# Kritik mot en länsstyrelse för brister i handläggningen av ett djurskyddsärende. Bland annat fråga om vilka omständigheter som får beaktas vid en prövning om djurförbud

JO 2007-01-02 dnr 4104-2005

BESLUT
                                                                            Datum                    Dnr                    Sid
                                                                            2007-01-02               4104-2005             1 (8)
Justitieombudsmannen
Nils-Olof Berggren




                        Kritik mot en länsstyrelse för brister i handläggningen av ett
                        djurskyddsärende. Bland annat fråga om vilka omständigheter som får
                        beaktas vid en prövning om djurförbud

## Anmälan

Miljö- och byggnämnden i Hagfors kommun beslutade den 14 september 2005, §
                        29 (dnr 6.2005), att till JO anmäla Länsstyrelsens i Värmlands län handläggning av
                        ett djurskyddsärende avseende djurhållningen på en fastighet i kommunen. I
                        anmälan, som kom in till JO den 19 september 2005, anförde nämnden bl.a.
                        följande.

                                  Nämnden har sedan mitten av 1990-talet försökt förmå en djurhållare i kommunen
                                  att vidta åtgärder för att upprätthålla en god djuromsorg. Djurhållningen har varit
                                  föremål för ett ansenligt antal rådgivningar, anvisningar och förelägganden utan att
                                  en varaktig förbättring erhållits. Nämnden beslutade den 12 maj 2004, § 22, att det
                                  fanns förutsättningar att meddela djurförbud. Med stöd av 29 § (skall troligen vara
                                  dåvarande 58 §, numera 71 §, JO:s anmärkning) djurskyddsförordningen
                                  (1988:539) översände nämnden ärendet till länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslutade
                                  den 2 september 2005 (dnr 282-5772-04) att meddela djurförbud för nötkreatur.
                                  Verkställighetsdatum bestämdes till den 15 januari 2006.
                                  /… /
                                  Nämnden anser att länsstyrelsens agerande har stora brister i handläggningen. En
                                  anmälan om att skäl för djurförbud finns är en av de kraftigaste åtgärder en
                                  myndighet kan vidta och måste hanteras skyndsamt för att förhindra ytterligare
                                  lidande.
                                  Sedan nämnden anmälde missförhållandena har länsstyrelsen påbörjat en egen
                                  utredningsinsats med bl.a. flera besök hos aktuell djurägare. Det upplevs som att
                                  nämndens utredningsmaterial som är de dokument som huvudsakligen skall ligga till
                                  grund för länsstyrelsens beslut har mindre betydelse i sammanhanget.
                                  Nämnden ifrågasätter hur länsstyrelsen kan meddela djurförbud och sedan låta
                                  djurhållaren få fem månader på sig att avveckla djurhållningen (vilka är skälen till
                                  dröjsmålet med avvecklingen). Det finns heller ingen restriktion om att inte skaffa
                                  nya nötkreatur under dessa fem månader. Länsveterinären har meddelat att man inte
                                  vill ”ruinera” djurhållaren med återbetalning av tidigare utbetalda EU-bidrag. Är det
                                  ett skäl för att dra ärendet i långbänk?
                                  Slutligen vill nämnden påpeka att djurskyddslagstiftningen med tillhörande
                                  regelverk är ett mycket bra instrument för att upprätthålla en god djuromsorg.
                                  Det krävs dock att regelverken tillämpas på ett professionellt sätt. I annat fall
                                  undergrävs myndigheternas förtroende hos allmänheten.



 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                   Dnr 4104-2005    Sid 2 (8)




Till anmälan hade fogats dokumentationen avseende ärendets handläggning sedan
år 1996. Av handlingarna framgick bl.a. att nämnden vid fem tillfällen mellan
november 1996 och mars 2004 utfärdat förelägganden med stöd av 26 §
djurskyddslagen (1988:534). Beträffande tillsynen över djurhållaren AA:s
djurhållning under tiden efter det att nämnden hade gjort anmälan om djurförbud
till länsstyrelsen framgick vidare bl.a. följande.

Företrädare för nämnden gjorde den 30 juni 2004 ett besök för inspektion och
konstaterade då en del brister.

Med anledning av nämndens anmälan inspekterade länsstyrelsen den 5 augusti
2004 djurhållningen. Vissa brister konstaterades och länsstyrelsen upplyste AA om
bl.a. att det sannolikt förelåg skäl att meddela honom djurförbud. AA råddes att
allvarligt överväga att göra sig av med sina djur eller radikalt minska antalet djur. I
inspektionsrapporten antecknades bl.a. att AA borde ges skälig tid att noga tänka
över om han skulle fortsätta med djurhållningen eller inte. För det fall att han
skulle besluta sig att fortsätta föreslogs en förnyad inspektion under oktober eller
november månad 2004. Mot denna bakgrund beslutade länsstyrelsen den 12
augusti 2004 att för tillfället inte vidta någon annan åtgärd än att följa hur
djurhållningen skulle utveckla sig inför installningsperioden 2004/2005.

Den 16 november 2004 översände nämnden skriftliga klagomål mot djurhållningen
från privatpersoner till länsstyrelsen.

Vid en oanmäld inspektion den 18 november 2004 konstaterade nämnden att AA
inte lyckats avhjälpa brister som påtalats under många år. AA hade vid tillfället
uppgett att någon avveckling av djurhållningen inte hade skett på grund av att han
hade erbjudits för dåligt betalt för djuren. Nämnden avstod med hänvisning till
länsstyrelsens stundande prövning av frågan om djurförbud från att utfärda ett nytt
föreläggande. Däremot angavs att nämnden skulle följa upp att AA vidtog
erforderliga åtgärder för att leva upp till reglerna om djurskydd.

Den 1 december 2004 och den 26 januari 2005 inspekterade länsstyrelsen åter
djurhållningen.

Länsstyrelsen upplyste den 10 mars 2005 AA om att styrelsen övervägde att
meddela honom djurförbud och han bereddes samtidigt tillfälle att yttra sig över
utredningen i ärendet inför länsstyrelsens beslut.

Den 2 september 2005 beslutade länsstyrelsen att förbjuda AA att fr.o.m. den 15
januari 2006 och tills vidare ha hand om och skaffa nötkreatur samt ålägga honom
att senast den 14 januari 2006 göra sig av med samtliga nötkreatur. Som skäl för
beslutet anfördes i huvudsak följande.

      Av utredningen framgår att miljö- och byggnämnden vid fem tillfällen meddelat AA
      förelägganden eller förbud enligt 26 § djurskyddslagen. Föreläggandena har varit
      befogade och i flera avseenden av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt. AA
      har inte följt föreläggandena i flera sådana väsentliga avseenden. Det föreligger
                                                                        Dnr 4104-2005     Sid 3 (8)




      därför förutsättningar att meddela AA förbud att ha hand om djur enligt 29 § första
      stycket 1 djurskyddslagen.
      Vad som framkommit i ärendet ger vid handen att AA allvarligt har försummat
      tillsynen och vården av sina djur. Det föreligger därför också förutsättningar att
      meddela AA förbud att ha hand om djur enligt 29 § första stycket 2 djurskyddslagen.
      AA har vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 § djurskyddslagen.
      Även förutsättningarna att meddela AA förbud att ha hand om djur enligt 29 § första
      stycket 5 djurskyddslagen är därmed uppfyllda.
      AA har under lång tid och vid ett upprepat antal tillfällen brustit i tillsynen och
      vården av sina djur. Detta har av och till orsakat lidande hos djuren. Han har inte
      efterkommit de förelägganden och uppmaningar som miljö- och
      hälsoskyddsnämnden (avser troligen miljö- och byggnämnden, JO:s anmärkning)
      meddelat honom. Han har härigenom visat liten förståelse för vilken tillsyn och vård
      djur kan behöva. Mot bakgrund härav och då det under en mycket lång tid – trots
      myndigheternas idoga försök att åstadkomma rättelse – förekommit ett stort antal
      upprepade brister i djurhållningen framstår det inte som uppenbart att ett upprepande
      inte kommer att inträffa. AA skall därför meddelas förbud att ha hand om djur enligt
      29 § första stycket 1, 2 och 5 djurskyddslagen.
      AA har varit ägare av djuren. Med hänsyn härtill och vad som framkommit ovan bör
      AA även förbjudas att skaffa djur enligt 29 § tredje stycket djurskyddslagen.
      Förbuden enligt 29 § första stycket 1, 2 och 5 och tredje stycket djurskyddslagen bör
      begränsas till att gälla nötkreatur. Förbuden bör dock gälla fr.o.m. den 15 januari
      2006 och tills vidare.
      AA bör dessutom åläggas att senast den 14 januari 2006 göra sig av med samtliga
      nötkreatur.

Utredning
Anmälan remitterades till länsstyrelsen för yttrande. I sitt remissvar den 28
november 2005 anförde länsstyrelsen bl.a. följande.

      Av 58 § djurskyddsförordningen (1988:539) framgår att om en annan
      tillsynsmyndighet än länsstyrelsen finner att det finns förutsättningar för att besluta
      om förbud att ha hand om djur enligt 29 § djurskyddslagen, skall myndigheten
      skyndsamt anmäla detta till länsstyrelsen. Det kan således noteras att miljö- och
      byggnämnden varit skyldig att iaktta ett skyndsamhetskrav. Någon särskild
      bestämmelse som anger att anmälningar om djurförbud enligt 29 § djurskyddslagen
      skall handläggas skyndsamt eller inom en viss tidsfrist hos länsstyrelsen finns inte.
      Det är i stället de allmänna kraven på handläggning av ärenden som gäller. I 7 §
      förvaltningslagen (1986:223) föreskrivs att varje ärende där någon enskild är part
      skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att rättssäkerheten
      eftersätts. Förvaltningsmyndigheter har också ett ansvar för att ärenden blir
      tillräckligt utredda. Normalt är utredningsskyldigheten större om myndigheten själv
      tar initiativ till ingripande åtgärder mot en enskild än om en enskild anhängiggör ett
      ärende hos myndigheten (Ragnemalm, Hans, Förvaltningsprocessrättens grunder, 7
      uppl., Juristförlaget 1992 s. 55). För att avgöra vilken utredningsskyldighet
      myndigheten har bör både de faktiska effekterna av en förestående
      myndighetsåtgärd och de värderingar som lagstiftningen ger uttryck för beaktas.
      Såsom allmän princip kan dock sägas gälla att ett ärende skall handläggas alltefter
      dess beskaffenhet.
      Länsstyrelsen konstaterar att förevarande ärende gäller en mycket ingripande åtgärd
      mot en enskild. I praktiken blir effekten av ett djurförbud ett yrkesförbud med
      påföljande försörjningsproblem. Djur är dessutom rättsligt sett att betrakta som
      egendom och beslut enligt 29 § djurskyddslagen innebär således inskränkningar i
      den enskildes äganderätt (jfr t.ex. 2 kap. 18 § regeringsformen och artikel 1 i
      tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till konventionen om skydd för de mänskliga
                                                                   Dnr 4104-2005     Sid 4 (8)




rättigheterna och de grundläggande friheterna). Mot de värden som länsstyrelsens
ingripande kränker skall, vid en prövning enligt 29 § djurskyddslagen, vägas det
intresse att förhindra djurs lidanden som uppbärs av djurskyddslagstiftningen. Grovt
förenklat kan sägas att djurägarens intresse för sin egendom skall vägas mot det
allmänna intresset av att djur inte skall utsättas för otillbörligt lidande. Det förra
manar –också något schematiskt uttryckt – till utredning och iakttagande av
rättsäkerhetsgarantier, medan det senare manar till snabb och effektiv handläggning.
Någon begränsning avseende vilka omständigheter som skall beaktas när man avgör
en fråga om djurförbud finns dock inte enligt gällande rätt. En sådan fråga skall i
stället avgöras med beaktande av samtliga i ärendet föreliggande omständigheter.
Sedan ligger det i sakens natur att vissa omständigheter är av mer centralt värde för
prövningen och att andra får en mer perifer betydelse.
När miljö- och byggnämndens anmälan kom in till länsstyrelsen gjorde
länsveterinären – som varit föredragande i länsstyrelsens ärende – bedömningen,
mot bakgrund av kommunens inspektionsrapporter från mars, april och maj, att
situationen inte var akut för de aktuella djuren och att djuren inte var utsatta för
något direkt lidande. Detta måste också ha varit miljö- och byggnämndens
bedömning, eftersom situationen för djuren inte hade förändrats i någon nämnvärd
utsträckning mellan de inspektioner som miljö- och byggnämnden företog i mars
och april 2004 och inspektionen i maj 2004 strax innan nämnden gjorde sin anmälan
till länsstyrelsen (se miljö- och byggnämndens anmälan daterad den 11 maj 2004).
Om situationen på fastigheten har förändrats något har det helt klart varit till det
bättre. Inte heller i förhållande till de tidigare inspektioner som gjorts under de åtta
år som ärendet varit aktuellt hos nämnden kunde någon större förändring noteras.
Även i ett sådant längre perspektiv har situationen snarast förändrats till det bättre.
Vid sådana förhållanden är det anmärkningsvärt att miljö- och byggnämnden klagar
på att länsstyrelsen hanterat ärendet långsamt och därvid understryker vikten av ett
effektivt djurskydd. Har nämnden ansett att situationen var så prekär när den
överlämnade ärendet till länsstyrelsen borde den – med iakttagande av det
skyndsamhetskrav som gäller enligt 58 § djurskyddsförordningen – ha gjort en
anmälan betydligt tidigare. I sin anmälan till JO synes dock miljö- och
byggnämnden numera mena att de aktuella djuren varit utsatta för lidande. Såvitt
gäller eventuellt lidande hos besättningen vill länsstyrelsen påpeka att miljö- och
byggnämnden – även efter det att den anmält att det funnits förutsättningar för att
meddela förbud enligt 29 § djurskyddslagen – har haft det operativa tillsynsansvaret
över besättningen. Om miljö- och byggnämnden ansett att djuren lidit har det ålegat
nämnden att ingripa med förelägganden enligt 26 § djurskyddslagen. Något
föreläggande har nämnden inte utfärdat efter att ärendet anmälts till länsstyrelsen.
Nämnden har inte heller under ärendets handläggning påstått att det skulle ha
förelegat förutsättningar att ingripa mot djurhållningen med stöd av 31 eller 32 §§
djurskyddslagen. Det sagda kan föranleda två slutsatser, antingen har nämnden
brustit i sitt ansvar eller så har djuren inte lidit. Länsstyrelsens bedömning är att det
senare är fallet, även om myndigheten finner nämndens inställning motsägelsefull.
Att djuren, enligt länsstyrelsens bedömning, inte var utsatta för något direkt lidande
när ärendet anhängiggjordes hos länsstyrelsen, innebar att det fanns ett tidsmässigt
utrymme att föranstalta om ytterligare utredning. Vad som hade framkommit om
djurens situation, i förening med oklarheter rörande djurskyddsinspektörens
teoretiska utbildning i djurskyddsfrågor, innebar att det också förelåg ett behov för
länsstyrelsen att företa viss egen utredning för att få ett bättre och säkrare
beslutsunderlag (se Djurskyddsmyndighetens allmänna råd om tillsyn m.m. [DFS
2004:9] angående krav på utbildning och praktik för djurskyddsinspektörer). Såvitt
gäller djurskyddsinspektörens kompetens har även djurägaren ifrågasatt denna i sina
yttranden. Länsstyrelsen har dock framför allt velat skaffa sig en bild av
besättningen under vinterförhållanden innan sitt slutliga ställningstagande. De
sommarbilder nämnden hade gett in kunde svårligen utgöra underlag för ett beslut
om djurförbud. Samtidigt kunde AA ges tid att tänka över situationen och eventuellt
självmant göra sig av med sina djur. Utöver att besöka den aktuella fastigheten har
länsstyrelsen utrett ärendet vidare bl.a. genom att kommunicera AA.
                                                                  Dnr 4104-2005     Sid 5 (8)




Länsveterinärens bedömning att det fanns ett behov av ytterligare utredning
bekräftades vid besök på fastigheten och under den vidare handläggningen av
ärendet. Den utredning som sedermera kom att inhämtas fick även en avgörande
betydelse för utgången i ärendet.
Miljö- och byggnämnden antyder att länsstyrelsen skulle vara förhindrad att göra en
egen utredning. Något legalt hinder mot att en länsstyrelse vidtar utredningsåtgärder
efter det att en nämnd anmält att det finns förutsättningar för att besluta om ett
förbud enligt 29 § djurskyddslagen finns inte. Med hänsyn till hur ärendet gestaltat
sig har det i stället varit länsstyrelsens skyldighet att komplettera utredningen. Vad
gäller nämndens reflektion om att dess utredning endast fått en mindre betydelse vid
länsstyrelsens handläggning, konstaterar länsstyrelsen att myndigheten beaktat allt
material i ärendet och att utredningsmaterialet därvid fått den betydelse det förtjänar.
Det bör anmärkas att länsstyrelsen inte är bunden av hur miljö- och byggnämnden
värderat underlaget i utredningen, utan länsstyrelsen har att självständigt ta ställning
till om förutsättningarna i 29 § djurskyddslagen är uppfyllda. I förevarande ärende
har nämndens utredning trots allt fått en stor betydelse för hur länsstyrelsen kommit
att fatta sitt beslut i sak, vilket framgår av länsstyrelsens bedömning och beslut i
ärendet.
Länsstyrelsen har i sin bedömning även beaktat att AA hade ett flerårigt åtagande för
ekologisk djurhållning enligt reglerna för EU:s miljöstöd. Om djurhållningen skulle
upphöra före årsskiftet 2005/2006 skulle AA kunna riskera ett återkrav på utbetalade
stöd. Länsstyrelsen bedömde att situationen för djuren inte var sådan att ett
omedelbart djurförbud krävdes. Efter ett beslut om djurförbud behövs alltid en
praktisk avvecklingstid av besättningen vilken, beroende bl.a. på besättningens
storlek, kan uppgå till ett par månader. Mot bakgrund av en total historik om över
åtta år bedömdes en tidsutdräkt på ytterligare ett par månader som oväsentlig. Vid en
avvägning mellan de motstående intressena i ärendet framstod det därför som
oproportionerligt att meddela ett djurförbud innan årsskiftet. Viktigt i sammanhanget
är också att länsstyrelsen inte ansåg att djuren var utsatta för ett akut lidande under
denna period. Härutöver hade miljö- och byggnämnden ett fortsatt operativt
tillsynsansvar för djuren. Länsstyrelsen menar – i motsats till vad nämnden synes
hävda – att det inte finns några begränsningar avseende vilka omständigheter som
får beaktas vid en prövning enligt 29 § djurskyddslagen (se vad som tidigare anförts
ovan). Det krävs alltså att länsstyrelsen beaktar mer än djurskyddsskäl vid
prövningen. Med hänsyn till att det varit möjligt för länsstyrelsen att beakta att AA
skulle kunna riskera ett återkrav på erhållna EU-stöd, att djurens situation inte
bedömde kräva ett omedelbart djurförbud samt den inom förvaltningsrätten allmänt
gällande proportionalitetsprincipen, har det till och med varit länsstyrelsens
skyldighet att låta dessa omständigheter påverka utgången i ärendet på så sätt att
djurförbudet fick effekt först efter årsskiftet.
Miljö- och byggnämnden har klagat på att länsstyrelsen inte beslutat om restriktioner
för AA i fråga om möjligheterna för honom att skaffa nya djur under tiden från
länsstyrelsens beslut den 2 september 2005 till dess djurförbudet getts effekt efter
årsskiftet 2005/2006. Det kan ifrågasättas om lagstiftningen medger att en
länsstyrelse villkorar ett beslut på det sätt som nämnden föreslår, när beslutet om
förbud att ha hand om djur gäller först vid en senare tidpunkt.
Djurskyddslagstiftningen bygger snarast på tanken att dylika begränsningar för en
djurägare (s.k. partiella djurförbud) skall meddelas genom förelägganden eller
förbud enligt 26 § djurskyddslagen. Det har alltså ankommit på miljö- och
byggnämnden att agera om det funnits anledning att åstadkomma en begränsning av
AA:s djurhållning i detta avseende. Även om det har varit möjligt för länsstyrelsen
att besluta om de aktuella restriktionerna, har inte länsstyrelsen funnit skäl att
meddela dem. Med hänsyn till vad som framkommit om djurens situation och att
nämnden haft ett fortsatt operativt tillsynsansvar, har länsstyrelsen gjort
bedömningen att det inte funnits något behov av en sådan åtgärd (jfr även
proportionalitetsprincipen).
                                                                           Dnr 4104-2005      Sid 6 (8)




      Det finns inte någon särskilt stadgad tidsfrist som gäller för handläggningen av
      ärenden av förevarande slag hos länsstyrelsen (se ovan). Det är dock länsstyrelsens
      ambition att handlägga dylika ärenden så snabbt och effektivt som möjligt. Normalt
      har givetvis myndighetens ärenden av denna art avsevärt kortare handläggningstider.
      Länsstyrelsen medger därför att handläggningstiden i detta fall har varit längre än
      normalt. Tidsutdräkten i förevarande ärende har dock, såsom tidigare framförts,
      framför allt berott på att länsstyrelsen ansett att det funnits skäl att komplettera
      utredningen i ärendet. Av JO-anmälan framgår att miljö- och byggnämnden anser att
      handläggningstiden hos länsstyrelsen varit ägnad att undergräva allmänhetens
      förtroende för myndigheterna. Länsstyrelsen anser i likhet med nämnden att det är
      viktigt att upprätthålla allmänhetens förtroende för myndigheterna. En effektiv
      handläggning kan också vara nog så viktig för att bibehålla detta förtroende.
      Förtroendet för myndigheterna befrämjas emellertid inte i första hand av snabb
      handläggning. Det är i stället iakttagandet av rättssäkerhetsgarantier och riktiga
      avgöranden som bidrar till allmänhetens förtroende i förlängningen. I 7 §
      förvaltningslagen anges även att ärenden skall handläggas så effektivt som möjligt
      ”utan att rättssäkerheten eftersätts”. Rättssäkerhetsskäl har i enlighet härmed fått
      företräde framför effektivitetsskäl vid länsstyrelsens handläggning. Länsstyrelsens
      handläggning har också medfört att myndighetens beslut fått ett materiellt riktigt
      innehåll, vilket inte hade varit fallet om myndigheten hade fattat sitt beslut endast på
      grundval av nämndens utredning när denna kom in till länsstyrelsen. Om
      myndigheten hade agerat på det senare sättet hade beslutet även blivit formellt
      felaktigt. Länsstyrelsen gjorde vidare redan under vårvintern 2005 bedömningen att
      en successiv avveckling av djurbesättningen vore att föredra med en sista gräns efter
      årsskiftet 2005/2006. Diskussioner av den innebörden fördes också med AA.
      Länsstyrelsen hade således redan då handlingslinjen klar. Avgörande i detta
      sammanhang var givetvis att länsstyrelsen inte ansåg att situationen för djuren var
      sådan att ett omedelbart omhändertagande var nödvändigt. Själva beslutet kom
      emellertid av speciella orsaker att fördröjas till september. Huvudorsaken var den
      omständigheten att under vintern och framför allt under våren och sommaren 2005
      krävde ett annat djurskyddsärende i stort sett länsstyrelsens samlade resurser för
      djurskyddsändamål. Enligt länsstyrelsens bedömning hade detta ärende utan tvekan
      högsta prioritet, bl.a. mot bakgrund av akut nödlidande djur på grund av foderbrist
      m.m. Detta ärende inbegrep omhändertagande av djur som var det mest omfattande i
      landet under 2005 och ett av de största över huvud taget. Till orsaken varför själva
      beslutet dröjde kan även läggas andra omständigheter såsom sjukskrivning av berörd
      personal. Det förtjänar att framhållas att prioriteringen av det andra ärendet liksom
      sjukskrivning av berörd personal inte, enligt länsstyrelsens mening, inneburit att
      djuren i det aktuella ärendet lidit i onödan på grund av länsstyrelsens agerande.
      Länsstyrelsen var, som framförts ovan, av den uppfattningen att djurens situation var
      sådan att ett omedelbart omhändertagande inte var nödvändigt.
      Sammanfattningsvis konstaterar länsstyrelsen att handläggningen hos myndigheten,
      som i allt väsentligt präglats av ett hänsynstagande till rättssäkerheten för den
      enskilde djurägaren, har varit lagenlig och att den lett till ett materiellt riktigt beslut.
      Ett beslut med det innehåll som nämnden synes förespråka hade varit
      oproportionerligt. Mot bakgrund av att Hagfors kommun hanterat ärendet under åtta
      års tid vilket implicerar att man såg på ärendet som ett gränsfall samtidigt som
      länsstyrelsen inte ansåg ett omedelbart djurförbud vara nödvändigt med hänsyn till
      djurens situation och att länsstyrelsen redan under vårvintern 2005 var klar över sin
      handlingslinje samtidigt som situationen för djuren fortsatt var under kontroll, menar
      länsstyrelsen att fördröjningen av själva beslutet till september, av ovan redovisade
      orsaker, samt tidsfristen för avvecklingen till 15 januari 2006 saknar betydelse för
      upprätthållandet av ett gott djurskydd i det aktuella fallet.
      Nämnden kommenterade remissvaret.
I ett beslut den 2 januari 2007 anförde JO Berggren följande.
                                                                        Dnr 4104-2005   Sid 7 (8)




Bedömning
Som länsstyrelsen påpekat finns det inte någon särskild i författning angiven
tidsfrist för länsstyrelsens handläggning av ärenden om djurförbud. I stället gäller
de allmänna kraven i 7 § förvaltningslagen att varje ärende där någon enskild är
part handläggs så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten
eftersätts. Med ordet ”säkerhet” torde här avses intresset av riktiga avgöranden (se
Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 90).
Regleringen i bestämmelsen innebär vidare att ett ärende inom rimlig tid måste
avslutas genom ett formligt beslut. Djurförbud är en ingripande åtgärd som bör
komma i fråga endast i särskilt kvalificerade fall. Detta ställer självfallet höga krav
på utredningen (jfr bl.a. prop. 1991/92:173 s. 19 f. och prop. 2001/02:93 s. 20 f.).
Samtidigt understryks vikten av att saken handläggs så snabbt som möjligt av
kravet på den kommunala nämnden att skyndsamt anmäla förhållandena till
länsstyrelsen.

29 § djurskyddslagen hade vid tiden för länsstyrelsens handläggning och beslut
följande lydelse (de ändringar som trädde i kraft den 1 juli 2006 innebär i sak
endast att också brott mot de EG-bestämmelser som kompletteras av lagen skall
kunna utgöra grund för ett djurförbud).

Länsstyrelsen skall meddela förbud att ha hand om djur eller ett visst slag av djur
för den som
      1. inte följer ett beslut som en tillsynsmyndighet har meddelat enligt 26 § och som
         är av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt,
      2. allvarligt har försummat tillsynen eller vården av ett djur,
      3. har misshandlat ett djur,
      4. har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken, eller
      5. vid upprepade tillfällen dömts för brott mot denna lag eller mot föreskrifter som
         meddelats med stöd av lagen eller vid upprepade tillfällen varit föremål för
         beslut enligt 26 §.
      Förbud skall inte meddelas, om det är uppenbart att ett upprepande inte kommer att
      inträffa.
      Om den mot vilken förbudet riktas är ägare av djuret, får länsstyrelsen dessutom
      ålägga honom att göra sig av med det och förbjuda honom att skaffa djur över huvud
      taget eller ett visst slag av djur.
      Förbudet kan avse viss tid eller gälla tills vidare.
Är någon eller flera av förutsättningarna i första stycket uppfyllda kan ett förbud
således undvikas endast om det av omständigheterna framgår att det finns en logisk
förklaring till det inträffade och att detta utan tvekan framstår som en ren
engångsföreteelse (se prop. 2001/02:93 s. 21). Lagrummet ger enligt min mening
inte utrymme för länsstyrelsen att avstå från förbud eller att avvakta med ett sådant
på den grunden, som utvecklats i remissvaret, att djurhållaren riskerar återkrav av
EU-stöd som betalats ut för djurhållningen.

Länsstyrelsen har enligt 29 § fjärde stycket djurskyddslagen att avgöra om ett
förbud skall avse viss angiven tid eller gälla tills vidare. Inte heller i detta
                                                                    Dnr 4104-2005    Sid 8 (8)




hänseende bör enligt min mening beaktas eventuellt återkrav av EU-stöd. Det
ligger vidare i sakens natur att beslutet bör träda i kraft så snart som möjligt. Jag är
därför tveksam till länsstyrelsens beslut den 2 september 2005 att djurförbudet
skulle träda i kraft först den 15 januari 2006. Jag noterar att beslutet i denna del
efter ett överklagande av nämnden hade kunnat prövas av högre instans (jfr bl.a.
RÅ 1989 ref. 63).

Det finns naturligtvis inte något som hindrar att länsstyrelsen på egen hand
kompletterar utredningen i ett ärende om djurförbud. I denna del samt beträffande
länsstyrelsens anmärkningar på nämndens handläggning och kompetens kan här
noteras att länsstyrelsens beslut huvudsakligen synes grunda sig på den utredning
och de åtgärder som har vidtagits av nämnden. Länsstyrelsen har således funnit att
de beslut och förelägganden som nämnden meddelat enligt 26 § djurskyddslagen,
tillsammans med AA:s bristande efterlevnad av föreläggandena, i sig har utgjort
tillräcklig grund för ett djurförbud. Detta sammanställt med att det redan vid
länsstyrelsens första inspektion den 5 augusti 2004 uttalades att det sannolikt
förelåg skäl att meddela djurförbud ger anledning ifrågasätta den långa
tidsutdräkten, mer än ett år och tre månader.

Länsstyrelsen har angett att prövningen av ett annat, större, djurskyddsärende under
våren och sommaren 2005 i stort sett tog länsstyrelsens samlade resurser för
djurskyddsändamål i anspråk. Dessutom har länsstyrelsen hänvisat till
sjukskrivning av berörd personal. Jag har förståelse för att hög arbetsbelastning och
sjukskrivningar kan orsaka problem i verksamheten. Givetvis kan det också vara
lämpligt att avvakta med handläggningen av ett ärende om förutsättningarna för en
frivillig lösning inom överskådlig tid är goda. Så snart det står klart att sådana
förutsättningar saknas bör dock handläggningen fortsätta och ärendet avgöras.
Sammanfattningsvis kan jag inte finna annat än att länsstyrelsens handläggning inte
har motsvarat kraven i 7 § förvaltningslagen.

Det som i övrigt har förekommit i ärendet föranleder inte något uttalande eller
någon annan åtgärd av mig.

Med den kritik som ligger i det sagda avslutas ärendet.
