# En kvinna som hade psykiska problem och som missbrukade narkotika avled, sannolikt på grund av en överdos av narkotika; fråga om socialnämnden hade åsidosatt sina åligganden när det gällde att i olika hänseenden bistå kvinnan

JO 2001-09-27 dnr 4199-1999

## Beslut

BESLUT
                                                                            Datum                   Dnr                      Sid
                                                                            2001-09-21              4199-1999               1 (5)
Justitieombudsmannen                                                                                1432-2000
Kerstin André




                        En kvinna som hade psykiska problem och som missbrukade narkotika
                        avled, sannolikt på grund av en överdos av narkotika; fråga om
                        socialnämnden hade åsidosatt sina åligganden när det gällde att i olika
                        hänseenden bistå kvinnan


                        Efter en ansökan av Socialnämnden i Lunds kommun beslutade Länsrätten i Skåne
                        län i en dom den 18 juni 1999 att AA, född 1954 (namnet är fingerat), skulle
                        beredas vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).
                        Länsrätten förordnade att domen i den delen skulle gälla omedelbart.

                        I domen anförde länsrätten bl.a. följande.

                                  Av utredningen i målet framgår att AA till följd av ett långvarigt och allvarligt
                                  missbruk av olika droger är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk. Till
                                  följd av missbruket utsätter hon både sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig
                                  fara. Det som framkommit ger också vid handen att hon kan befaras komma att
                                  allvarligt skada sig själv, sannolikt till följd av en kombination av sitt missbruk och
                                  sin psykiska sjukdom.
                        AA togs efter domen in på LVM-hemmet Lunden.

                        Den 21 juni 1999 utfärdade en läkare vid LVM-hemmet ett vårdintyg enligt 4 §
                        lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) beträffande AA. Senare
                        samma dag beslutades enligt 6 § LPT att AA skulle tas in för vård enligt LPT vid
                        S:t Lars sjukhus i Lund. AA överflyttades den 24 juni 1999 till Rättspsykiatriska
                        regionvårdsenheten i Sundsvall (nedan kallat Sidsjöns sjukhus).

                        Vården enligt LVM upphörde den 22 juli 1999 då AA skrevs ut från LVM-
                        hemmet. Det beslutet föranleddes av att AA var föremål för vård enligt LPT.

                        AA skrevs ut från Sidsjöns sjukhus i Sundsvall den 11 oktober 1999 varvid hon
                        återvände till Lund.

                        Den 12 oktober 1999 påträffades AA död i ett buskage i centrala Lund. Hon hade
                        avlidit sannolikt på grund av en s.k. överdos av narkotika.

                        En kurator vid en kyrklig samfällighet ifrågasatte i en anmälan till JO om
                        Socialnämnden i Lunds kommun fullgjort sina skyldigheter när det gällde att ge
                        AA det stöd och den hjälp hon behövde efter utskrivningen från sjukhuset.


 Riksdagens ombudsmän                            E-post:        justitieombudsmannen@jo.se
 Box 16327                                       Telefon:       08-786 40 00
 103 26 Stockholm                                Texttelefon:   020-600 600
 Besök: Västra Trädgårdsgatan 4                  Fax:           08-21 65 58                                    www.jo.se
                                                                    Dnr 4199-1999   Sid 2 (5)
                                                                        1432-2000



Efter remiss kom Länsstyrelsen i Skåne län in med utredning och yttrande
beträffande Socialnämndens i Lunds kommun handläggning av ärendet angående
AA.

Socialnämnden i Lunds kommun yttrade sig över länsstyrelsens remissvar.

Anmälaren bereddes tillfälle att yttra sig över länsstyrelsens remissvar och
socialnämndens yttrande.

En sjuksköterska vid Sidsjöns sjukhus hade till Länsstyrelsen i Skåne län klagat på
socialnämndens handläggning av ärendet rörande AA. Länsstyrelsen fattade beslut
i ärendet samma dag som länsstyrelsen avgav sitt remissvar till JO. Länsstyrelsens
uttalanden i tillsynsbeslutet och yttrandet till JO överensstämmer i allt väsentligt.

I samband med att Socialnämndens i Lunds kommun arbetsutskott beslutade om
sitt yttrande till JO över länsstyrelsens remissvar fann utskottet skäl att påkalla JO:s
prövning av huruvida länsstyrelsen gjort sig skyldig till vårdslös myndighets-
utövning genom att i sitt remissvar underlåta att nämna, än mindre bemöta,
nämndens tillrättalägganden av uppgifter som lämnats av anmälaren. Nämndens
framställning lades hos JO upp som ett särskilt ärende (JO:s dnr 1432-2000).

JO hade tillgång till socialförvaltningens i Lunds kommun personakt angående AA
för den tid som JO:s tillsynsärende omfattade.

I ett beslut den 27 september 2001 anförde JO André följande.

När AA sedan hon skrivits ut från Sidsjöns sjukhus i Sundsvall, återvände till Lund
den 11 oktober 1999 var hon ”avgiftad” och synes ha varit vid gott mod. AA
återföll dock mer eller mindre omgående i missbruk och avled dagen efter
ankomsten till Lund. Utredningen här ger inte annat vid handen än att dödsorsaken
var en s.k. överdos av narkotika.

Enligt länsstyrelsens remissvar till JO har Socialnämnden i Lunds kommun
handlagt AA:s ärende på ett oacceptabelt och nonchalant sätt. Länsstyrelsen har
därvid framhållit bl.a. att med beaktande av AA:s destruktiva missbruk och
allvarliga personlighetsstörning borde socialnämnden ha haft en färdig vårdplan för
AA när hon kom tillbaka till Lund. Nämnden har å sin sida hävdat att det fanns en
planering för AA:s fortsatta vård och att nämnden även tillfredsställande verkat för
att hon skulle få det stöd och den hjälp hon behövde i avvaktan på att den tänkta
vården skulle kunna påbörjas.

Av socialförvaltningens journalanteckningar och utredningen i övrigt framgår bl.a.
följande.

Företrädare för socialförvaltningen hade många och täta kontakter med AA under
hennes vistelse på Sidsjöns sjukhus. Kontakterna gällde i stor utsträckning
omhändertagandet av AA:s tillhörigheter i Lund. Olika frågor rörande vilken vård
AA behövde när hon kom tillbaka till Lund diskuterades också.
                                                                 Dnr 4199-1999   Sid 3 (5)
                                                                     1432-2000



AA hade uttryckt önskemål om boende i ett familjehem efter utskrivningen från
Sidsjöns sjukhus. Det förelåg dock påtagliga problem att finna ett lämpligt
familjehem. I augusti hade socialförvaltningen kontakt med Österlenfamiljer, som
är en organisation som arbetar bl.a. med att finna familjehem för vuxna. Enligt ett
besked till socialförvaltningen i slutet av augusti 1999 skulle det sannolikt ta lång
tid för Österlenfamiljer att hitta ett familjehem. I september 1999 stod klart att
Österlenfamiljer inte kunde föreslå något lämpligt hem. AA gav då sitt medgivande
till att socialförvaltningen fick söka familjehem genom någon annan organisation.
Socialförvaltningens handläggare tog kontakt med organisationen Credo i
Stockholm som var beredd att hjälpa till. AA fick telefonnummer till Credo
eftersom hon själv ville ta kontakt med organisationen. AA ville emellertid inte
träffa Credo i Sidsjön utan önskade att mötet skulle äga rum i Lund.

Efter diskussion mellan Credo och AA bokade socialförvaltningen ett möte med
Credo, socialförvaltningen och AA i Lund den 12 oktober 1999, dvs. dagen efter
AA:s tänkta utskrivning från Sidsjöns sjukhus.

När AA kom till Lund den 11 oktober uppstod vissa problem när det gällde hennes
boende. Från början hade avsikten varit att AA skulle få en plats på ett härbärge.
Där fanns dock endast en plats avsedd för kvinnor och den platsen hade blivit
upptagen. Eventuellt kunde dock AA få bo i ett hus i Södra Sandby som hade
renoverats invändigt och som stod tomt. AA synes ha ställt sig positiv till det
förslaget och det överenskoms att hon skulle se på huset följande dag kl. 09.00.
Hon skulle kunna flytta in där omgående. För natten erbjöd socialförvaltningen en
plats för AA på hotell som hon dock skulle få betala själv eftersom hon hade medel
till detta. Enligt journalanteckningarna förklarade AA då att hon skulle ordna ett
annat, billigare boende.

Den 12 oktober försov sig AA och kom inte till socialförvaltningen på den
överenskomna tiden. Huset i Södra Sandby kunde därför inte visas för henne men
hon erbjöds en ny tid för visning av huset följande dag. AA synes då ha blivit
förtvivlad och lämnat socialförvaltningen. Hon hade en kontakt med handläggaren
per telefon som hon lånade på Diakonicentralen. Vid samtalet påmindes AA om
mötet med Credo som var bokat under förmiddagen. AA lämnade Diakonicentralen
och påträffades död en kort stund senare.

________________

En huvudregel skall givetvis vara att frågor rörande vårdplaneringen och boendet i
ett fall som det förevarande skall vara lösta innan den enskilde skrivs ut från en
institution.

Under den tid som AA vistades på Sidsjöns sjukhus hade från förvaltningens sida
förts en diskussion med henne rörande lämplig vård efter utskrivningen från
sjukhuset. AA uttryckte då önskemål om boende i ett familjehem. Nämnden var
inställd på att bistå med en sådan insats. Tanken synes ha varit att AA:s boende i
familjehemmet skulle förenas med deltagande i metadonbehandling. Jag kan för
min del inte se att den tänkta vården inte skulle ha varit meningsfull för AA. Det
                                                                   Dnr 4199-1999   Sid 4 (5)
                                                                       1432-2000



hade självfallet varit önskvärt att AA direkt efter utskrivningen från sjukhuset hade
kunnat få en plats i ett familjehem. Det kan i och för sig diskuteras om
förvaltningen varit tillräckligt aktiv i sina ansträngningar att finna ett sådant hem.
Jag har dock förståelse för de svårigheter som förevarit i detta hänseende och
finner därför inte grund för att kritisera förvaltningen för att familjehemsfrågan inte
var slutligt löst när AA skrevs ut från Sidsjöns sjukhus.

När det gäller AA:s boende under tiden fram till dess att det skulle vara möjligt att
placera henne i ett familjehem föreligger däremot vissa frågetecken. Inte minst mot

## Anmälan och bakgrund

bakgrund av att familjehemsfrågan inte hade hunnit lösas har det givetvis ålegat
förvaltningen att med kraft verka för att situationen för AA under väntetiden skulle
bli så bra som möjligt.

Från början synes avsikten ha varit att AA skulle få en plats på ett härbärge. Den
lösningen framstår som mycket tveksam och den hade även ifrågasatts från
sjukhusets sida.

Handläggaren hade ett förslag om boende i ett hus i Södra Sandby. Man kan
naturligtvis ifrågasätta om AA hade förmåga att bo i ett eget boende utan att
återfalla i missbruk. Nämndens yttrande ger inte något svar på hur nämnden såg på
den saken. Det får emellertid förutsättas att boendet i Södra Sandby skulle ha
förenats med särskilda stödinsatser från socialtjänstens sida med tanke på det
ansvar som nämnden har för både missbrukare och personer med psykiska
problem.

Det kan konstateras att det inte fanns någon enkel lösning på frågan om AA:s
boende i avvaktan på familjehemsplaceringen, och förvaltningen hade få alternativ
att erbjuda. Ett bättre alternativ hade kanske varit att bereda AA plats på ett
behandlingshem eller liknande till dess hon kunde flytta till ett familjehem. Jag kan
se flera fördelar med ett sådant boende framför en plats i ett härbärge eller ett eget
boende. Enligt nämndens yttrande till JO hade AA förklarat att hon inte ville
”skrivas ut till ett behandlingshem”. Om detta innebar att hon även skulle ha
avvisat ett förslag om ett tillfälligt sådant boende framgår inte av utredningen. Det
är därför svårt att ha en bestämd uppfattning om hur förvaltningen borde ha
handlat. Som nämnden har anfört fanns det vid denna tid knappast utrymme för
vård enligt LVM, och förvaltningen har därför haft att i samförstånd med AA hitta
en lösning. Det finns emellertid en del som talar för att förvaltningen, särskilt med
den kännedom som den hade om AA:s problematik, borde ha varit mera aktiv i sin
planering för hennes boende i avvaktan på familjehemsplaceringen.

Det finns enskildheter i socialförvaltningens handlande även i övrigt där man kan
diskutera om förvaltningen borde ha agerat annorlunda. Jag avser bl.a. det
förhållandet att AA inte synes ha haft någon tid bokad hos socialförvaltningen när
hon kom till Lund. Det ligger i sakens natur att AA mot bakgrund av sitt missbruk
och sina personliga förhållanden behövde stöd av socialtjänsten redan vid
ankomsten till Lund. En tid borde rimligen ha bokats för henne i samband med att
hon skrevs ut från sjukhuset. Jag vill även peka på bemötandet av AA när hon
försov sig på morgonen den 12 oktober. I en normal situation hade det sannolikt
                                                                    Dnr 4199-1999    Sid 5 (5)
                                                                        1432-2000



varit helt tillfredsställande att hänvisa AA till mötet senare under förmiddagen. I
efterhand kan man hävda att det hade varit lämpligt att hon hade tagits om hand på
förvaltningen i avvaktan på det förestående mötet. AA synes ha reagerat mycket
negativt på att inte ha blivit mottagen och det visade sig svårt att diskutera saken
med henne på telefon. Det finns även några andra punkter där man i och för sig kan
ifrågasätta om inte förvaltningen hade kunnat handla på ett annat sätt. De är dock i
sammanhanget av mindre betydelse och jag går därför inte närmare in på dem här.

Sett var för sig är de punkter som jag nu har berört inte sådana att de normalt skulle
motivera kritik mot socialförvaltningen. Sammantaget ger de emellertid ett intryck
av att förvaltningen vid handläggningen av ärendet inte i tillräcklig grad beaktade
AA:s särskilda behov. Det är viktigt att framhålla att ett ärende inte kan handläggas
enligt en ”mall” utan socialtjänstens insatser måste grundas på omständigheterna i
det enskilda fallet. I efterhand kan man måhända hävda att AA gavs ett sådant
ansvar för sin egen situation som hon inte hade förmåga att ta. Förhållandet kan ha
bidragit till hennes för tidiga bortgång. Det går dock inte att bortse från att det finns
en gräns för vilka krav på förutseende som kan ställas på en socialförvaltnings
tjänstemän i olika sammanhang. Även om det i detta fall finns delar av
handläggningen som kan diskuteras, ger enligt min mening utredningen här inte
underlag för att hävda att tjänstemännen på ett sådant påtagligt sätt åsidosatt sina
åligganden gentemot AA att det finns skäl för mig att rikta någon egentlig kritik
mot deras handlande utan jag nöjer mig med de påpekanden som framgår av det
tidigare anförda.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande till JO anfört att nämnden bör erhålla allvarlig
kritik för handläggningen av AA:s ärende. Som nyss framgått delar jag inte
länsstyrelsens uppfattning. Länsstyrelsens ståndpunkt bygger delvis på en annan
värdering av olika uppgifter i ärendet. Även om jag i det föregående har tagit upp
några punkter där handläggningen kan ifrågasättas eller diskuteras, måste jag
konstatera att ärendet angående AA har varit komplicerat. Det finns utrymme för
olika uppfattningar om huruvida handläggningen varit i alla delar tillfredsställande
och i vad mån den förtjänar kritik eller ej. Olikheterna mellan min och
länsstyrelsens bedömning belyser väl detta förhållande.

I ärendet har aktualiserats en fråga om kostnadsansvaret för AA:s resa från
Sundsvall till Lund i samband med att hon skrevs ut från sjukhuset. Något ärende
angående bistånd till hemresan synes dock inte ha väckts hos Socialnämnden. Det
finns därför inte skäl för mig att i detta ärende närmare uppehålla mig vid saken.

Vad Socialnämnden i Lunds kommun anfört beträffande länsstyrelsens

## Utredning

remissyttrande föranleder inte något särskilt uttalande från min sida.
