# Under en pågående brottsutredning har den misstänkte avlägsnats ur landet; utredning om åklagarens och Migrationsverkets handläggning av ärendet

JO 2009-06-01 dnr 4064-2007

BESLUT
                                                                       Datum              Dnr                     Sid
                                                                       2009-06-01         4064-2007             1 (10)
Justitieombudsmannen                                                                      4587-2007
Hans-Gunnar Axberger




                        Under en pågående brottsutredning har den misstänkte avlägsnats ur
                        landet; utredning om åklagarens och Migrationsverkets handläggning av
                        ärendet


                        I ett beslut den 1 juni 2009 uttalade JO Axberger följande.

## Ärendet

En kvinna, AA, hade polisanmält sin före detta sambo BB för sexuella övergrepp,
                        misshandel och hot. Gärningarna rubricerades som grov kvinnofridskränkning. När
                        förundersökningen var i sitt slutskede avlägsnades BB ur landet. En tid därefter
                        lades förundersökningen ned. AA anmälde åklagaren till JO. Av anmälan framgick
                        bl.a. följande.

                        AA hade förberett sig på rättegång när hennes advokat informerade henne om att
                        Migrationsverket den 1 mars 2007 beslutat att utvisa BB. Beslutet hade verkställts
                        dagen därpå och godkänts av åklagaren. AA blev chockad. Vid kontakt med
                        åklagaren uppgav denna att Migrationsverket bar ansvaret för det inträffade; att
                        Migrationsverket hade verkställt utvisningen förvånade åklagaren. Vid kontakt
                        med Migrationsverket fick AA beskedet att verket aldrig skulle ha utvisat BB om
                        inte åklagaren hade godkänt det. Enligt tjänstemannen vid Migrationsverket fanns
                        ingen spärr som hindrade utvisningen. Såväl verket som polisen angav att
                        åklagaren hade godkänt utvisningen.

                        AA kunde inte med ord beskriva hur illa det inträffade hade berört henne. Hon
                        kände sig djupt sårad och kränkt över att hon inte ens tillfrågades innan BB
                        utvisades. Hon har ifrågasatt varför inte åklagaren väckt åtal då åklagaren uppgett
                        att det funnits tillräckliga bevis för det, att det var ett uppenbart fall och att BB
                        naturligtvis skulle åtalas. BB är nu i frihet i sitt hemland medan hon upplever sig
                        som fången i sin lägenhet och mår mycket dåligt.

## Utredning

Åklagarmyndigheten och Migrationsverket anmodades att yttra sig i ärendet.
                        Yttrandena skulle innefatta en redogörelse för myndigheternas eventuella regler
                        och rutiner vid tillämpningen av 12 kap. 9 § andra stycket utlänningslagen
                        (2005:716).



 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                            Dnr 4064-2007   Sid 2 (10)
                                                                                4587-2007



Migrationsverkets yttrande
Migrationsverket gav genom generaldirektören CC in ett yttrande av vilket det
framgick följande.

      Migrationsverket har av JO anmodats att göra en utredning samt yttra sig över AA:s
      anmälan till JO. Yttrandet skall innefatta en redogörelse för Migrationsverkets regler
      och rutiner vid tillämpningen av 12 kap. 9 § andra stycket utlänningslagen
      (2005:716). AA har gjort gällande att Migrationsverket bär ansvar för att ett
      utvisningsbeslut rörande BB verkställts trots att misstanke om grov
      kvinnofridskränkning förelåg mot honom.
      Migrationsverket avslog den 12 augusti 2005 BB:s ansökan om uppehållstillstånd i
      Sverige. Beslutet har vunnit laga kraft. Den 28 mars 2006 prövade Migrationsverket
      om uppehållstillstånd kunde beviljas enligt 2 kap. 5 b § utlänningslagen (1989:529)
      men fann att förutsättningar för detta saknades.
      I Migrationsverkets IT-stöd Skapa som ska åskådliggöra och styra asylprocessen
      framgår att verkets handläggare inför verkställighet av ett avlägsnandebeslut skall
      kontrollera om utlänningen förekommer i misstanke- eller brottsregistret. Om
      utlänningen förekommer i något av registren, skall ansvarig åklagare kontaktas. En
      skärmbild ur IT systemet Skapa bifogas, bilaga 1 [bilagorna här utelämnade; JO:s
      anmärkning].
      Av en tjänsteanteckning som upprättats i ärendet framgår att en tjänsteman vid
      Migrationsverket den 1 mars 2007 kontaktade DD, åklagarkammaren i Helsingborg,
      efter det att han av polismyndigheten i Helsingborg informerats om att BB var
      misstänkt för grov kvinnofridskränkning. Vid samtalet informerades DD om att
      avvisningsbeslutet skulle komma att verkställas den 1 mars. Verkets handläggare
      och åklagaren var överens om att verkställighet av avlägsnandebeslutet skulle fortgå.
      Om BB skulle återvända till Sverige skulle åklagaren komma att ta upp ärendet om
      grov kvinnofridskränkning på nytt. Kopia av upprättad tjänsteanteckning bifogas, se
      bilaga 2.
      Av 12 kap. 9 § andra stycket utlänningslagen (2005:716) framgår att ett beslut om
      avvisning eller utvisning inte får verkställas
      • förrän en utlänning avtjänat ett fängelsestraff eller verkställigheten av
      fängelsestraffet har flyttats till ett annat land eller
      • innan ett allmänt åtal slutligen prövats, alternativt att åtalet lagts ner.
      I Migrationsverkets utlänningshandbok finns rutiner för hur verkets personal skall
      agera i sådana ärenden.
      Av rutinerna framgår att åklagare ska kontaktas i de fall åtal väckts för att undersöka
      om åtalet ska läggas ner i de fall utlänningen i stället lämnar landet. Utdrag ur
      Utlänningshandboken bifogas, bilaga 3.
      –––
      I ärendet rörande BB har handläggaren agerat i enlighet med utlänningslagen och
      Migrationsverkets rutiner. Åklagaren har kontaktats och åtal hade inte väckts vid
      tiden för verkställighet av avvisningsbeslutet.
Yttrandet avslutades med att CC konstaterade att tjänstemannen följt gällande
regelverk.

Den tjänsteanteckning som åberopas i yttrandet upprättades den 2 mars 2007 av
Migrationsverkets beslutsfattare EE. Förutom formella upplysningar om ärendet
och viss annan kringinformation innehåller tjänsteanteckningen följande
upplysningar om EE:s samtal med åklagaren DD:
                                                                        Dnr 4064-2007     Sid 3 (10)
                                                                            4587-2007



      DD förklarar att misstanke finns mot BB för grov kvinnofridskränkning. UT
      [undertecknad] undrar om DD kommer att vidta några åtgärder. DD undrar om BB
      kommer att verkställas som planerat den 1 mars 2007 eller om Migrationsverket
      kommer att skjuta upp resan så att hon vet om hon ska vidta ytterligare åtgärder i
      ärendet. UT berättar att BB kommer att verkställas som planerat såvida inte DD
      begär att verkställigheten ska skjutas upp tills lagföring kan ske. Det råder enighet
      kring fortsatt verkställighet den 1 mars 2007. Om BB återvänder till Sverige
      kommer dock DD att ta upp ärendet om grov kvinnofridskränkning på nytt.
Åklagarmyndighetens yttrande
Åklagarmyndigheten gav genom vice riksåklagaren FF in ett yttrande, där bl.a.
följande framfördes.

      Anmälaren AA har hos Riksdagens ombudsmän framfört klagomål på en åklagares
      hantering av ett ärende där AA var målsäganden.
      Av handlingarna framgår att en anmälan gällande misshandel/grov
      kvinnofridskränkning inkom till åklagarkammaren den 21 september 2006.
      Åklagaren expedierade samma dag direktiv till polisen samt ingav en framställan om
      målsägandebiträde till tingsrätten.
      En anmälan gällande ofredande inkom till åklagarkammaren den 2 februari 2007.
      Åklagaren beslutade samma dag att lägga ned förundersökningen med motiveringen
      att det kunde antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av en
      bestämmelse om åtalsunderlåtelse i 20 kapitlet rättegångsbalken. Förundersökningen
      avseende den förstnämnda anmälan pågick alltjämt.
      Migrationsverket har beslutat att den misstänkte skulle avvisas från Sverige. Inför
      verkställigheten av beslutet har Migrationsverket tagit kontakt med åklagaren.
      Åklagaren har uppgett att man då diskuterade huruvida den misstänkte skulle
      avvisas direkt eller om man skulle avvakta rättegången. Vad åklagaren minns
      bestämdes inte vad som skulle ske. Några dagar senare kom det till åklagarens
      kännedom att den misstänkte hade avvisats. Åklagaren har därefter undersökt
      möjligheterna att lagföra den misstänkte i sitt hemland.
      Åklagaren lade ned förundersökningen avseende grov kvinnofridskränkning den 11
      september 2007 med motiveringen att den misstänkte hade lämnat landet och
      förväntades inte återvända hit samt att förutsättningar för lagföring utomlands eller
      utlämning till Sverige saknades.
      Det kan noteras att AA genom sitt målsägandebiträde begärt överprövning av
      åklagarens beslut att lägga ned förundersökningarna. Vice överåklagaren GG vid
      Utvecklingscentrum Göteborg beslutade den 12 december 2007 att inte ändra
      åklagarens beslut.
      AA har även anmält åklagaren för tjänstefel. Överåklagaren HH vid Riksenheten för
      polismål, Malmö, beslutade den 5 december 2007 att förundersökning inte skulle
      inledas med motiveringen att det saknades anledning att anta att brott som hör under
      allmänt åtal hade förövats.
Vice riksåklagaren anförde vidare under rubriken Bedömning:

      Det kan inledningsvis nämnas att Åklagarmyndigheten inte har utfärdat några
      föreskrifter eller riktlinjer rörande tillämpningen av 12 kap. 9 § utlänningslagen. Inte
      heller finns det någon överenskommelse med Migrationsverket om hur man bör
      förfara i dessa fall.
      Vid förfrågningar till några åklagarkammare har det framkommit att det inte har
      etablerats särskilda rutiner eller någon praxis rörande 12 kap. 9 § andra stycket
      utlänningslagen vid kamrarna. Det bör i sammanhanget noteras att det inte är särskilt
      vanligt förekommande att Migrationsverket kontaktar åklagare med anledning av
      avvisnings- eller utvisningsbeslut.
                                                                         Dnr 4064-2007     Sid 4 (10)
                                                                             4587-2007



      I de fall Migrationsverket kontaktar åklagare med anledning av att en
      förundersökning pågår kan frågeställningen vara när utredningen kan förväntas vara
      klar och ett eventuellt åtal kan väckas, dvs. en situation som inte omfattas av
      paragrafen. Åklagarna kan då lämna upplysningar om när åtal kan förväntas väckas.
      Normalt kan upplysningar även ges om brottslighetens art och svårhet.
      Enligt min mening bör åklagare vid sådana kontakter inte lämna några synpunkter
      på förfarandet vid Migrationsverket eller på vad verket bör besluta. Intresset av att
      kunna utreda och lagföra brott kan dock i vissa fall vara så starkt att ett beslut om
      avvisning eller utvisning inte bör verkställas. Om de allmänna förutsättningarna
      föreligger får åklagaren i sådana fall anses kunna och ha skäl att förhindra
      verkställigheten genom att belägga den misstänkte med reseförbud. Risken för att
      den misstänkte undandrar sig lagföring eller straff beror visserligen inte direkt på
      den misstänkte själv men en sådan tillämpning är nödvändig för att en rimlig
      avvägning ska kunna göras mellan olika intressen och för att det rättsliga systemet
      ska vara sammanhållet. Jag ser det därför som angeläget att Migrationsverket inför
      en förestående verkställighet kontaktar åklagaren när en förundersökning pågår för
      brott där påföljden kan förväntas bli fängelse, för att åklagaren ska ges möjlighet att
      pröva om det finns skäl att besluta om reseförbud. Det finns således anledning för
      Åklagarmyndigheten att tillsammans med Migrationsverket ge vägledning om hur
      man bör förfara i dylika fall.
      Som nämnts föreligger verkställighetshinder för det fall åtal har väckts. När
      Migrationsverket kontaktar åklagare i en sådan situation kan åklagaren normalt
      lämna verket de upplysningar som begärs, t.ex. om tidpunkten för huvudförhandling.
      Åklagaren bör i dessa fall även överväga om det finns förutsättningar att lägga ned
      åtalet med hänsyn till reglerna om åtalsunderlåtelse. Om åtalet inte läggs ned
      föreligger alltjämt hinder för verkställighet av avvisnings- eller utvisningsbeslutet.
      Åklagaren bör emellertid även i dessa situationer alltid avstå från att ha synpunkter
      på sådant som Migrationsverket har att besluta om.
      I det aktuella fallet har det inte kunnat klarläggas exakt vad som förevarit vid
      samtalet mellan åklagaren och handläggaren vid Migrationsverket. Oavsett vad som
      då sades kan det konstateras att det inte har förelegat något formellt hinder för att
      verkställa avvisningsbeslutet av den misstänkte eftersom åtal inte hade väckts. I
      enlighet med mitt ovan angivna resonemang har åklagaren emellertid haft en
      möjlighet att belägga den misstänkte med reseförbud. Om så borde ha skett är ytterst
      en bedömningsfråga. Eftersom rättsläget inte är helt klart och då det saknas
      föreskrifter och riktlinjer på området kan det dock under alla förhållanden inte
      komma ifråga att kritisera åklagaren för att hon inte har vidtagit någon sådan åtgärd
      med anledning av samtalet med handläggaren på Migrationsverket.
I Åklagarmyndighetens utredning hade DD fått yttra sig. Den skrivelse hon därvid
avgett har följande lydelse.

      Angående AA
      Ärendet var i princip klart för slutdelgivning, vill minnas att något förhör återstod.
      Brottet skulle rubriceras som grov kvinnofridskränkning då BB misshandlad AA,
      vad jag minns, vid tre tillfällen.
      Migrationsverket ringde till mig och vi hade en diskussion huruvida BB skulle
      utvisas direkt eller om man skulle avvakta rättegång. Som jag minns det blev inget
      särskilt bestämt. Några dagar senare kom det till min kännedom att BB utvisats.
      Därefter har jag undersökt om det skulle vara möjligt att lagföra BB i Bosnien, men
      valde att inte göra det. Vidare har jag avvaktat några månader för att se så att BB
      inte kom tillbaka till Sverige.
Av dagboksbladet i Åklagarmyndighetens ärende framgick att en tjänsteanteckning
gjorts den 1 mars 2007, dvs. samma dag som samtalet mellan EE och DD ägde
rum. JO infordrade den handling som svarade mot denna notering. Handlingen är
                                                                  Dnr 4064-2007   Sid 5 (10)
                                                                      4587-2007



daterad 2006-09-21, rubricerad som utredningsdirektiv och undertecknad av
kammaråklagaren JJ. På handlingen har ett flertal anteckningar av varierande slag
gjorts för hand. I dess nedre vänstra hörn finns en signerad anteckning som enligt
vad som kan uttydas lyder:
      070301
      BB skall utvisas.
      Kontakt med migv.
      Snabbt ut för slutdelg.
      Skyndas på i [oläsligt]
I anslutning till detta står ”Avvakta avvisning”.

Det kan tilläggas att det av en annan anteckning på samma handling framgår att
ärendet var klart för slutdelgivning den 14 februari 2007.

Bedömning
Rättsliga utgångspunkter
Enligt 12 kap. 9 § andra stycket utlänningslagen föreligger det, något förenklat
uttryckt, hinder mot att avvisa eller utvisa en utlänning dels om han eller hon har
dömts till ett fängelsestraff, dels om han eller hon står under åtal. I övrigt får
personer avvisas eller utvisas även om de är dömda eller misstänkta för brott.

Enligt Migrationsverkets rutiner ska bl.a. polisens misstankeregister kontrolleras
inför verkställigheten av ett återvändandebeslut. Om den som ska avvisas/utvisas
förekommer där ska ansvarig åklagare kontaktas. Det framgår att skälet för att en
sådan kontakt ska tas är att undersöka om ett eventuellt åtal kan läggas ned. Syftet
är med andra ord att undersöka om ett verkställighetshinder i form av ett åtal kan
undanröjas. Det kan tilläggas att det i lagens förarbeten förutsatts att en
åklagarprövning av det slaget normalt ska ske (prop. 1994/95:179 s. 68 f., se vidare
nedan).

En åklagare som av Migrationsverket underrättas om att en brottsmisstänkt men
inte åtalad person ska avlägsnas ur landet har ingen särskild befogenhet att hindra
verkställigheten. Åklagarmyndigheten har dock anfört att åklagaren i en sådan
situation får anses kunna meddela reseförbud för den misstänkte.

Bestämmelser om reseförbud finns i 25 kap. rättegångsbalken. Reseförbud kan bl.a.
åläggas den som är misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, om det finns
risk för att han eller hon avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring.
Av ordalydelsen framgår att reseförbudet är riktat mot den misstänkte. Dess
funktion är att hålla någon kvar, genom att inskränka vederbörandes rörelsefrihet.
Vid avvisning/utvisning är det emellertid inte den misstänkte som undandrar sig
rättvisan. Reseförbudet riktas snarare mot migrationsmyndigheten. Att detta
tvångsmedel, som är ett rättsligt redskap i det straffprocessuella förfarandet, inte
har tillskapats för att ge brottsbekämpande organ möjlighet att hindra verkställighet
av migrationsmyndigheters beslut om att avlägsna någon ur landet står således
                                                                      Dnr 4064-2007    Sid 6 (10)
                                                                          4587-2007



klart. För tillämpningen av straffprocessuella tvångsmedel gäller högt ställda
legalitets- och rättssäkerhetskrav. Att tillämpa ett sådant tvångsmedel i situationer
för vilka detta uppenbarligen inte är avsett är därför principiellt tvivelaktigt.

Handläggningen i detta ärende
Rättsligt sett förelåg det i detta ärende inget hinder för Migrationsverket att
verkställa avvisningsbeslutet. Det hade i princip kunnat genomföras utan kontakt
med åklagaren; det hade räckt med att i annan ordning kontrollera att åtal inte var
väckt eller skulle vara väckt vid verkställighetstidpunkten. Migrationsverket
förfogade således över frågan när BB skulle avlägsnas, i den mån denne inte
lämnade landet själv.

Migrationsverket har som framgått en rutin som innebär att åklagare ska kontaktas
om den som ska avlägsnas förekommer i misstanke- eller brottsregistret. Den synes
i detta fall ha tillämpats så att åklagaren, trots att åtal inte var väckt, tillfrågades om
hon begärde att verkställigheten skulle skjutas upp i avvaktan på lagföring.

Beskrivningarna av hur kontakterna mellan verkets handläggare och åklagaren gick
till är inte helt samstämmiga. Enligt den tjänsteanteckning som upprättades av
Migrationsverkets beslutsfattare EE underrättades åklagaren om att avvisningen
skulle verkställas som planerat såvida inte åklagaren begärde att verkställigheten
skulle skjutas upp tills lagföring kunde ske. Vidare anges: ”Det råder enighet kring
fortsatt verkställighet den 1 mars 2007.”

Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande redovisat vissa uppgifter om de kontakter
som förekom mellan myndigheten och Migrationsverket. De grundas på
kammaråklagaren DD:s yttrande till Åklagarmyndigheten, där hon bl.a. skriver:
”Migrationsverket ringde till mig och vi hade en diskussion huruvida BB skulle
utvisas direkt eller om man skulle avvakta rättegång. Som jag minns det blev inget
särskilt bestämt. Några dagar senare kom det till min kännedom att BB utvisats.”

Enligt anmälaren uppgav åklagaren till henne att Migrationsverket bar ansvaret för
det inträffade. Det hade vidare förvånat åklagaren att Migrationsverket verkställt
utvisningen. Vid kontakt med Migrationsverket fick anmälaren beskedet att verket
aldrig skulle ha utvisat BB om inte åklagaren hade godkänt det; enligt såväl verket
som polisen hade åklagaren godkänt utvisningen.

Även om uppgift delvis står mot uppgift kan det konstateras att Migrationsverkets
version av händelseförloppet är väl dokumenterad från den tidpunkt då
verkställigheten skedde och att den är förenlig med anmälarens uppgifter, medan
åklagaren hänvisar till minnesbilder av jämförelsevis fragmentariskt slag. Det
förhållandet att åklagaren inte kan erinra sig detaljerna i ärendet, som var ovanligt,
tyder på att hon inte ägnade saken något mer ingående intresse, vilket även är det
intryck som tjänsteanteckningen från verket och anmälarens uppgifter förmedlar.

Vad som framkommit talar för att åklagaren inte motsatte sig fortsatt verkställighet.
Det är under alla förhållanden tydligt att hennes förhållningssätt av
                                                                          Dnr 4064-2007       Sid 7 (10)
                                                                               4587-2007



Migrationsverket uppfattats som att hon inte hade något att erinra mot att BB
avlägsnades ur landet.

Ett samråd av det slag Migrationsverket i enlighet med sina rutiner initierade och
genomförde ter sig naturligt. Som framgått ledde det handläggaren till slutsatsen att
det från åklagarens sida inte restes några invändningar mot verkställigheten. För
Migrationsverket återstod därmed inte något annat än att fullfölja handläggningen.
Något skäl för att kritisera Migrationsverket föreligger med andra ord inte.

Vid en bedömning av åklagarens agerande måste det först och främst beaktas att
hon inte hade någon befogenhet att stoppa avvisningen och att den situation hon
ställdes inför inte är reglerad i lag. Åklagarmyndigheten har inte heller några
föreskrifter, riktlinjer eller rutiner som hon kunde tillämpa. Att det saknas
vägledning gör det naturligtvis svårare för en enskild beslutsfattare att hantera en
situation, som vederbörande kanske inte tidigare stött på.

DD borde dock ha gjort bättre klart för sig varför hon kontaktades av
Migrationsverket, vad de begärde av henne och vilka handlingsalternativ som
fanns. Hon borde även ha övervägt vilka förpliktelser hon som åklagare hade
gentemot målsäganden i den situation som uppkommit. Det är anmärkningsvärt att
DD inte kunnat förete någon dokumentation från samtalet med Migrationsverkets
handläggare och de besked hon lämnade till denne. Den dokumentation som finns i
den såsom tjänsteanteckning rubricerade noteringen från den dag då kontakten med
Migrationsverket ägde rum motsvarar inte det dokumentationskrav som gäller vid
förundersökning om brott.

Allmänna synpunkter
Den nuvarande regleringen i utlänningslagen tillkom 1995. Dessförinnan var det
över huvud taget inte reglerat hur man skulle förfara när en person som skulle
avlägsnas ur landet var dömd eller misstänkt för brott. Inledningsvis övervägde
man att inte låta vare sig domar eller åtal lägga hinder i vägen för ett avlägsnande.
En utredning hade sålunda föreslagit att domstol skulle kunna besluta att
avlägsnande fick ske även av den som hade ådömts men inte avtjänat ett
fängelsestraff. På motsvarande sätt skulle avvisning/utvisning kunna verkställas
utan hinder av ett väckt åtal, om åklagaren medgav det. Förslagen mötte kritik
bland remissinstanserna, och lagstiftaren valde därefter att gå i den motsatta
riktningen. I den proposition som låg till grund för lagändringen uttalades (prop.
1994/95:179 s. 68 f.):

      Som framgått […] är det i dag inte reglerat hur man skall förfara när en utlänning
      har dömts till fängelsepåföljd och det samtidigt föreligger ett lagakraftvunnet beslut
      om avvisning eller utvisning som inte har beslutats av domstol. Inte heller är det
      reglerat hur man skall förfara när det finns ett lagakraftvunnet beslut om avvisning
      eller utvisning och samtidigt åtal har väckts men ännu inte prövats. […]
      Utredningens förslag har mött stark kritik från flera remissinstanser. Bl.a. har
      framförts att det inte framgår av förslaget vad som skall hända om en utlänning
      återvänder till Sverige efter att ha avvisats eller utvisats utan att ha avtjänat ett
      ådömt frihetsstraff. Den tyngsta kritiken avser dock att det är en grundläggande
                                                                          Dnr 4064-2007      Sid 8 (10)
                                                                              4587-2007



      princip att ett i Sverige ådömt frihetsstraff också skall avtjänas här – såvida inte
      verkställigheten flyttas över till ett annat land.
      Regeringen har i och för sig viss förståelse för utredningens förslag. Det kan i vissa
      fall te sig onödigt att en utlänning skall avtjäna ett kortare fängelsestraff här när det
      ändå föreligger ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning. Det har
      också i praktiken förekommit att verkställighet till ett tredje land inte längre varit
      möjlig på grund av den tidsutdräkt som fängelsestraffet medfört.
      Avgörande måste emellertid enligt regeringens bedömning vara att det skulle te sig
      stötande om en utlänning skulle kunna begå brott här i landet utan att i realiteten
      riskera någon form av påföljd. I likhet med vad som gäller när en domstol dömt till
      fängelse och samtidigt beslutat om utvisning bör därför föreskrivas att ett beslut om
      avvisning eller utvisning inte i något fall får verkställas innan en ådömd
      fängelsepåföljd har avtjänats (eller verkställigheten har flyttats över till annat land).
      På motsvarande sätt bör föreskrivas att ett beslut om avvisning eller utvisning inte
      får verkställas innan ett allmänt åtal som väckts antingen prövats eller åtalet lagts
      ned. Att beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal väckts framgår av
      20 kap. 7 a § rättegångsbalken. Om åtalet avser endast ett lindrigare brott torde
      åklagaren inte sällan vara beredd att meddela beslut om åtalsunderlåtelse när det
      föreligger ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning.
Någon diskussion om hur man bör se på den likartade situationen att den som ska
avlägsnas är brottsmisstänkt men inte vare sig dömd eller åtalad förekom inte.

Två tydligt reglerade intressen står mot varandra. Å ena sidan den processrättsliga
legalitetsprincipen, enligt vilken brottsmisstankar ska rapporteras, utredas och, om
tillräckliga skäl föreligger, läggas till grund för åtal. Å andra sidan
utlänningslagstiftningen, där det förutsätts att beslut om avvisning/utvisning leder
till att den det berör lämnar landet. Men det är alltså bara delvis reglerat hur man
ska förfara när de två intressena ställs mot varandra. Regleringen, som främst syftar
till att lagföra brottsmisstänkta, har placerats i utlänningslagstiftningen.

En närmare analys av den gällande regleringen visar att det dels finns ett absolut
hinder för verkställighet, nämligen då ett fängelsestraff utdömts, dels ett relativt
hinder, när åtal väckts. Att det senare är relativt framgår av att det förutsatts att
åklagaren, när den åtalade är föremål för ett avlägsnandebeslut, ska överväga att
lägga ned åtalet. I praktiken överlämnas det då till åklagaren att med tillämpning av
reglerna i 20 kap. rättegångsbalken avgöra om lagföringsintresset är så starkt att
åtalet bör prövas i domstol eller om detta kan underlåtas till förmån för en
omgående verkställighet.

Den rutin som Migrationsverket använt i detta fall kan ses som en konsekvens av
det synsätt som ligger till grund för denna reglering. Förfarandet innebär att till de
två uttryckligen lagreglerade verkställighetshindren läggs ett tredje, nämligen att
avlägsnande av en utlänning som är brottsmisstänkt i princip inte får ske utan
hörande av den åklagare som leder förundersökningen. Tanken synes vara att det
till åklagaren ska överlämnas att göra samma slags avvägning som när en redan
åtalad person blivit föremål för ett avlägsnandebeslut. Något lagstöd för ett sådant
samrådsförfarande finns inte. Det tillämpade förfarandet kan dock sägas ligga i
linje med den rättsliga regleringen.
                                                                  Dnr 4064-2007    Sid 9 (10)
                                                                      4587-2007



Det kan diskuteras om en från rättssäkerhetssynpunkt så principiellt viktig
avvägning som denna bör ske utan anvisningar i lag. I sammanhanget kan påpekas
att det ibland kan te sig lika fel att inte genomföra verkställigheten som att
genomföra den, jfr JO:s beslut den 15 juni 2005, dnr 4419-2004, där JO kritiserade
Migrationsverket för att verket låtit bli att verkställa en avvisning och i stället
inväntat att en brottsutredning mot utlänningen färdigställdes.

Det kan vidare diskuteras om det bör vara migrationsmyndigheten som slutligt ska
avgöra en fråga som främst gäller intresset av lagföring. Beträffande väckta åtal är
det som framgått åklagaren som bestämmer om lagföringen ska fullföljas eller inte.
I de fall som här är aktuella är det dock Migrationsverket som ”äger frågan”. Det
den nuvarande lagstiftningen lämnar utrymme för, är att Migrationsverket inhämtar
information och synpunkter från åklagaren, för att sedan besluta om den fortsatta
verkställigheten. Om Migrationsverket tillmäter den tillfrågade åklagarens
synpunkter avgörande betydelse behöver den praktiska skillnaden i och för sig inte
bli så stor. Principiellt sett är ansvarsfördelningen dock otillfredsställande.

Ytterligare en aspekt, vilken tycks ha varit frånvarande både i 1995 års
lagstiftningsärende och i det fall som här granskats, är målsägandeintresset.
Beivrande av brott är inte bara en fråga för det allmänna utan också i högsta grad
något som angår den enskilde som drabbats. Vid ställningstagandet till om ett
avlägsnandebeslut ska verkställas, och därmed leda till att en förundersökning de
facto avslutas, eller om verkställandet i stället ska anstå, så att lagföring kan ske,
måste med andra ord en eventuell målsägandes intressen beaktas. En av de
generella förutsättningarna för åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken
är att något väsentligt enskilt intresse inte åsidosätts. Motsvarande överväganden
bör göras här, varvid man får ta hänsyn till att en målsägandes möjligheter att göra
sina rättigheter gällande mot den som avlägsnas ur landet i praktiken kan skäras av
på ett definitivt sätt. Det finns skäl att, inte minst mot bakgrund av hur det här
aktuella ärendet handlagts, understryka att målsägandeintresset intar en helt central
plats i den svenska straffprocessen.

Oavsett vilken ståndpunkt man intar i de frågor som här berörts måste emellertid
situationer av det slag som uppkommit i detta ärende kunna hanteras redan nu.
Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande till JO nämnt behovet av vägledning och
antytt att man tillsammans med Migrationsverket bör utarbeta en sådan. De
rättsvårdande instanserna har, för att ansluta till vad Åklagarmyndigheten anfört,
ett ansvar för att det rättsliga systemet hålls samman och för att rimliga
avvägningar görs så att denna målsättning förverkligas. Det är därför angeläget att
Migrationsverket och Åklagarmyndigheten utarbetar föreskrifter och rutiner för hur
samarbetet inför verkställighet av avlägsnandebeslut av personer som är misstänkta
för brott ska vara utformat. Förfarandet riskerar annars att bli eller åtminstone
uppfattas som godtyckligt. Ett så fritt och formlöst samråd som förekommit i detta
fall är från rättssäkerhetssynpunkt otillräckligt. Det illustreras av de klagomål
anmälaren framfört.
                                                                 Dnr 4064-2007   Sid 10 (10)
                                                                     4587-2007



Även om det finns möjligheter för Migrationsverket och Åklagarmyndigheten att
utveckla gemensamma regler, uppkommer i situationer av detta slag många frågor
av både juridisk och rättspolitisk karaktär. Det är även osäkert vad som kan
åstadkommas inom den nuvarande regleringens ram. Ytterligare lagreglering kan
därför behöva övervägas. Av det skälet översänds en kopia av detta beslut till de
organ inom riksdag och regering som ansvarar för lagstiftningen på migrations-
och brottsutredningsområdena.

Avslutning
Det är lätt att förstå den besvikelse anmälaren uttryckt över rättsväsendets
handläggning av de brottsanmälningar hon gjort. I likhet med anmälaren ställer jag
mig undrande inför åklagarens förhållningssätt. Men även om det funnits utrymme
för ett mer aktivt engagemang från åklagarens sida beror det inträffade till syvende
och sist på brister i den rättsliga regleringen. Genom den anmälan som AA gjort
har dessa brister kunnat belysas. Förhoppningsvis kan detta bidra till att liknande
ärenden i framtiden hanteras i bättre överensstämmelse med vad en målsägande i
ett ärende av detta slag har rätt att förvänta sig.
