# Försvarsmaktens agerande i samband med ett haveri av två militära helikoptrar, Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet m.m.

JO 2009-03-19 dnr 4061-2007

BESLUT
                                                                      Datum              Dnr                     Sid
                                                                      2009-03-19         4061-2007             1 (10)
Justitieombudsmannen
Cecilia Nordenfelt




                        Försvarsmaktens agerande i samband med ett haveri av två militära
                        helikoptrar, Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet m.m.


                        I ett beslut den 19 mars 2009 anförde JO Nordenfelt följande.

## Bakgrund

Av handlingarna i ärendet, jämte Statens haverikommissions rapport RM
                        2008:04, framgår bl.a. följande.

                        Den 11 september 2007 kolliderade två militära helikoptrar i luften under en
                        övning och störtade utanför samhället Ryd i Småland omkring 200 meter från
                        bebyggelse. Fyra försvarsmaktsanställda omkom. I övningen deltog bl.a.
                        hemvärnet.

                        Olyckan, som inträffade ca kl. 15.30, observerades bl.a. av ett hemvärnsbefäl som
                        larmade räddningstjänsten och begav sig till olycksplatsen, dit han anlände några
                        minuter senare. Ytterligare tre hemvärnsmän fanns på olycksplatsen. De deltog
                        under hemvärnsbefälets ledning i det inledande räddningsarbetet. Redan kl. 15.45
                        var det fullt med folk på olycksplatsen; här fanns personal från tre
                        räddningstjänster, 13–14 polisbilar, press och nyfikna. Omkring kl. 15.50 begärde
                        polisen att hemvärnet skulle hjälpa till med avspärrningen av olycksplatsen. Kl.
                        16.45 beordrade Högkvarterets armétaktiska stab Marinbasen att bevaka
                        haveriplatsen, och omkring kl. 17.30 anlände ytterligare hemvärnsmän medan de
                        tre nyssnämnda lämnade platsen. Det ovannämnda hemvärnsbefälet utsåg sig själv
                        till militär insatschef efter kontakter med Marinbasen i Karlskrona. Strax efter kl.
                        18.00 frågade polisens insatschef om hemvärnet kunde överta bevakningen av
                        olycksplatsen men fick ett nekande svar. Vid samma tidpunkt – men såvitt framgår
                        oberoende av denna förfrågan – utgick en Fragmentary order enligt vilken en
                        militär insatschef samt nio hemvärnsmän avdelades för att samverka med polisens
                        insatschef och med räddningsledare. Kl. 19.10 förklarade Försvarsmakten
                        olycksplatsen som skyddsobjekt och omkring kl. 19.30 övertog Försvarsmakten,
                        vars personal anlänt successivt, bevakningsansvaret på platsen. Den militära
                        insatschefen avlöstes kl. 21.00. – Påföljande dag fann Försvarsmakten att
                        regelsystemet inte gav utrymme för beslutet om skyddsobjekt i den situation som
                        förelåg och upphävde detta.



 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                             www.jo.se
                                                                      Dnr 4061-2007    Sid 2 (10)



Härutöver framgår av Försvarsmaktens interna utredning att en hemvärnsman
förbjudit fotografering på olycksplatsen trots att de rättsliga förutsättningarna för
fotograferingsförbud saknades.

I detta ärende behandlas Försvarsmaktens agerande på olycksplatsen kl. 15.30–
19.10.

Anmälan
AA och BB klagade på hemvärnsmännens agerande i samband med haveriet. De
anförde därvid bl.a. att beväpnade hemvärnsmän, i strid med polisens besked,
omkring kl. 17.30 gjorde gällande att området var ett militärt skyddsområde trots
att ett beslut härom fattades först kl. 19.10. En mycket svår situation uppstod enligt
dem för pressen och allmänheten i övrigt. Vidare klagade anmälarna på
hemvärnsmännens bemötande av dem samt på att det inte omedelbart gick att
utreda vilket beslut Försvarsmakten hade fattat och att det därmed inte heller var
möjligt att överklaga beslutet. De ifrågasatte även beväpnad militär personals rätt
att utföra bevakningsuppdrag på ett icke-militärt område.

Utredning
Anmälan remitterades till Försvarsmakten för yttrande. I remissvaret anförde
Försvarsmakten, genom överbefälhavaren, general CC, följande.
      –––

      Försvarsmaktens redovisning av det händelseförlopp som anmälan rör
      Med anledning av JO:s remiss har Försvarsmakten försökt att klarlägga vad som
      enligt myndighetens uppfattning utspelade sig på haveriplatsen den 11 september
      2007 från tiden för haveriet t.o.m. ca en timme efter det klockslag anmälarna anger
      (17.30). Försvarsmakten har funnit att följande omständigheter är relevanta att
      redovisa i ärendet.
      På eftermiddagen den 11 september 2007 havererade två militära helikoptrar i
      närheten av samhället Ryd, Kronobergs län. Helikoptrarna ingick i en militär
      övning. Vid haveriet omkom fyra försvarsmaktsanställda.
      Av Försvarsmaktens personal anlände först tre personer till haveriplatsen. De hade
      tidigare haft uppgifter inom ramen för den aktuella övningen. Dessa personer bistod
      polisen vid olycksplatsen med avspärrning av området och var på plats mellan ca kl.
      15.45–17.30. Försvarsmaktens personal var inte beväpnad.
      Kl. 15.45 utser ett hemvärnsbefäl med majors tjänstegrad sig själv att vara militär
      insatschef efter att ha kontaktat Marinbasen, belägen i Karlskrona. Hemvärnsbefälet
      tar då befälet över en officer och två totalförsvarspliktiga, vilka sedan tidigare
      befann sig på platsen.
      Kl. 16.45 beordrade Högkvarterets armétaktiska stab Marinbasen att bevaka
      haveriplatsen. I ordern som var muntlig angavs inte närmare på vilket sätt
      bevakningen skulle utföras. Någon egentlig bevakning kom dock inte enligt
      Försvarsmaktens uppfattning att utföras förrän ca kl. 19.30, se vidare nedan.
      Omkring kl. 17.30 anlände den beordrade militära bevakningspersonalen ur
      hemvärnet till olycksplatsen. Antalet hemvärnsmän var vid denna tidpunkt fem.
      Nämnda personal bistod polisens insatschef att upprätta och patrullera
      olycksplatsens avgränsningar under ledning av den militäre insatschefen (det
      tidigare nämnda hemvärnsbefälet). Hemvärnspersonalen uppträdde inte som poster
      på platsen och någon postinstruktion hade inte heller beslutats.
                                                                   Dnr 4061-2007      Sid 3 (10)



Omkring kl. 18.00 begärde polisens insatschef att hemvärnet skulle ta över
bevakningen av platsen. Den militäre insatschefen nekade till att utföra uppgiften.
Kl. 19.10 tillkännagav Försvarsmakten ett beslut att haveriplatsen skulle utgöra
skyddsobjekt enligt lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar
m.m. I beslutet angavs att detsamma grundades på 4 § 4 i nyssnämnda lag. Dagen
därpå, kl. 17.48, upphävdes detta beslut.
Kl. 19.30 påbörjade den militära styrkan den egentliga bevakningen av det nyss
beslutade skyddsobjektet.
Under den interna utredningen har det framkommit att en hemvärnsman under
kvällen – den närmare tidpunkten har inte kunnat klarläggas – har uppmanat en
person att inte fotografera med hänsyn till anhöriga till de förolyckade. I utredningen
uppges personen självmant ha förstört bildmaterialet.
Försvarsmakten är av uppfattningen att polisen svarade för avspärrningar och
eventuella begränsningar av tillträde beträffande haveriplatsen fram till kl. 19.10.
Sedan haveriplatsen enligt ovan nämnda beslut kom att utgöra ett skyddsobjekt kom
ansvaret för att bevaka området och att upprätthålla tillträdesbegränsningen att vila
på i första hand Försvarsmakten.

Rättsliga aspekter
Ärendet innefattar rättsliga frågeställningar som bl.a. rör allmänhetens rätt till
rörelsefrihet och rätten att inhämta information. I nedanstående översikt anger
Försvarsmakten den rättsliga reglering som synes beröra de omständigheter
anmälarna tar upp i sin inlaga till JO.
I 2 kap. 1 § första stycket 1 (rätteligen andra punkten; JO:s anm.) regeringsformen
anges att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad
informationsfrihet, vilken innebär frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt
att i övrigt taga del av andras yttranden. Att exempelvis samtala med andra personer
och fotografera är aktiviteter som skyddas av nämnda bestämmelse. Av 2 kap. 12 §
regeringsformen följer att informationsfriheten endast får begränsas genom lag.
Informationsfriheten får bl.a. begränsas genom att s.k. avbildningsförbud enligt 7 §
andra och tredje styckena lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.
meddelas.
Enligt 4 § lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. får som
skyddsobjekt bl.a. förklaras områden där Försvarsmakten, Försvarets materielverk
eller Försvarets radioanstalt tillfälligt bedriver övningar, prov eller försök (4 § 4).
Enligt 23 § lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. får regeringen
föreskriva att ett område skall vara militärt skyddsområde. Vilka områden som utgör
militära skyddsområden anges i 9 § förordningen (1990:1334) om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m.
I sammanhanget vill Försvarsmakten tydliggöra följande. Enligt 2 kap. 2 §
förordningen (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal tillhör
hemvärnsmän den militära personalen i myndigheten. Av 19 § förordningen om
skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. följer att ett beslut om skyddsobjekt
inte får överklagas.

Försvarsmaktens bedömning

Försvarsmaktens medverkan i avspärrningen av haveriplatsen
På vilken grund polisen spärrade av haveriplatsen är inte närmare känt för
Försvarsmakten, och det saknas anledning för myndigheten att anta att sådan grund
saknades. Att den militära personal som först var på plats biträdde polisen med att
avspärra området var, enligt myndighetens uppfattning, möjligt enligt föreskrifterna
i förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. I 7 §
nämnda förordning finns dock den – i detta sammanhang relevanta – begränsningen
att Försvarsmaktens personal inte får användas i situationer där det finns risk för att
den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda. I ärendet har inget
                                                                      Dnr 4061-2007      Sid 4 (10)



framkommit som tyder på att den aktuella personalen har lämnat polisen biträde med
andra åtgärder än att fysiskt spärra av området och eventuellt upplysa om att polisen
hade fattat beslut om den åtgärden. Det har sålunda inte varit fråga om
bevakningsåtgärder eller andra liknande åtgärder som kan leda till att tvång eller
våld kan komma att brukas mot enskilda. De åtgärder Försvarsmaktens personal
vidtog på olycksplatsen kan, enligt myndighetens uppfattning, inte anses stå i
konflikt med den nyss nämnda begränsningen avseende tvångs- och
våldsanvändning. I den interna utredningen har det inte heller framkommit någon
omständighet som tyder på att nyssnämnda personal verkligen har vidtagit någon
tvångsåtgärd mot någon person som har uppehållit sig på eller invid olycksplatsen.
Att nämnda personal skulle ha informerat anmälarna, eller andra personer, om att
området skulle vara ett ”skyddsområde” har inte heller kunnat klarläggas. Området
har aldrig varit ett militärt skyddsområde enligt lagen om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m. Beslutet att området skulle utgöra skyddsobjekt fattades, som
ovan nämnts, först kl. 19.10, varför en sådan upplysning som anmälarna uppger sig
ha mottagit under alla omständigheter skulle vara oriktig.
När det gäller de åtgärder den militära bevakningspersonal ur hemvärnet som i ett
senare skede bistod polisen med att upprätta och patrullera olycksplatsens
avgränsningar kan följande anföras. Ett uppträdande som innebär patrullering torde
normalt innefatta någon form av bevakning. Bevakning av en plats eller ett område
kan leda till situationer där tvång eller våld kan behöva användas mot enskilda. I
detta fall anser Försvarsmakten dock att den interna utredningen inte ger vid handen
att dess personals åtgärder var av sådant slag att det förelegat hinder enligt 7 § ovan
nämnda förordning att lämna polisen stöd med att upprätta och patrullera området.
Inte heller i fråga om här omnämnd personal har den interna utredningen gett vid
handen att personalen har vidtagit någon tvångsåtgärd mot någon person som har
uppehållit sig på eller invid olycksplatsen vid den tid anmälarna anger. I fråga om
åtgärder mot den fotografering som enligt uppgift i internutredningen skulle ha ägt
rum under ”kvällen”, se nästa avsnitt.

Åtgärden att be en person att upphöra med fotografering
En hemvärnsman tillhör, som redovisats ovan, Försvarsmaktens personal. Åtgärder
som myndighetens personal bl.a. vidtar mot allmänheten måste självfallet vara
rättsenliga. Att uppmana en person att upphöra med ett görande som innebär att
information inhämtas måste därmed ha stöd i lag. Det beslut om skyddsobjekt som
meddelades kl. 19.10 var inte förenat med förbud att fotografera olycksplatsen.
Hemvärnsmannens åtgärd har sålunda inte varit tillåten. Det har inte av
Försvarsmaktens utredning framgått om hemvärnsmannen har uppmanat den
fotograferande att förstöra eller radera aktuellt bildmaterial.

Rätt för Försvarsmakten att utföra bevakning
Försvarsmakten anser sig – på samma grund som vem som helst – ha rätt att utöva
tillsyn och bevaka den egendom som myndigheten är satt att förvalta. Att
Försvarsmakten bevakar materiel som har skadats i samband med en olycka i syfte
att materielen inte skall tillgripas eller ytterligare skall skadas är således tillåten, och
även ofta påkallad. Genom föreskrifterna i säkerhetsskyddslagen (1996:627) kan
även skyldighet att bevaka materiel föreligga. Bevakning utförs inom
Försvarsmakten av särskilt utbildad personal, vanligtvis benämnd
bevakningspersonal. Sådan personal kan utgöras av anställda, hemvärnsmän eller
totalförsvarspliktiga. Det förekommer även att bevakningsföretag anlitas.
Även det förhållandet att skadad eller förolyckad personal finns på en olycksplats
medför att myndigheten finner det naturligt att vara representerad där med den
personal som är lättast tillgänglig. I många fall är det just hemvärnets personal som
har störst tillgänglighet.

Frågan om beväpning
Det är en princip att militär personal som skall lösa uppgifter i insatsorganisationen
eller fullgöra bevakningsuppgifter är beväpnade med skjutvapen. När det gäller
skyddsvakter som bevakar ett skyddsobjekt enligt lagen om skydd för
samhällsviktiga anläggningar m.m. finns föreskrivet i 6 § Försvarsmaktens
                                                                         Dnr 4061-2007      Sid 5 (10)



      föreskrifter (FFS 1996:13) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. att
      skyddsvakten skall vara beväpnad med skjutvapen.

      En olycksplats som skyddsområde eller skyddsobjekt
      I enlighet med vad som ovan har angetts har det aktuella området inte utgjort eller
      varit beläget inom ett militärt skyddsområde. En olycksplats kan inte av den
      anledningen utgöra ett skyddsområde enligt lagen om skydd för samhällsviktiga
      anläggningar m.m. Ett område kan inte heller endast på den grunden att det har skett
      en olycka där utgöra ett skyddsobjekt enligt nyssnämnda lag. När Försvarsmakten
      fattade det aktuella beslutet om skyddsobjekt bedömdes platsen för haveriet ha en
      funktion inom ramen för den övning i vilken de förolyckade helikoptrarna deltog.
      Vid ytterligare beredning och överväganden påföljande dag gjordes bedömningen att
      den åberopade bestämmelsen i 4 § 4 lagen om skydd för samhällsviktiga
      anläggningar m.m. inte kunde användas som stöd för ett beslut om skyddsobjekt i
      den aktuella situationen, varför beslutet följaktligen upphävdes.

## Avslutande kommentarer

Vid den interna utredningen har det inte framkommit att någon Försvarsmakten
      tillhörig personal har agerat på det sätt anmälarna anger.
      Vad som har framkommit i ärendet gör dock att Försvarsmakten särskilt har
      uppmärksammats på vikten av utbildning av all personal som deltar i samverkan
      med andra myndigheter och kontakter med allmänheten, särskilt i situationer när
      personalen har upplevt en traumatisk händelse, såsom bl.a. en allvarlig olycka.
      Försvarsmakten vill framhålla att gränsdragningen mellan polisiär och militär
      verksamhet skall vara klar. Försvarsmakten avser därför att utarbeta en plan för
      intensifierad utbildning av myndighetens personal, innefattande även hemvärnets
      personal, syftande till att säkerställa att de grundlagsfästa opinionsfriheterna inte
      kränks eller att ingripanden görs på ett sätt som inte är proportionellt eller behövligt.
AA och BB kommenterade remissvaret.

Kompletterande uppgifter inhämtades per telefon från försvarsjuristen DD,
Försvarsmakten, Högkvarteret. Därvid framkom i huvudsak följande.

      Frågan om Försvarsmaktens personal var beväpnad
      De tre personer som först anlände till olycksplatsen hade inte sådana uppgifter inom
      ramen för den militära övningen som innebar att de var beväpnade. Dessa var
      således obeväpnade. De lämnade platsen vid kl. 17.30 i samband med att annan
      personal kom dit.
      Försvarsmaktens personal som anlände kl. 17.30 utgjorde bevakningspersonal som –
      liksom skyddsvakterna – ska vara beväpnad. När personal ska vara beväpnad ligger i
      detta att det även ska finnas ammunition ifall att det uppstår behov av att kunna värja
      sig. Han kan dock inte med säkerhet säga om bevakningspersonalen eller
      skyddsvakterna faktiskt var beväpnade.

      Frågan om hur Försvarsmaktens medverkan initierades
      Han är osäker på hur de första personerna från Försvarsmakten som anlände till
      olycksplatsen hade fått reda på att olyckan hade inträffat. Möjligen hade
      övningsledningen uppmärksammat denna, varefter de tre personerna närmade sig
      platsen för att förvissa sig om vad som hade hänt.
      Försvarsmaktens personal bistod polisens insatschef, vilket skedde efter en
      framställan från polisen. Han har inte tagit del av något dokument rörande denna
      begäran, men om så önskas kan han efterforska om det finns något sådant. Enligt
      utdrag ur en Fragmentary order, som gick ut kl. 18.00, avdelade Marinbasen en
      militär insatschef samt nio man att samverka med polisens insatschef och med
      räddningsledare; en insats som skulle pågå under minst tre dygn.
                                                                         Dnr 4061-2007    Sid 6 (10)



      Frågan om den tidsperiod som Försvarsmakten har utrett i ärendet
      Den i yttrandet angivna begränsningen i tid för Försvarsmaktens utredning i detta
      ärende – till cirka en timme efter kl. 17.30 – har gjorts enbart utifrån det som
      upptagits i anmälan. Det som bedömdes vara relevant att redovisa rörande de
      aktuella frågorna beträffande denna tid, liksom för tiden sedan beslutet om
      skyddsobjekt hade fattats, har således redovisats.
I ett kompletterande remissvar anförde Försvarsmakten, Högkvarteret, genom
chefsjuristen EE, följande (de till yttrandet bifogade handlingarna har här
uteslutits).

## Inledning

Den 26 oktober 2007 yttrade sig Försvarsmakten (HKV dokumentbeteckning
      20709:76790) till Riksdagens ombudsmän (JO) avseende en anmälan från AA och
      BB.
      Föredraganden hos JO har nu begärt att Försvarsmakten dels översänder den
      handling som utgör polisens begäran om biträde med bevakning av den i ärendet
      aktuella olycksplatsen, dels lämnar uppgift om den bevakningspersonal som anlände
      till olycksplatsen var beväpnad med skjutvapen.

      Komplettering av yttrande
      Det har inte varit möjligt att återfinna någon handling som utgör en skriftlig
      framställan från polisen om biträde med bevakning. Sannolikt har någon sådan
      skriftlig framställning inte förekommit. Uppgiften om att en framställning om
      bevakning gjordes har framkommit vid ett samtal med det hemvärnsbefäl som först
      var militär insatschef på platsen. Framställningen torde ha gjorts muntligt.
      Anteckningarna från det samtalet bifogas (bilaga 1), varav anteckningen för tiden
      ”Strax efter 1800” avser polisens framställan om bevakning. Med förkortningen
      ”PIC” avses polisens insatschef.
      Av en anteckning i Marinbasens krigsdagbok för den 10–11 september 2007 framgår
      vem som var ansvarig polis på olycksplatsen. Ett utdrag (bladen 2–4) ur nämnda
      krigsdagbok för den 11 september 2007, avseende den information som rör åtgärder
      med anledning av helikopterhaveriet (kl. 15.50–24.00), bifogas (bilaga 2). I
      anteckningen avseende kl. 18.15 lämnas ifrågavarande uppgift.
      I de båda utdragen har uppgifter om telefonnummer tagits bort, eftersom
      myndigheten bedömer att de omfattas av sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen
      (1980:100).
      Den bevakningspersonal som enligt Försvarsmaktens tidigare yttrande först anlände
      till olycksplatsen, omkring kl. 17.30, var beväpnad med skjutvapen. Dessa vapen var
      inte laddade. Den bevakningsstyrka som påbörjade den egentliga bevakningen kl.
      19.30 var försedd med stridsutrustning (inklusive hjälm) och beväpnad med
      skjutvapen.
AA och BB gavs tillfälle att kommentera dels de under hand inhämtade
uppgifterna, dels det kompletterande remissvaret.

Rättslig reglering m.m.
Som framgår av Försvarsmaktens yttrande aktualiserar den ifrågavarande
händelsen flera grundlagsskyddade fri- och rättigheter; först och främst
informationsfriheten i 2 kap. 1 § regeringsformen och rörelsefriheten i 2 kap. 8 §
regeringsformen. Dessa friheter har med stöd av 2 kap. 12 § regeringsformen på
olika sätt begränsats, t.ex. genom lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga
anläggningar m.m. och lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.
                                                                   Dnr 4061-2007   Sid 7 (10)



Utöver informations- och rörelsefriheten är även bestämmelsen i 2 kap. 18 § tredje
stycket regeringsformen aktuell. Där slås fast att alla ska ha tillgång till naturen
enligt allemansrätten.

Kommunerna ansvarar enligt 3 kap. 7 § lagen om skydd mot olyckor för
räddningstjänst inom kommunen. I den kommunala organisationen ska enligt 3
kap. 16 § ingå bl.a. räddningsledare vars uppgift är att leda räddningsarbetet vid en
olycka. Vid fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön får, enligt 6
kap. 2 §, räddningsledaren vid en räddningsinsats bereda sig och medverkande
personal tillträde till annans fastighet, avspärra eller utrymma områden, använda,
föra bort eller förstöra egendom samt göra andra ingrepp i annans rätt, i den mån
ingreppet är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vållas
genom ingreppet och omständigheterna i övrigt. Beslutet ska enligt 6 kap. 6 §
redovisas i skriftlig form. Av 6 kap. 3 § följer att polismyndigheten ska lämna den
hjälp som behövs vid ingrepp enligt 2 §. Vidare föreskrivs i 6 kap. 7 § att en statlig
myndighet eller en kommun är skyldig att med personal och egendom delta i en
räddningsinsats på anmodan av räddningsledaren, förutsatt att myndigheten eller
kommunen har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hindrar dess
vanliga verksamhet. Slutligen gäller, såvitt här är av intresse, enligt 6 kap. 1 § en
tjänsteplikt: när det behövs är var och en, som under kalenderåret fyller lägst arton
och högst sextiofem år, skyldig att på anmodan av räddningsledaren medverka i
räddningstjänst, i den mån hans eller hennes kunskaper, hälsa och kroppskrafter
tillåter det.

I förordningen (2002:375) om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet
(stödförordningen) finns, vilket framgår av 1 §, bestämmelser om Försvarsmaktens
stöd till statliga myndigheter, kommuner, landsting och enskilda. I 4 § anges att
Försvarsmakten på begäran får lämna stöd till polisen, Kustbevakningen,
Tullverket, andra statliga myndigheter samt kommuner och landsting. Enligt 7 § får
Försvarsmaktens personal inte användas i situationer där det finns risk för att den
kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda. Enligt 12 § ska begäran om
stöd till polisen göras av Rikspolisstyrelsen, men om den endast avser utrustning
eller tjänster av mindre omfattning får den göras i annan ordning. I övrigt är det
inte reglerat i stödförordningen vem som får göra en sådan framställning. Av 13 §
första stycket följer att begäran ska göras hos Högkvarteret och att beslut ska fattas
av överbefälhavaren eller av den inom Högkvarteret som överbefälhavaren
bestämmer. En begäran som endast avser utrustning eller tjänster av mindre
omfattning får dock, enligt 13 § andra stycket, göras hos någon annan
organisationsenhet inom Försvarsmakten, och beslutet ska då fattas av chefen för
organisationsenheten.

Försvarsmaktens föreskrifter om Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet (FFS
2002:7) innehåller kompletterande regler om förfarandet för begäran respektive
beslut om stöd enligt stödförordningen. Enligt 3 § ska en begäran om stöd från
polisen normalt vara skriftlig. Av samma bestämmelse följer att, om sakens
brådskande natur utgör hinder mot en skriftlig begäran, en muntlig begäran kan
                                                                               Dnr 4061-2007    Sid 8 (10)



användas, följd av en skriftlig bekräftelse i efterhand. 4 § reglerar vem inom
Försvarsmakten som beslutar om stöd enligt 13 § första stycket stödförordningen.

Dåvarande JO Ragnemalm behandlade i ett beslut år 1991 frågan om
Försvarsmaktens stöd till civil verksamhet. Han uttalade bl.a. att den myndighet
som får en begäran om assistans har huvudansvaret för att framställningen
behandlas enligt tillämpliga regler. Vidare betonade han att användningen av
militär personal och materiel i polisens verksamhet utgör ett extraordinärt inslag,
som strikt måste förbehållas situationer där gällande regler medger sådant bistånd.
Han underströk även att det från principiell ståndpunkt är ytterst väsentligt att
rågången mellan militäraktioner och normalt polisarbete hålls klar (se JO:s
ämbetsberättelse 1991/92 s. 197).

I lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. finns, vilket framgår av
1 §, bestämmelser om vissa åtgärder till skydd för samhällsviktiga verksamheter
samt om åtgärder till skydd för allmänheten mot skada som kan uppkomma till
följd av militär verksamhet. För dessa ändamål får, enligt 3 §, allmänhetens
tillträde till eller rätt att utnyttja en anläggning, ett område, ett fartyg eller ett
luftfartyg begränsas genom ett beslut om skyddsobjekt. Enligt 4 § 4 får som
skyddsobjekt t.ex. förklaras områden där Försvarsmakten tillfälligt bedriver
övningar, prov eller försök. Ett beslut om skyddsobjekt innebär enligt 7 § första
stycket som huvudregel att obehöriga inte har tillträde till skyddsobjektet. Ett
tillträdesförbud får enligt 7 § andra stycket förenas med ett fotoförbud. I 9 §
föreskrivs att polismän, militär personal eller annan särskilt utsedd personal får
anlitas för bevakning av skyddsobjekt och att den som bevakar ett skyddsobjekt,
men inte är polisman, benämns skyddsvakt. Av 10–14 §§ framgår vilka särskilda
befogenheter skyddsvakten har vid bevakningen, t.ex. en rätt att under vissa
omständigheter kroppsvisitera, avvisa, avlägsna eller tillfälligt omhänderta en
person inom eller vid skyddsobjektet samt att ta föremål i beslag. Lagen innehåller
även bestämmelser om bl.a. militära skyddsområden.

Enligt 2 § förordningen (1990:1334) om skydd för samhällsviktiga anläggningar
m.m. följer att ett sådant beslut om skyddsobjekt som är aktuellt i detta ärende ska
fattas av länsstyrelsen, men att Försvarsmakten kan fatta ett tillfälligt beslut om
länsstyrelsens beslut inte kan avvaktas. Av 19 § följer att beslut om skyddsobjekt
inte får överklagas.1




1
    Det kan här nämnas att Skyddslagsutredningen i sitt betänkande Skyddet för samhällsviktig
verksamhet (SOU 2008:50) föreslagit att möjligheten att överklaga införs.
                                                                    Dnr 4061-2007    Sid 9 (10)



Bedömning
Jag kommer i det följande att behandla den rättsliga grunden för Försvarsmaktens
agerande på olycksplatsen. Jag kommer således inte att ta upp frågor som rör
räddningstjänsten och polisen eller arbetsfördelningen mellan dem. Jag nöjer mig
med att här konstatera att räddningstjänsten har ansvaret på en olycksplats och att
räddningsledaren leder arbetet, biträdd t.ex. av polisen (jfr 6 kap. 2 och 3 §§ lagen
om skydd mot olyckor).

Jag vill redan här konstatera att det inte finns anledning för mig att ifrågasätta
anmälarnas uppgift att de blivit avvisade från olycksplatsen av militär personal
omkring kl. 17.30.

Från Försvarsmaktens sida hävdas att myndighetens insats på olycksplatsen skedde
i enlighet med stödförordningen.

En tillämpning av stödförordningen förutsätter att den myndighet som begär stöd
av Försvarsmakten gör en framställning härom. Särskilda begränsningar gäller om
den myndighet som begär biträde är polisen. Det ankommer därefter på
Försvarsmakten att fatta beslut om en insats enligt stödförordningen med
iakttagande av de begränsningar som gäller, se särskilt 7 §.

I detta fall kan jag konstatera att en första framställning som möjligen skulle kunna
tolkas som en begäran om bistånd – med avspärrning – på olycksplatsen gjordes ca
kl. 15.50 och en andra – med bevakning – ca kl. 18.00 och att den senare omgående
besvarades nekande. Försvarsmakten förklarade kl. 19.10 olycksplatsen som
skyddsobjekt. Ett sådant beslut innebär bl.a. att obehöriga inte har tillträde till
skyddsobjektet och att militär personal får anlitas för bevakning (se 7 och 9 §§
lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.). Beslutet får inte
överklagas.

Som angivits i föregående avsnitt får enligt 7 § stödförordningen Försvarsmaktens
personal inte i något fall användas i situationer där det finns risk för att den kan
komma att bruka tvång eller våld mot enskilda. Det är naturligtvis inte alltid enkelt
att avgöra om en sådan risk föreligger. Jag vill dock understryka att det handlar om
en bedömning som ska göras i förväg, dvs. innan det begärda biståndet lämnas. För
egen del har jag svårt att se annat än att såväl avspärrning som bevakning kan
komma att innebära åtgärder som är förenade med tvång eller våld. I avspärrning
ligger enligt min mening att fysiskt avgränsa platsen men också att i samband
därmed avhysa personer innanför avspärrningen. När det gäller bevakning är det än
tydligare att däri ingår att hindra någon från att bege sig in i det avspärrade
området. Båda åtgärderna kan innebära att tvång eller våld måste utövas mot
enskilda.

Jag kan också konstatera att Försvarsmakten i sitt yttrande inte kommenterat den
beslutsordning som förutsätts enligt 13 § stödförordningen och därtill hörande
föreskrifter. Det framstår dock inte som särskilt troligt att de har följts. Oavsett hur
det förhåller sig härmed måste jag konstatera att det enligt min mening inte fanns
                                                                 Dnr 4061-2007   Sid 10 (10)



förutsättningar för en tillämpning av stödförordningen beträffande avspärrning och
bevakning.

Mot den angivna bakgrunden får de hemvärnsmän som befann sig på platsen och
som ingrep i olyckans första, mest akuta skede antas ha handlat som medmänniskor
i linje med den syn på skyldigheten att hjälpa till vid olyckor som kommer till
uttryck i reglerna om allmän tjänsteplikt i 6 kap. 1 § lagen om skydd mot olyckor.
Det finns inte någon anledning att kritisera Försvarsmakten i detta sammanhang.

Grunden för Försvarsmaktens medverkan i det andra skedet, kl. 17.30–19.10,
framstår som mindre klar.

Försvarsmakten hade då beordrat ett antal hemvärnsmän till olycksplatsen, som det
synes i första hand för bevakning av densamma. Jag har nyss konstaterat att detta
inte var förenligt med stödförordningen, och beslutet om skyddsobjekt var ännu
inte fattat. Trots detta agerade hemvärnsmännen åtminstone i viss utsträckning som
skyddsvakter. Försvarsmakten hade alltså inte gjort tydligt för hemvärnsmännen
vilka befogenheter de hade. En annan sak är att det torde ha varit Försvarsmakten
obetaget att med stöd i allmänna rättsgrundsatser skydda sin egendom. Den rätten
omfattade dock i princip inte att bevaka det avspärrade området och än mindre att
avvisa allmänheten från platsen eller hindra den från att fotografera och därmed
begränsa grundlagsfästa fri- och rättigheter.

Först genom beslutet om skyddsobjekt kl. 19.10 övertog Försvarsmakten
bevakningsansvaret på olycksplatsen.

Det här ärendet visar vilken komplicerad rättslig situation som kan uppkomma på
en olycksplats. I förarbetena till lagen om skydd mot olyckor (prop. 2002/03:119 s.
78) understryks att det är nödvändigt att ledningsstrukturen på en olycksplats är
klar och tydlig. I det ligger att alla samverkande parter måste ha kännedom om
vilka begränsningar och skyldigheter som vilar på dem i en situation som denna.
Mycket tyder på att Försvarsmakten inte hade klart för sig vilka generella regler
som gäller på en olycksplats och hur Försvarsmakten bör förhålla sig till dessa. I
stället förefaller man ha löst de akuta problemen och först efteråt ägnat sig åt
frågan om lagstöd för handlandet. Detta är i och för sig förståeligt mot bakgrund av
den kaotiska situation som förelåg men medförde brister såväl i beslutsfattandet
som i det faktiska agerandet på olycksplatsen.

Vad anmälarna i övrigt anfört föranleder inte något uttalande från min sida.

Med den kritik som ligger i det som ovan anförts avslutas ärendet.
