# Det saknas rättsligt stöd för att besluta om ett generellt besöksförbud inom den frivilliga hälso- och sjukvården

JO 2021-07-01 dnr 4132-2020

BESLUT
                                                                          Datum                   Dnr                      Sid
                                                                          2021-07-01              4132-2020              1 (16)
Chefsjustitieombudsmannen
Elisabeth Rynning




                        Det saknas rättsligt stöd för att besluta om ett generellt besöksförbud
                        inom den frivilliga hälso- och sjukvården


                          Beslutet i korthet: Under våren 2020 införde Region Västmanland besöksförbud på
                          alla sjukhus i Västerås, Köping, Fagersta och Sala samt inom psykiatrin i
                          Västmanland. Syftet med förbudet var att motverka spridningen av det virus som
                          orsakar sjukdomen covid-19. Liknande beslut har fattats i många andra regioner. I
                          detta ärende har chefsJO granskat de formella förutsättningarna för att fatta sådana
                          beslut.
                          ChefsJO framhåller att det givetvis är mycket angeläget att myndigheter har möjlighet
                          att vidta adekvata och nödvändiga åtgärder för att skydda människors liv och hälsa i
                          händelse av en pandemi. Hälso- och sjukvård ska bedrivas på ett sätt som är tryggt
                          och säkert för patienterna. ChefsJO har därför stor förståelse för att det med hänsyn
                          till spridningen av sjukdomen covid-19 kan finnas behov inom vården av att
                          exempelvis reglera vilka personer som får befinna sig i vårdinrättningens lokaler, i
                          syfte att skydda såväl patienter som sjukvårdspersonal från smitta.
                          I beslutet uttalar chefsJO att det emellertid saknas rättsligt stöd för att besluta om ett
                          generellt besöksförbud till patienter som vårdas inom den frivilliga hälso- och
                          sjukvården. Hon konstaterar vidare att regionens beslut har inneburit en risk för
                          inskränkningar av enskildas rätt till familjeliv enligt bl.a. Europakonventionen och
                          meddelats utan lagstöd. Regionen har inte heller hanterat frågan korrekt när det gäller
                          patienter som är intagna för viss tvångsvård. ChefsJO är trots den extraordinära
                          situation det varit fråga om kritisk till regionens hantering.
                          Slutligen konstaterar chefsJO att hon tidigare har uppmärksammat regeringen på
                          behovet av en översyn av frågan om besöksrestriktioner inom den frivilliga hälso- och
                          sjukvården. Under pandemin har denna fråga åter aktualiserats och blivit än mer
                          angelägen att hantera. Den kommission som regeringen har tillsatt för att granska
                          åtgärderna under pandemin ska bl.a. analysera om smittskyddslagstiftningen och
                          annan lagstiftning gett samhället ändamålsenliga förutsättningar för att begränsa
                          smittspridningen. Mot denna bakgrund avstår chefsJO från att göra en ny
                          framställning om översyn av lagstiftningen och överlämnar i stället sitt beslut till
                          Coronakommissionen och till regeringen för kännedom.

## Anmälan

I en anmälan den 23 maj 2020 framförde AA klagomål mot Västmanlands
                        sjukhus Västerås inom Region Västmanland och anförde bl.a. följande:



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                       Dnr 4132-2020       Sid 2 (16)




Hon har en svårt sjuk närstående som vårdas på sjukhuset. Sjukhuset har på
grund av coronapandemin infört ett generellt besöksförbud för anhöriga till
samtliga patienter. Hon får därför inte besöka sin närstående och inte heller ta
med honom ut utanför sjukhuset. De enda besök som godkänns är om en patient
är döende. Det innebär att hennes närstående berövas sina anhörigas närhet och
får vara ensam i sitt livs svåraste situation. Beslutet innebär ett allvarligt brott
mot patienternas mänskliga rättigheter.

Utredning
JO uppmanade Regionstyrelsen inom Region Västmanland att yttra sig över
anmälan. Yttrandet skulle bl.a. innefatta följande:

    1. En redogörelse för regionens beslut att fr.o.m. den 11 mars 2020 införa
       besöksförbud på sjukhus och psykiatriska avdelningar av vilken bl.a.
       beslutets syfte och omfattning framgår. I redogörelsen ska även anges
       vilket organ inom regionen som fattade beslutet.

    2. En beskrivning av det rättsliga stödet för beslutet och dess förhållande
       till artikel 8 i Europakonventionen.

    3. Uppgift om vilka omständigheter som motiverar undantag från beslutet
       om besöksförbud samt på vilket sätt och av vem det ställningstagandet
       görs.

    4. Regionens uppfattning i frågan om det aktuella beslutet och de
       ställningstaganden som görs om undantag i enskilda fall är möjliga att
       överklaga.

    5. En redogörelse för vilka åtgärder regionen har vidtagit i syfte att stödja
       drabbade patienters kontakt med närstående på andra sätt.

I sitt remissvar den 24 november 2020 anförde regionstyrelsen bl.a. följande:

      Allmänt om underliggande anmälan
      Region Västmanland har informerats om att JO förelagt anmälaren att till
      myndigheten inkomma med upplysningar avseende vilken person som anges ha
      vistats på sjukhus inom Region Västmanland. Anmälaren har dock inte avhörts.
      Regionen saknar därför möjlighet att uttala sig avseende det fall som anmälaren
      har refererat till. Detta leder till att karaktären av det som regionen för fram i
      detta yttrande, enligt regionens uppfattning, inskränks till allmänt hållna
      uttalanden avseende befintliga regler.

      Spridning av virussjukdomen covid-19
      Regeringen beslutade den 1 februari i år att smittskyddslagens bestämmelser om
      allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom ska tillämpas på infektion med 2019-
      nCoV (SARS-CoV-2) – den sjukdom som sedan den 11 februari i år benämns
      covid-19. Beslutet ger Folkhälsomyndigheten respektive smittskyddsläkaren
      möjlighet att besluta om vissa extraordinära smittskyddsåtgärder om ett sådant
      behov skulle uppkomma. Covid-19 är en allvarlig sjukdom som i de svåraste
      fallen har dödlig utgång. Viruset sprids snabbt och Världshälsoorganisationen
      (WHO) deklarerade den 11 mars i år att covid-19-utbrottet är en pandemi. Det är
                                                                 Dnr 4132-2020        Sid 3 (16)




sannolikt att sjukdomen kommer att drabba alla världens länder. Regeringen har
med anledning av den pågående spridningen i samhället av viruset vidtagit en
rad åtgärder. Bland annat beslutade regeringen dels den 11 mars i år en
förordning som förbjuder allmänna sammankomster och offentliga tillställningar
med fler än 500 deltagare dels den 27 mars i år en förordning om ändring i
samma förordning som innebär att förbudet från och med den 29 mars i år i
stället gäller fler än 50 deltagare. Förordningen gäller tills vidare men ska
upphävas om förbudet inte längre behövs.

Beslut avseende besöksförbud i samband med covid-19
Region Västmanland (beslut nr 71 RSSL – Besöksförbud i samband Covid-19,
där RSSL står för Regional särskild sjukvårdsledning covid-19) införde den
11 mars i år besöksförbud till alla sjukhus i Västerås, Köping, Fagersta, Sala
eller inom psykiatrin i Västmanland. Detta efter den bedömning som Folkhälso-
myndigheten gjorde med att risken för allmän spridning av coronaviruset
(covid-19) var mycket hög i Sverige. I samma skede rekommenderade Region
Västmanland samtliga kommuner inom Västmanland att besluta om
besöksförbud på äldreboende och andra motsvarande verksamheter.
Besöksförbudet innebar följande regler för patienter inlagda på vårdavdelning:
1. Besöksförbud gäller i första hand besök till patienter som är inlagda på
   vårdavdelning.
2. Undantag görs i vissa fall för exempelvis medföljande vårdnadshavare.
   Verksamhetschefen fattar beslut om undantag och ansvarar för att informera
   sina medarbetare om vilka särskilda regler som gäller.
3. Vårdavdelningar som omfattas av besöksförbudet finns på sjukhusen i
   Fagersta, Köping, Västerås och Sala. Förbudet inkluderar också besök till
   psykiatriska slutenvårdsavdelningar samt rättspsykiatrin.
4. Om det finns särskilda skäl kan man få tillstånd att besöka en patient.
   Invånaren uppmanas då att kontakta den vårdavdelning där patienten är
   inlagd.
Besöksförbudet innebar följande regler för patienter som besöker vården
(kallelse):
1.   Besöksförbudet gäller inte för kallade patienter. Observera att patienter inte
     bör ta med sig anhöriga till sitt besök. Undantag kan gälla olika typer av
     patienter och besök.
2.   Verksamhetschefen beslutar om undantagen och ansvarar för att informera
     inom verksamheten samt informerar Regional särskild sjukvårdsledning via
     mail till covid19@regionvastmanland.se.
3.   Kallade patienter ska inte besöka hälso- och sjukvården om de visar någon
     form av ”förkylningssymtom”.
Besöksförbudet innebar att för samtliga covid-19 avdelningar så råder totalt
besöksförbud pga. den höga förekomsten av aerosolbildande aktivitet och att
möjlighet till efterlevnad av adekvat PPE [personal protective equipment, JO:s
anm.] saknas. Besöksförbudet innebar att avseende palliativ vård så infördes
begränsningar i besök av anhöriga och närstående för att minimera risken för
spridning av covid-19. Det är inte tillåtet med besök till patienter som, beaktande
den svåra sjukdomen, fortsatt mår rimligt bra. Det föreslås att man håller kontakt
med telefon, sms eller mail. Vid försämring i patientens tillstånd bedömer
vårdteamet situationen och kontaktar anhöriga/närstående utifrån denna
bedömning.

Vissa aktuella regelverk

Europakonventionen
Sverige har inom ramen för samarbetet i Europarådet anslutit sig till Europeiska
konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättig-
                                                                 Dnr 4132-2020         Sid 4 (16)




heterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Konventionen
inkorporerades 1995 i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund-
läggande friheterna och Europakonventionen gäller alltså som svensk lag.
Europakonventionen innehåller ett antal rättigheter och friheter som har med den
personliga integriteten att göra. Skyddet för privatlivet i artikel 8 är här av
särskilt intresse. Många av de rättigheter som behandlas i andra artiklar i
konventionen kan också sägas beröra privatlivet, t.ex. skydd mot tortyr och
omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3) och frihetsberövande
(artikel 5).
Artikel 8 fångar upp endast de aspekter av privatlivet som faller utanför
specialbestämmelserna. Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt
till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
Rättigheten är inte absolut och får under vissa förutsättningar inskränkas. Sådan
inskränkning får ske endast med stöd av lag och om det i ett demokratiskt
samhälle är nödvändigt med hänsyn till ett antal uppräknade ändamål. Rätten till
skydd för privatlivet enligt artikel 8 är mångfacetterad och omfattar skydd mot
en mängd åtgärder och företeelser. Det finns egentligen inte någon klar
avgränsning mot de andra delmomenten i artikel 8 – rätten till familjeliv och
rätten till hem och korrespondens.
På ett övergripande plan anses skyddet innebära att varje person ska ha en rätt att
utvecklas i förhållande till andra människor utan inblandning från utomstående.
Rätten till privatliv är – som nämnts ovan – inte absolut utan enligt artikelns
andra stycke får rätten inskränkas under vissa förutsättningar. För det första
måste inskränkningen ha stöd i lag. Det ställs dock inte något krav på en viss
normgivningsnivå. Det lagstadgade undantaget måste vara utformat på ett sådant
sätt att inskränkningen av rättigheten är förutsebar i rimlig utsträckning. För det
andra måste inskränkningen vara ägnad att tillgodose något av de uppräknade
allmänna eller enskilda intressena närmare bestämt statens säkerhet, den
allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning
eller brott, skydd för hälsa eller moral eller skydd för andra personers fri- och
rättigheter. För det tredje måste inskränkningen kunna betraktas som nödvändig i
ett demokratiskt samhälle för att tillgodose intresset i fråga. Detta kan i huvudsak
sägas innebära att det måste finnas ett angeläget samhälleligt behov av
inskränkningen och att denna måste stå i rimlig proportion till det syfte som ska
tillgodoses genom ingreppet. Konventionsstaterna anses ha en viss bedömnings-
marginal (margin of appreciation) när det gäller att avgöra om en inskränkning är
nödvändig. Det gäller i synnerhet i fråga om inskränkningar som motiveras av ett
allmänt intresse. Detsamma gäller i frågor där det saknas en enhetlig europeisk
rättsuppfattning.

Internationella hot mot människors hälsa
I lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa
finns bestämmelser som genomför Världshälsoorganisationens internationella
hälsoreglemente som antogs i Genève den 23 maj 2005 (hälsoreglementet).
Lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot människors hälsa. I denna
stipuleras att de sjukdomar på vilka bestämmelserna om samhällsfarliga
sjukdomar i smittskyddslagen (2004:168) är tillämpliga alltid ska anses utgöra
ett internationellt hot mot människors hälsa. I lagen finns normgivnings-
bemyndiganden som ger utrymme för att meddela föreskrifter inom lagens
tillämpningsområde på lägre normgivningsnivå än lag.

Smittskyddslagen
I smittskyddslagen (2004:168) finns bestämmelser om smittskyddsåtgärder som
riktar sig till människor. Enligt lagen ska samhällets smittskydd tillgodose
befolkningens behov av skydd mot spridning av smittsamma sjukdomar. Enligt
de allmänna riktlinjerna i lagen så ska smittskyddet bygga på vetenskap och
beprövad erfarenhet och åtgärder får inte vara mer långtgående än vad som är
                                                                 Dnr 4132-2020         Sid 5 (16)




försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa. Åtgärderna ska vidare
vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de
ytterligare föreskrifter som krävs för ett ändamålsenligt smittskydd samt till
skydd för enskilda, 9 kap. 4 § smittskyddslagen. Folkhälsomyndigheten ansvarar
för samordning av smittskyddet på nationell nivå och ska ta de initiativ som
krävs för att upprätthålla ett effektivt smittskydd, 1 kap. 7 § smittskyddslagen.
Myndigheter inom smittskyddet, andra berörda myndigheter, läkare samt annan
hälso- och sjukvårdspersonal ska samverka för att förebygga och begränsa
utbrott eller spridning av smittsamma sjukdomar. Varje region ansvarar för att
behövliga smittskyddsåtgärder vidtas inom regionens område, i den utsträckning
annat inte följer av denna lag. Regeringen får meddela särskilda föreskrifter om
smittskyddet enligt smittskyddslagen, om det vid en fredstida kris som har
betydande inverkan på möjligheterna att upprätthålla ett effektivt smittskydd
finns behov av samordnade nationella åtgärder eller ur ett nationellt perspektiv
av andra särskilda insatser inom smittskyddet, 9 kap. 6 § smittskyddslagen. I
smittskyddslagen finns normgivningsbemyndiganden som ger utrymme för att
meddela föreskrifter inom lagens tillämpningsområde på lägre normgivningsnivå
än lag.

Tillfälliga bemyndiganden i smittskyddslagen
Det infördes genom regeringens proposition 2019/20:155 av den 7 april i år
tillfälliga bemyndiganden i smittskyddslagen som gällde till och med den 20 juli
i år. Detta innebar att regeringen, inom grundlagens ramar, gavs rätt att meddela
vissa offentligrättsliga föreskrifter om särskilda åtgärder med anledning av det
virus som orsakar covid-19. Enligt förslaget fick regeringen – om det av
smittskyddsskäl behövdes för att hantera nämnt virus – meddela särskilda
föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller
skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden. I förarbetena till lagstiftningen anförde regeringen
bl.a. följande:
   Mot bakgrund av svårigheten att förutse alla tänkbara åtgärder som skulle
   kunna bli aktuella att vidta och som inte omfattas av befintlig smittskydds-
   lagstiftning föreslogs därför i lagrådsremissen att det skulle ges ett brett
   utrymme för regeringen att meddela särskilda föreskrifter om förhållandet
   mellan enskilda och det allmänna som gäller skyldigheter för enskilda eller i
   övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, om
   det av smittskyddsskäl behövs för att hantera spridning av det virus som
   orsakar covid-19 (jfr 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen. Enligt
   Lagrådet kan det emellertid sättas i fråga om det finns tillräckliga skäl för ett
   så allmänt hållet och brett utformat bemyndigande som enligt
   lagrådsremissens förslag. Lagrådet anser att de åtgärder som regeringen
   lämnar som exempel i lagrådsremissen i stället skulle kunna utgöra en
   ändamålsenlig avgränsning. Lagrådet föreslår därför att dessa exempel förs in
   i lagtexten och att det uttryckligen anges att regeringen får meddela
   föreskrifter om sådana och liknande åtgärder. Regeringen instämmer i detta.
   Regeringen bör således få meddela särskilda föreskrifter om förhållandet
   mellan enskilda och det allmänna som gäller skyldigheter för enskilda eller i
   övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, om
   det av smittskyddsskäl behövs för att hantera spridning av det virus som
   orsakar covid-19. Föreskrifterna bör få avse enbart följande.
• Tillfälliga begränsningar för folksamlingar.
• Tillfällig nedstängning av köpcentrum och andra handelsplatser.
• Tillfällig nedstängning av sociala och kulturella mötesplatser, t.ex. barer,
  nattklubbar, restauranger, kafeterior, gym- och sportanläggningar, bibliotek,
  museer och allmänna samlingslokaler.
                                                                  Dnr 4132-2020         Sid 6 (16)




• Tillfällig nedstängning eller andra begränsningar i fråga om transporter eller
  att använda infrastruktur, t.ex. hamnar, flygplatser eller buss- och
  järnvägsstationer.
• Tillfälligt möjliggörande av inbördes handel eller omfördelning av läkemedel
  eller skyddsmaterial och annan medicinsk utrustning när det gäller privata
  vårdgivare och andra privata aktörer.
• Tillfälliga åtgärder av annat liknande slag.
   Det bör understrykas att sådana begränsningar eller andra åtgärder aldrig kan
   utformas på ett sådant sätt att de innebär inskränkningar i de fri- och
   rättigheter som skyddas i regeringsformen och som kan begränsas enbart
   genom lag, däribland skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp och rätten till
   skydd för rörelsefriheten (jfr 2 kap. 6 och 8 §§ regeringsformen). Sådana
   eventuella åtgärder kan enbart riksdagen besluta om genom lag.
   Bemyndigandet ger exempelvis inte stöd för att besluta om s.k. utegångs-
   förbud, som man gjort i andra länder. Ett sådant mycket ingripande och
   omfattande beslut om utegångsförbud – ett slags isolering – eller en karantän
   av hela samhällen skulle sannolikt innebära begränsningar i fri- och
   rättigheter som kräver en lag. Om regeringen utnyttjar den ingripande-
   möjlighet som bemyndigandet ger utrymme för måste regeringen således,
   som Försvarsmakten understryker, givetvis – liksom i alla andra fall av
   normgivning – beakta vissa grundläggande förutsättningar. Det gäller t.ex.
   frågan om det med hänsyn till bl.a. de grundläggande fri- och rättigheterna
   enligt regeringsformen och den europeiska konventionen om skydd för de
   mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonven-
   tionen), som gäller som lag, är möjligt att vidta en viss typ av åtgärd.”
   (a. prop. s. 16 ff.).

Allmänt om regler för sjukhusmiljöer
Riksdagens ombudsmän har tidigare uttalat sig beträffande allmänhetens tillträde
till myndigheters lokaler i form av sjukhus, jfr bl.a. dnr 3999-2016. På ett
sjukhus, som inte utgör någon allmän plats, är tillträde till lokalerna beroende av
de regler som har utfärdats av den som driver verksamheten. Det innebär i
praktiken att endast den som har ett befogat intresse av tillträde till lokalerna har
rätt att vistas där. Lagregleringen för den frivilliga hälso- och sjukvården
innehåller inte några bestämmelser om möjlighet att besluta om besöksrestrik-
tioner. JO menade att bl.a. det aktuella ärendet visade att det även inom den
frivilliga vården kan finnas behov av att i viss mån styra besöken för att kunna
garantera en god och säker vård. JO uttalade att
   Inskränkningar i rätten att besöka en nära anhörig är dock mycket ingripande
   för enskilda, såväl besökare som vårdtagare. Det är därför viktigt att sådana
   inskränkningar grundas på i lag bestämda förutsättningar och att beslut i ett
   enskilt fall kan överklagas till domstol. Mot denna bakgrund får jag härmed,
   enligt 4 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän,
   väcka frågan om en översyn av lagstiftningen i det hänseende som berörts.

Regionens bedömning utifrån remissen
Regionen får härmed avseende de av Riksdagens ombudsmän ställda frågorna
föra fram följande. Regionen har ovan redogjort för omfattningen av beslutet att
från och med den 11 mars i år införa besöksförbud på sjukhus och psykiatriska
avdelningar. Beslutets syfte har uteslutande varit att motverka spridningen av
viruset covid-19. Beslutet har fattats av den Regionala särskilda sjukvårds-
ledningen inom Region Västmanland. Regionens beskrivning av det rättsliga
stödet för aktuellt beslut följer, enligt regionens uppfattning, huvudsakligen
utifrån ovan omnämna regler.
Avseende artikel 8 i Europakonventionen får rätten till privatliv inskränkas om
inskränkningen är ägnad att tillgodose något av vissa uppräknade allmänna eller
                                                                         Dnr 4132-2020       Sid 7 (16)




      enskilda intressen, exempelvis skydd för hälsa. Regionens bedömning är att det
      inte brutits mot regler genom att införa det aktuella besöksförbudet.
      Avseende vilka omständigheter som skulle motivera undantag från
      besöksförbudet så är det regionens bedömning att det får göras en bedömning i
      varje enskilt fall utifrån föreliggande skäl. Ett sådant beslut fattas av respektive
      verksamhetschef och kan överklagas. Regionen har i det svåra och hastigt
      uppkomna läget utifrån covid-19 strävat efter att vara så uppfinningsrik som
      möjligt för att stödja patienters kontakt med närstående på andra sätt än genom
      fysiska besök. Framförallt har då brukats kontakter via telefon, sms och mail.
AA fick tillfälle att kommentera remissvaret.

Beslut om besöksförbud på regionens vårdmottagningar meddelade från den
11 mars 2020 och framåt samt delegationsbeslut begärdes in från regionen och
granskades. Handlingarna kom in till JO den 9 mars 2021.

Rättsliga utgångspunkter
Vissa grundläggande bestämmelser
I 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen (RF) föreskrivs att den offentliga
makten utövas under lagarna. Bestämmelserna ger uttryck för den s.k. legalitets-
principen och innebär att all offentlig maktutövning ska vara grundad på lag
eller annan föreskrift. Den offentliga makten ska enligt regeringsformen utövas
med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans
frihet och värdighet (1 kap. 2 §).

Var och en är mot det allmänna skyddad mot bl.a. frihetsberövanden (2 kap. 8 §
RF). De grundläggande fri- och rättigheterna kan endast begränsas genom lag
och då bara i syfte att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt
samhälle (2 kap. 20 och 21 §§ RF).

Av 2 kap. 19 § RF framgår att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid
mot Sveriges åtaganden i enlighet med den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen).

I 8 kap. RF finns regler om normgivning. Där anges att föreskrifter meddelas av
riksdagen genom lag och av regeringen genom förordning samt att föreskrifter,
efter bemyndigande av riksdagen eller regeringen, också kan meddelas av andra
myndigheter än regeringen och av kommuner (1 §). Till det område där
normgivningskompetensen i första hand ligger hos riksdagen hör bl.a.
grundlagarna, den civilrättsliga lagstiftningen, offentligrättsliga föreskrifter som
är betungande för enskilda och vissa föreskrifter om kommunernas ställning (se
2–5 §§). I begränsad utsträckning kan riksdagen delegera normgivnings-
kompetens inom detta område till regeringen (se 3–5 §§) och i samband med det
även medge att regeringen i sin tur överlåter hela eller delar vidare till en
förvaltningsmyndighet eller kommun, s.k. subdelegation (10 §). Regeringen får
därutöver meddela föreskrifter om verkställighet av lag eller föreskrifter som
inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen (7 §). Denna normgivnings-
                                                                    Dnr 4132-2020       Sid 8 (16)




kompetens kan delegeras till myndigheter under regeringen eller någon av
riksdagens myndigheter (11 §).

Av artikel 8 i Europakonventionen framgår rätten till skydd för privat- och
familjeliv. I artikeln anges att

1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin
   korrespondens.
2. Offentlig myndighet inte får inskränka åtnjutandet av denna rättighet annat
   än med stöd i lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med
   hänsyn till vissa särskilt angivna intressen, däribland förebyggande av
   oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller för andra personers fri-
   och rättigheter.

Rätten till domstolsprövning är en del av rätten till en rättvis rättegång i
artikel 6 i Europakonventionen. I artikel 6.1 anges bl.a. att var och en ska, vid
prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter, vara berättigad till en
rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och
opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

I 5 § förvaltningslagen (2017:900) anges att en myndighet endast får vidta
åtgärder som har stöd i rättsordningen. I sin verksamhet ska myndigheten vara
saklig och opartisk. Myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast om
åtgärden kan antas leda till det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer
långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet
står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som
åtgärden riktas mot.

Bestämmelsen i 5 § förvaltningslagen gäller även ärenden hos myndigheter i
kommuner och regioner där besluten kan laglighetsprövas genom att överklagas
enligt 13 kap. kommunallagen (2017:725), se 2 § förvaltningslagen.

Allmänna principer för hälso- och sjukvården
Hälso- och sjukvårdsverksamhet ska enligt hälso- och sjukvårdslagen
(2017:30), HSL, bedrivas så att kraven på en god vård uppfylls. Enligt 5 kap.
1 § HSL innebär det att vården särskilt ska

    1. vara av god kvalitet med en god hygienisk standard,
    2. tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet och säkerhet,
    3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
    4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
       sjukvårdspersonalen, och
    5. vara lättillgänglig.

I patientlagen (2014:821) anges att hälso- och sjukvården så långt som möjligt
ska utformas och genomföras i samråd med patienten (5 kap. 1 §) och att
patientens närstående ska få möjlighet att medverka vid utformningen och
                                                                   Dnr 4132-2020        Sid 9 (16)




genomförandet av vården, om det är lämpligt och om bestämmelser om
sekretess eller tystnadsplikt inte hindrar detta (5 kap. 3 §).

Allmänhetens tillträde till vårdinrättningar
JO har flera gånger uttalat sig i fråga om allmänhetens tillträde till myndigheters
lokaler (se bl.a. JO 2006/07 s. 408 och 2011/12 s. 594). På ett sjukhus, som inte
utgör någon allmän plats, är tillträde till lokalerna beroende av de regler som
har utfärdats av den som driver verksamheten. Det innebär i praktiken att endast
den som har ett befogat intresse av tillträde till lokalerna har rätt att vistas där.
Den som inte följer reglerna eller som uppträder på ett ordningsstörande sätt
kan också avvisas från lokalerna.

Lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård gäller bl.a.
besök på sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för vård enligt
lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård. Enligt 3 § får huvudmannen för sjukvårdsinrättningen i
särskilda fall besluta om besöksrestriktioner om det med hänsyn till vårdens
bedrivande, risken för överförande av smitta eller skyddet av enskilda
vårdtagares personliga integritet är nödvändigt med inskränkningar av besök.
Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en viss eller vissa
personer. Av 5 § följer att ett beslut om besöksrestriktioner enligt 3 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Av förarbetena till 3 § framgår att
med ”vården” avses såväl vården av den som besöket avser som av andra
intagna i institutionen (se prop. 1995/96:196 s. 24). Med ”smitta” menas smitta
såväl från vårdtagaren som till vårdtagaren. Besöksrestriktioner kan i vissa fall
innebära ett totalt besöksförbud men kan också innebära särskilda villkor för
besöket.

Lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård kom till efter att
Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna (kommissionen) i en
rapport den 14 april 1994 uttalade att Sverige brutit mot artikel 6 och artikel 8 i
Europakonventionen i ett mål som rörde besöksinskränkningar för en förälder
på ett vårdhem. Kommissionen ansåg att besöksinskränkningarna hade utgjort
ett intrång i förälderns familjeliv som saknat stöd i lag samt att föräldern i
egenskap av god man för sin vuxne son hade haft en självständig rättighet att
besöka sonen i vårdhemmet och därmed måste kunna få besöksrestriktioner
prövade av en domstol (prop. 1995/96:196 s. 8–10).

I den utredning som föregick den nämnda propositionen föreslogs en lag om
besöksinskränkningar som omfattade hela vårdområdet, såväl tvångsvård som
frivillig vård (se Socialdepartementets promemoria Besöksinskränkningar på
institutioner inom vårdområdet, S95/3163/RS). Regeringen konstaterade att
besöksinskränkningar alltid är ett ingrepp i den enskildes integritet som bör
användas sparsamt och endast i syfte att främja vård och behandling. När det
gällde besöksinskränkningar inom den frivilliga vården uttalade regeringen
följande (prop. 1995/96:196 s. 10 f.):
                                                                      Dnr 4132-2020       Sid 10 (16)




      Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska en god hälso- och sjukvård bygga på
      respekt för patientens självbestämmande och integritet. Vården och behandlingen
      ska så långt möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Ett
      centralt inslag i reformsträvandena inom hälso- och sjukvården under senare år
      har också varit att stärka den enskilda patientens ställning, bl.a. genom att ge
      individen ökade möjligheter att välja vårdgivare såväl inom öppen som sluten
      vård.
      –––
      Bestämmelser om besökstider vid sjukhuskliniker är oftast ett stöd för patienter,
      besökande och personal. Besökstiderna är att betrakta som rekommendationer
      när besök lämpligast bör ske. Något förbud mot besök på andra tider är det i
      egentlig mening inte fråga om. Men då det i regel finns ett ömsesidigt intresse
      från alla inblandade parter att underlätta vård- och behandlingsarbetet
      respekteras i stor utsträckning de rekommenderade besökstiderna. Vid kliniker
      där patienter tvångsvårdas är dock synen på besöksrestriktioner något
      annorlunda. Kraven på skydd för såväl den enskilde vårdtagaren som de
      besökande kan vara mer uttalade och möjligheten att planera och i viss mån styra
      besöken ett viktigt inslag i behandlingsarbetet.
      Enligt regeringens mening bör mot denna bakgrund en ny lagstiftning om
      besöksrestriktioner inte gälla frivilliga vårdformer inom hälso- och sjukvården.
Regeringen var alltså av uppfattningen att besöksinskränkningar över huvud
taget inte bör förekomma inom den frivilliga hälso- och sjukvården (se även
a. prop. s. 13).

Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön
På en vårdinrättning måste hänsyn även tas till de som har inrättningen som sin
arbetsplats. Arbetsgivaren har ett ansvar för arbetstagarnas arbetsmiljö.

En arbetsgivare ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att en
arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall (3 kap. 2 § arbetsmiljölagen
[1977:1160]). Arbetsmiljöverkets föreskrifter och allmänna råd (AFS 2018:4)
om smittrisker innehåller bestämmelser som gäller arbetsuppgifter som innebär
att arbetstagare kan utsättas för smittrisker, på grund av uppgifternas art eller de
förhållanden under vilka de utförs (2 §). Enligt 7 § i föreskrifterna ska
arbetsgivaren på arbetsställen där det finns smittrisk vidta åtgärder för att
undvika att smittämnen sprids och se till att antalet arbetstagare som riskerar att
utsättas för smittämnen hålls så lågt som möjligt.

Beslut i kommunallagens mening
Medlemmar av en kommun har rätt att få lagligheten av kommunens beslut
prövad genom att överklaga dem hos förvaltningsrätten, s.k. laglighetsprövning
(13 kap. 1 § kommunallagen). Rätten till laglighetsprövning gäller inte om
beslutet är av rent verkställande art (13 kap. 2 § 2 samma lag).

JO har tidigare uttalat att beslut om besöksförbud och besöksinskränkningar till
sjukvårdsinrättningar som gäller för viss tid utgör beslut i kommunallagens
mening (se bl.a. JO 2018/19 s. 114, JO 2017/18 s. 484 och JO 2013/14 s. 466).
                                                                Dnr 4132-2020       Sid 11 (16)




Smittskyddslagen och sjukdomen covid-19
Sedan den 2 februari 2020 är covid-19 definierad som en allmänfarlig och
samhällsfarlig sjukdom (se förordningen [2020:20] om att bestämmelserna i
smittskyddslagen [2004:168] om allmänfarliga och samhällsfarliga sjukdomar
ska tillämpas på infektion med 2019-nCoV och lagen [2020:242] om ändring i
smittskyddslagen).

Var och en ska genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder
medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar (2 kap. 1 §
smittskyddslagen). Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller
hon bär på en smittsam sjukdom är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för
att skydda andra mot smittrisk (2 kap. 2 § smittskyddslagen). Den som vet att
han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information
om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med
att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma.

I smittskyddslagen anges vidare att smittskyddsåtgärder ska bygga på vetenskap
och beprövad erfarenhet och inte får vara mer långtgående än vad som är
försvarligt med hänsyn till faran för människors hälsa (1 kap. 4 §). Åtgärderna
ska vidtas med respekt för alla människors lika värde och enskildas integritet.

Folkhälsomyndigheten har i föreskrifter och allmänna råd angett vad var och en
bör följa för att minska smittspridningen av covid-19. Det handlar bl.a. om att
hålla fysisk distans till andra människor och att den som är smittad eller
uppvisar symtom på covid-19 ska stanna hemma samt avstå från sociala
kontakter (se bl.a. Folkhälsomyndighetens föreskrifter och allmänna råd
[HSLF-FS 2020:12] om allas ansvar att förhindra smitta av covid-19 m.m.).
Folkhälsomyndigheten föreskriver vidare att alla verksamheter i Sverige såsom
statliga myndigheter, företag, kommuner, kommunala verksamheter, regioner,
föreningar och religiösa samfund utifrån rekommendationer från Folkhälso-
myndigheten och smittskyddsläkare ska säkerställa att de vidtar lämpliga
åtgärder för att undvika smittspridning.

Frågan om besöksförbud inom hälso- och sjukvården har inte reglerats särskilt
under pandemin. Som en jämförelse kan nämnas att regeringen under 2020
utfärdade två förordningar som rör tillfälliga förbud mot besök i särskilda
boendeformer för äldre för att förhindra spridningen av sjukdomen covid-19 (se
förordningen [2020:163] utfärdad den 31 mars 2020 och förordningen
[2020:979] utfärdad den 19 november 2020). Förordningarna meddelades med
stöd av 16 kap. 10 § socialtjänstlagen (2001:453), som anger att regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer får meddela sådana föreskrifter inom
socialtjänsten som behövs till skydd för enskildas liv, personliga säkerhet eller
hälsa i verksamhet som bl.a. avser äldre personer. I den s.k. Coronakommis-
sionens delbetänkande om äldreomsorgen under pandemin uttalas att
kommissionen har för avsikt att återkomma till frågan om huruvida det fanns
rättsligt stöd för det nationella besöksförbudet och tidigare lokalt beslutade
                                                                 Dnr 4132-2020       Sid 12 (16)




förbud, inte minst med hänsyn till den rättighetsinskränkning besöksförbud
innebär (SOU 2020:80 s. 270).

Den 10 januari 2021 trädde lagen (2021:4) om särskilda begränsningar för att
förhindra spridning av sjukdomen covid-19 i kraft. Lagen gäller utöver bl.a.
smittskyddslagen (se 2 §) och möjliggör en långtgående delegation av
normgivningskompetens från riksdagen till regeringen, och i vissa fall vidare till
olika förvaltningsmyndigheter på nationell, regional och lokal nivå.

Bedömning
Allmänna utgångspunkter
Det svenska samhället har sedan vintern 2020 befunnit sig i en extraordinär
situation med anledning av spridningen av sjukdomen covid-19. Situationen har
krävt stora insatser av myndigheter, inte minst de som verkar inom hälso- och
sjukvården, för att deras verksamheter ska fungera även när samhället är utsatt
för stora påfrestningar. Många människor har förlorat sitt liv i sjukdomen.
Pandemin har således ställt krav på snabba åtgärder både i försöken att begränsa
smittspridningen och för att anpassa verksamheterna till de nya förutsättning-
arna.

Region Västmanland beslutade den 11 mars 2020 att förbjuda besök på alla
sjukhus i Västerås, Köping, Fagersta och Sala samt inom psykiatrin i
Västmanland. Beslutet gällde besök till samtliga patienter och även för
patienternas nära anhöriga. Av remissvaret framgår att syftet med förbudet
uteslutande har varit att motverka spridningen av viruset som orsakar
sjukdomen covid-19. Jag är medveten om att liknande beslut har fattats i många
andra regioner.

Inledningsvis vill jag framhålla att det givetvis är mycket angeläget att
myndigheter har möjlighet att vidta adekvata och nödvändiga åtgärder för att
skydda människors liv och hälsa i händelse av en pandemi. Hälso- och sjukvård
ska bedrivas på ett sätt som är tryggt och säkert för patienterna. Jag har därför
stor förståelse för att det med hänsyn till spridningen av sjukdomen covid-19
kan finnas behov inom vården av att exempelvis reglera vilka personer som får
befinna sig i vårdinrättningens lokaler, i syfte att skydda såväl patienter som
sjukvårdspersonal från smitta. Utgångspunkten är emellertid att all vård bygger
på frivillighet. Inom verksamhet som bedrivs enligt hälso- och sjukvårdslagen
får inga åtgärder vidtas mot den enskildes vilja, och verksamheten ska utgå från
respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. Att generellt
förbjuda besök till patienter är en mycket ingripande åtgärd och kan när det
gäller nära anhöriga innebära inskränkningar i rätten till familjeliv enligt
Europakonventionen. Regionens beslut ger därför upphov till flera principiella
frågor.

Min granskning har gjorts på ett övergripande plan med inriktning på frågorna
om vilka krav som i allmänhet bör ställas på begränsningar som införs av
                                                                   Dnr 4132-2020       Sid 13 (16)




smittskyddsskäl och särskilt om det finns lagstöd för att införa besöksförbud på
vårdinrättningar där patienter vårdas enligt hälso- och sjukvårdslagen. Jag
kommer inte att göra några uttalanden om det enskilda patientfall som gav
upphov till det här ärendet.

Allmänna förutsättningar för begränsningar av smittskyddsskäl
Under det senaste året har JO vid flera tillfällen lämnat principiella synpunkter
på de begränsningar av enskildas fri- och rättigheter som den aktuella pandemin
har aktualiserat (se bl.a. mitt yttrande den 18 december 2020 över förslaget till
den tillfälliga covid-19-lagen, JO:s dnr R 144-2020 och rapporten Frihets-
berövades situation under coronapandemin – JO:s granskning av fyra
myndigheters åtgärder, dnr O 29-2020).

I sammanhanget vill jag lyfta fram några aspekter som är särskilt viktiga att
beakta när en myndighet överväger att vidta åtgärder av smittskyddsskäl som
kan påverka enskilda på ett ingripande sätt.

Som framgår av redogörelsen för de rättsliga utgångspunkterna ovan får en
myndighet endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen. Det är därutöver
ett grundläggande rättssäkerhetskrav att åtgärderna bedöms nödvändiga och
proportionerliga. Det ska således finnas ett behov av att vidta den typ av åtgärd
som det är fråga om, och åtgärden ska utifrån ett tillräckligt underlag kunna ge
önskad effekt, dvs. i det här fallet att begränsa smittspridningen. Åtgärden får
inte heller vara mer långtgående än vad som är försvarligt, utan en myndighet
ska noggrant överväga vilken omfattning den ska ha och under vilken tid den
ska gälla. För att kunna göra en sådan bedömning måste myndigheten givetvis
beakta bl.a. Folkhälsomyndighetens rekommendationer och prognoser för
smittspridning men också väga in andra aspekter, t.ex. de negativa konsekven-
ser åtgärden kan få för enskilda och vilka andra möjligheter som finns att
begränsa risken för smittspridning. En åtgärd som riskerar att få långtgående
verkningar för enskilda bör också omprövas regelbundet i syfte att säkerställa
att den inte gäller längre än vad som är absolut nödvändigt. Det är vidare viktigt
att det finns en möjlighet för de enskilda som drabbas att få till stånd en rättslig
prövning i den utsträckning det behövs för att tillgodose deras rättigheter enligt
bl.a. Europakonventionen.

Besöksrestriktioner inom den frivilliga hälso- och sjukvården
Som framgått av den rättsliga regleringen ovan finns det ingen särskild
lagreglering som behandlar frågor om besök till patienter inom den frivilliga
hälso- och sjukvården, till skillnad från vad som gäller besök till personer som
är föremål för viss tvångsvård (jfr lagen om besöksinskränkningar vid viss
tvångsvård).

I ett tidigare ärende har jag granskat regleringen av besöksrestriktioner inom
vårdområdet (se JO 2018/19 s. 114). I beslutet uttalade jag bl.a. att en
inskränkning av rätten att besöka en nära anhörig är mycket ingripande för
enskilda, såväl besökare som vårdtagare, och utgör ett intrång i deras familjeliv
                                                                       Dnr 4132-2020        Sid 14 (16)




enligt artikel 8 i Europakonventionen. Efter en genomgång av gällande rätt
kunde jag konstatera att det inte fanns något lagstöd för att besluta om
besöksinskränkningar vid frivillig hälso- och sjukvård. Jag uttalade vidare
följande:

      Mot bakgrund av det ovanstående får jag konstatera att det åtminstone i den
      praktiska verksamheten tycks råda viss osäkerhet om de rättsliga förutsätt-
      ningarna för olika typer av besöksinskränkningar i den frivilliga vården. Det står
      enligt min mening klart att det kan behövas besökstider även inom den frivilliga
      hälso- och sjukvården för att verksamheten ska fungera på ett patientsäkert sätt
      och kunna garantera en god vård. Rättighetsskyddet enligt artikel 8 i Europakon-
      ventionen talar för att besökstider för närstående bör vara generösa. I den mån
      generella inskränkningar av besöksrätten är avsedda att vara tvingande bör de
      också – åtminstone såvitt gäller närstående – ha stöd i lag.
      När det gäller särskilda besöksrestriktioner i enskilda fall har regeringen vid
      tillkomsten av lagen om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård gjort
      bedömningen att motsvarande inskränkningar inte ska förekomma inom den
      frivilliga hälso- och sjukvården. Enligt vad som framkommit i bl.a. ärenden hos
      JO anser dock hälso- och sjukvårdspersonal att det även inom den frivilliga
      vården kan finnas behov av att i viss mån styra besöken, för att kunna garantera
      en god och säker vård. Jag har stor förståelse för de svårigheter som
      vårdpersonalen kan ställas inför när de i ett enskilt fall ska väga olika intressen
      mot varandra. Inskränkningar i rätten att besöka en nära anhörig är dock mycket
      ingripande för enskilda, såväl besökare som vårdtagare. Det är därför viktigt att
      sådana inskränkningar grundas på i lag bestämda förutsättningar och att beslut i
      ett enskilt fall kan överklagas till domstol.
Med anledning av vad som kom fram inom ramen för det ärendet fann jag
anledning att uppmärksamma regeringen på saken och väckte frågan om en
översyn av lagstiftningen. Frågan har dock inte blivit föremål för lagstiftning.

Det finns inte några bestämmelser i smittskyddslagen eller arbetsmiljölagen
som enligt min mening kan anses ge en region eller annan myndighet
bemyndigande att generellt förbjuda besök till patienter inom den frivilliga
vården på grund av risk för spridning av sjukdom. Det har inte heller under den
pågående pandemin meddelats några särskilda bestämmelser i lag eller annan
författning som möjliggör införandet av sådana förbud. Min slutsats är därför att
det saknas rättsligt stöd för att besluta om ett generellt besöksförbud till
patienter som vårdas inom den frivilliga hälso- och sjukvården.

Region Västmanlands beslut om besöksförbud
Genom utredningen har det kommit fram att regionens beslut om besöksförbud
den 11 mars 2020 avsåg samtliga slutenvårdsavdelningar och alla patienter på
de aktuella sjukhusen. Av beslutet framgår att bakgrunden till beslutet är
Folkhälsomyndighetens bedömning av risken för allmän smittspridning av
coronavirus som mycket hög i Sverige. Vidare framgår att störst risk för att bli
allvarligt sjuka löper äldre och människor med flera sjukdomar. I beslutet anges
att om det finns särskilda skäl kan man få tillstånd att besöka en patient och att
kontakt då ska tas med den vårdavdelning där patienten är inlagd.
                                                                  Dnr 4132-2020       Sid 15 (16)




Ett nytt beslut meddelades den 5 maj 2020. I det beslutet gjordes vissa
förtydliganden, bl.a. att det är verksamhetschefen som fattar beslut om undantag
från förbudet och att det införs särskilda regler för patienter som vårdas på
särskilda avdelningar för covid-19. Ett tredje beslut meddelades den
16 september 2020, och i det beslutet anges att smittspridningen minskat
påtagligt under sommaren, vilket resulterat i en mycket gynnsammare situation i
landet och i Västmanland. Av beslutet framgår vidare att besöksförbudet
kvarstår men att det under vissa omständigheter kan medges undantag, bl.a. vid
behov av besök i samband med vård i livets slutskede och vid stark oro hos
patienter som inte bedöms kunna lindras på annat sätt än genom besöket.

Jag har full förståelse för att pandemin inneburit stora svårigheter för vården
och att regionen ansett sig behöva begränsa smittspridningen genom att reglera
vilka personer som får vistas på regionens vårdinrättningar. Som jag konstaterat
ovan har beslutet dock inneburit en risk för inskränkningar av enskildas rätt till
familjeliv enligt bl.a. Europakonventionen och har meddelats utan stöd i
gällande lagstiftning.

Jag noterar vidare att besöksförbudet enligt regionens beslut även gäller på
regionens psykiatriska slutenvårdsavdelningar och inom rättspsykiatrin. Efter
vad jag kan utläsa av dessa beslut har regionen inte gjort någon åtskillnad
mellan besök till patienter som vårdas enligt hälso- och sjukvårdslagen och
patienter som är intagna enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård,
LPT, eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV. Som framgått av
den rättsliga regleringen gäller lagen om besöksinskränkningar vid viss
tvångsvård besök på sjukvårdsinrättningar till dem som är tvångsintagna för
vård enligt LPT eller LRV. Enligt den lagen får huvudmannen för sjukvårds-
inrättningen i särskilda fall besluta om besöksrestriktioner om det med hänsyn
till bl.a. risken för överförande av smitta är nödvändigt med inskränkningar av
besök (3 §). Ett sådant beslut kan vara generellt eller avse besök av en viss eller
vissa personer. Det anges vidare att ett beslut om sådana besöksrestriktioner får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (5 §). Det finns alltså uttryckligt
lagstöd för att under vissa förutsättningar begränsa besök till patienter inom den
psykiatriska tvångsvården, och det finns en rätt till domstolsprövning av ett
sådant beslut. Regionen borde givetvis ha använt den lagstiftning som finns när
det gäller besöksinskränkningar inom tvångsvården och tydliggjort detta i ett
beslut fattat i behörig ordning samt lämnat en anvisning för hur det beslutet
kunde överklagas.

Sammantaget kan jag konstatera att regionen har beslutat om besöksförbud
inom den frivilliga hälso- och sjukvården utan att ha lagstöd för en sådan åtgärd
och inte heller har hanterat frågan korrekt när det gäller de patienter som är
intagna för vård enligt LPT eller LRV. Jag är trots den extraordinära situation
det varit fråga om kritisk till regionens hantering.
                                                                  Dnr 4132-2020      Sid 16 (16)




Det framgår inte av utredningen om regionens rutiner också har inneburit
förbud för patienter att lämna avdelningarna. I den delen nöjer jag mig därför
med att påminna om att rörelsefriheten är en grundlagsskyddad rättighet och att
hälso- och sjukvårdslagen inte erbjuder något lagstöd för att hindra en patient
från att lämna en vårdinrättning.

Eftersom de beslutade besöksförbuden över huvud taget inte fått meddelas går
jag inte in på frågan om proportionaliteten av dessa eller om besluten har fattats
i behörig ordning. Jag uttalar mig inte heller om vilka andra åtgärder regionen
eventuellt skulle ha kunnat vidta för att minska risken för smittspridning i
samband med besök.

Avslutande synpunkter
Jag har tidigare uppmärksammat regeringen på frågan om besöksrestriktioner
inom den frivilliga hälso- och sjukvården. Under pandemin har denna fråga åter
aktualiserats och blivit än mer angelägen att hantera. Det som har kommit fram
inom ramen för det här ärendet visar tydligt på behovet av en översyn av
reglerna. Det bör då enligt min mening övervägas om den nuvarande
regleringen motsvarar de behov av besöksbegränsningar som av smittskydds-
hänsyn kan uppstå som en följd av exempelvis en pandemi.

Coronakommissionen har i uppdrag att utvärdera regeringens, berörda
förvaltningsmyndigheters, regioners och kommuners åtgärder för att begränsa
spridningen av det virus som orsakar sjukdomen covid-19 och spridningens
effekter (se regeringens kommittédirektiv, dir. 2020:74). Kommissionen ska
bl.a. analysera om smittskyddslagstiftningen och annan lagstiftning gett
samhället ändamålsenliga förutsättningar för att begränsa smittspridningen. Mot
denna bakgrund avstår jag från att med stöd av 4 § lagen (1986:765) med
instruktion för Riksdagens ombudsmän göra en ny framställning om översyn av
lagstiftningen. Jag överlämnar i stället detta beslut till den nyss nämnda
kommissionen, samt till regeringen, för kännedom.

Det finns också anledning att skicka beslutet till Socialstyrelsen, Inspektionen
för vård och omsorg (IVO) och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR).

Ärendet avslutas.
