# Fråga om mot vem försäkringskassa skall rikta återkrav på för mycket utbetald assistansersättning

JO 2002-01-31 dnr 4068-2000

BESLUT
                                                                      Datum             Dnr                   Sid
                                                                      2002-01-31        4068-2000            1 (5)
Justitieombudsmannen
Jan Pennlöv




                        Fråga om mot vem försäkringskassa skall rikta återkrav på för mycket
                        utbetald assistansersättning


                        JO Pennlöv meddelade den 31 januari 2002 ett beslut med följande innehåll.

## Bakgrund

Försäkringskassan beviljade den 1 februari 1999 AA, född 1996,
                        assistansersättning för 3 224 timmar per sex månader fr.o.m. den 1 augusti 1998. I
                        motiveringen till beslutet angavs att behovet av assistans bedömdes ha en
                        omfattning som motsvarade i genomsnitt 62 timmar per vecka. Denna tid
                        motsvarade 1 612 timmar per sex månader. Vidare angavs i beslutet att
                        ersättningen betalades ut till Gotlands kommun, eftersom kommunen var
                        arbetsgivare för AA:s assistenter.

                        AA:s mor, BB, var hans personliga assistent. Hon fick ersättning av Gotlands
                        kommun för de timmar hon arbetade. Fram till den period som är aktuell i ärendet
                        hade kommunen lämnat ersättning mot räkning.

                        För den nu aktuella perioden, februari–juli 2000, hade försäkringskassan i stället
                        betalat ut preliminära belopp månadsvis till Gotlands kommun. De utbetalda
                        beloppen grundades på antalet beviljade assistanstimmar enligt försäkringskassans
                        beslut. Vid slutavräkningen uppmärksammade försäkringskassan att antalet faktiskt
                        utnyttjade assistanstimmar uppgick till 1 604 timmar medan antalet ersatta
                        assistanstimmar uppgick till 2 366 timmar. Försäkringskassan fattade därför den 14
                        september 2000 ett beslut om återbetalning av för mycket utbetald
                        assistansersättning med 135 636 kr för tiden februari–juli 2000. Beslutet ställdes
                        till målsman för AA och en kopia skickades för kännedom till Gotlands kommun. I
                        beslutet angavs att AA måste betala tillbaka den för högt utbetalda
                        assistansersättningen, 135 636 kr och att kassan skulle reglera skulden med 22 606
                        kr per månad under sex månader fr.o.m. oktober 2000. Som tillämpade
                        bestämmelser angav kassan 16 § lagen (1993:389) om assistansersättning och 10 §
                        Riksförsäkringsverkets föreskrifter om assistansersättning (RFFS 1993:24).
                        Beslutet saknar helt motivering såväl såvitt avser frågan varför
                        betalningsskyldighet uppkommit som vem denna betalningsskyldighet åvilar.




 Riksdagens ombudsmän                      E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                 Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                          Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4            Fax:           08-21 65 58                            www.jo.se
                                                                          Dnr 4068-2000   Sid 2 (5)



Anmälan
BB klagade på att försäkringskassan krävt hennes minderårige son, AA, på för
mycket utgiven assistansersättning, trots att han aldrig erhållit pengarna. AA var
visserligen den som var berättigad till assistansersättningen, men
assistansersättningen utbetalades till kommunen. Hon arbetade som AA:s
personliga assistent och redovisade de arbetade timmarna till kommunen som
arbetsgivare enligt ett avtalat system.

BB klagade också på att försäkringskassan inte heller hade berett henne tillfälle att
yttra sig över de omständigheter som låg till grund för kassans beslut om återkrav
innan beslutet fattades. När hon kontaktade försäkringskassan fick hon besked att
beslutet kanske inte var rätt och att hon för AA:s räkning inte behövde ta hänsyn
till innehållet i beslutet. Något nytt beslut som visade att det tidigare beslutet var
felaktigt och därför upphävts hade försäkringskassan emellertid inte fattat. Det var
därför oklart enligt hennes mening om AA häftade i skuld till det allmänna eller
inte. BB yrkade vidare skadestånd med 10 000 kr för kränkning av AA:s integritet.

Utredning
Försäkringskassans akt begärdes in och granskades. Anmälan remitterades därefter
till försäkringskassan för yttrande över vem som kassan ansåg vara part i ärendet
om återbetalning av assistansersättning och mot vem beslutet om återbetalning av
assistansersättning skall riktas i de fall assistansersättningen utbetalats till annan än
den ersättningsberättigade. Försäkringskassan anförde i remissvaret följande.

      Hanteringen av återkravet
      Såsom BB uppger i sin anmälan, har beslutet om återkrav fattats utan någon
      föregående kommunicering, varken skriftlig eller muntlig. Kassan är väl medveten
      om att detta förfarande strider mot förvaltningslagens regler om
      kommuniceringsskyldighet och vi ser naturligtvis allvarligt på det inträffade.
      Den telefonkontakt BB omnämner är troligtvis den som enligt journalanteckningar
      ägt rum den 18 september 2000. Anteckningarna bekräftar en osäkerhet om huruvida
      beslutet om återkrav skulle ha ställts till BB, som vårdnadshavare för AA, eller till
      Gotlands kommun som tagit emot ersättningarna. Enligt anteckningarna har
      tjänstemannen vid detta tillfälle framfört en ursäkt för misstag som begåtts.
      Vad avser beslutet anser kassan att det i sak är korrekt. Kassan beklagar dock
      utformningen av beslutet och motiveringen till detsamma. Vidare borde BB [ha]
      informerats om hur regleringen av skulden rent praktiskt skulle gå till.
      Upplysningsvis kan meddelas att den uppkomna skulden för närvarande kvittas
      löpande mot ersättning som betalas ut till Gotlands kommun. Slutreglering sker i
      och med utbetalningen i mars månad 200l .
      Sammanfattningsvis framför kassan sin ursäkt till det inträffade och kassan beklagar
      också de olägenheter som BB och AA drabbats av. Hade kassan tagit kontakt med
      BB när misstämningen uppmärksammades och informerat henne om den uppkomna
      situationen och hur den skulle kunna lösas, hade förmodligen mycket av det obehag
      som BB upplevt kunnat undvikas.

      Partsfrågan och vem som beslutet om återbetalning skall riktas mot när
      assistansersättning betalas ut till annan än den ersättningsberättigade
      Enligt 16 § lag (1993:389) om assistansersättning skall försäkringskassan besluta om
      återbetalning av assistansersättning bl.a. i de fall den som erhållit ersättning eller
      hans ställföreträdare borde ha insett att ersättning betalats ut med för högt belopp.
                                                                        Dnr 4068-2000     Sid 3 (5)



      Den som fått ersättning kan vara den ersättningsberättigade själv. Det kan också vara
      annan enskild eller juridisk person eller en kommun som försäkringskassan på
      begäran av den ersättningsberättigade betalar ut assistansersättning till. Se 11 §
      förordning (1993:1091) om assistansersättning och Riksförsäkringsverkets allmänna
      råd 1998:6, assistansersättning, s. 71.
      AA har beviljats assistansersättning. Eftersom han är omyndig är det hans moder,
      såsom vårdnadshavare, som är att anse som part. Assistansen till AA anordnas i
      kommunens regi. Ersättningen betalas ut till kommunen.
      AA är den ersättningsberättigade personen. I och med detta anser försäkringskassan
      också att det formellt är BB, såsom vårdnadshavare för AA, som kravet på
      återbetalning skall riktas mot. Det förhållandet att den faktiska ersättningen betalats
      ut till kommunen förändrar inte, enligt försäkringskassans uppfattning, att det är den
      ersättningsberättigade som kravet skall riktas mot.
      Vad försäkringskassan erfar finns varken i förarbeten eller i praxis något klart
      uttalande i frågan.
Ärendet remitterades därefter till Riksförsäkringsverket för yttrande över vem som
verket ansåg vara part i ärendet om återbetalning av assistansersättning och mot
vem beslutet om återbetalning av assistansersättning skall riktas i de fall
assistansersättningen utbetalas till annan än den ersättningsberättigade.
Riksförsäkringsverket anförde i remissvaret följande.

      Riksförsäkringsverkets bedömning
      Riksförsäkringsverket konstaterar att det kan bli fråga om återbetalning i två fall,
      dels då den assistansberättigade inte utnyttjat alla de beviljade assistanstimmarna,
      dels i övriga fall då 16 § LASS blir aktuell. I det första fallet ska försäkringskassan
      utan någon prövning besluta om kvittning. I det andra fallet måste försäkringskassan
      först pröva om förutsättningarna för återbetalning är uppfyllda enligt 16 § första
      stycket.
      Riksförsäkringsverket anser att försäkringskassan i detta fall ska pröva om
      förutsättningar föreligger för återbetalningsskyldighet enligt 16 § LASS.
      Efter lagändringen den 1 februari 1995 betalar försäkringskassan ofta ut
      assistansersättning direkt till en kommun eller ett kooperativ. Den
      assistansberättigade tar aldrig emot någon assistansersättning från försäkringskassan.
      Den som är anställd redovisar de timmar han/hon arbetat och uppbär lön för sitt
      arbete.
      Enligt Riksförsäkringsverkets uppfattning är det svårt att ur lagen utläsa om det är
      den assistansberättigade eller kommunen som återbetalningskravet ska ställas till.
      Det torde kunna inträffa fall då den assistansberättigade har lämnat felaktiga
      uppgifter osv. och som därför fått för mycket assistansersättning och därför borde
      betala tillbaka ersättningen.
      Riksförsäkringsverket anser att i ett fall som det förevarande kommunen får anses ha
      erhållit ersättningen enligt 16 § LASS och att beslutet om återbetalning därför bör
      ställas till kommunen. Givetvis måste övriga villkor som anges i lagrummet vara
      uppfyllda för att försäkringskassan ska äga rätt att återkräva beloppet.
BB kommenterade remissvaret.

Rättslig reglering
I 10 § lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS) anges att
assistansersättningen utbetalas månadsvis med visst belopp för det antal beviljade
assistanstimmar som assistans lämnats. I 11 § LASS anges att om den
ersättningsberättigade genom kommunen fått biträde av personlig assistent får
försäkringskassan besluta att assistansersättningen skall betalas ut till kommunen i
                                                                      Dnr 4068-2000    Sid 4 (5)




den utsträckning den motsvarar kommunens avgift för assistansen. Ytterligare
bestämmelser finns i 11 § förordningen (1993:1091) om assistansersättning som
anger att utöver vad som följer av 11 och 12 §§ LASS får försäkringskassan på
begäran av den ersättningsberättigade besluta att assistansersättningen skall betalas
ut till någon annan enskild person, en juridisk person eller en kommun.

I 16 § LASS anges att försäkringskassan skall besluta om återbetalning av
assistansersättning, om den som erhållit ersättning eller hans ställföreträdare genom
att lämna oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra en uppgifts- eller
anmälningsskyldighet eller på annat sätt har förorsakat att ersättning har lämnats
felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om ersättning i annat fall har
lämnats felaktigt eller med för högt belopp och den som erhållit ersättning eller
hans ställföreträdare skäligen borde ha insett detta. Om det finns särskilda skäl får
försäkringskassan efterge kravet på återbetalning helt eller delvis. Vid en senare
utbetalning till någon som skall betala tillbaka ersättning får försäkringskassan
hålla inne ett skäligt belopp i avräkning på vad som har lämnats för mycket.

I Riksförsäkringsverkets allmänna råd (1998:6) om assistansersättning anges att
försäkringskassans beslut om återbetalning av assistansersättningen avser den som
fått ersättningen och att detta i vissa fall t.ex. kan vara en kommun som
försäkringskassan på begäran av den ersättningsberättigade betalat ut
assistansersättningen till.

Bedömning
Den fråga som har aktualiserats i detta ärende är mot vem återkrav av
assistansersättning skall riktas när assistansersättningen utbetalats till annan än den
som enligt beslut av försäkringskassan är berättigad till assistansen.

AA hade av försäkringskassan beviljats assistansersättning. Ersättningen betalades
emellertid ut till Gotlands kommun som i sin tur avlönade AA:s mor, BB, som
AA:s personliga assistent. Någon assistansersättning hade således aldrig utbetalats
till AA. Trots detta riktade försäkringskassan beslutet om återkrav till honom i
egenskap av part i ärendet, dvs. den som var berättigad till assistansersättningen. I
beslutet anges inte varför betalningsskyldighet enligt 16 § LASS uppkommit och
inte heller varför kravet riktats mot AA.

Varken lagen om assistansersättning eller förarbetena till lagstiftningen ger någon
konkret anvisning om mot vem återkravet skall riktas i ett fall som detta. I 16 §
LASS anges att den som erhållit ersättningen under vissa förutsättningar kan bli
återbetalningsskyldig om assistansersättning har lämnats med felaktigt eller med
för högt belopp. Begreppet den som erhållit ersättningen skulle kunna tyda på att
lagstiftaren avsett den som faktiskt fått ersättningen utbetald till sig, dvs. i detta fall
Gotlands kommun, och inte den som enligt beslut av försäkringskassan är
berättigad till ersättningen. Som Riksförsäkringsverket har anfört är det dock svårt
att direkt ur lagen utläsa vilken som avses. Gotlands läns allmänna
försäkringskassas beslut att rikta återkravet mot den assistansersättningsberättigade
visar också på otydligheten i lagstiftningen.
                                                                  Dnr 4068-2000   Sid 5 (5)




Denna oklarhet får också till följd att det kan ifrågasättas vilken grund
försäkringskassan i detta fall har haft för att avräkna löpande assistansersättning
som utbetalas till Gotlands kommun mot den uppkomna skulden. I 16 § LASS
anges att vid en senare utbetalning till någon som skall betala tillbaka ersättningen
får försäkringskassan hålla inne ett skäligt belopp i avräkning på vad som har
lämnats för mycket. Avräkningen bygger således på att det finns ett beslut som
visar vem som är återbetalningsskyldig och att det är vid utbetalning till denne som
avräkning kan ske. I detta fall har försäkringskassan beslutat att AA är
återbetalningsskyldig men avräkning av återkravsbeloppet har skett mot
utbetalningen till kommunen, trots att något beslut att kommunen är
återbetalningsskyldig inte föreligger.

Jag vill i sammanhanget också peka på en ytterligare aspekt av frågan om till vem
beslutet om återkrav riktas. För det fall någon återbetalning av återkravsbeloppet
inte sker, kan försäkringskassan besluta att skicka ett inkassokrav
(betalningsanmaning) till den som enligt kassans beslut är återbetalningsskyldig.
Om skulden inte betalas har försäkringskassan möjlighet att ansöka om
betalningsföreläggande hos kronofogdemyndigheten eller väcka talan i domstol.
När exekutionstitel utfärdats kan den läggas till grund för utmätning genom
kronofogdemyndighetens försorg.

Jag har ovan pekat på den oklarhet som enligt min uppfattning råder beträffande
återkrav av assistansersättning i LASS när annan än den assistansberättigade
uppburit ersättningen. Jag får härmed, efter samråd med
chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh, enligt 4 § lagen (1986:765) med
instruktion för riksdagens ombudsmän väcka fråga om sådan författningsändring
som kan undanröja de oklarheter som ovan berörts. Jag överlämnar därför en kopia
av detta beslut till Regeringskansliet (Socialdepartementet). Jag överlämnar också
en kopia av beslutet till socialförsäkringsutskottet för kännedom.

Försäkringskassans handläggning av ärendet förtjänar kritik såväl för den bristande
kommuniceringen innan återkravsbeslutet fattades som för den bristande
motiveringen av beslutet.

JO är inte behörig att pröva frågor om skadestånd.

Ärendet avslutas.
