# Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av bristfällig identitetskontroll

JO 2003-09-02 dnr 411-2003

BESLUT
                                                                       Datum             Dnr                     Sid
                                                                       2003-09-02        411-2003               1 (4)
Chefsjustitieombudsmannen
Claes Eklundh




                        Anmälan mot Polismyndigheten i Stockholms län med anledning av
                        bristfällig identitetskontroll

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde AA klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms
                        län enligt i huvudsak följande.

                        I december 2001 fick han en kallelse att inställa sig vid närpolisstationen Södra
                        Station. Enligt vad som uppgavs i kallelsen skulle han tidigare ha blivit gripen på
                        bar gärning av uniformerad väktare vid ett försök till stöld av en tröja på Gul &
                        Blå, Ringens Köpcentrum, varefter polis hade tillkallats och stöldverktyg och en
                        kniv hade påträffats vid visitation. Eftersom han inte hade begått detta brott begav
                        han sig till polisstationen för att få ärendet ur världen. Han blev där utfrågad om
                        sina förehavanden den aktuella dagen. Det framkom sedan att gärningsmannen inte
                        hade visat upp någon legitimation efter gripandet utan att denne missbrukat AA:s
                        personuppgifter. Polisen hade inte kontrollerat identiteten på annat sätt än genom
                        ett muntligt förhör där vissa följdfrågor hade ställts. Han fick senare besked om att
                        ärendet lagts ner.

                        Den 20 januari 2003 fick han en ny kallelse från polisen med anledning av en stöld
                        på systembolaget vid köpcentret Fältöversten. Han hade inte begått detta brott
                        heller. Det visade sig att en uniformerad väktare gripit en misstänkt gärningsman
                        på bar gärning. Polis hade kallats till platsen och därefter kört gärningsmannen till
                        polisstationen. Återigen hade hans personuppgifter missbrukats av någon som inte
                        uppvisade någon legitimation. Inte heller några andra åtgärder hade vidtagits för att
                        säkerställa gärningsmannens identitet.

                        AA begärde ekonomisk kompensation för kränkning och psykiskt lidande m.m.

## Utredning

Polismyndighetens handlingar i ärendena K276948-01 och K13260-03 granskades.

                        Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över vad
                        som framförts i AA:s anmälan till JO om bristfällig identifiering vid de två polis-
                        ingripandena. Myndigheten skulle därvid särskilt ange hur identifieringen hade
                        utförts.


 Riksdagens ombudsmän                       E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                  Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                           Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4             Fax:           08-21 65 58                              www.jo.se
                                                                          Dnr 411-2003     Sid 2 (4)



Polismyndigheten kom in med ett remissvar av följande lydelse.

## Bakgrund

0201-K276948-01
      Av polisanmälan framgår att polis den 5 november 2001 kallades till Ringens köp-
      centrum, Stockholm, med anledning av att personal från ett bevakningsföretag gripit
      en person misstänkt för stöld. Den misstänkte identifierades med hjälp av passfråga
      och diverse kontrollfrågor som AA. Mannen lämnade platsen efter att förhör hade
      genomförts. Då AA senare blev kallad till ett kompletterande förhör i ärendet
      uppgav han för utredningsmannen att han inte var den person som gripits för det
      aktuella brottet. Vid en genomförd fotokonfrontation med de inblandade
      polismännen konstaterades att AA inte var identisk med den för det aktuella brottet
      gripne mannen. Förundersökningen mot AA lades ned den 16 januari 2002 med
      motiveringen misstänkt oskyldig.

      0201-K13260-03
      Torsdagen den 16 januari 2003 kallades polis till Systembolaget vid köpcentret
      Fältöversten, Stockholm, med anledning av att en väktare gripit en person misstänkt
      för stöld. Personen sade sig vara AA. Polismännen övertog gripandet och då
      identiteten inte ansågs kunna fastställas på plats infördes personen till City polis-
      mästardistrikts arrestavdelning, Norrmalm. Av arrestantbladet (nr 160/03) framgår
      att identiteten senare styrktes genom passfoto. Detta skedde genom att utrednings-
      mannen jämförde mannens utseende mot en faxkopia av AA:s passunderlag. Den 30
      januari 2003 lades förundersökningen mot AA ned med motiveringen misstänkt
      oskyldig. Beslutet var föranlett av att utredningsmannen träffat AA och konstaterat
      att det inte var samme person som han tidigare identifierat som misstänkt för det
      aktuella brottet.

## Rättslig reglering

Av 24 kap. 2 § första stycket första punkten rättegångsbalken (RB) framgår att den
      som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott får häktas oberoende av brottets
      beskaffenhet om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans
      uppgift om detta kan antas vara osann.
      I 24 kap. 6 § RB anges att om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i av-
      vaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.
      Av 24 kap. 7 § första stycket RB framgår att en polis i brådskande fall får gripa en
      person även utan anhållningsbeslut, om det finns skäl att anhålla honom.
      För all användning av tvångsmedel gäller proportionalitetsprincipen. Den innebär att
      ett straffprocessuellt tvångsmedel endast får användas om skälen för åtgärden upp-
      väger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
      något annat motstående intresse (24 kap. 1 § tredje stycket RB).
      I 19 § första stycket andra punkten polislagen (1984:387) föreskrivs att en polisman,
      som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon, i
      anslutning till ingripandet, får kroppsvisitera denne i den utsträckning som är
      nödvändig bl.a. för att hans identitet skall kunna fastställas.

## Bedömning

Såsom JO har framhållit får det självfallet inte förekomma att någon felaktigt blir
      föremål för åtal eller tillställs ett strafföreläggande av det skälet att den person som
      har blivit ertappad med ett brottsligt handlande inte blivit identifierad på ett godtag-
      bart sätt (JO 2000/01 s. 163). Polismyndigheten konstaterar att inte i något av de nu
      aktuella fallen har utredningen om brottet gått så långt som till åtal eller till att ett
      strafföreläggande har hunnit tillsändas AA. Inte desto mindre är det givetvis mycket
      olyckligt att AA vid två tillfällen blivit oskyldigt inblandad i en brottsutredning på
      grund av att någon använt sig av hans personuppgifter. I sammanhanget bör det även
      framhållas att brottet falsk tillvitelse (15 kap. 7 § brottsbalken) kan föreligga då en
                                                                          Dnr 411-2003     Sid 3 (4)



      gärningsman ertappas med brottslig gärning och i samband därmed uppger fel namn
      (se NJA 1962 s. 349).
      En polisman har av lagstiftaren givits vissa maktmedel till sitt förfogande för att
      försöka identifiera en misstänkt person. En förutsättning för att använda dessa
      maktmedel är att proportionalitetsprincipen beaktas. Tillämpningen av 24 kap. 2 §
      RB bör exempelvis ske återhållsamt och med allt större restriktivitet ju lindrigare
      brott det är fråga om (se prop. 1986/87:112 s. 32). Polismannen bör därför så långt
      det är möjligt på plats först försöka identifiera personen med tillgängliga metoder
      innan ett gripande är aktuellt med stöd av bestämmelserna i 24 kap. 2 § och 7 § RB.
      En sådan metod för att fastställa en persons identitet är att ställa kontrollfrågor mot
      olika register. I regel torde det krävas en mycket god kännedom om en person för att
      klara av att utge sig för att vara denne. Förutom kunskap om personens fullständiga
      namn, personnummer och adress, krävs det även vetskap om personen i fråga de
      facto förekommer i olika register, exempelvis i signalementsregistret, passregistret
      och körkortsregistret. JO har tidigare anfört att det inte kan godtas att en viss persons
      identitet anses fastställd enbart på grund av att han har lämnat korrekta svar på
      kontrollfrågor avseende uppgifter som finns i offentliga register eller som annars är
      lättåtkomliga (dnr 2540-l993). Frågan om när en identitet skall anses fastställd är
      enligt myndighetens mening ytterst baserad på en trovärdighetsbedömning. En sådan
      bedömning görs normalt inte bara utifrån att personen svarar korrekt på ställda
      kontrollfrågor från olika register, offentliga eller inte. Även hur han uppträder i
      situationen vägs in i bedömningen.
      Vad avser den första händelsen (0201-K276948-01) så skedde identifieringen med
      hjälp av passfråga och kontrollfrågor utifrån andra register. Det har inte närmare
      kunnat utrönas vilka uppgifter ur olika register som använts vid försöket att fastställa
      den gripnes identitet, bl.a. mot bakgrund av den tid som förflutit sedan händelsen.
      Utifrån passregistret kan dock sådana uppgifter som bl.a. förekomst av pass, tid-
      punkten när passet utfärdades, fullständigt namn, personnummer, födelsehemort,
      längd samt utfärdande polismyndighet användas i kontrollsyfte. Uppenbarligen har
      mannen i det nu aktuella fallet lämnat sådana svar på de ställda kontrollfrågorna och
      i övrigt givit ett sådant intryck att han befunnits trovärdig. Det inträffar tyvärr i
      enstaka undantagsfall att en person trots allt blir felaktigt identifierad. Polismyndig-
      heten beklagar självfallet detta.
      Beträffande den andra händelsen (0201-K13260-03) så skedde identifieringen efter
      det att gärningsmannen gripits och införts till polisstationen. På grundval av de
      personuppgifter som mannen lämnade beställdes en kopia av AA:s passunderlag,
      vilket faxades till utredningsmannen. Passfotot jämfördes sedan med mannens
      utseende. AA:s pass utfärdades 1995 och jämförelsen skedde således i detta fall mot
      ett åtta år gammalt foto. Porträttlikheten synes dock ha varit så påfallande att
      utredningsmannen övertygats om att identiteten kunde anses klarlagd. Enligt
      myndighetens mening synes polismannen varit väl medveten om vikten av en
      korrekt identifiering och agerat i enlighet med detta. De åtgärder som vidtagits måste
      även anses acceptabla ur rättssäkerhetssynpunkt. JO har också tidigare ansett att
      metoden att infordra kopior av foto och passunderlag från passregistret är en
      godtagbar metod för att kunna fastställa en persons identitet (dnr 2540-1993).
AA yttrade sig över remissvaret.

Bedömning
Som polismyndigheten anfört har jag tidigare behandlat frågan om identifiering av
den misstänkte (se t.ex. JO 2000/01 s. 162 f. och JO:s beslut den 29 augusti 1994 i
dnr 2540-1993). Jag har därvid bl.a. framhållit att det inte kan godtas att en viss
persons identitet anses fastställd enbart på grund av att han har lämnat korrekta
svar på kontrollfrågor avseende uppgifter som finns i offentliga register eller som
annars är lättåtkomliga. Det är nämligen inte särskilt svårt för den som så önskar att
få fram uppgifter om t.ex. namn, personnummer, adress och telefonnummer
                                                                   Dnr 411-2003    Sid 4 (4)



avseende någon som man vill utge sig för att vara. Det kan vara fråga exempelvis
om en anhörig eller någon annan person som man känner. Som godtagbara metoder
för att identifiera någon som inte kan visa upp en legitimationshandling har jag
nämnt kontakt med någon tillförlitlig person som känner den misstänkte och
utnyttjande av kopior av foto och passunderlag från passregistret.

I det första av de nu aktuella fallen har identifieringen skett med hjälp endast av
kontrollfrågor vid ett förhör. Som nyss sagts kan det inte godtas att man fastställer
någons identitet på detta sätt. Polismyndigheten, som har beklagat det inträffade,
kan således inte undgå kritik i denna del.

I det andra fallet hade polisen infordrat en kopia av AA:s passunderlag som hjälp-
medel vid identifieringen. Detta är enligt min mening en godtagbar identifierings-
metod. Som polismyndigheten anfört synes den felaktiga identifieringen bero på att
personerna liknade varandra och att fotografiet var åtta år gammalt. Misstaget är
självfallet beklagligt. Jag finner emellertid inte anledning att kritisera polisens
hantering av identifieringsfrågan vid detta tillfälle. Rent allmänt kan emellertid
sägas att man måste vara mycket noggrann när man jämför en misstänkt person
med en kopia av ett fotografi.

JO är inte behörig att pröva skadeståndsanspråk.

Ärendet avslutas.
