# Kritik mot Varbergs tingsrätt för att under fem månader inte ha hållit någon omhäktningsförhandling beträffande en 17-åring

JO 2021-05-07 dnr 4133-2020

BESLUT
                                                                          Datum                    Dnr                      Sid
                                                                          2021-05-07               4133-2020              1 (16)
Justitieombudsmannen
Katarina Påhlsson




                        Kritik mot Varbergs tingsrätt för att under fem månader inte ha hållit
                        någon omhäktningsförhandling beträffande en 17-åring


                          Beslutet i korthet: Sedan en 17-åring häktades begärde åklagaren förlängd tid för att
                          väcka åtal nio gånger. Den häktade motsatte sig den första framställningen men
                          medgav övriga. Tingsrätten höll inte en enda omhäktningsförhandling under fem
                          månader utan beviljade samtliga framställningar genom beslut på handlingarna.
                          I beslutet gör JO uttalanden om rättens ansvar för att återkommande hålla
                          omhäktningsförhandlingar i enlighet med 24 kap. 18 § rättegångsbalken. När rätten
                          bedömer behovet av en sådan förhandling har det enligt JO betydelse att den häktade
                          är under 18 år.
                          JO understryker att den redogörelse som en åklagare lämnar in i samband med en
                          begäran om förlängd åtalstid utgör en väsentlig del av underlaget för rättens bedöm-
                          ning av om en häktningsfråga kan prövas på handlingarna. Även om den misstänktes
                          inställning också har relevans för rättens prövning av om en omhäktningsförhandling
                          är utan betydelse medför rättens ansvar för ett frihetsberövande att inställningen inte
                          kan tillmätas en avgörande vikt, särskilt inte om en förundersökning drar ut på tiden.
                          JO framhåller vidare att den misstänkte inte behöver ange någon konkret omständig-
                          het för att det ska hållas en förhandling, eftersom utgångspunkten är att en sådan
                          förhandling ska hållas var fjortonde dag. En annan sak är att om den häktade framför
                          något konkret skäl till att han eller hon motsätter sig en förlängning av åtalstiden så
                          kan en förhandling nästan aldrig anses vara uppenbart utan betydelse.
                          Enligt JO bör det ställas särskilda krav på att en utredning bedrivs skyndsamt när den
                          häktade är under 18 år. Hon framhåller bl.a. att häktning av en person under 18 år
                          alltid antas innebära en risk för allvarligt men och att rätten kontinuerligt har att pröva
                          om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas samt att det fortsatt
                          finns synnerliga skäl för häktning.

## Anmälan

I en anmälan som kom in till JO den 23 maj 2020 framförde advokaterna CC
                        och DD klagomål mot Varbergs tingsrätt. De förde i huvudsak fram följande.

                        AA är född i april 2002. Han frihetsberövades den 3 juni 2019 och häktades
                        därefter av Varbergs tingsrätt på sannolika skäl misstänkt för bl.a. grov
                        mordbrand. Huvudförhandlingen påbörjades den 11 november och frihets-
                        berövandet upphörde den 11 december 2019. Under hela den tid som AA var



 Riksdagens ombudsmän                          E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                     Telefon:       08-786 51 00
 103 26 Stockholm                              Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4 A              Fax:           08-21 65 58                                     www.jo.se
                                                                  Dnr 4133-2020     Sid 2 (16)




häktad hade han restriktioner och det förekom inte en enda omhäktningsför-
handling. Även om AA medgav att det inte skulle hållas sådan förhandling,
ifrågasätts om det är förenligt med gällande rätt att låta en person under 18 år
sitta frihetsberövad under så lång tid utan en enda förhandling. En underårigs
inställning i frågan om behovet av omhäktningsförhandling kan rimligen inte
tillmätas så stor betydelse och en försvarare är bunden av sin klients
instruktioner.

Utredning
JO hämtade in dagboksbladet från tingsrättens mål nr B 1326-19, åklagarens
häktningsframställning, framställningar om förlängd tid för att väcka åtal och
dokumentation beträffande AA:s inställning till dessa vid varje tillfälle,
tingsrättens häktningsbeslut, anteckningarna från huvudförhandlingen samt
domen i målet.

Av handlingarna framgick att AA häktades den 7 juni 2019, och att tingsrätten
vid nio tillfällen beslutade om förlängd åtalstid men inte höll någon
omhäktningsförhandling. Åtal väcktes den 31 oktober. Huvudförhandlingen
påbörjades den 11 november och pågick till den 11 december 2019, då
tingsrätten hävde häktningsbeslutet. AA var 17 år under frihetsberövandet.

Det framgick vidare att häktningsfrågan prövades av två domare. Lagmannen
höll häktningsförhandlingen den 7 juni 2019 och tog ställning till de två först
inkomna framställningarna om åtalsförlängning. Därefter prövade en rådman
frågan vid tre tillfällen varefter lagmannen beslutade med anledning av samtliga
resterande framställningar.

JO begärde att Varbergs tingsrätt skulle lämna upplysningar och yttra sig över
det som fördes fram i anmälan. Av yttrandet skulle särskilt framgå bl.a. hur
handläggningen av häktningen beträffande AA och bedömningen av behovet av
häktningsförhandling vid varje tillfälle förhöll sig till reglerna i 24 kap. 18 §
rättegångsbalken, RB, samt vilka överväganden som gjordes i förhållande till
regleringen i 4 § samma kapitel och 23 § lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL. Vidare skulle yttrandet innehålla
en redogörelse för den prövning som domstolen gjorde vid varje tillfälle i
anslutning till åklagarens framställningar om förlängd tid att väcka åtal och
fortsatt tillstånd för åklagaren att meddela AA restriktioner. Berörd
befattningshavare skulle ges tillfälle att lämna synpunkter.

Tingsrättens remissvar
Varbergs tingsrätt lämnade genom lagmannen EE den 3 november 2020 in ett
remissvar. Yttrandet finns tillgängligt hos JO, men på grund av dess omfattning
har det här delvis sammanfattats. Tingsrätten anförde bl.a. följande under
rubriken Målets handläggning såvitt gäller [AA].

AA begärdes den 6 juni 2019 häktad såsom på sannolika skäl misstänkt för grov
mordbrand och grov skadegörelse i två fall. Som särskilda häktningsskäl angav
                                                                       Dnr 4133-2020       Sid 3 (16)




åklagaren ”kollusionsfara, recidivfara och tvåårsregeln” samt att det fanns
synnerliga skäl för häktning. Åklagaren begärde också att få tillstånd att
meddela restriktioner. Vid häktningsförhandlingen, som ägde rum den 7 juni,
yrkade åklagaren att AA skulle häktas för ytterligare ett fall av grov
skadegörelse. Åklagaren uppgav då också att det var uppenbart att det inte
kunde ordnas med betryggande övervakning av AA (jfr 24 kap. 4 § första
stycket RB). AA förnekade brott och bestred häktningsyrkandet samt förklarade
att han inte ville bli omhändertagen och placerad med stöd av bestämmelserna i
LUL.

Tingsrätten gjorde bedömningen att AA var på sannolika skäl misstänkt för ett
fall av grov mordbrand och för grov skadegörelse i tre fall. Domstolen häktade
AA och åklagaren gavs rätt att meddela honom restriktioner. Tingsrätten
konstaterade att det fanns en risk för att AA på fri fot genom att undanröja bevis
eller på något annat sätt försvårade sakens utredning. Vidare fanns det en risk
för att han fortsatte sin brottsliga verksamhet. Tingsrätten konstaterade
dessutom att det för brottet inte var föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år och att det inte var uppenbart att skäl till häktning saknades. Enligt
tingsrätten omfattades AA av bestämmelsen i 24 kap. 4 § RB, men det var
uppenbart att betryggande övervakning inte kunde ordnas. Det fanns även
synnerliga skäl för häktning. Slutligen gjorde tingsrätten bedömningen att
skälen för häktning uppvägde de intrång eller men i övrigt som åtgärden innebar
för AA eller för något annat motstående intresse.

Den 18 juni 2019 beslutade socialnämnden i Varbergs kommun att AA skulle
omhändertas med stöd av LUL. Efter ett överklagande fastställdes beslutet av
förvaltningsrätten den 25 juni. Den 18 juni kom åklagaren in med en begäran
till tingsrätten om förlängd åtalstid. Som skäl för begäran angav åklagaren
följande:

      Förundersökningen kan inte slutföras inom föreskriven tid. Anledningen är att
      ytterligare ett flertal förhör som ska hållas. Analys av telefontrafik och
      telefonuppgifter pågår, vilket är ett omfattande arbete. Den tekniska
      undersökningen är ännu inte klar med de analyser som pågår på NFC.
      Förlängning begärs därför till den 4 juli 2019. Det finns fortfarande behov av att
      den misstänkte är ålagd restriktioner.
I ett yttrande den 19 juni 2019 motsatte sig AA, genom sin [dåvarande, JO:s
anm.] offentlige försvarare, åklagarens framställning om dels förlängd åtalstid,
dels fortsatt tillstånd att besluta om restriktioner. Vidare begärde AA att det
skulle hållas en förhandling. Samma dag meddelade tingsrätten följande beslut:

      Av 24 kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken framgår att rätten ska, så länge
      en misstänkt är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors
      mellanrum hålla ny förhandling och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs
      så skyndsamt som möjligt. Om det med hänsyn till utredningen eller av annan
      anledning är uppenbart att förhandling inom den angivna tiden skulle vara utan
      betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum.
      Häktningsfrågan i målet har prövats vid muntlig förhandling inför tingsrätten.
      Åklagaren har nu redogjort för utredningsläget och för vilka åtgärder som
                                                                       Dnr 4133-2020   Sid 4 (16)




      återstår. Misstanken rör grov mordbrand och grov skadegörelse. I målet är två
      personer misstänkta för brott och berövade friheten. Mot denna bakgrund är det
      uppenbart att en omhäktningsförhandling denna gång skulle vara utan betydelse.
      Tingsrätten medger därför åklagaren förlängning av tiden att väcka åtal till
      den 4 juli 2019 kl. 11.00.
      Åklagaren har fortfarande tillstånd att meddela beslut om restriktioner enligt
      24 kap. 5 a § rättegångsbalken.
      Tingsrätten erinrar åklagaren om att förundersökningen skall bedrivas så
      skyndsamt som möjligt.
Den 3, 17 och 31 juli samt 14 augusti 2019 kom åklagaren in med ytterligare
framställningar om förlängd åtalstid. Vid samtliga fyra tillfällen motiverades
behovet av förlängd tid med att de tekniska undersökningarna hos NFC ännu
inte var klara, att de pågick ett arbete med genomgång av telefontrafik och att
ytterligare förhör behövde hållas. Genom sin nye offentlige försvarare medgav
AA åklagarens framställan om förlängd åtalstid. I samband med den sista
framställan uppgav han dessutom att ”en omhäktningsförhandling, i skrivande
stund, är uppenbart obehövligt. Utredningsläget är oförändrat.”

I samband med de tre första framställningarna gjorde tingsrätten bedömningen
att det var uppenbart obehövligt med en omhäktningsförhandling. Bedömningen
grundades dels på att åklagaren redogjort för hur förundersökningen förlöpte,
dels på att AA hade medgett begäran och inte begärde att det skulle hållas en
förhandling. Vid bedömningen av behovet av förhandling i samband med
framställningen den 14 augusti 2019 tog tingsrätten även hänsyn till att AA,
genom den offentliga försvararen, hade bekräftat utredningsläget och gjorde
bedömningen att en förhandling var uppenbart obehövlig.

Den 27 augusti 2019 kom åklagaren in med ytterligare en framställning om
förlängd tid för att väcka åtal. Skälen för denna begäran var i stort sett desamma
som i de tidigare framställningarna. Åklagaren uppgav dessutom att de
utestående utredningsåtgärderna beräknades vara klara inom en
tvåveckorsperiod. Därefter kunde slutdelgivningen påbörjas. Av den
anledningen begärde åklagaren förlängning av tiden för åtals väckande till den
12 september 2019, och uppgav samtidigt att det med hänsyn till
utredningsläget var uppenbart obehövligt att hålla en förhandling i
häktningsfrågan. Genom sin offentlige försvarare uppgav AA att han medgav
begäran och att ”inga förändringar har skett som föranleder att min huvudman
påkallar muntlig förhandling”. Därefter gjorde tingsrätten bedömningen att det
var uppenbart obehövligt med en omhäktningsförhandling.

Den 11 och 25 september 2019 gjorde åklagaren ytterligare framställningar om
förlängd åtalstid. Av den första framgick att slutdelgivningen av förundersök-
ningen skulle påbörjas en vecka senare, och att AA och den offentlige
försvararen behövde beredas skäligt rådrum. I den senare framställningen
uppgav åklagaren att det relativt omfattande förundersökningsmaterialet hade
överlämnats till AA och dennes offentlige försvarare. De hade begärt tre
veckors tid för skäligt rådrum, vilket enligt åklagaren var rimligt med hänsyn
                                                                        Dnr 4133-2020        Sid 5 (16)




till omfattningen av materialet. AA medgav framställningarna. Därefter framgår
följande av tingsrättens remissvar:

      I sin begäran av förlängd tid för åtals väckande redogjorde åklagaren utförligt för
      hur förundersökningen förlöpte. Försvararen angav att förlängningen medgavs,
      bekräftade åklagarens uppgifter om utredningsläget, gjorde bedömningen att en
      omhäktningsförhandling skulle vara uppenbart obehövlig, m.m. Med hänsyn till
      vad åklagaren och försvararen anförde samt till att [AA] inte begärde att någon
      omhäktningsförhandling skulle hållas gjorde tingsrätten bedömningen att det var
      uppenbart obehövligt med en omhäktningsförhandling och beslutade därför på
      handlingarna den 26 september 2019 (ab 113) att förlänga tiden för åtals
      väckande på handlingarna. Ny tid för åtals väckande bestämdes till den 17
      oktober 2019 kl. 11.00.
Åklagaren begärde förlängd tid för att väcka åtal en sista gång den 16 oktober
2019. I ett yttrande dagen efter medgav AA, genom den offentlige försvararen,
begäran och framhöll att det var försvaret som påkallat förlängningen. I sitt
beslut bedömde tingsrätten att det var uppenbart obehövligt med en
omhäktningsförhandling och bestämde att åtal skulle väckas senast den 31
oktober. Huvudförhandling i målet hölls den 11, 12, 20, 25 och 27 november
samt den 10 och 11 december. Tingsrätten beslutade den 11 december att AA
inte längre skulle vara häktad i målet. Tingsrätten meddelade dom i målet den
10 januari 2020.

I målet förekom en medtilltalad, BB (född 1999). Även han var häktad och efter
att åklagaren begärt förlängd tid för att väcka åtal höll tingsrätten, på BB:s
begäran, omhäktningsförhandlingar den 4 juli och den 1 augusti 2019.

Efter att tingsrätten bl.a. under rubriken Gällande regler i rättegångsbalken och
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare lämnat
en utförlig redogörelse för bl.a. rättsliga regleringar, anfördes under rubriken
Tingsrättens yttrande:

      I målet fanns skäl för häktning enligt 24 kap. § 1 rättegångsbalken
      Den utredning som presenterades av åklagaren vid häktningsförhandlingen var
      sådan att det förelåg sannolika skäl för att [AA] var misstänkt för ett fall av grov
      mordbrand (straffminimum fängelse i sex år) och tre fall av grov skadegörelse
      (straffminimum för vart och ett av brotten fängelse i sex månader och
      straffmaximum fängelse i sex år).
      Eftersom [AA] förnekade brott, inte medgav någon omständighet som åklagaren
      angett föreligga som grund för misstanken och det fanns en medmisstänkt
      bedömde tingsrätten att det fanns risk att [AA] genom att undanröja bevis eller
      på något annat sätt skulle försvåra sakens utredning. Tingsrätten biföll således
      det särskilda häktningsskälet försvårande av sakens utredning (kollusionsfara).
      Av det vid häktningsförhandlingen redovisade utdraget av belastningsregistret
      (ab 10) framgick att [AA] var ostraffad. Emellertid var [AA] misstänkt för fyra
      mycket allvarliga brott av samma slag, anläggande av eld med följden omfattan-
      de skada, varför bedömningen gjordes att det fanns risk för att han på fri fot
      skulle fortsätta denna brottsliga verksamhet. Med hänsyn härtill biföll tingsrätten
      även det särskilda häktningsskälet risk för fortsatt brottslighet (recidivfara).
      För brottet grov mordbrand är inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
      år. Med hänsyn härtill och till de båda andra häktningsskäl som förelåg bedömde
                                                                  Dnr 4133-2020         Sid 6 (16)




tingsrätten att det inte var uppenbart att skäl till häktning saknas. Även detta
särskilda skäl för häktning (tvåårsregeln) bifölls av tingsrätten.

Det var uppenbart att betryggande övervakning av [AA] inte kunde ordnas
Med hänsyn till att [AA] var under 18 år omfattades han av bestämmelsen i
24 kap. 4 § rättegångsbalken dvs. att häktning får ske endast om det är uppenbart
att betryggande övervakning inte kan ordnas.
Vid häktningsförhandlingen framkom uppgifter från åklagaren att någon
alternativ placering utöver i häktet inte fanns. Något beslut om omhändertagande
enligt LVU fanns – som framgått ovan – inte vid det tillfället. [AA], med
ombudet CC som företrädde honom i förvaltningsrätten, motsatte sig, som
framgått ovan, ända fram till sista dagen för huvudförhandlingen
omhändertagande för vård enligt LVU.
Tingsrätten prövade således löpande, på sätt som anförts i rättsfallet NJA 2008
s. 81, om det var möjligt att anordna betryggande övervakning i stället för
häktning. Någon sådan kunde inte, som framgår av det ovan anförda,
åstadkommas förrän [AA] under slutanförandena vid tingsrättens sista dag för
huvudförhandlingen medgav att placeras enligt LVU.

Synnerliga skäl för häktning av [AA] förelåg
Eftersom [AA] inte hade fyllt arton år fick han häktas endast om det fanns
synnerliga skäl.
Som Högsta domstolens anfört i beslutet den 25 september 2015 i målet
Ö 4583-15 […] ska frågan om det finns synnerliga skäl för häktning bedömas
med hänsyn främst till den misstänktes ålder och brottslighetens allvar. Enligt
HD är även styrkan i de särskilda häktningsskälen av betydelse.
Vid häktningsförhandlingen var [AA] 17 år gammal, dvs. han var betydligt äldre
än personen i HD:s beslut (15 år gammal). Den brottslighet som [AA] var på
sannolika skäl misstänkt för var mycket allvarlig vilket framgår av lagrummen
och straffskalorna som har redovisats ovan (personen i HD:s beslut var misstänkt
för tillgreppsbrott med en straffskala som inrymmer avsevärt kortare fängelse-
straff än i nu aktuellt fall). De särskilda häktningsskälen var såväl flera som
mycket starka bl.a. risk för att försvåra sakens utredning och två-års regeln (i
HD:s beslut var det särskilda häktningsskälet endast risk för fortsatt brottslighet).
Med hänsyn till det anförda var det tveklöst så att det var uppenbart att det
förelåg synnerliga skäl för häktning.

Skälen för häktning uppvägde det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebar
för [AA] eller för något annat motstående intresse
Tingsrätten beaktade vidare proportionalitetsprincipen. Med hänsyn till den
prövning som tidigare gjorts – se ovan – och de bedömningar som blivit
resultatet av denna var det uppenbart att skälen för häktning uppvägde det
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebar för [AA] eller för något annat
motstående intresse.

Tingsrätten utgick från att försvararen ager ade enligt vad som anges i 21 kap. 7 §
första stycket rättegångsbalken
Försvararens skyldighet under processen regleras bl.a. i 21 kap. 7 § första stycket
rättegångsbalken. Med hänsyn härtill utgick tingsrätten (liksom i alla andra mål
där en misstänkt har en av staten avlönad försvarare med uppgift endast att
tillvarata den misstänktes/tilltalades rätt) från att CC med nit och omsorg
tillvaratog den misstänktes rätt. Av [AA:s] yttranden över åklagarens
återkommande begäran om förlängd tid för åtals väckande framgick löpande –
sedan CC förordnats till försvarare – bl.a. att [AA] medgav åklagarens samtliga
begäran om förlängning av tid för åtals väckande, att [AA] inte vid något tillfälle
begärde att någon omhäktningsförhandling skulle hållas, att [AA] i de fall detta
särskilt angavs delade åklagarens beskrivning av utredningsläget och därför inte
                                                                 Dnr 4133-2020         Sid 7 (16)




hade någon framställan om att få någon ytterligare information och att [AA] vid
flera tillfällen dessutom angav att en omhäktningsförhandling var uppenbart
obehövlig. Utgångspunkten vid tingsrättens ställningstaganden var mot denna
bakgrund att [AA] vid en omhäktningsförhandling inte skulle ha en annan
uppfattning än den som tydligt redogjorts för under den skriftliga
handläggningen.

Tingsrätten har med två veckors mellanrum prövat åklagaren s begäran om
åtalsförlängning
I samband med att [AA] häktades, och i samband med alla beslut om förlängning
av tid för åtals väckande, omhäktningsbesluten, bestämde tingsrätten att åtal
skulle väckas vid ett datum som inföll 14 dagar efter den dag beslutet om
häktning fattades.
Det var uppenbart att någon omhäktningsförhandling beträffande [AA] inte
behövdes för att tingsrätten skulle kunna bedöma bl.a. att utredningen bedrevs så
skyndsamt som möjligt
Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad
och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhand-
ling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att utredningen bedrivs så skynd-
samt som möjligt. Är det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning
uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får
rätten bestämma längre tids mellanrum (24 kap. 18 § rättegångsbalken).
Som redogjorts ovan, i anslutning till vad som anges i Norstedts kommentar till
bestämmelsen, [utelämnad här, JO:s anm.] är syftet med en omhäktningsför-
handling att rätten ska utöva viss kontroll över förundersökningens bedrivande
och underkasta häktningsfrågan en förnyad prövning. Vid en omhäktningsför-
handling ska sålunda, enligt vad som anges i kommentaren, prövas dels om de
förhållanden som föranlett häktningen fortfarande föreligger, dvs. om den
häktade fortfarande är på sannolika skäl misstänkt för det brott som utredningen
gäller och om den särskilda häktningsgrund som befunnits motivera häktning
fortfarande är aktuell, dels om förundersökningen bedrivs med den skyndsamhet
som är nödvändig. Vidare sägs i kommentaren att förhandling ska som regel
hållas med två veckors mellanrum och att omhäktningsförhandling får underlåtas
om det med hänsyn till utredningen eller av någon annan anledning är uppenbart
att förhandling med två veckors mellanrum inte behövs.
Enligt förarbetena till bestämmelsen kan det i undantagsfall vara uppenbart att en
häktningsförhandling var fjortonde dag inte skulle tjäna något syfte. Som
exempel på när detta kan vara aktuellt anges mål om grova våldsbrott där åtalet
är beroende av teknisk utredning.
I rättsfallet NJA 1997 s. 368 […] angav HD att det redan av lagtexten framgår att
förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum mellan förhandlingarna
är mycket begränsade. Betydelsen av att rätten kontrollerar att utredningen
bedrivs skyndsamt och att häktningsskälen kvarstår ökar, som HD påpekade, allt
eftersom tiden går. Detta gäller enligt HD särskilt i de fall där den misstänkte
yrkat att förhandling ska hållas.
JO har i det ovan redovisade beslutet 2005/06 s. 42 [utelämnat här, JO:s anm.]
utöver vad där refererats angett även att det kan förekomma att den häktade och
hans försvarare har sådan insikt såväl i hur utredningen fortskrider som om
häktningsskälens fortsatta bärkraft att åklagarens begäran om förlängning
medges. I sådant fall kan det naturligtvis finnas utrymme för att avstå från en
omhäktningsförhandling anförde JO. Om den häktade framför något konkret skäl
till att han motsätter sig en förlängning kan enligt JO en omhäktningsförhandling
nästan aldrig anses uppenbart vara utan betydelse.
I samband med att den första begäran om förlängning av tid för åtals väckande
gjordes av åklagaren bestred [AA] genom sin försvarare denna begäran. Någon
omständighet – varken konkret eller annan (se JO:s beslut 2005/06 s. 42) – till
                                                                 Dnr 4133-2020         Sid 8 (16)




varför han motsatte sig förlängningen angavs inte. [AA] begärde att det skulle
hållas en förhandling. Åklagaren hade i sin begäran om förlängning av tid för
åtals väckande – se ovan – angett skäl för sin begäran. Av dessa skäl framgick
tydligt att förundersökningen, som tog sikte på mycket allvarlig brottslighet,
framskred och att adekvata förundersökningsåtgärder hade vidtagit. Härigenom
var det möjligt att vidta den kontroll över förundersökningens bedrivande som
domstolen ska göra. Några omständigheter framkom inte, varken i [AA:s]
bestridande eller i åklagarens redogörelse för utredningsläget, som gjorde att det
fanns anledning att anta att misstankegraden ändrats. Mot denna bakgrund
gjordes, trots [AA:s] begäran vid endast detta tillfälle om att en förhandling
skulle hållas, bedömningen att det var uppenbart att någon omhäktningsförhand-
ling inte behövde hållas.
I samtliga fall härefter som åklagaren begärde ytterligare tid för åtals väckande –
detta skedde med 14 dagars mellanrum – redovisade åklagaren hur utrednings-
läget var och vilka förundersökningsåtgärder som företagits och avsåg att företas.
Vad åklagaren anförde vid vart och ett av dessa tillfällen framgår ovan. De av
åklagaren redovisade åtgärderna möjliggjorde för tingsrätten att fullgöra sin
skyldighet att kontrollera att förundersökningen bedrevs skyndsamt.
Sedan CC inträtt i målet som offentlig försvarare – detta var kort efter att
tingsrätten medgett åklagarens första begäran om förlängd tid för åtals väckande
– medgav [AA] samtliga åklagarens begäran om förlängd tid för åtals väckande.
Skälen för medgivande angavs inledningsvis kortfattat men ju längre
häktningstiden löpte ju mer uttömmande blev motiveringarna från CC till varför
[AA] medgav åklagarens begäran om ytterligare tid för åtals väckande (se ovan
under där samtliga svar finns redovisade). Inte vid något tillfälle begärde [AA] –
genom CC – att någon omhäktningsförhandling skulle hållas.
Genom att åklagaren utförligt redovisade utredningsläget, genom att [AA]
medgav åklagarens begäran om förlängd tid för åtals väckande, genom att [AA]
inte begärde att någon förhandling för prövning av häktningsfrågan skulle äga
rum (se betydelsen av detta i NJA 1997 s. 368 och JO:s beslut 2005/06 s. 42) och
genom att [AA] genom sin försvarare CC motiverade – mer och mer utförligt ju
längre häktningstiden varade (se om detta i NJA 1997 s. 368) – varför åklagarens
begäran medgavs kunde tingsrätten vid vart och ett av samtliga tillfällen göra
bedömningen att förundersökningen bedrevs med den skyndsamhet som krävs
när den misstänkte är frihetsberövad samt bedöma såväl om det alltjämt fanns
sannolika skäl för misstankarna som om de särskilda häktningsskälen förelåg.
Den omständigheten att försvaret löpande fått del av undersökningsresultaten
från förundersökningen innebar, som JO berört i beslutet 2005/06 s. 42, att [AA]
och hans försvarare erhållit sådan insikt såväl i hur utredningen fortskrider som
om häktningsskälens fortsatta bärkraft att åklagarens begäran en förlängning
medgavs samtliga gånger. Utrymme fanns därför, som också JO varit inne på, att
avstå från en omhäktningsförhandling.
Av det material som kom tingsrätten tillhanda framgick således även att [AA]
och dennes försvarare, som framgår av 23 kap. 18 § rättegångsbalken,
fortlöpande fick ta del vad som framkom under förundersökningen. Med hänsyn
bl.a. härtill och till vad [AA:s] försvarare anförde i samband med åklagarens
begäran om förlängd tid för åtals väckande stod det klart att något ytterligare inte
fanns att avhandla vid en förhandling. Eftersom försvaren enligt 21 kap. 7 §
första stycket rättegångsbalken med nit och omsorg ska tillvarataga den
misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning saknades
anledning att anta att det vid en förhandling skulle komma fram något utöver det
som parterna redan under den skriftliga handläggningen anfört. Klart var ju
dessutom att [AA] löpande motsatte sig omhändertagande enligt LVU, vilket
betonades och förklarades av CC även under slutpläderingen vid
huvudförhandlingen, och hade någon förändring därvid skett hade det ankommit
på försvararen att förmedla det till tingsrätten. Hade sådan information kommit
                                                                 Dnr 4133-2020        Sid 9 (16)




till tingsrättens kännedom hade naturligtvis en förhandling i häktningsfrågan –
annan betryggande övervakning – ägt rum.
Tingsrättens bedömning att omhäktningsförhandlingar kunde underlåtas stöds
även av exempel från förarbetena till de aktuella bestämmelserna. Där anges att
som skäl för att underlåta sådan förhandling är om det är fråga om grova brott
och utredningen är beroende av teknisk undersökning. Precis så var förhållandet
i Varbergs tingsrätts mål B 1326-19. Under förundersökningen förekom en
synnerligen omfattande teknisk utredning i många avseenden. Det framgår
tydligt vid ett studium av förundersökningsmaterialet varför det saknas anledning
att här närmare redogöra för och i vilken omfattning sådan utredning gjorts.
Som JO anfört i det tidigare omnämnda beslutet kan en omhäktningsförhandling
nästan aldrig anses uppenbart vara utan betydelse om den häktade framför något
konkret skäl till att han motsätter sig en förlängning. Denna uppfattning delas av
tingsrätten. Men, som tidigare anförts, så angav [AA] vid det enda tillfälle han
motsatte sig åklagarens begäran om förlängning av tid för åtals väckande inte
något – varken konkret eller annat – skäl till varför han motsatte sig förlängning.
Hade han det hade tingsrätten, som även rådmannen FF redogjort för i sitt
yttrande, [utelämnat här, JO:s anm.] gjort en annan bedömning och avgjort
frågan om förlängd tid för åtals väckande vid en omhäktningsförhandling.
Tingsrättens samlade bedömning
”Domaren skall grant veta lagen, där han efter döma skall, ty lagen skall var
honom för en rättelse” (Olaus Petri sjätte domarregel). En förutsättning för en
fungerande rättsordning är just det som Olaus Petri anförde i sin sjätte
domarregel. Nu gällande rätt sammanfattar detsamma, med andra ord, i 1 kap.
1 § tredje stycket regeringsformen som anger att ”Den offentliga makten utövas
under lagarna”. Att domstolen, som JO i många beslut betonat, ser till att ha
positivt lagstöd för sitt handlande är en självklarhet och utgångspunkt för
tingsrättens verksamhet.
I detta fall gäller frågan frihetsberövande av en person – 17 år gammal – som
mot sitt nekande var misstänkt för ett flertal mycket grova brott som lett till
omfattande förstörelse av annans egendom, fara för andra människors liv och
hälsa samt för omfattande förstörelse av annans egendom. Även om samma
grundläggande regler gäller i detta fall liksom i alla andra fall är det särskilt
angeläget att de rättssäkerhetsgarantier som gäller enligt lag iakttas. Det som nu
sägs måste samtidigt ställas i relation till det förhållandet att de bedömningar
som domstolen ska göra i de frågor som detta yttrande behandlar, dvs. straff-
processuella tvångsåtgärder genom frihetsberövande, grundas på olika grader av
misstanke och innehåller – låt vara inom begränsade och reglerade ramar –
skönsmässiga ställningstaganden. Merparten av dessa ställningstaganden har
tingsrätten behandlat ovan och hänvisar således till vad som där anförts.
Den fråga som är den mest relevanta i detta fall är om det varit uppenbart att det
med hänsyn till utredningen eller av annan anledning saknades anledning att
hålla häktningsförhandlingar i anslutning till åklagarens återkommande begäran
om förlängd tid för åtals väckande.
Av förarbetsuttalanden och rättspraxis men även den av uppfattning JO i tidigare
beslut framfört kan förutsättningarna för att göra denna bedömning sammanfattas
enligt följande.
1. Förutsättningarna för att bestämma längre tid mellan förhandlingarna, dvs.
   att göra bedömningen att det är uppenbart obehövligt att hålla en
   omhäktningsförhandling framgår redan av lagtexten (NJA 1997 s. 368).
2. Domstolen ska genom vad som framkommit under den skriftliga
   handläggningen kunna utöva viss kontroll över förundersökningens
   bedrivande och underkasta häktningsfrågan en förnyad prövning (Norstedts
   kommentar till rättegångsbalken).
                                                                      Dnr 4133-2020        Sid 10 (16)




      3. Domstolens kontroll av att en utredning bedrivs skyndsamt och att
         häktningsskälen kvarstår ökar allteftersom tiden går (NJA 1997 s. 368).
      4. Det i punkten ovan (3) gäller särskilt i de fall den misstänkte yrkat att
         förhandling ska hållas (NJA 1997 s. 368).
      5. En omhäktningsförhandling kan nästan aldrig anses uppenbart vara utan
         betydelse om den häktade, själv eller genom sin försvarare, framför något
         konkret skäl till att hon eller han motsätter sig en förlängning (beslut av
         JO 2005/06 s. 38).
      Som framgått ovan under rubriken ”Tingsrättens yttrande” har samtliga här ovan
      (1–5) nämnda förhållanden och förutsättningar beaktats respektive iakttagits. Till
      detta kan läggas, även om det anförts tidigare, att domstolen genom vad
      åklagaren löpande redogjort för om förundersökningens förlopp och genom vad
      försvararen angett i sina svar på åklagarens begäran om åtals väckande fullgjort
      sin fortlöpande kontrollskyldighet. Det har således i samtliga fall förelegat
      förutsättningar för att göra bedömningen att det har varit uppenbart att
      omhäktningsförhandling kunnat underlåtas.
CC och DD gavs möjlighet att yttra sig över remissvaret.

Rättslig reglering m.m.
Bestämmelserna om häktning utgör en del av det regelverk som medger
inskränkningar i den enskildes grundlagsskyddade rätt till personlig frihet
(se 2 kap. 8 § regeringsformen och artikel 5 Europakonventionen). Därmed får
varken de materiella eller processuella reglerna tolkas extensivt. Högsta
domstolen har understrukit att den domare som är ansvarig för ett mål med
frihetsberövande har att iaktta särskild noggrannhet vid tillämpningen av
regleringen och att han eller hon inte kan t.ex. delegera kontrollen av att det
fortfarande finns en laglig grund för häktning (se NJA 2016 s. 453).

De grundläggande förutsättningarna för att häkta en person finns i 24 kap. 1 §
rättegångsbalken, RB. Sålunda får den som är på sannolika skäl misstänkt för
ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller mer, häktas, om det med
hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan
omständighet finns risk för att han eller hon
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff
     (s.k. flyktfara),
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens
     utredning (s.k. kollusionsfara) eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet (s.k. recidivrisk).

Om det inte är föreskrivet lindrigare straff för brottet än fängelse i två år, ska
häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Häktning får
slutligen endast ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i
övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse (den s.k. proportionalitetsprincipen).

För unga misstänkta gäller härutöver följande. Om det på grund av den
misstänktes ålder kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt
men för honom eller henne, får häktning endast ske om det är uppenbart att
betryggande övervakning inte kan ordnas (24 kap. 4 § första stycket RB).
                                                                  Dnr 4133-2020       Sid 11 (16)




Vidare får den som inte har fyllt 18 år häktas endast om det finns synnerliga
skäl (23 § lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöver-
trädare, LUL). Den senare bestämmelsen fanns tidigare i RB. I samband med att
den fördes över till LUL uttalade föredragande statsråd att häktning av en
misstänkt under 18 år alltid får antas innebära allvarligt men för vederbörande
och därför bör undvikas i största möjliga utsträckning. Häktning i dessa fall ska
bara få ske i undantagsfall. (Se prop. 1964:10 s. 163.) Att häktning är psykiskt
påfrestande särskilt för barn har uppmärksammats i det nyligen beslutade
lagstiftningsärendet Effektivare hantering av häktningar och minskad isolering
(prop. 2019/20:129 s. 19). Regeringen konstaterade vidare att barn länge har
särbehandlats i straffrättsligt och straffprocessuellt hänseende och att ett skäl
som brukar framhållas för denna ordning är att de inte anses ha nått sådan
mognad och ansvarsförmåga att de bör behandlas som vuxna. Barn har också
ansetts särskilt känsliga för de konsekvenser som olika former av
frihetsberövanden kan leda till. Ett uttryck för denna grundsats är regleringen i
24 kap. 4 § första stycket RB. (Se a. prop. s. 40 f.)

Högsta domstolen har framhållit att det finns en betydande fara att häktning
orsakar allvarlig psykisk skada på den som är endast 15 år gammal och att så
unga personer därför bör häktas endast i sällsynta undantagsfall (se NJA 2015
s. 649). Även i ett senare avgörande, där den misstänkte var 16 år, har
domstolen understrukit att så unga personer bör häktas enbart i sällsynta
undantagsfall (se NJA 2017 s. 701). Högsta domstolen klargjorde dessutom att
om en misstänkt under 18 år har varit häktad en tid, så påverkar tiden i sig
proportionalitetsbedömningen och därmed också bedömningen av om det finns
synnerliga skäl för en fortsatt häktning. Ju längre ett frihetsberövande har pågått
desto starkare måste alltså skälen vara.

När rätten beslutar om häktning ska, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta
ut den tid inom vilken åtal ska väckas. Tiden får inte bestämmas längre än vad
som är oundgängligen nödvändigt. (Se 24 kap. 18 § första stycket RB.) Är den
utsatta tiden otillräcklig får rätten medge förlängning av tiden, om detta begärs
före tidens utgång. Den misstänkte eller hans försvarare ska om möjligt beredas
tillfälle att yttra sig. (Se 24 kap. 18 § andra stycket RB.) Väcks inte åtal inom
två veckor ska rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess åtal har
väckts, med högst två veckors mellanrum hålla ny förhandling och därvid
särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med
hänsyn till utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandlingen
inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids
mellanrum. (Se 24 kap. 18 § tredje stycket RB.) Rätten ska omedelbart häva ett
häktningsbeslut om åklagaren inte har väckt åtal eller begärt förlängning av
tiden för åtal inom den tid som rätten beslutat eller om det inte längre finns skäl
för beslutet (se 24 kap. 20 § första stycket RB).

Regleringen i 18 § innebär att förhandling i häktningsfrågan som regel ska
hållas med högst två veckors mellanrum, och det oavsett om fristen överskrids
                                                                    Dnr 4133-2020      Sid 12 (16)




redan från början genom ett beslut om mer än två veckors åtalstid eller om det
sker därefter genom förlängning av åtalstiden (se prop. 1986/87:112 s. 54).
Högsta domstolen har framhållit att det redan av lagtexten framgår att
förutsättningarna för att bestämma längre tids mellanrum än två veckor mellan
häktningsförhandlingarna är mycket begränsade. Domstolen underströk vidare
att betydelsen av att rätten kontrollerar att utredningen bedrivs skyndsamt och
att häktningsskälen kvarstår ökar allt eftersom tiden går. Detta gäller särskilt när
den misstänkte har yrkat att förhandling ska hållas. (Se NJA 1997 s. 368.)

Vid en omhäktningsförhandling ska domstolen pröva dels om de omständig-
heter som motiverat häktningen fortfarande finns kvar, dels om det i förekom-
mande fall fortfarande finns skäl att låta åklagaren besluta om restriktioner.
Rätten ska alltså pröva om förutsättningarna för en fortsatt häktning är
uppfyllda, men dessutom om utredningen bedrivs med den skyndsamhet som
krävs. JO har uttalat att en förhandling kan anses vara uppenbart utan betydelse
enbart när beslutsunderlaget är sådant att rätten kan göra en bedömning på
handlingarna i samtliga nu berörda avseenden (se JO 2005/06 s. 38). Regeln om
omhäktningsförhandling har tillkommit i den misstänktes intresse, och den har
beskrivits som ett utflöde av de rester av rättens roll som övervakare av
åklagarens verksamhet som finns i några bestämmelser i RB (se Lindberg,
Straffprocessuella tvångsmedel, fjärde uppl., s. 324). Mål om grova våldsbrott
där åtalet är beroende av teknisk utredning som inte har hunnit färdigställas
eller om den misstänkte uttryckligen förklarat att han eller hon avstår från
förhandling har angetts som situationer när rätten kan fatta beslut i häktnings-
frågan utan att pröva den vid en omhäktningsförhandling (se prop. 1986/87:112
s. 78 och Lindberg, a.a. s. 325, jfr JO 2005/06 s. 38).

Justitiekanslern (JK) har i ett ärende, där en tingsrätt under fem månader bara
hade hållit en omhäktningsförhandling beträffande en misstänkt, ansett att det
med fog kunde ifrågasättas om det hade varit möjligt för de olika domare som
beslutade om förlängd åtalstid att göra en bedömning på handlingarna i alla
relevanta delar under den senare delen av handläggningen. Det gällde särskilt
med tanke på att åklagarens framställningar över huvud taget inte innehöll
uppgifter som tog sikte på frågorna om häktningsskäl fortfarande förelåg och
varför det var nödvändigt att fortsatt ha möjlighet att besluta om restriktioner.
JK inskärpte vikten av att domstolar tar sitt ansvar för att kontrollera längden på
häktningstider och menade att den kontrollen ytterst inte kan ske på annat sätt
än genom att omhäktningsförhandlingar äger rum med viss regelbundet. (Se
JK:s beslut den 20 december 2018, dnr 2103-18-2.4.)

Bedömning
Av utredningen framgår att AA häktades av Varbergs tingsrätt såsom på
sannolika skäl misstänkt för bl.a. grov mordbrand. Åklagaren fick tillstånd att
besluta om restriktioner. Åtal väcktes efter fem månader. Under den tiden
begärde åklagaren förlängd tid för att väcka åtal nio gånger. Sedan AA genom
sin försvarare fått möjlighet att yttra sig biföll tingsrätten framställningarna på
                                                                   Dnr 4133-2020      Sid 13 (16)




handlingarna, alltså utan att vid något tillfälle hålla omhäktningsförhandling.
AA var 17 år under häktningstiden.

Som tidigare framgått ska rätten i enlighet med huvudregeln i 24 kap. 18 §
tredje stycket RB med högst två veckors mellanrum hålla en ny förhandling i
häktningsfrågan. Endast om det med hänsyn till utredningen eller av någon
annan anledning är uppenbart att en förhandling inom den tiden skulle vara utan
betydelse får rätten bestämma längre tids mellanrum. Bestämmelsen om
omhäktningsförhandling bör enligt min mening ses som en handlingsregel för
rättens kontinuerliga kontroll av häktningsfrågan. Kontrollen är av grund-
läggande betydelse för den enskildes rättssäkerhet. En misstänkt ska inte vara
häktad längre än vad som är nödvändigt och rätten har en skyldighet att
kontinuerligt pröva häktningsfrågan samt omedelbart häva ett häktningsbeslut
om det inte längre finns skäl för det.

Det säger sig självt att rätten många gånger har bättre förutsättningar att bilda
sig en uppfattning om såväl häktningsfrågan som utredningsläget om den håller
en förhandling. Åklagaren kan då inom de ramar som gäller för förundersök-
ningar och successiv delgivning redovisa hur utredningen fortskrider samt
utveckla skälen för sin begäran om åtalsförlängning medan försvararen å sin
sida kan ställa motfrågor och förklara sin syn på vad som kommit fram. Och
rätten kan ställa kontrollfrågor till åklagaren och följa upp tidigare beskrivna
åtgärder.

Den redogörelse som åklagaren lämnar in i samband med sin framställan om
förlängd tid för att väcka åtal utgör en väsentlig del av underlaget för rättens
bedömning av om häktningsfrågan kan prövas på handlingarna och följaktligen
av om en förhandling uppenbart skulle vara utan betydelse. I ett beslut relativt
nyligen uttalade jag mig om bl.a. tvåveckorsfristen i 24 kap. 18 § RB.
Åklagaren hade i det ärendet lämnat en relativt utförlig redogörelse för
utredningsläget i sin framställning om förlängd åtalstid. Det framgick vilka
åtgärder som hade vidtagits och vilka som återstod samt när i tiden en viss
åtgärd kunde förväntas bli genomförd. Vidare redovisade åklagaren sin
bedömning beträffande misstankegraden och varför de särskilda
häktningsskälen fortfarande förelåg. Jag ansåg att underlaget i och för sig var
sådant att rätten kunde göra en prövning på handlingarna i samtliga avseenden
som behövdes för att pröva häktningsfrågan. (Se mitt beslut den 19 januari
2021, dnr 676-2019.)

Givetvis har även den misstänktes inställning och de skäl han eller hon anför
relevans för rättens prövning av huruvida det är uppenbart att en förhandling är
utan betydelse. Med hänsyn till rättens ansvar för ett frihetsberövande kan
emellertid det förhållandet att den misstänkte avstår från en omhäktningsför-
handling inte tillmätas avgörande vikt, särskilt inte om en förundersökning drar
ut på tiden eller den misstänkte har restriktioner. Jag vill vidare understryka att
den misstänkte inte behöver ange någon konkret omständighet för att påkalla
                                                                       Dnr 4133-2020        Sid 14 (16)




förhandling eftersom utgångspunkten är att häktningsfrågan ska prövas vid en
omhäktningsförhandling var fjortonde dag. En annan sak är att om den häktade
framför något konkret skäl till att motsätta sig en förlängning av åtalstiden så
kan en sådan förhandling nästan aldrig anses vara uppenbart utan betydelse
(se JO 2005/06 s. 38). Rätten har under alla förhållanden att vid varje
framställning om åtalsförlängning göra en noggrann prövning av
omständigheterna i det enskilda fallet.

Det finns i detta sammanhang anledning uppmärksamma att det nog inte är helt
ovanligt att en häktningsfråga omprövas av en annan domare än den som höll i
den första häktningsförhandlingen. Den domare som har att ta ställning till en
begäran om åtalsförlängning, och därmed själva häktningsbeslutet, kan under
sådana förhållanden ha sämre insikt i utredningen än den domare som
ursprungligen beslutade om häktning. I en sådan situation kan därför utrymmet
att avstå från att hålla en förhandling ofta vara mindre.

Som framgått av redovisningen för den rättsliga regleringen antas häktning av
en person under 18 år alltid innebära en risk för allvarligt men. Av den
anledningen ska häktning bara ske i undantagsfall. Redan detta innebär enligt
min uppfattning att det bör ställas särskilda krav på rättens hantering av en
begäran om förlängd åtalstid i de fall som omfattas av 23 § LUL. Utöver de
aspekter som rätten ska beakta i förhållande till en vuxen person, måste rätten
dessutom i fråga om en ung person kontinuerligt pröva om det är uppenbart att
betryggande övervakning inte kan ordnas. Det finns skäl att framhålla att den
misstänkte inte förfogar över den frågan utan att det är rätten som med hänsyn
till de särskilda häktningsskälen och övriga omständigheter har att avgöra om
t.ex. ett beslut med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga som innebär placering på en sluten institution i ett enskilt fall kan
utgöra ett alternativ till häktning. Vidare har rätten att avgöra om det fortfarande
finns synnerliga skäl för häktning. Av Högsta domstolens avgöranden framgår
att när den häktade är en ung person så har häktningstiden betydelse vid rättens
bedömning av om åtgärden kan anses proportionerlig och därmed också om det
finns synnerliga skäl för fortsatt häktning. När den häktade är under 18 år ställs
det följaktligen särskilda krav på att utredningen bedrivs skyndsamt.

I samband med att åklagaren den 18 juni 2019 gjorde den första framställningen
om förlängd åtalstid begärde AA att det skulle hållas en omhäktningsförhand-
ling. Han motsatte sig att åtalstiden förlängdes och att åklagaren gavs fortsatt
tillstånd att meddela restriktioner. Som tidigare anmärkts hade AA förnekat
brotten i samband med häktningsförhandlingen. I sin skrivelse uppgav
åklagaren under rubriken Beslut/motivering/kompl uppgifter följande:

      Förundersökningen kan inte slutföras inom föreskriven tid. Anledningen är att
      ytterligare ett flertal förhör som ska hållas. Analys av telefontrafik och telefon-
      uppgifter pågår, vilket är ett omfattande arbete. Den tekniska undersökningen är
      ännu inte klar med de analyser som pågår på NFC. Förlängning begärs därför till
      den 4 juli 2019. Det finns fortfarande behov av att den misstänkte är ålagd
      restriktioner.
                                                                  Dnr 4133-2020       Sid 15 (16)




Motiveringen är enligt min mening kortfattad och det framgår t.ex. inte vilka
utredningsåtgärder som hade utförts och hur lång tid som åklagaren räknade
med att behöva för att slutföra de utestående undersökningarna. Det framstår
därför som tveksamt om det varit möjligt för tingsrätten att på grundval av
enbart detta material bilda sig en egen uppfattning om var utredningsarbetet
befann sig, och därmed göra en bedömning av hur lång tid ytterligare som
häktningen kunde förväntas pågå. Misstankarna avsåg dessutom flera brott och
AA hade restriktioner. Det kan i början av en förundersökning vara av vikt att
rätten kontrollerar den inledande bedömningen att det föreligger sannolika skäl
för brottsmisstankarna och att inget kommit fram som talar emot detta. AA var
17 år och begärde att det skulle hållas en förhandling. Mot denna bakgrund har
jag svårt att se att det kunde anses uppenbart att en omhäktningsförhandling var
utan betydelse. Jag noterar att tingsrätten i protokollsbeslutet om åtalsförläng-
ning, den 19 juni 2019, anförde att det var uppenbart att en förhandling ”denna
gång” skulle vara utan betydelse. Även om AA genom sin försvarare två veckor
senare medgav den begäran om åtalsförlängning som åklagaren då gav in menar
jag därför att tingsrätten åtminstone vid denna tidpunkt borde ha hållit en
omhäktningsförhandling.

När det gäller de efterföljande tre framställningarna lämnade åklagaren fortsatt
knapphändiga redogörelser för utredningsläget. De uppvisar stora likheter med
den framställning som gavs in i juni. Visserligen medgav AA genom sin
offentlige försvarare åklagarens begäran, och i samband med framställningen
den 14 augusti 2019 angavs uttryckligen att omhäktningsförhandling var
”uppenbart obehövlig”. Vid det laget prövades emellertid framställningarna av
en annan domare än den som hade hållit häktningsförhandlingen den 7 juni och
det hade inte förekommit en enda omhäktningsförhandling. Med hänsyn till
detta, och till att förutsättningarna att bestämma längre tid mellan förhandlingar-
na är mycket begränsade redan när den häktade är över 18 år, ifrågasätter jag
om det vid varje tillfälle har varit uppenbart att en omhäktningsförhandling varit
utan betydelse för att pröva häktningsfrågan. Det finns skäl att erinra om att
rätten också hade att pröva om förundersökningen drevs framåt i ett med
beaktande av brottsmisstankarna och utredningen godtagbart tempo.

Kravet på att tingsrätten höll förhandling har ökat i takt med att utredningen,
och därmed häktningen, dragit ut på tiden (se NJA 1997 s. 368 och 2017
s. 701). Det underlag som tingsrätten har lagt till grund för sin prövning av de
fyra återstående framställningarna om förlängd åtalstid framstår inte som
tillräckligt för att helt kunna avstå från att hålla omhäktningsförhandlingar fram
till dess åtal väcktes. Det förhållandet att åklagaren delvis utvecklade sina skäl
eller att det var samma domare som höll den inledande häktningsförhandlingen
som prövade dessa framställningar påverkar inte mitt ställningstagande. Jag
noterar också att tingsrätten i samtliga fall endast genom att fylla i en stämpel
har beslutat om ny tid för åtals väckande och om tillstånd för åklagaren att
fortsatt meddela beslut om restriktioner. Rättens skäl för varför det varit
uppenbart att en förhandling skulle ha varit utan betydelse framgår alltså inte.
                                                                    Dnr 4133-2020       Sid 16 (16)




Hanteringen ger närmast intryck av att rätten har överlämnat bedömningen till
parterna.

Det är ytterst en bedömningsfråga när det med hänsyn till utredningen eller av
annan anledning är uppenbart att en omhäktningsförhandling i det enskilda
fallet är utan betydelse. Rätten har emellertid alltid ett ansvar för att se till att
häktningstider inte blir för långa och för att fortlöpande kontrollera om det finns
fortsatt grund för häktning samt, i förekommande fall, för restriktioner. Den
kontrollen kan inte äga rum utan att återkommande omhäktningsförhandlingar
hålls i enlighet med bestämmelsen i 24 kap 18 § tredje stycket RB. Detta är
enligt min mening än mer angeläget när den häktade är under 18 år.

Sammanfattningsvis är jag kritisk till att Varbergs tingsrätt under fem månader
inte höll en enda omhäktningsförhandling beträffande den då 17-årige AA.

Ärendet avslutas.
