# Kritik mot Vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun för hanteringen av ett ärende enligt lagen (1998:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, LVM

JO 2015-10-29 dnr 4157-2013

BESLUT
                                                                         Datum                  Dnr                     Sid
                                                                         2015-10-29             4157-2013              1 (6)
Justitieombudsmannen
Lilian Wiklund




                        Kritik mot Vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun för
                        hanteringen av ett ärende enligt lagen (1998:870) om vård av
                        missbrukare i vissa fall, LVM


                          Beslutet i korthet: Ett samtycke till vård utesluter inte automatiskt tvångsvård enligt
                          LVM. Även när den enskilde har accepterat den nödvändiga vården måste
                          socialnämnden göra en bedömning av om samtycket framstår som realistiskt. Vid den
                          bedömningen bör faktorer som missbrukarens hälsotillstånd, sjukdomsinsikt och
                          motivation till behandling beaktas, liksom resultatet av tidigare vårdinsatser.
                          I det granskade ärendet hade en man under loppet av drygt tre månader omhändertagits
                          omedelbart med stöd av 13 § LVM vid tre tillfällen. Omhändertagandena upphörde varje
                          gång efter några dagar, när mannen sa att han samtyckte till frivillig vård.
                          På grund av de uppgifter om mannen som kom fram vid nämndens sammanträde efter
                          det tredje omhändertagandet måste det enligt JO ha varit uppenbart att det samtycke
                          som mannen lämnade den gången inte var realistiskt. Handläggningen vid sammanträdet
                          tyder på att nämnden antingen saknade kunskap om vad som bör krävas för att ett
                          samtycke ska kunna ligga till grund för vård eller att nämnden inte gjorde en tillräckligt
                          kritisk prövning av om samtycket var realistiskt. Nämnden kritiseras för hanteringen av
                          ärendet.

## Anmälan

I en anmälan till JO framförde jur.kand. AA, som hade varit offentligt biträde åt
                        BB i ett LVM-mål, klagomål mot Vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun.
                        Han anförde bl.a. följande: Nämnden har under loppet av mindre än fyra månader
                        vid fyra tillfällen beslutat om omedelbart omhändertagande av BB med stöd av 13
                        § LVM. Besluten om omhändertagande fattades i samband med att BB avbröt
                        frivilliga vistelser vid behandlingshem. När BB frivilligt återupptog
                        behandlingarna tog nämnden tillbaka ansökningarna om vård enligt LVM, och det
                        omedelbara omhändertagandet upphörde. Nämnden har använt LVM som ett
                        påtryckningsmedel för att tvinga fram vård på frivillig grund.

## Utredning

JO begärde in vissa handlingar från Vård- och omsorgsnämnden i Vännäs
                        kommun. I samband med att förvaltningen skickade in handlingarna till JO
                        lämnade förvaltningen på eget initiativ in en skrivelse i vilken förvaltningen



 Riksdagens ombudsmän                         E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                    Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                             Texttelefon:   08-786 61 15
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4               Fax:           08-21 65 58                                   www.jo.se
                                                                   Dnr 4157-2013    Sid 2 (6)




redogjorde för delar av handläggningen av ärendet. Av de handlingar som
lämnades in framgick bl.a. följande:

I början av april 2013 tog BB emot frivillig vård för alkoholmissbruk. Den 4 april
avbröt han behandlingen. Dagen efter, den 5 april, omhändertogs han omedelbart
med stöd av 13 § LVM och placerades på ett annat behandlingshem. Den 8 april
uppgav BB för en socialsekreterare att han samtyckte till vård och ville återvända
till det första behandlingshemmet. Samma dag upphävde nämnden det omedelbara
omhändertagandet. BB vistades därefter på behandlingshemmet fram till den 27
maj 2013 när han på nytt avbröt behandlingen. Senare samma dag omhändertogs
BB igen. Efter att han återigen samtyckt till vård på frivillig väg upphävde
nämnden den 30 maj beslutet om omhändertagande. BB vistades en tid på ett
behandlingshem men skrev ut sig själv den 8 juli 2013 varefter ett nytt beslut om
omedelbart omhändertagande fattades den 9 juli. Förvaltningen föreslog att
nämnden skulle ansöka om vård, och arbetsutskottet sammankallades. Den 15 juli
skulle arbetsutskottet fatta beslut i frågan om att ansöka om vård enligt LVM för
BB. Under dagen hade en socialsekreterare kontakt med en sjuksköterska och
annan personal vid det behandlingshem där BB för tillfället vistades. Enligt dem
saknade BB motivation till att ta emot vård. Socialsekreteraren talade också med
BB. Vid det samtalet uppgav BB bl.a. att han inte ville åka till något
behandlingshem. Socialsekreteraren meddelade honom att nämnden i så fall måste
överväga att ansöka om vård enligt LVM. Senare samma dag, strax före
arbetsutskottets sammanträde, ringde BB och uppgav att han nu samtyckte till vård.
Socialsekreteraren uppgav att han skulle framföra det till utskottet för att detta
skulle kunna ta ställning till om samtycket var att betrakta som tillförlitligt. Mot
bakgrund av uppgifterna om att BB nu samtyckte till vård beslutade arbetsutskottet
att det inte fanns skäl att ansöka om vård enligt LVM. En vecka senare, den 22 juli,
avbröt BB återigen den frivilliga vården, och dagen därpå beslutade nämnden på
nytt att han skulle omhändertas. Efter detta omhändertagande bedömde
förvaltningen att det inte längre var möjligt att ge BB vård på frivillig väg.
Förvaltningen lade därför fram ett förslag till ansökan om vård enligt LVM. Innan
nämnden hann fatta beslut om sådan vård blev BB allvarligt sjuk, och behovet av
LVM-vård upphörde.

JO begärde att Vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun skulle yttra sig om
vilka närmare överväganden nämnden gjorde i frågan om huruvida BB:s samtycke
den 15 juli 2013 om vård på frivillig väg var ”allvarligt menat”. I sitt yttrande
framförde nämnden huvudsakligen följande:
      AA skriver i sin anmälan att vård- och omsorgsnämnden inom loppet av fyra
      månader vid fyra tillfällen beslutat om omedelbart omhändertagande av [BB] med
      stöd av LVM och att nämnden missbrukat tvångslagstiftningen för missbrukare. [– –
      –]
      Vård- och omsorgsnämnden önskar med detta yttrande bemöta AA:s anmälan på de
      väsentliga punkterna samt besvara JO:s fråga kring vilka överväganden nämnden
      gjort.
                                                                    Dnr 4157-2013       Sid 3 (6)




Avseende AA:s synpunkt att omedelbart omhändertagande fattas i samband med att
[BB] avbrutit den frivilliga planering och att det starkt får ifrågasättas det frivilliga i
planeringen, samt att nämnden använder omedelbara omhändertaganden som
påtryckningsmedel:
Omedelbara omhändertaganden har gjorts på grund av att [BB] till följd av sitt
missbruk utsatt sin hälsa för allvarlig fara. Redan efter en kort tids missbruk påverkas
[BB:s] hälsa dramatiskt. [BB] har återfallit i missbruk då han lämnat HVB Måviken, där
han vistats på frivillig väg, och han har därefter omhändertagits.
[BB] har när omhändertagandena gjorts ej varit i stånd att diskutera och planera
framtida insatser. Nämnden har bedömt att rekvisiten för ett omedelbart
omhändertagande varit uppfyllda. När [BB] väl tillnyktrat och återhämtat sig har ett
resonemang kunnat föras med honom. Tre av dessa omedelbara omhändertaganden
resulterade i att han samtyckt till föreslagna åtgärder. Bedömningen har vid dessa
tillfällen gjorts att detta är den mest framkomliga vägen. Detta innebär inte att
nämnden har ändrat sin bedömning avseende samtycke, utan snarare att det ej varit
möjligt att diskutera denna fråga med [BB] i samband med det omedelbara
ingripandet.
Efter omhändertagandena den 4 april och den 28 maj lämnade [BB] samtycke till en
frivillig planering som upprättats tillsammans med honom. Målet var att hitta en
långsiktig lösning på ett för [BB] acceptabelt sätt. Att minimera hans
alkoholkonsumtion och erbjuda honom en värdig tillvaro. Risk för återfall har inte
uteslutits. [BB] har dock mellan återfallen upplevts motiverad till föreslagna
planeringar. [BB] har vid det första tillfället följt planeringen i knappt två månader
och vid det andra tillfället i drygt en månad.
Avseende utskottets övervägande den 15/7 2013 i fråga om [BB:s] samtycke till
vård på frivillig väg var allvarligt menat:
I portalparagrafen i socialtjänstlagen står att läsa att "Socialtjänsten skall under
hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas
på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och
integritet."
[BB] har ett långvarigt alkoholmissbruk bakom sig och nämnden har genom åren på
många olika sätt försökt hjälpa [BB] från sitt missbruk genom öppenvård och
slutenvård i olika former. Detta inkluderar även tvångsvård med stöd av LVM i sex
månader som avslutades 2012-02-20. Inget av detta har varit framgångsrikt vad
gäller målet att uppnå nykterhet för [BB]. Direkt efter avslutad vård med stöd av
LVM återupptog [BB] sitt drickande. Vård enligt LVM har sedan dess funnits med i
bakgrunden som ett alternativ om situationen skulle kräva det. Tvångsvård har dock
inte visat sig vara framgångsrikt för [BB]. Alternativet har istället varit att hitta en
långsiktig lösning och bedömningen har gjorts att detta kräver en frivillighet från
[BB:s] sida. Att detta inte skulle ske under tvång utan i stället med respekt för
individens självbestämmande och integritet, där målet har varit att hitta en optimal
långsiktig lösning i linje med [BB:s] egen vilja där [BB] erbjuds en värdig tillvaro
samtidigt som hans alkoholkonsumtion minimeras, även om en sådan lösning
innebär risker för återfall.
De omedelbara omhändertaganden som har gjorts har gjorts utifrån att [BB:s] hälsa
allvarligt kan komma att skadas av missbruket utifrån hans medicinska status. Att
underlåta att ingripa då [BB] återfallit i missbruk skulle sannolikt innebära livsfara
för [BB] redan efter några dagar.
Att i dialog med [BB] då han återhämtat sig, och att då lita på hans samtycke, är att
med respekt för individens självbestämmande och integritet verka för en långsiktig
lösning på ett mycket komplext problem. Vård- och omsorgsnämndens arbetsutskott
har gjort bedömningen att det utifrån detta resonemang varit rimligt att, även efter
det tredje omedelbara omhändertagandet, trots [BB:s] ambivalens i frågan, ändå
lita på hans samtycke.
                                                                           Dnr 4157-2013      Sid 4 (6)




         [BB] valde att avbryta den överenskomna planeringen endast några dagar efter att
         utskottet beslutat att inte ansöka om vård enligt LVM. Detta var givetvis inte något
         som utskottet förutsett då beslutet fattades. Kort efter detta hade [BB] återfallit i
         missbruk och ytterligare ett omedelbart omhändertagande blev nödvändigt. I detta
         läge var arbetsutskottet ej beredda att acceptera ett samtycke till vård, och något
         sådant förslag presenterades ej heller. Istället skulle utskottet föreslås att ansöka om
         vård enligt LVM. Detta blev dock ej aktuellt då [BB] under sin vistelse på SiS-hem
         drabbades av en stroke varefter han har ett omvårdnadsbehov och missbruksvård ej
         längre är aktuellt.
AA yttrade sig över nämndens yttrande. Han anförde bl.a. följande: Det framstår
som motsägelsefullt att nämnden påstår att den försökt hitta en frivillig lösning för
BB samtidigt som den har tvångsomhändertagit honom vid fyra tillfällen under
första hälften av 2013. Nämnden har skrivit att tre av omhändertagandena
resulterade i att BB samtyckte till de föreslagna åtgärderna och att
tillvägagångssättet därför bedömts som det mest framkomliga. Det är just det
tillvägagångssättet som han vänder sig emot. Om det är en framkomlig väg eller
inte för BB:s del är irrelevant eftersom nyttjandet av tvångsvård för att få ett
samtycke saknar stöd i LVM. Eftersom det saknas stöd i LVM har
tillvägagångssättet kränkt BB:s grundläggande skydd mot frihetsberövande enligt 2
kap. 8 § regeringsformen och artikel 5 i europeiska konventionen om skydd för de
mänskliga rättigheterna.

Rättslig reglering
Av 2 § LVM framgår att vård inom socialtjänsten ska ges en missbrukare i
samförstånd med honom eller henne enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. En
missbrukare ska dock ges vård oberoende av eget samtycke under de
förutsättningar som anges i LVM. Av 4 § LVM framgår följande:

Tvångsvård skall beslutas om,

    1.     någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel
           är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk,
    2.     vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller på något annat sätt,
           och
    3.     han eller hon till följd av missbruket
                a. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
                b. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
                c. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Om någon för kortare tid ges vård med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, hindrar
detta inte ett beslut om tvångsvård enligt denna lag.

Tvångsvården ska syfta till att genom behövliga insatser motivera missbrukaren så
att han eller hon kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling
och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk (3 § LVM).

Socialnämnden får besluta att en missbrukare omedelbart ska omhändertas, om det
är sannolikt att missbrukaren kan ges vård med stöd av denna lag, och rättens
beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att missbrukaren kan antas få sitt
hälsotillstånd allvarligt försämrat om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på
                                                                       Dnr 4157-2013   Sid 5 (6)




grund av att det finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt
tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående. Om
socialnämndens beslut om omhändertagande inte kan avvaktas, får beslut om
omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som
nämnden har förordnat (13 § LVM).

Bedömning
Ett samtycke till vård utesluter inte automatiskt tvångsvård. Även när den enskilde
har accepterat den nödvändiga vården måste socialnämnden göra en bedömning av
om samtycket framstår som realistiskt. Det kan ibland finnas anledning att anta att
samtycket inte är allvarligt menat, t.ex. därför att missbrukaren tidigare avbrutit
frivillig vård. Men även utan att frivillig vård prövats och misslyckats kan
omständigheterna vara sådana att det framstår som orealistiskt att ge vård under
frivilliga former (se prop. 1981/82:8 s. 42 och s. 75 och prop. 1987/88:147 s. 52).

Vid bedömningen av om ett samtycke till vård är realistiskt och allvarligt menat
bör naturligtvis faktorer som missbrukarens hälsotillstånd, sjukdomsinsikt och
motivation till behandling beaktas, liksom resultatet av tidigare vårdinsatser. Det
framstår dock inte som möjligt att ange några mer detaljerade riktlinjer för
prövningen, utan socialnämnden måste göra en samlad bedömning av alla
omständigheter i varje enskilt fall.

Genom utredningen har det kommit fram att BB hade ett mycket långvarigt
missbruk bakom sig och att han till följd av detta utsatte sin hälsa för allvarlig fara.
Han hade periodvis varit föremål för både frivillig vård och tvångsvård. Jag har
valt att granska socialtjänstens vårdinsatser för BB under perioden den 5 april–23
juli 2013. Under den tiden omhändertogs BB med stöd av 13 § LVM vid fyra
tillfällen. En kort tid efter det fjärde omhändertagandet blev han allvarligt sjuk,
vilket medförde att det inte blev aktuellt att ansöka om vård enligt LVM.
Perioderna för frivillig vård respektive tvångsvård framgår nedan.

Omhändertagande enligt         Omhändertagandet hävs          BB avbryter den
13 § LVM                       efter samtycke                 frivilliga vården

4 april                        8 april                        27 maj
27 maj                         30 maj                         8 juli
9 juli                         15 juli                        22 juli
23 juli                        –                              –


Omhändertagandet den 4 april 2013
Det var känt att BB hade en långvarig missbruksproblematik som nämnden genom
många olika åtgärder hade försökt hjälpa honom att komma till rätta med. Han
hade under de senaste åren erbjudits öppenvård men hade även vårdats med stöd av
LVM, senast i början av 2012. Nämnden har uppgett att tvångsvård inte var
framgångsrikt bl.a. eftersom BB direkt efter avslutad vård återfallit i missbruk.
Man hade därför försökt hitta en långsiktig lösning som byggde på frivillighet.
                                                                  Dnr 4157-2013    Sid 6 (6)




Mot bakgrund av det som nämnden uppgett och eftersom nödvändig vård så långt
som möjligt ska bygga på frivillighet har jag inga synpunkter på att nämnden
upphävde detta omhändertagande när BB efter några dagar samtyckte till vård.

Omhändertagandet den 27 maj 2013
Det andra omhändertagandet gjordes cirka en och en halv månad senare, samma
dag som BB valt att avbryta den frivilliga vården. Omhändertagandet hävdes tre
dagar senare när BB på nytt samtyckte till vård.

För mig som utomstående granskare av händelseförloppet i efterhand kan det verka
närmast självklart att BB:s samtycke den gången knappast kunde betraktas som
realistiskt. Jag kan samtidigt ha förståelse för den bedömning som nämnden gjorde
vid det tillfället, och jag anser mig inte ha underlag för att kritisera att även det
omhändertagandet hävdes.

Omhändertagandet den 9 juli 2013
Den 8 juli avbröt BB återigen den frivilliga vården, och dagen efter omhändertogs
han på nytt. Den 15 juli skulle nämnden fatta beslut i frågan om nämnden skulle
ansöka om vård enligt LVM för BB. Vid den tidpunkten hade BB alltså under
loppet av drygt tre månader vid två tillfällen avbrutit frivillig vård. Socialtjänsten
hade tidigare under dagen fått uppgifter från behandlingshemmet om att BB inte
var motiverad till vård. BB hade också framfört till en socialsekreterare att han inte
ville till något behandlingshem och i det sammanhanget blivit informerad om att
nämnden i så fall måste överväga att ansöka om vård enligt LVM. Strax före
sammanträdet meddelade BB per telefon att han samtyckte till vård. Nämnden
beslutade då att inte ansöka om vård.

Enligt min mening måste det ha varit uppenbart för nämnden att det samtycke som
BB lämnade den gången inte kunde ligga till grund för nödvändig vård. Jag kan
därför inte se annat än att nämnden, med den kännedom man hade om BB sedan
tidigare, borde ha ansökt om att BB skulle ges vård med stöd av LVM.
Handläggningen vid nämndens sammanträde den 15 juli 2013 tyder på att nämnden
antingen har saknat kunskap om vad som bör krävas för att ett samtycke ska kunna
ligga till grund för vård eller att nämnden inte gjort en tillräckligt kritisk prövning
av om samtycket var realistiskt. Nämndens hantering av ärendet förtjänar kritik.

Övrigt
Det som AA i övrigt har anfört ger inte anledning till något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.
