldeles övervägande del att hänföra till AA:s och hennes ombuds olika fram-
      ställningar om anstånd och vilandeförklaring, vilka kommunen inte haft något att
      erinra emot. Det framgår också av akten att viss tidsutdräkt berott på att AA varit
      sjuk och inlagd på sjukhus.
      För att få detaljerade kunskaper om målet måste jag hänvisa till en fullständig
      genomgång av tingsrättens akt.
CC uppgav bl.a. följande.
      I ett beslut den 22 oktober 2007 återförvisade Hovrätten för Västra Sverige delar av
      målet till tingsrätten för fortsatt handläggning. Hovrättens beslut kom in till tings-
      rätten den 31 oktober 2007. Ett nytt mål lades upp som fick nr T 2265-07. Den 30
      januari 2008 kallades parterna till muntlig förberedelse den 26 mars 2008. Jag
      tillträdde min tjänst som rådman vid tingsrätten den 18 februari 2008 och blev då
      ansvarig för målet. Nedan följer en redogörelse för vad som därefter förekom under
      målets handläggning.
      Muntlig förberedelse hölls den 26 mars 2008. AA företräddes då av ett nytt ombud,
      jur. kand. GG. Sammanträdet pågick i två och en halv timme. Det framkom att flera
      tvistefrågor behövde klargöras, vilket skedde under sammanträdet. Sammanträdet
      avslutades med att AA genom sitt ombud förelades att ge in slutlig bevisuppgift
      senast den 23 april 2008.
      Den 18 april 2008 meddelade GG att han inte längre företrädde AA i målet. AA
      meddelade den 23 april 2008 att hon räknade med att föra sin talan på egen hand.
      Hon begärde och beviljades anstånd med bevisuppgiften till den 26 maj 2008. I en
      inlaga den 27 maj 2008 justerade AA sitt yrkande och lämnade bevisuppgift. Hon
      gav in och åberopade omfattande skriftlig bevisning. Samma dag förelades
      Halmstads kommun genom sitt ombud att senast den 18 juni 2008 yttra sig över
      inlagan från AA och lämna slutlig bevisuppgift. Den 11 juni 2008 beviljades
      kommunen, med hänvisning till mellankommande semester för ombudet, anstånd till
      den 11 juli 2008. Ett ytterligare anstånd beviljades till den 18 juli 2008.
      I en inlaga den 21 juli 2008 yrkade Halmstads kommun att tingsrätten skulle före-
      lägga AA att lämna ut vissa handlingar som enligt kommunen hade betydelse
      i målet (editionsföreläggande). AA förelades samma dag att yttra sig över yrkandet
      senast den 8 augusti 2008. Hon yttrade sig den 4 augusti 2008 och gav då in vissa av
      de handlingar kommunen hade efterfrågat. Halmstads kommun förelades den 13
      augusti 2008 ånyo att ge in slutlig bevisuppgift, nu senast den 3 september 2008.
      Kommunen beviljades anstånd till den 12 september 2008. I en inlaga den 12
      september 2008 framställde kommunen ett nytt yrkande om editionsföreläggande,
      nu mot AA:s försäkringsbolag Folksam. Den 17 september 2008 gavs AA och
      Folksam tillfälle att senast den 2 oktober 2008 yttra sig över yrkandet. Folksam gav
      in ett yttrande den 29 september 2008 varvid yrkandet bestreds. AA yttrade sig den 6
      oktober 2008 och gav då in vissa ytterligare handlingar. I frågan om
      editionsföreläggande yttrade sig sedan Halmstads kommun den 24 oktober 2008
      och Folksam den 13 november 2008. Tingsrätten meddelade beslut i frågan den 18
      november 2008 varvid yrkandet om editionsföreläggande mot Folksam bifölls.
      Folksam gav in de efterfrågade handlingarna den 11 december 2008.
      Den 11 december 2008 förelades Halmstads kommun på nytt att lämna slutlig bevis-
      uppgift, nu senast den 23 januari 2009. Under januari 2009 väckte kommunen
      genom dess ombud frågan om förlikning eller medling. Efter samråd med parterna
      bestämdes att en fortsatt muntlig förberedelse, i syfte att undersöka möjligheterna till
      förlikning, skulle hållas den 24 februari 2009 under ledning av förre lagmannen HH.
                                                                        Dnr 4006-2010     Sid 4 (6)



      Den 17 februari 2009 gav Halmstads kommun in slutlig bevisuppgift. Fortsatt
      muntlig förberedelse hölls den 24 februari 2009, varvid det konstaterades att det inte
      fanns förutsättningar för förlikning. Den 26 februari 2009 kallade tingsrätten till
      huvudförhandling den 15 april 2009. Huvudförhandlingen hölls den dagen i tresits.
      Dom i målet meddelades den 15 maj 2009.
      Vad som enligt ovan förekommit under min handläggning av målet kan samman-
      fattas enligt följande. När jag tog över målet var muntlig förberedelse utsatt att äga
      rum den 26 mars 2008. Från det datumet tog det drygt tretton månader innan målet
      avgjordes. Att AA:s dåvarande ombud frånträdde sitt uppdrag medförde en
      ytterligare tidsåtgång om en månad. Halmstads kommuns yrkanden och tingsrättens
      beslut om anstånd med bevisuppgift, vilket främst skedde under sommaren 2008,
      medförde en ytterligare tidsgång om cirka en och en halv månad. Frågorna om
      editionsföreläggande, först mot AA och sedan mot Folksam, tog cirka fyra månader
      att handlägga. Att det hölls en fortsatt muntlig förberedelse i syfte att undersöka
      möjligheterna till förlikning kan uppskattas ha medfört en ytterligare tidsåtgång om
      en månad. Bortsett från nu nämnda förhållanden tog det således cirka sex månader
      att handlägga och avgöra målet. När inlagor kommit in i målet har jag med några få
      undantag vidtagit handläggningsåtgärd samma eller nästkommande arbetsdag. Vid
      ett tillfälle, tiden mellan den 4 och 13 augusti 2008, har jag dröjt mer än fem
      arbetsdagar med att vidta handläggningsåtgärd.
FF anförde bl.a. följande.
      Undertecknad lagman tillträde sin befattning den 1 oktober 2001. Redan tidigt blev
      jag varse att det i tingsrätten fanns ett tvistemål med årtalsbeteckningen 90. Jag
      informerade mig om varför målet inte kunnat avgöras och har sedan kontinuerligt
      följt målets handläggning. Jag kan konstatera att handläggningen av målet åter-
      upptogs i direkt anslutning till att Högsta domstolen inte meddelade prövnings-
      tillstånd i beslut den 26 mars 2002. Målet var lottat på en erfaren rådman och jag
      har under den fortsatta handläggningen inte funnit skäl att ifrågasätta de åtgärder
      som vidtagits i form av bl.a. beslut om anstånd, som tillkommit på begäran av AA
      och som Halmstads kommun inte haft någon invändning mot, och beslut om
      vilandeförklaring i avvaktan på ett avgörande från Fonden för fukt- och mögel-
      skador. Utöver att hålla mig informerad om läget i målet har jag inte vidtagit några
      åtgärder för att driva målet framåt. Den åtgärd som funnits att tillgå hade varit att
      låta en annan domare ta över handläggningen men min bedömning är att detta inte
      hade varit rationellt och, med hänsyn till AA:s sätt att föra processen, sannolikt inte
      heller medfört att handläggningstiden kortats ner.
      En handläggningstid på 20 år är naturligtvis fullständigt oacceptabel. Den be-
      dömningen kan dock göras att målet inte legat för fäfot i tingsrätten och att en
      mycket starkt bidragande orsak till den långa tidsutdräkten varit AA:s eget agerande.
      Här kan bl.a. pekas på att beslutet om att förklara målet vilande mot kommunen
      utgick från en uppgift från AA:s dåvarande ombud om att talan mot kommunen var
      sekundär i förhållande till talan mot BB. Denna förutsättning kullkastades då AA,
      trots att hon vunnit bifall till sin talan mot BB, vidhöll sin talan mot kommunen och
      bidrog till en ytterligare tidsutdräkt. Även den omständigheten att byte av ombud
      skett vid flera tillfällen har naturligtvis varit en starkt bidragande orsak till
      tidsutdräkten.
AA kommenterade remissyttrandet.

Bedömning
JO:s granskning är inriktad på att kontrollera om bl.a. domstolar och deras
anställda tillämpar gällande regler för hur mål och ärenden ska handläggas på ett
korrekt sätt. Det är dock inte en uppgift för JO att föregripa eller ersätta den
prövning som kan eller hade kunnat ske i ordinär ordning. JO brukar inte heller ta
ställning till om en dom eller ett beslut är riktigt i sak. Jag har mot denna bakgrund
inte funnit anledning att utreda AA:s klagomål mot tingsrättens dom samt det
                                                                  Dnr 4006-2010      Sid 5 (6)



förhållandet att varken hovrätten eller Högsta domstolen meddelade prövnings-
tillstånd. Min granskning har i stället begränsats till den utdragna handläggnings-
tiden i målet.

Det åligger en domstol att på ett rättssäkert och effektivt sätt avgöra de mål och
ärenden den har att handlägga. Detta innebär bl.a. att handläggningen ska ske på
ett sådant sätt att ett mål eller ärende snabbt ska kunna avgöras. Generellt gäller,
enligt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna, att var och en, vid prövningen av hans civila
rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, ska vara
berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid.

Såvitt gäller tvistemål ska rätten enligt 42 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken,
förkortad RB, driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet.
Förpliktelsen att driva förberedelsen framåt fullgör rätten främst genom formell
processledning som består i olika åtgärder för att styra processens yttre förlopp,
men även genom materiell processledning som bl.a. innebär att rätten ska verka för
att tvistefrågorna blir klarlagda.

Det kan konstateras att tingsrättens dom i tvisten mellan AA och kommunen
meddelades 19 år efter det att talan väcktes vid domstolen. Tvisten har rört fel i
fastighet och krav på skadestånd med anledning av sådant fel. Såvitt framgår av
domen har målet inte varit av ovanligt komplicerad natur.

Målet anhängiggjordes år 1990 och talan riktades mot dels en privatperson, dels
Halmstads kommun. Tingsrätten handlade målet under närmare sju år innan den
del av målet som avsåg kommunen vilandeförklarades. Målet såvitt avsåg talan
mot privatpersonen avgjordes sedan genom deldom år 1998. Redan en så lång
handläggningstid är i det närmaste aldrig försvarbar. I detta fall innebar domen
dessutom att endast en del av målet avgjordes. Tingsrättens handläggning avseende
talan mot kommunen återupptogs år 2002 sedan deldomen mot privatpersonen
vunnit laga kraft. Genom slutligt beslut i december 2006 avvisades AA:s talan.

Enligt tingsrätten är orsaken till den långa handläggningstiden det sätt som AA fört
processen på och att hon vid flera tillfällen bytt ombud. Av dagboksbladet i målet
framgår att tingsrätten vid ett stort antal tillfällen beviljat framförallt AA anstånd
med att inkomma med yttrande; i något fall har anstånd i realiteten kommit att ges
under så lång tid som sex månader. Ett längre uppehåll motiveras av ett beslut år
2003 om vilandeförklaring. Av dagboksbladet går även att utläsa att andra längre
uppehåll förekommit i tingsrättens handläggning utan att någon förklaring till dessa
ges.

Jag är väl medveten om att parts processföring och återkommande ombudsbyten
har stor inverkan på tingsrättens handläggning med följd att denna drar ut på tiden.
Jag vill dock understryka att det är rättens ansvar – oavsett hur part sköter sin
processföring – att föra målet fram till ett avgörande inom skälig tid. Det är i
sådana situationer än viktigare att rätten agerar med fasthet och använder de
möjligheter som rättegångsbalken tillhandahåller. Rätten bör också, som jag ser
                                                                  Dnr 4006-2010   Sid 6 (6)



det, iaktta restriktivitet med att bevilja begärda anstånd. I aktuellt mål har det
förekommit medgivna anstånd på upp emot ett halvår. Även om parterna samtycker
till att anstånd meddelas är det rättens skyldighet att pröva om det finns förut-
sättningar att bevilja anstånd och, om så är fallet bestämma anståndets längd. Jag
anser att tingsrätten under handläggningen av aktuellt mål inte har agerat med
önskvärd fasthet och varit alltför generös med att bevilja anstånd vilket starkt
bidragit till att handläggningen av målet dragit ut på tiden på ett oacceptabelt sätt.

En ytterligare orsak till att handläggningen dragit ut på tiden är, som nämnts, att
målet under viss tid varit vilandeförklarat. Beslut om vilandeförklaring fattades i
augusti 2003 i avvaktan på att Svea hovrätt skulle avgöra ett mål mellan AA och
Fonden för fukt- och mögelskador. Beslutet fattades på AA:s begäran eftersom
hovrättens avgörande eventuellt kunde underlätta möjligheterna till förlikning i
tingsrättens mål. Såvitt framgår av EE:s upplysningar kom handläggningen rent
faktiskt, efter ett antal medgivna anstånd, att återupptas först två år senare, i
oktober 2005. Pågående förlikningsförhandlingar kan i och för sig utgöra ett skäl
för att vilandeförklara ett mål enligt 32 kap. 5 § RB. Även när
förlikningsförhandlingar är beroende av utgången i annan tvist kan vilande-
förklaring i vissa situationer vara lämplig (se Fitger, Rättegångsbalken, del 2, s.
32:13 f). Mycket långa uppehåll i handläggningen av sådana skäl bör emellertid
inte förekomma. Ett så långt uppehåll som det här i realiteten kom att bli fråga om
är enligt min mening oacceptabelt, alldeles särskilt som målet när en rad successiva
anstånd beviljades redan pågått under cirka 14 års tid.

I oktober 2007 återförvisade hovrätten viss del av målet till tingsrätten. CC har
uppgett att han övertog handläggningen i samband med att han tillträdde sin tjänst i
februari 2008. Han synes därefter ha gjort vad på honom ankommit för att få till
stånd ett så snabbt avgörande som möjligt och kan därför inte hållas ansvarig för
den långsamma handläggningen.

Sammanfattningsvis kan jag emellertid konstatera att en total handläggningstid om
19 år är fullkomligt oacceptabel.

Mot bakgrund av den exceptionellt långa handläggningstiden fann jag anledning
att utreda om lagmannen FF vidtagit några åtgärder för att driva målet fram mot ett
avgörande. En domstolschef har ett ansvar för att mål och ärenden blir avgjorda
inom skälig tid. I det ansvaret ligger att hålla sig informerad om verksamheten och,
om det påkallas, vidta olika åtgärder för att tillse att målet drivs fram emot ett
avgörande (se bl.a. JO 2008/09 s. 42 och SOU 2008:16 s. 95 ff.). Vilken åtgärd
som därvid kan bli aktuell får avgöras utifrån den uppkomna situationen. Jag anser
däremot att det inte har varit tillräckligt att som FF enbart hålla sig informerad om
handläggningen av målet.

Med den allvarliga kritik som ligger i det anförda avslutas ärendet.
